En nyhetsbomb har slagit ner. Nämligen den att innehållet i den klassiska Aladdinasken ska förändras. TILL DET SÄMRE, om ni frågar mig, det var det i och för sig ingen som gjorde men jag svarar ändå, min vana trogen. Nu åker trillingnöten och körsbär i likör. Trillingnöten kan jag både ha och mista, men körsbäret är ju den godaste i hela asken (fast många tycker motsatsen, och det är ju bra för mig, för då är de alltid kvar även om någon annan har börjat nalla av godsakerna).
Trillingnöten ska ersättas av någon vidrig smörja som heter "hallonlakrits" och körsbäret av fläder. Jag tycker inte lakrits hör hemma i en choklasask överhuvudtaget, vill man äta lakrits får man väl köpa en ask lakritskonfekt helt enkelt. Och fläder! Något sötkvalmigt småblommigt som säkert lägger sig som en betongklump i magen, när man skulle kunna ha njutit av den perfekt balanserade avvägningen mellan den mörka chokladens bitterhet, likörens sötma när den rinner ut i munhålan och så mmm...tuggmotståndet i bäret. Det kan väl ingen lam djävla fläderblomma någonsin åstadkomma. SKÄMS, Marabou. Jag är på riktigt upprörd nu (haha, skojar bara. Vissa verkar tillskriva Aladdinasken lika stor jultraditionell tyngd som Kalle Anka, men jag är inte så traditionsbunden att jag lägger några värderingar i detta. Synd på en god pralin bara).
En gång för hundra år sen lärde jag känna en kille, vi kan kalla honom Jocke för han hette det, på Aftonbladets Sodom- och Gomorrachat (RIP), vilket så småningom ledde till att vi bytte ICQ-nummer (som man gjorde på 90-talet) och chattade var och varannan kväll på våra 56k-modem (efter kl 18, då det uppringda internet var billigare än på dagtid). Jag var singel, Jocke var inte det men hade en kompis som så att säga bodde i stutabåset och som enligt honom, Jocke, skulle vi två, jag och Jockes singelkompis då, passa så fe-no-me-nalt bra ihop att det inte fanns något motstycke sedan Romeo stod och skrålade sliskliga kärleksballader falskt nedanför Julias balkong i Verona år 1595 e Kr. Han, Jocke alltså, inte Romeo, tog på sig rollen som äktenskapsförmedlare och styrde upp så att telefonnummer utväxlades och en första kontakt togs.
Under detta samtal diskuterades bland annat Aladdinaskar. En nog så viktig faktor när man så att säga ska känna varandra på pulsen och avgöra om vi ska gå hem till dig eller hem till mig eller var och en hem till sitt. Sånt där kan vara viktigare än man tror, och huruvida man tycker man får börja på det undre lagret innan det övre är slut säger lika mycket om en människas karaktär som frågan om glaset är halvtomt eller halvfullt. I mitt nuvarande liv är det så otroligt bra ordnat. Jag gillar mörk choklad, min man gillar ljus. Han äter därför de ljusa pralinerna och jag de mörka och det blir aldrig något tjafs om vem som smaskat i sig mest av vad. Det har till och med blivit tillåtet att börja på det undre lagret innan det övre är slut, givet att man håller sig till den mörka respektive ljusa chokladen då. Nu är vi i och för sig inte fem år gamla, så det hade kanske inte blivit något tjafs ändå, MEN SÅNT VET MAN ALDRIG. Och hur skulle det se ut om båda gillade samma sorter? Ens liv hade kanske blivit som en lång sorglig räcka av halvätna chokladkartonger där båda gick och grämde sig och tyckte att den andre hade tillskansat sig förmåner på ens egna bekostnad, och där man till slut bittert och pliktskyldigt tuggade i sig de sista lessna trofénougaterna och den där slibbiga vita i mitten som kom för några år sen, helt utan glädje.
Under det här samtalet med Jockes singelkompis så ställde jag bland annat den ödesmättade frågan vilken som var hans favorit i Aladdinasken. Det lika ödesmättade svaret blev "körsbär i likör". JAHA. Det kändes ju som att det här förhållandet var dödsdömt på förhand enligt ovanstående kriterier. Framförde detta lite skämtsamt som ett inlägg i debatten, och då svarade Jockes singelkompis att i så fall skulle han köpa en hel kartong med bara körsbär i likör och ge den till mig.
Det var förbanne mig det finaste jag har hört sen jag konfirmerade mig. Nä, men det var ju åtminstone kreativt och i sammanhanget lite romantiskt, ädelt och självuppoffrande, och om man tänkte sig att man kunde bygga ett förhållande enbart på åsikter kring Aladdinasken så låg ju Jockes singelkompis rätt bra till. Nu var det i och för sig lite andra omständigheter som talade mot detta, bland annat var han nån sån här djävla finansvalp i kostym och slips som jobbade med att "förvalta fonder". Och en sån kunde jag ju inte riktigt tänka mig att dejta ens om han hade kommit dragandes med en hel busslast likörpraliner. Någonstans får man ändå dra gränsen, och det gjorde jag där och då. Tur för mig, nu när körsbär i likör ska ersättas med fläderslisk.
Och oktober! Hur kan det vara oktober redan? Oktober ska liksom vara regn och rusk och kyla, men häromdagen plockade jag hallon i trädgården. Och det var inte ens hösthallon utan vanliga. UR LED ÄR TIDEN. Eller nåt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar