Ibland undrar man vart folk egentligen tog vägen. Som Hans Scheike till exempel, honom har det varit väldigt tyst om de senaste åren. Nu har han ju förvisso suttit i fängelse och så, men han borde ju ha kommit ut också vid det här laget. Vad gör han idag? Det är sådant jag funderar på lite då och då, senast för någon vecka sedan.
Idag stod det i Aftonbladet om en kvinna som varit med i Hans Scheikes sekt och som idag var psykiskt instabil (surprise, surprise). Hon hade ordinerats "smiskterapi" av Karolinska sjukhuset. Aftonbladet uttryckte det som att hon "blev slagen på rumpan under morgonsamlingen" och då får åtminstone jag uppfattningen att det var någon annan som utdelade slagen. Typ Hans Scheike Två. Fast när man läste artikeln så framgick det att man istället, i terapeutiskt syfte, skulle slå sig själv. Jag vet inte om jag tycker att någondera metoden verkar vara så tillförlitlig och vetenskapligt beprövad, men jag har rätt mycket fördomar om psykiatrisk vård i största allmänhet och dessutom mot kvällstidningar i synnerhet, så jag väljer att inte kommentera det hela vidare.
Men hur som helst, det ena ger det andra och det visade sig med några flinka tangentbordstryckningar att Hans Scheike minsann fortfarande är up and running. Jag vägrar länka, ni får själva googla. Nu har jag suttit och läst om så kallat natursmisk. Här får man en hel del så att säga handfasta råd, som det här till den så kallade nybörjarsmiskaren:
Vanligt enkelt handsmäll på den nakna stjärten är ett bra sätt att börja. Och även använda sig av då och då när man kommit vidare. Det kan ju ges alldeles spontant och utan några förberedelser. Både på ett lättsamt, ibland kanske på ett lekfullt sätt, och med mer allvar och kraft när det passar.
Den lite mer erfarne, proffs-smiskaren, kan sedan gå vidare:
När smiskandet blivit mer invant kan man börja använda björkriset. Också här gäller det givetvis att pröva sig fram. Med björkriset kan smisket nyanseras och ges så att det blir skapande och frigörande i alla de olika situationer och sinnesstämningar som kan finnas i smisksituationer.
Smisk med rottingar, ridspön och piskor av olika slag bör man inte ge sig in i förrän den som smiskar blivit mycket van och den som smiskas verkligen längtar efter att få uppleva den krydda som sådant smisk är. Vissa natursmiskare ägnar sig aldrig åt dessa redskap medan andra kan pröva dem då och då.
Jag finner inte riktigt ord för vad jag känner, men det lutar mot att jag snart börjar ifrågasätta om vi verkligen ska ha allmän rösträtt.
Eller varför inte WHAT? som Puppan skulle ha skrivit.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar