Igår tog jag mitt ryggskott (ryggskottet är förvisso bättre. Nu gör det i princip bara ont när jag sitter samt ska resa mig från att ha suttit. Sitta är döden. På en kontorsstol eller i en soffa då nota bene. Sitta på hästryggen går hur bra som helst) och åkte till stallet.
Hade Hästen och NEJ vad vi inte kommer bra överens, han och jag. Min ridlärare beskrev honom som "nybörjarnas Rolls Royce", för han är så lugn och snäll och bara lunkar på i rätt så maklig takt och det är ju guld i vissa avseenden. Men med nybörjarna går han med inspänningstygel och har det väl lite mer kravlöst får man väl anta, och det är ju absolut inget fel i det. Förrän jag kommer då och ska rida honom utan inspänning, och dessutom tycker att det är rimligt att han ska gå med lite mer tempo och energi och i rätt form Det tycker han uppenbarligen är pissjobbigt och jag känner även att han tycker att jag är ett riktigt litet as. Det pissjobbiga hanterar han genom att stoppa och köra upp huvudet och tvära och backa och i största allmänhet bara vägra gå framåt. Eftersom jag har ridit rätt mycket ponny i mina dagar kan vi väl säga att jag inte är helt oprövad när det gäller den sortens trix, men det är ändå lite skillnad på att sitta på ett tjurigt gotlandsruss och att sitta på ett halvblod som beter sig som ett tjurigt gotlandsruss. Är liksom lite mer att deala med i det senare fallet, men med hjälp av mina gamla ponny-skills så får jag väl fram honom hyfsat får jag väl ändå säga. Men han slår efter skänkeln och piskar med svansen och håller på, och så himla kul är det inte när detta upprepas typ tio gånger per lektion. Kommer knappt ihåg vad vi red för övning för jag hade sånt himla schå med att rida med TOUGH LOVE (som min ridlärare uttryckte det), men det var någonting med att vi red utan stigbyglar och vände genom volten, gjorde halt på medellinjen och fattade galopp från skritt på spåret, bröt av till skritt efter en kvarts (eller var det ett halvt?) varv på volten, nånting sånt. Det var i alla fall absolut ingen övning som passade oss i det skede vi befinner oss nu, så jag var väl inte helt igenom nöjd efter gårdagens lektion (möjligen med att jag hade galopperat utan stigbyglar, något som varit HELT OTÄNKBART för låt oss säga några månader sedan. Tror visst att 20 år av ringrost börjar släppa nu?). Sen visst, han blev väl lite trevligare att jobba med för varje TOUGH LOVE-moment, men det är inte mycket kemi mellan oss. Än, får väl tilläggas. Ska ju ha honom några gånger till så jag hinner kanske ändra uppfattning.
I helgen är det i alla fall BOOT CAMP och det är jag så taggad inför! Hoppas på att få rida Bulldozern förstås. Eller Irländskan. En ponny i alla fall, inget himla halvblod. Igår när jag skulle göra i ordning Hästen så hade han rullat sig i hagen och var alldeles lerig, och då fick jag be om hjälp för att borsta ryggen på honom eftersom jag inte nådde upp själv. Det finns väl liksom ingen anledning att förnedra sig på det viset kan jag ju tycka.
Jag vet att kommentaren inte hör hemma här men vill ge dig nagot att fundera pa över helgen:
SvaraRaderaJag tänkte pa den pagaende stormen mot Timell i media (som började med den där amerikanske filmmakaren), och tycker det är lite konstigt att sa manga kvinnor plötsligt erinrar sig om alla pahopp, sa langt som tio ar tillbaka i tiden. Varför har ingen rutit ifran tidigare? Det luktar offerkofta. För inte är väl kvinnor sa mesiga att de inte kan saga ifran? Det problemet har jag aldrig haft. Det är väl för fan bara att säga ifran direkt, och om det inte hjälper lappa till. Naja, jag har aldrig slagits, men nagon hjälp finns säkert att tillga.
Visst, när jag var 15 och vägen mellan stallet och busshallplatsen var oupplyst och en runkare i en bil gjorde att man gick väldigt snabbt var väl kanske inte sa kul, men jag blev väldigt imponerad när en kompis stannade till och tittade noga och sen sa: „det var väldigt vilken liten du har“. Haha.
En klapp i rumpan har väl hänt, what’s the big deal? Bara att ge tillbaka. Vilken bar, restaurang, danshak som helst en fredag och lördagskväll är betydligt värre. Ord som använts i debatten är jag inte glad i, men ge tillbaka da. I stället för att använda ord som „kränkt“, ge dubbelt tillbaka.
Ar jag naiv? Har jag haft tur? Eller är mediadrevet överdrivet?
Annika
PS. Hela mitt arbetsliv har varit dominerat av män, och aldrig har jag haft problem att hantera vare sig dem eller jobbet.
Jag tycker det är BRA att #MeToo-debatten har synliggjort en massa grejer som inte är okej. Inte för att man som kvinna inte skulle kunna försvara sig eller ryta ifrån, för det kan man väl om man är utrustad med någorlunda okej självförtroende och självbild. För mig personligen är det inget problem, spelar liksom ingen roll vad folk säger till mig så kan jag säga något som är dubbelt så elakt tillbaks. Men alla kan/vill/vågar ju inte det, och jag tycker att själva poängen med hela grejen är att varför ska man ens behöva freda sig? Varför ska det ens vara okej för män att tafsa och uttala sig nedsättande och kränkande? Okej, har man fått men för livet för att någon har tjuvtittat på en i omklädningsrummet i sjuan så har man förmodligen andra och värre problem än det att deala med i grunden, men det kvittar, varför ska man ens behöva ta att någon ska tjuvtitta på en i omklädningsrummet, varför ska man bara svälja en massa "pojkar-är-pojkar-bullshit"? Tror heller inte att man löser problemet genom att "ge dubbelt tillbaka", snarare flyttar man bara gränsen för vad som är socialt acceptabelt och varför ska det ens vara kvinnors ansvar att lösa problem som män skapar? Om 4 av 5 kvinnor säger sig ha varit utsatt för någon form av sexuella trakasserier så handlar det ju inte om några få män. Män får helt enkelt ta och skärpa sig. Och de som inte håller på så kan ju ta och börja sätta ner foten gentemot andra män istället för att stå och vara kränkta och skrika att "inte alla män". Tycker jag då :)
RaderaVäl rutet! Min poäng var att kvinnor är för mesiga, och att tio ar efterat komma och säga att nagot inte var ok är för mycket. Ga vidare i livet säger jag. Eller sa kanske föräldrar till dessa „övergripare“ kunde lära sina telningar lite vanligt vett och etikett (Ribbing, du är saknad!). Men det har du säkert redan tänkt pa :).
SvaraRaderaAnnika