Idag när jag kom hem låg det ett brev från ortopeden i min brevlåda. Min fot har känts rätt skaplig sedan jag fick de där kortisonsprutorna inpetade mellan mina inflammerade mellanfotsben. Nu har jag i och för sig inte sprungit en meter sedan Tjejmilen, utan snällt hållt mig till cykling och promenader, men ändå. Eftersom det inte har gjort särskilt ont och jag inte heller hört något från ortopeden så har jag nästan börjat tro att det nog inte var så farligt. Så jag öppnade brevet från ortopeden för att liksom bekräfta det jag redan trodde mig veta, jag förväntade mig nämligen att det skulle stå att det inte var något större fel på min fot.
Det gjorde det inte. Brevet var en hel djävla roman som handlade om nedtrampat fotvalv och benpålagringar och förslitningsskador och Gud vet vad, förutom hallux valgus och sånt som jag redan visste. Och så ombads jag i rätt så bryska ordalag att snarast kontakta ortopeden igen för att "diskutera vidare åtgärder".
Det där sista låter läskigt. Eller ja, hela brevet kändes synnerligen läskigt. Hade jag varit en häst hade jag för helvete blivit utdömd. Eller åtminstone triangelmärkt, och sedan såld "till sällskap" på Blocket för en spottstyver. Nu är jag ju ingen häst, men ändå. Det här var fan inte roligt alls.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar