2015 sålde mina föräldrar sin gård och flyttade till lägenhet och vi fick då det tvivelaktiga nöjet att gå igenom exakt allting som fanns lagrat där människor med kan-vara-bra-att-ha-mentalitet bott i generationer. I samband med det fick jag med mig två tavlor som min gammelmorfar Albert målat. Han var nämligen lite konstnärlig av sig och jag har ett par av hans tavlor med naturmotiv hängande i matrummet. De här två tavlorna är stilleben med blommor, frukt och vin i olika konstellationer, de hängde alltid på väggen i mormors och morfars finrum när jag var liten. Eller förmodligen även senare, men jag minns det från när jag var liten. Några mästerverk är de väl strängt taget inte, men jag gillar dom. Det gjorde däremot inte min man och inlade därför veto mot att de skulle hänga hemma. Tog därför med dom till jobbet. Där stod redan tidigare en jättestor flummig textiltavla som min son köpt på Myrorna när han bodde i en pytteliten etta och som han sedan inte fick plats med när han flyttade till en ännu mindre etta, samt tre rätt så anonyma tavlor av typen man kan köpa på IKEA och som någon på jobbet tröttnat på och skulle slänga och som jag tog (egentligen för att ha ramarna och sätta in egna, snyggare posters i men det har inte blivit av), samt en med Picassos tax som skulle gå samma öde till mötes.
Alla dessa tavlor har stått lutade mot väggen på kabellister och skåp i väntan på att den rätta FEELINGEN att hänga upp dom skulle infinna sig, och ni vet ju hur det är med saker som "får vara så där så länge". Till slut vänjer man sig vid att det saknas lister, att handtaget till ugnen sitter löst, att tavlor står lutade mot väggarna istället för att hänga på dem. Men idag infann sig denna FEELING. Halleluja, eller nåt. Har nämligen köpt en liten whiteboard att skriva upp viktiga saker på och det kändes ju synnerligen ovärdigt att ha även den stående mot väggen istället för att hänga upp den ordentligt. Och när man väl tagit där det steget att hämta borrmaskin och skruvar och plugg så var ju halva jobbet gjort och resten gick som en dans. Fick hjälp av två kollegor och vips kom även en persienn som väntat ett bra tag på att få bli uppsatt äntligen på plats så nu kan jag titta ut om jag vill (den förra var trasig och gick därför inte att ha annat än i nedrullat läge och det är väl okej ibland, men kanske inte ALLTID). Nu blev det fixat. AAAH. Så gött.
Enda trista var att en kollega råkade dänga till min skrivbordslampa så att lysröret i den gick sönder. Jag har haft den lampan sedan 2001 och den var inte ny då heller, men jag är himla nöjd med den för den lyser verkligen svinbra. Fick lägga dyrbar arbetstid på att googla efter nya lysrör och det var inte det lättaste till en så gammal modell kan jag ju meddela för kännedom. Nu TROR jag att jag har hittat och beställt rätt sort, till dess får jag använda en annan lampa som lyser med ungefär en tiondel av min forna lampas styrka och bara på en liten plätt av skrivbordet. Så himla fattigt, men det finns väl värre bekymmer att ha, antar jag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar