261012

Ända sedan jag var i Norge så har jag haft SATAN så ont i nacken och axlarna. Det är väl alltid mer eller mindre ett problem hos mig som jag fått lära mig att leva med, så länge det är i häradet "mindre" går det väl an, men nu hade det slagit över åt "mer", vilket är synnerligen trist och drar med sig följdeffekter som  till exempel huvudvärk och en allmän känsla av att allting är satans så besvärligt. Jag tror jag behöver massage, sa jag till min man någon dag förra veckan, och då är det alltså inte så att han rycker ut till undsättning utan vad jag menade var "boka tid för massage". Nog kan jag övertala min man att massera mig någon gång då och då, men det är ett himla klag på hur jobbigt det är för den korta stund som blir av innan han ger upp, så då får man helt enkelt betala någon annan för att göra det. Det var aslängesen jag var på massage, förr brukade jag gå sådär en gång i månaden men nu var det nog säkert ett halvår sen? Tiden bara går ju, men jag har inte heller haft jättemycket problem med värk förrän nu då. 

Orsaken till mina nackproblem är ursprungligen en förslitningsskada, men sen vet ingen riktigt varför det är som det är, jag har utretts och röntgats och fått prova allehanda behandlingar som inte riktigt har hjälpt än möjligen för stunden. En läkare sa en gång för många år sedan att ibland bara fortsätter systemet att skicka ut smärtsignaler även om själva orsaken försvunnit, och då kan man behöva hjälpa till att bryta den här signalbågen. Fick i detta syfte prova en låg dos av en gammal sort av antidepressiva och ja, det hjälpte men nej, jag blev som en zombie av det och det var det fan i mig inte värt. Sov tolv timmar varje natt och gick ändå som i sirap och dimma hela dagarna och inte blev jag gladare heller, snarare tvärtom (inte för att jag hade förväntat mig det, men ändå, det kunde väl ha varit en bieffekt?). Och detta på en tiondel av den dos som man använde då medicinen användes för att behandla depression, så de som fick det utskrivet för det måste ju för fan ha varit medvetslösa. Slutade med den medicinen efter något halvår eller så, och trots att jag stått på så låg dos och trots att jag trappade ner sakta och säkert enligt konstens alla regler så var den såkallade utsättningen inte heller någon barnlek. 

I alla fall. Sedan dess har jag fått lära mig att hantera problemet genom att inte utsätta mig för statisk belastning, röra på mig och träna samt försöka ta hand om mig själv i största allmänhet. Det funkar för det mesta helt okej, men ibland slår det över och så hamnar jag som i ett slags skov av smärta och spänningar. I fredags skulle jag alltså boka tid för massage och då såg jag att det fanns tider redan samma dag, så jag slog till. Blev ömsom omhuldad, ömsom utsatt för något som gränsade till misshandel, av en stadig thailändska i 90 minuter och gick därifrån med en känsla av att hela systemet fått någon form av omstart. Kom hem, åt hämtmat, somnade som ett barn klockan 19.30-ish så det var nog lite spänningar som släppte eller något. 

Vaknade på lördagen efter närmare 12 timmars sömn och kände mig som en ny och bättre människa. Gick ut med hundarna, det var kyligt i luften så jag tog min nya vindtäta fleecejacka som visade sig vara alldeles för varm, svettades som en gris och fick till slut ta av den. Kom hem efter en dryg mil, åt lunch och sedan åkte jag hem till S för några timmars brottande med helvetessystemet Idrott Online, oh the joy of föreningslivet. Vi hann ändå med rätt mycket, men ska träffas en gång till innan systemet stängs ner 10 november för att få klart det sista. PUH. 

Åkte hem, hämtade upp ett par Too Good To Go-kassar på vägen, en med frukt och grönt och en som var blandat, den senare blev mest till glädje för hönsen men av frukt-och-grönt-innehållet blev det en svingod grönsakssoppa till middag. 

Igår gick jag långpromenad med hundarna, gick till bibblan för att hämta och lämna böcker, sedan tränade jag ett benpass och gjorde yinyoga. Kunde till min stora glädje ta mig upp från liggande till stående utan att använda händerna, något som jag inte kunnat sedan det där djävla problemet med höfterna började för snart ett år sedan. Hurra hurra för förbättring! Åt lunch, sedan tog jag tag i det träliga med att ta ut de sista skivorna ur fodral och stoppa in i den sista väskan som jag fick beställa extra för de tre som jag trodde skulle räcka inte gjorde det, trots massiv rensning. Trodde den sista väskan bara skulle bli halvfull, men det var nog en 150 skivor som återstod av de som stått på en hylla för sig själv där jag haft klassisk musik, filmmusik, samlings- och tribute to-skivor och lite annat smått och gott. Visst, jag hade kunnat rensa ut en del även där, men väskan tar ju lika mycket plats oavsett om det är 50 eller 150 skivor i den. 

Min man bytte ut en fönsterruta som det var en spricka i, sedan eldade vi i kaminen och låg i soffan och läste tills det var dags för middag. Kollade också på världscupen i hoppning, premiären från Oslo. Som nu sänds på TV4 vilket är S-K-I-T, eftersom man ju inte har lust att betala 369 kronor i månaden för TV4 Sport, och inte heller blir jättepepp på reklamavbrott stup i kvarten som det blir nu när man gratistittar på sjuan. Men men. De hade i alla fall vett att styra reklampauserna så att de inte kom när det var någon svensk på banan. Och Lotta Björe har de i alla fall lyckats få med sig som expertkommentator, det är ju alltid något. Sen åt vi, jag och min man alltså, inte jag och Lotta Björe, ej heller världseliten i banhoppning, middag och kollade på The Gentlemen och så blev det tidigt i säng efter det. 

Så var det ny vecka och nya tag, ytterligare en vecka med en djävla massa att göra. Ridning ikväll och i morgon kväll, på onsdag ska vi hämta kontorsmöbler och köra dom från mitt jobb till stallet, på torsdag är det styrelsemöte och på söndag Pay & Jump. Jaja, fredag och lördag är ju åtminstone "lediga", alltid något. Over & out.