Har läst Vindarna viskar ditt namn av Anne-Lie Högberg, detta är handlingen:
Vanja lämnar både sin hemort och sitt förflutna för den lockande tjänsten som reporter 30 mil söderut. Men när allt det som lockat visar sig vara en irriterad och otrevlig arbetskamrat och en enformig miljö börjar hon tvivla på om hon tagit rätt beslut. När hon råkar på en gammal artikel om en händelse som ingen vill prata om börjar hon i hemlighet att undersöka det som hänt. Det som ingen vill kännas vid. Allt för att förtränga det som hon själv lämnat bakom sig.
Linas liv är perfekt. Hon har Jesper, Melker, ett heltidsjobb och ett fint hus. Men det är något som skaver när småbarnslivet och vardagen går som på repeat. Hon inser att den gnista som Jesper en gång tände långsamt håller på att slockna. Och när någon annan blåser liv i hennes glöd vet hon inte om hon skall våga ta klivet ut i det okända.
Lilly var en gång ägare och grundare för lokaltidningen som alla på orten ivrigt väntade på. Då hade allt varit nytt och spännande. Nutiden skrämmer henne. Nya bekantskaper också. Så när Vanja börjar ställa frågor drar hon sig instinktivt undan. Snart gör sig det förflutna påmint, och sanningarna som uppdagas förändrar allt.
Det här var en bok jag med viss tvekan plockade åt mig från en sån där snurra på bibblan, tyckte omslaget såg lite väl pastellfärgat och feelgood ut. Fast det var ju ändå en gravsten, och baksidestexten lät väl ändå rätt okej. Tyckte dock den var vääääldigt lätt att lägga ifrån sig och den engagerade inte det minsta. Efter halva boken hade jag fortfarande svårt att skilja på vem som var Vanja och vem som var Lilly och vem var nu Eva nu igen? Snacka om ointressanta karaktärer, sen var det (trots gravstenen) för mycket feelgood-känsla för att vara min typ av berättelse. Den här boken får ett spädbarn av fem möjliga.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar