Klagosång

Nu känns det som om hela Sverige har semester, utom jag då alltså. När jag körde till jobbet i morse var det knappt en enda bil ute, inte ens på motorvägen. Till och med rådjuren och hjortarna, som annars brukar vara extremt aktiva tidigt på morgonen, verkade ligga och dra sig idag. Och på radion var det någon töntig semestervikarie som lät som om han var inlånad från MIX MEGAPOL eller någon annan vidrig reklamkanal, sådär överklämkäckt hurtig som jag får utslag i hörselgångarna av att höra. Och han som läste trafikmeddelanden läspade, fast det var inte den VANLIGA läspgubben som är ibland, utan en ny förmåga som bland annat fick ur sig att "tågen mellan Näffjö och Hulffred är inftällda och erfatta med buff". Alltså ALLVARLIGT. Inte för att det nödvändigtvis måste vara som det var förr, när man var tvungen att prata rikssvenska för att överhuvudtaget få uttala sig i etern. Men det borde väl ändå finnas någon som är lite mer lämpad att framföra det talade budskapet än en med uppenbart talfel, kan man ju tycka. Ja, förlåt, nu sabbar jag väl nåns liv, nån läspande stammande finnig yngling vars högsta dröm i detta livet är att få sin stämma utkablad i P4 både bittidag och sent, men det kan inte hjälpas.

Den enda som var pigg och vaken i morse var grannens tupp. Det låter ju inte så lite landsbygdsromantiskt det där att bli väckt av tuppen, men det är det alltså inte. Inte när den börjar hålla låda redan vid halv fyrasnåret, det är då man stiger upp och googlar recept på Coq au vin och funderar på hur viktigt det egentligen är med grannsämjan.

Så här började alltså min vecka. Galande tuppar och läspande gubbar. Nu kan det väl bara bli bättre?