Slam

Har läst Slam av Sara Strömberg, del fem i den hyfsat fristående serien om Vera Bergström som inleds med Sly, Skred, Skinn och Sot som jag alla ÄLSKAT. Detta är handlingen:

Det är en ovanligt stilla höstkväll i Jämtlandsfjällen när byborna i Ånn hittar ett skelett i en bil på botten av sjön. För femtio år sedan försvann norska strippan Selma Amdahl i byn. Är det hon som legat begravd i slammet alla dessa år?

Journalisten Vera Bergström börjar gräva i fallet och upptäcker att människor bär på smärtsamma minnen från sjuttio-talet då den lilla orten rymde ett porrhus, en pingstförsamling och ett behandlingshem för alkoholister. Trådarna tycks gå åt alla håll samtidigt.
Snart sker ett mord i nutid. Lillemor Solheim, dottern till en ökänd, excentrisk konstnär som bodde i Ånn på sjuttiotalet, stryps till döds i sitt hem. För varje ledtråd Vera nystar upp dras hon allt djupare ner i lögnernas mörker. Sanningen är farligare än hon någonsin kunnat ana, och nästa offer är redan utvalt: hon själv.
Medan hotet mot Vera växer sätts också kärleken mellan henne och Thomas på spel. Hur långt kan hon gå innan allt rasar?

Jag har ju som sagt ÄLSKAT de tidigare böckerna, och jag tyckte om den här också. Dock börjar jag tycka att Vera (som jag ändå varit otroligt förtjust i) börjar bli lite tröttsam i sin oförmåga till allt som inte är arbete. Jag gillar att hon är lite kärv och kantig, man behöver absolut inte vara alltigenom behaglig och jag kan hundraprocentigt relatera till behovet av att få vara ifred och den krypande irritationen när man inte får vara det, men HERREGUD MÄNNISKA? Hur svårt kan det vara att starta en tvättmaskin, komma ihåg en konsert, plocka upp kläder från golvet, et cetera? Också lite orealistiskt att en person som i så mångt och mycket är så otroligt avig och otillgänglig ändå omges av vänner som alltid ställer upp? Borde de inte, liksom jag, bli lite trötta på henne? 

Stör mig också pyttepyttelite på detaljer i språket. Till exempel hävdar jag att man inte sa "vinylspelare" på 70-talet, det kom först när cd-skivan kom någon gång på 80-talet för det var först då som det fanns ett behov av att skilja det ena från det andra. Innan dess sa man "skivspelare", och efter det tror jag man fortsatte säga "skivspelare" ganska länge för att skilja den från "cd-spelaren". Vinyl känns som något man började prata om på 2000-talets början, typ. En annan grej som stör mig är att det, i ett gammalt fotoalbum från 70-talet, var angivet BÅDE datum och klockslag, typ "31 oktober kl 20.33", på baksidan av ett kort. NO WAY att man kunde ha koll på det när man hade en analog kamera med filmrulle som kunde sitta i kameran i veckor och månader innan den lämnades in för framkallning. Möjligen att man kunde veta vilket datum det var som vissa bilder togs, men chansen att man skulle veta att foto nummer sju av 24 togs exakt 20.33 (eller när det nu var) känns minimal. Slutligen var det en som sa "det är oväder på G" OCH SÅ SA MAN INTE PÅ 70-TALET. Alltså att något var "på G", det kom senare, typ på 80-talet. Gör om, gör rätt. Men annars gillade jag såklart boken, kanske inte fullt lika oreserverat som de fyra första men den får ändå fyra frikyrkoförsamlingar av fem möjliga, schas iväg till bibblan.