Förra veckan var det teori för vår grupp. Vi pratade om UTBILDNINGSSTEGEN. Det måste nästan skrivas med versaler eftersom det är någonting som jag aldrig någonsin hört talas om, men som enligt min ridlärare är den grund varpå allting som har med ridning att göra vilar. Utbildningsstegen består av sex faser, och det är väl lite som tolvstegsprogrammet för beroende, att man inte kan ta sig till nästa fas förrän man är klar med den förra (tror jag åtminstone att det går ut på, men här är jag eventuellt ute och cyklar).
I alla fall, de sex faserna i UTBILDNINGSSTEGEN är som följer:
1. Takt
2. Lösgjordhet
3. Stöd
4. Schwung
5. Rakriktning
6. Samling
Sedan fick vi ganska skoningslöst veta att vi kunde gott hålla oss i fas ett för det var där vi hörde hemma. Så pratade vi om fotförflyttningar. Om hästen ska fatta till exempel höger galopp så börjar det med vänster bak, sedan kommer det diagonala svävmomentet med höger bak och vänster fram, och sist höger fram. Det visste jag sedan innan, men jag ska villigt erkänna att jag väl aldrig någonsin har tänkt på att hjälpgivningen för höger galopp ska komma när hästen har vänster bak i marken och inte när ridläraren säger "Kom fram i höger galopp". Nu gäller det att lära sig att känna detta. När jag var på boot camp i somras så fick vi träna på att göra halt och sedan (utan att titta) säga var hästen hade benen. Det var skitsvårt. Och då stod ju hästen ändå stilla, känns gissningsvis hundra gånger marigare när hästen är i rörelse, åtminstone om man är en sån slow starter som jag.
På fredagen var jag på drop in. I vanliga fall har det ju bara varit jag och en till, men nu var vi plötsligt åtta! Det var en sån där härlig brittsommardag och vi red ut i skogen. Hade Bulldozern och hon kändes pigg (lagom, obs) och glad och härlig. Gött att känna att man inte längre är en supermes, utan kan hojta JA på frågan om alla vill galoppera. Så det gjorde vi, och det gick bra. Märktes att Bulldozern gillade det också.
Igår var jag på drop in igen, då var det bara jag och en till precis som det brukar vara. Två eller möjligen tre är den helt perfekta storleken på grupp om ni frågar mig. Rida helt själv för instruktör blir liksom lite too much, men som vi har det så blir man grillad en stund och sedan lämnad ifred och låta detta sjunka in medan den andre får slita under luppen.
Hade Bulldozern igen och nu skulle vi minsann praktisera fas ett i UTBILDNINGSSTEGEN. Först jobbade vi med övergångar, sedan fick vi trava över en jättelång cavalettiserie och BLUNDA för att känna in takten. Först gick det väl sådär över bommarna, för Bulldozern blir "lite pigg" när hon tror det ska vankas hoppning. Men det gick bättre och bättre. Och! Fick till så JÄKLA bra galoppfattningar helt plötsligt! Det påstod min ridlärare berodde på att jag hade fattat det här med takt och tajming. Själv tror jag kanske att det mest var slump och tur. Eller möjligen att jag har fattat det rent teoretiskt, men att det är LÅNG VÄG ATT VANDRA för att få till det praktiska. Men SKITBRA lektion där jag fick till flera såna där WOW-moment. Bland annat detta: galoppera på volt med Bulldozern stadigt på tygeln SAMTIDIGT SOM JAG PRATADE MED MIN RIDLÄRARE. Och då menar jag alltså flera sammanhängande meningar och inte bara enstaka framflåsade stavelser. Har väl aldrig hänt i modern tid så YAY på den, som det heter nuförtiden när man är exalterad. Kändes dessutom som att bålen (min) var en förlängning av hästen och inte bara en random extern kroppsdel som hjälplöst flaxar omkring utan mål och mening. Jajaja, inte hela tiden förstås, men det fanns stunder! Ska leva länge på detta nu.
Sen undrar man, alltså jag, lite, VAR ÄR VITTNENA? När jag rider Bulldozern och hon antingen är seg och framtung, alternativt stressad och bara springer omkring med huvudet i en annan kommun, då står det alltid minst hundra människor och tittar. Känns det som i alla fall. När det går som det gjorde igår: INTE EN KÄFT närvarande. Så himla typiskt. Man vill ju glänsa va.
På torsdag ska jag rida en HÄST. Var och tittade på honom igår och han såg snäll ut och är det säkert också, men ändå. En Häst! Ingen jättestor men ändå. Det tyckte min ridlärare skulle vara "utvecklande" för mig. GULP säger denna 49-åriga ponnytjej. Återkommer med en rapport i slutet av veckan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar