Häromdagen gjorde vi ett stopp på det McDonald’s som Kurt Wallander borde besöka för att köpa kaffe och lite annat smått och gott för att hålla blodsockernivån på en acceptabel nivå. Ja, det var alltså jag och min pojkvän som skulle göra detta, inte Kurt Wallander. Det var mer ett förslag till Henning Mankell, men hur som helst. På en jättestor reklamskylt tillkännagav man att en liten kaffe kostade10 kronor. Jag beställde en liten kaffe. När jag fick kvittot noterade jag att jag fått betala 12 kronor, och jag började undra om jag blivit utsatt för det gamla meny-tricket.
Jag är dels rätt snål, dels inte alls så snäll att jag tycker att två av mina surt förvärvade slantar ska hamna i Ronald McDonald’s giriga näve utan strid. Tjejen i kassan hade inte sett reklamskyltarna i storleksordningen pingisbord som var belägna precis ovanför kassan, och ordet hemmablind kom att hamna i en helt ny dimension. En kamrat till henne fick tillfrågas, och sedan kom någon slags boss och förklarade att tiokronorskaffet var en kampanj och hade en särskild knapp på kassaapparaten, till skillnad från vanligt "fikakaffe", som tydligen var två kronor dyrare. En fjärde anställd vittnade om att kaffet "ibland" kostade 10 kronor även om man använde icke-kampanjknappen.
De fyra for runt och lämnade tillbaks pengar och bad om ursäkt som en man. Jag kände mig verkligen värdefull som kund med så mycket uppmärksamhet från personalen. Och, vilket ska betonas, alla var glada och trevliga. Fast jag antar att de svär mustiga eder i fikarummet över snåljåpar som krånglar till det och som inte kan avvara två spänn. Men det är ju i det närmaste en mänsklig rättighet. Som dessutom är helt gratis.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar