I helgen såg vi filmen Ett öga rött från 2007. Och den var kort och gott skitkass. Faktiskt. Det är kanske inte riktigt politiskt korrekt att tycka så, men ibland får jag intrycket att all produktion som handlar om invandrare slash nysvenskar blir helt nedlusade med nomineringar och priser. Som att man vill visa att man minsann inte är rasistisk. Men det är kanske som jag inbillar mig. Best Swedish movie for a long, long time! stod det på imdb.com, så alla delar uppenbarligen inte min smak.
Det enda som var lite roligt var när pappan satt och målade dalahästar för att visa hur svensk han var, men i övrigt var den mest tråkig. Filmen alltså. Och så tycker jag att sån där förortssvenska är otroligt jobbig att lyssna på. Det må vara identitetsskapande och Herren vet vad, men jag tycker det är irriterande och pubertalt.
Jag får trösta mig med att jag nyligen köpt* filmen The Navigators, som handlar om privatiseringen av British Rail. Fin, brittisk socialrealism i regi av Ken Loach. Mysfaktor noll.
Jag misstänker att jag får se den ensam.
* Ja! Jag betalar pengar för att se på film. Och det dör jag inte av.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar