onsdag 11 september 2019

Ur led är tiden, eller inte så värst faktiskt

Nu när jag har blivit av med Narcissus och till slut fått hyfsad ordning på det KAOZ som han både han skapa och lämna efter sig under de månader som han befann sig på jobbet så är det plötsligt helt möjligt för mig att jobba 40 timmar i veckan som en vanlig dödlig. G-Ö-T-T säger jag, som haft "jobba mindre" som nyårslöfte i alla fall de tre senaste åren, och nu jinxar jag förmodligen kraftigt, men den dagen den sorgen.

Har nu, i denna lyxiga nyordning, infört att jag jobbar en timme längre på fredagar. Idiot, tänker kanske ni, men det är för att jag rider 15.30 och då kan jag lika gärna ta med ridkläderna, jobba till 14.30 och sedan åka direkt till stallet här i stan, än att sluta 13.30 och i princip bara åka hem och vända. För att kompensera denna extra timme slutar jag istället klockan 13.00 två dagar i veckan. Känns oerhört exklusivt och nästan som att jobba deltid (fast fråga mig inte samma sak när klockan ringer 04.00 AM).
I och med detta har jag också hunnit med att lösa veckans i-landsproblem med biblioteksstressen, men löser man ett så kommer det ju genast ett nytt: idag ska böckerna lämnas tillbaka och en ny hämtas MEN DÅ ÖPPNAR INTE BIBLIOTEKET FÖRRÄN KLOCKAN 14. Så har vi det här på landet när bibblan dessutom bara har öppet tre dagar i veckan. Ändå en lyx att ha ett bibliotek i byn så jag klagar inte i det avseendet. Men det innebär att jag inte kan hämta böckerna på väg hem från jobbet, och det känns ju verkligen småjobbigt. Alltså jobbigt att sluta klockan 13.00. Ja, ni hör ju hur jag lider?

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar