Could it be a picture in my mind

I fredags jobbade jag min såkallade delade tur. Jobbade mellan 05-10, åkte sedan till Willys och helghandlade tillsammans med inte-speciellt-många-människor-alls, åkte hem, promenerade 6 kilometer med hundarna, åt lunch, rev av eftermiddagens möten och åkte sedan till stallet där vi skulle förbereda för lördagens Pay & Ride. Förr i världen, på 90-talet, hade vi stora dressyrtävlingar med championatskval och grejer och allting gjordes för hand och det är klart att det var bökigt att ta emot anmälningar på post och kolla betalningar via kontoutdrag från PK-bankens postgiro som skickades ut på ljusblå papper i fönsterkuvert och göra startlistor och uppdatera dom med strykningar och efteranmälningar (som man hatade strykningar och efteranmälningar!) som kom som ett brev på posten så fort man tänkte att nu var allting klart, och det fanns till och med en tid när man var tvungen att ha en speciell telefontid dagen innan så att folk skulle kunna ringa och fråga om strykningar och efteranmälningar (som man hatade telefontiden för strykningar och efteranmälningar!) och försöka svara på frågan Ungefär hur dags tror du jag startar?, en fråga som man hatade minst lika mycket som strykningar och efteranmälningar. Nu sköts allting med anmälningar och betalningar i ett system som heter Tävlingsdatabasen, eller TDB, som de insatta säger, och det är ju oerhört smidigt får jag säga. Utom kvällen innan tävling, för då ska dessa anmälningar läsas över till ett annat system som heter Equipe, och då är det inte ett dugg smidigt längre, åtminstone inte om man är van. Och ingen av oss som sitter i den nuvarande tävlingskommittén i stallet är särskilt vana, så vi sitter mest och kliar oss i huvudet och svär och tycker att det är för djävla omständligt och bökigt och man får sitta med dator och minst tre telefoner och googla och kolla om det har blivit rätt inläst och uppdaterat och i rätt ordning och som man tänkt sig. Nästa gång så gör vi det här i god tid! sa vi till varandra, men det sa vi förra gången också men lik förbannat satt vi till sent på kvällen den här gången. Dessutom H-A-T-A-R jag när man ska göra saker på dator som inte har någon mus inkopplad utan bara en sån där styrplatta, jag är så sjukt dålig på att använda en sån och det känns som att allting tar hundra år när man jobbar i ett system där det är mycket klicka och dra och släpp och det känns som att man jobbade med tumvantar så fumlig är åtminstone jag. 

Utöver det var det dressyr program på både kort och lång bana, och eftersom vi inte hade så många starter var vi tvungna att börja med lång bana, sedan kort och sedan lång igen, och då skulle vi ha beredskap för att snabbt kunna flytta bokstäverna runt banan och de flesta bokstäverna hängde på krokar men några var fastskruvade och en av krokarna gick sönder och då skulle det letas efter skruvdragare och fanns det möjligen en ny krok någonstans? Också sånt man kan ägna en fredagskväll åt. Vi skrev också ut protokoll till åtta olika klasser, trodde vi, och sen var det bara att åka hem och slänga sig i bingen.

På lördagen samlades vi i arla morgonstund för att förbereda och då visade det sig att till ett av programmen fanns det inget protokoll, det stod bara hur det skulle ridas men alltså ingenstans där man kunde skriva poäng och domarens kommentar. Det här var ett program för pararyttare, men det ska väl ändå inte spela någon roll? Panikgooglade som en tossig, utan resultat så det slutade med att jag lite snabbt fick tota ihop ett protokoll, det har jag gjort förr på den gamla goda tiden när man var tvungen att KÖPA protokollen från Ridsportförbundet för dyra pengar och snåla jag tyckte att det behövde vi väl  ändå inte lägga pengar på. Hehe. Har dock aldrig suttit och knåpat ihop ett protokoll typ samma morgon och med endast en sån där djävla pekplatta som hjälpmedel, den saken är säker, men det finns tydligen en första gång för allt och man kan mer än man tror. Fick ihop något som fick duga, men jaha, då ville inte skrivaren funka utan krävde att man uppdaterade dess drivrutiner och tiden gick och adrenalinet steg till nivåer som inte kändes mänskliga innan den djävla apparaten behagade spotta ur sig det hemmagjorda protokollet, jag rafsade ihop allt, rusade från kontoret och ut i ridhuset med två minuters marginal eller så. Puh. Men igång kom vi. Jag var domarsekreterare och det har jag faktiskt aldrig varit förut, för back in the days satt jag alltid i sekretariatet och tog emot anmälningar och räknade poäng och redovisade resultat och svarade på frågor (När tror du jag startar?), men jag har ju varit det många gånger på hundtävlingar och det är minsann inte det lättaste för där ska man ibland både gå och skriva samtidigt, när man förflyttar sig mellan momenten, och ibland hör man knappt vad domaren säger för hen går med ryggen mot en, så jag tänkte att det kan väl inte vara värre? Fast det kunde det ju såklart, för i dressyr är det inga pauser utan allt går i ett, till skillnad från hundtävlingar där man har ett moment och sen är det en liten paus på kanske 30 sekunder eller så innan nästa moment börjar.
På en dressyrtävling har man ju kanske två eller tre klasser och det är ju rimligt att lära sig, men det här var en Pay & Ride där de som var med valde själva vilket program de ville rida så det var åtta olika program varav jag inte kunde ett enda, även om jag HAR kunnat en del gamla program utantill i sömnen så är det kunskap som är minst sagt utdaterad. Det gick rätt så bra ändå, domaren tyckte jag var "en duktig skrivare", men faan vad stressigt det var, speciellt i de långa programmen med många punkter. Var helt slut efteråt, fast samtidigt var det väldigt kul och lärorikt. 

Åkte hem, städade hönshuset och lagade middag, det var väl ungefär vad jag hann med den dagen. Igår vaknade jag med jordens huvudvärk vars epicentrum i själva verket utgick från axlar och nacke. Åt frukost och en treo, gick 12 kilometer med hundarna och tränade ett pass pilates och det blev bättre men inte riktigt bra, huvudvärken låg där och molade i bakgrunden. Stekte pannkakor, åt lunch, sov en stund på soffan, tog en treo till och sen någon gång sent fram på eftermiddagen började jag känna mig som en människa igen, men då var det ju så dags. Hatar när (nästan) en hel dag blir förmörkad av huvudvärk som bara ligger och liksom varslar om sig själv hela tiden. Hade sedan svårt att somna, gissningsvis för att jag sovit på eftermiddagen. 

I morse fick jag premiär-skrapa rutorna, för i natt var det dags för höstens första nattfrost. Jaja, det är ju i alla fall oktober imorgon så det kom väl inte som någon direkt chock. Ikväll är det ridning, känns (som vanligt) som en evighet sedan när det har varit teorivecka. Imorgon ska jag till Laserkvinnan på behandling, det tror jag blir fint för mina axlar känns som att de körts genom en mangel. Längesen jag kände så, men jag har ju inte kunnat träna ordentligt pga zombieapokalypsförkylningen. Nu är det EN MÅNAD SEDAN! Helt galet, fast nu är jag i princip frisk, har knappt hostat någonting i helgen så nu är det bara lite nästäppa som återstår. Hoppas kvoten är fylld för många år framåt? På onsdag är det möte i stallet, på torsdag ridning och sen är det väl inget mer vad jag vet. Skönt. Oktober innebär ju också sista månaden med KonsultGubben på jobbet, och också att om fyra veckor ska jag ha mitt HÖSTLOV.  Mmmm, som jag längtar. Jaha, då sparkar vi väl igång arbetsveckan dårå.  

Ajajaj

Igår när jag satt på jobbet så kom det ett meddelande i stallets styrelsechatt om en informationsträff mellan kommunen och kommunens idrottsföreningar på kvällen där ordförande och sekreterare skulle gå men nu hade sekreteraren fått förhinder så fanns det någon annan som med kort varsel kunde rycka in och infinna sig i rådhuset klockan 17.00? Alla andra svarade nej, tyvärr, hinner inte, har andra planer osv men jag skulle ju bara hem och städa och sedan tillbaks till stan för teorilektion i stallet klockan 19 och den här träffen skulle vara slut 18.30 så jag räckte upp en digital hand och sa att jag kommer. 

Åkte hem efter jobbet, powerwalkade i ösregn med hundarna samt städade och bäddade rent i sängarna. Sen var det dags att ge sig iväg till stan och det var då jag begick det ÖDESDIGRA MISSTAGET att sätta på mig mina gummistövlar. Under min ösregnspowerwalk hade mina barfotaskor blivit dyngsura och det bekommer mig aldrig när jag väl är ute och går i vätan, men det är någonting med att ta på sig blöta skor som tar emot hos mig, plus att jag lite kände att när man nu ska representera sin förening så kanske man inte ska klafsa in i Ankeborgs rådhus som om man nyss kravlat sig fram ur ett ufo som landat i något  närliggande träsk. Har ett par EXTREMT coola gummistövlar från det snobbiga överklassmärket Barbour som jag köpte för ett presentkort i en jaktbutik som jag fick av några som gått hundkurs för mig för ett antal år sedan. Använder dom EXTREMT sällan pga att jag älskar mina barfotaskor och även om jag sonderat marknaden och inte hittat ett enda par barfotaskor som är vattentäta så bekommer det mig som sagt inte annat än det motstånd som uppstår när de inte hunnit torka till nästa gång jag ska ta dom på mig. Så tänkte att jag skulle ta gummistövlarna och gå torrskodd och redan här hör ni ju hur dumt det kommer att bli, men jag tänkte att rådhuset ligger kanske 800 meter från gratisparkeringen lite utanför centrum så vad kan gå fel? 

Traskade till informationsträffen, fick en fralla på skattebetalarnas bekostnad, satt av en ganska tråkig presentation som mest handlade om behovet av fler fotbollsplaner och ishockeyrinkar och där ordet "ridsport" bara nämndes i förbigående. Åkte sedan till stallet för teori. Där kom stallpersonalen på att någon måste gå ner med hö till två ponnyer som gick i en hage för sig själva pga att de andra ponnyerna inte är snälla mot en av dom och alternativet var att någon skulle göra det efter att teorilektionen var slut klockan 20.00 och då är det ju kolsvart ute. Det var lite tid kvar innan min teorilektion började, så jag erbjöd mig att gå ner med ett par höpåsar.
 På vägen dit kände jag att jag började få skav på mina hallux valgus-knölar, självklart gick dessa ponnyer i den hage som var nästan längst bort från stallet också men det var ju bara att trava på. På vägen tillbaka kändes det värre, men nu skulle jag ju bara sitta så det var väl inget att lipa över, eller det hade ju inte hjälpt heller för den delen.
Hade teorilektion och  sen trodde jag att det bara skulle vara att sätta sig i bilen och susa hemåt, men nej nej, sen skulle alla de stora hästarna, som stått inne under dagen, ut i sina hagar, så det var bara att börja traska igen. Ajajaj, men sen när jag körde hem kom Den Verkliga Smärtan. För att ha ganska kraftig hallux valgus så har jag peppar peppar väldigt sällan problem med det. Enda gången jag känner smärta är när jag har gått omkring i för smala skor/stövlar ett tag, men då gör det å andra sidan så otroligt mycket ondare så det kanske jämnar ut sig i alla fall. Värst är det inte ens när jag går, utan sen när jag sätter mig i bilen och ska köra hem (till exempel från en blöt dag i spårskogen), då är det först som att fötterna sväller och sedan trycker det på nerver jag inte visste fanns så att det känns som att någon försöker amputera stortårna med en rostig spik. Har hänt att jag i panik svängt in på en sån där parkeringsficka utmed vägen och slitit av mig skorna/stövlarna och kört hem i strumplästen för att undkomma vad som på riktigt känns som en riktigt gammaldags tortyrmetod i stil med rådbråkning eller att rista blodörn (inte för att jag har varit med om varken det ena eller det andra, men man kan väl ändå föreställa sig). Nu försökte jag istället trampa gasen i botten, det tar ju bara 25 minuter att köra hem så det ska man väl uthärda, men jag kan lova att det inte var 25 roliga minuter. Och när de där djävla stövlarna väl kom av så dröjde det ett tag innan fötterna fattade det och slutade sända ut signaler om att man var en del av hämndaktionerna från den isländska eddan. 

Idag har jag en sån där dag med en såkallat delad tur, vem lägger ens ett möte klockan 14 en fredag? (min chef, tydligen) så jag ska försöka hinna med att handla på hemvägen och sedan gå ut med hundarna innan det mötet. Sen ska jag till stallet och förbereda för morgondagens Pay & Ride, som väl är så har vi inte jättemånga starter så det ska väl gå att ta sig genom den dagen också. Fast vad ska jag ha på fötterna? Stallet är ju enda stället där inte barfotaskor är så lämpliga, och nu är hallux valgus-knölarna är ömma och så har jag skav. Aja, det har kanske gått över tills imorgon. 

Dag före röd dag

Har läst Dag före röd dag av Maria Frensborg, detta är handlingen:

Helena vill vara en rolig mamma, en solidarisk medmänniska och en del av den hållbara utvecklingen. En god människa, helt enkelt. När hennes man Jonas överraskar familjen med flygbiljetter till Mallorca ställs allt på sin spets. Barnen jublar, men i Helena tänds vreden: Flyga när jorden brinner? Är han helt från vettet?

Nja, jag vet inte riktigt jag. Det fanns liksom noll och inget jag kände att jag kunde relatera till, allt var liksom så överdrivet och tillspetsat och hur impulsstyrd kan man egentligen vara? Tyckte i sättet att skriva att den påminde ganska mycket om Bitterfittan, som jag inte heller gillade speciellt mycket, fast med ett miljöperspektiv istället för ett könsrollsdito. Den här boken får två koldioxidekvivalenter av fem möjliga. 

Wonderful tonight

Igår jobbade jag till lunch, fick sluta med att jag ursäktade mig Jag äter lite under tiden som vi pratar för jag MÅSTE sticka klockan 12. Kom från jobbet 12.10 så det var ändå okej, jag hann till Bilprovningen och bilen gled igenom like a glove. Kan ha varit bästa bilrelaterade känslan på länge när jag körde hemåt med bilen nytankad, nyservad, nybesiktigad och med nya däck. Fattades bara "nytvättad" på den listan men det får bli någon annan gång. 

Kom hem, släppte ut hönsen, gick en långpromenad med hundarna och sen degade jag mest resten av dagen och kvällen. ÄR ju mindre trött nu än för till exempel en vecka sedan, men det innebär inte riktigt att jag är pigg och på hugget. Funderade på att bära in de där 40 kilona hönsmat i carporten vedporten, men bestämde mig för att göra det "sen". Alla vet ju att "sen" väldigt ofta är lika med "blir inte av" och så blev det också den här gången. 
Blev ingen filmkväll för min man har anmält sig till en pianokurs på nätet och är ständigt stressad över att han inte övar så mycket som han borde, så han plinkade på och jag läste en bok, renskrev minnesanteckningar från två möten och slösurfade. 

När jag körde till jobbet i morse så spelades Eric Claptons Wonderful tonight på radion, en gång i tiden var det enligt mig en väldigt stämningsfull ballad, men jag har känt ett tag att den numera känns...lite unken. Har haft ett horn i sidan till Eric ända sen jag hörde om det där extremt rasistiska uttalandet som han gjorde på en konsert i Birmingham 1976 (vilket inte är detsamma som att jag haft ett horn i sidan på honom sedan 1976 för man är ju inte alltid först med det senaste så att säga). Jaha, här har vi en karl vars kvinna sent på kvällen frågar honom vad hon ska ha på sig, och det är väl i den bästa av världar så är det väl bara en oskyldig fråga om smakråd, men kanske också en man som alltid kritiserar sin flickvän, som man får anta att det här är eftersom alla på festen de senare går till vänder sig om för att se den där vackra kvinnan som går omkring med honom, Eric alltså får man väl också förmoda, och då känns det ju som att det är någon ny och inte Erics fru sedan 25 år eller så. Man kan, i en lite sämre version av den bästa världen, anta att Erics flickvän kanske har fått utstå kritik från honom för att hon klär sig slampigt eller kanske för att han tycker att hon ser ut som en gammal kossa i den där storblommiga och så blir det bråk och tjafs om det så lika bra att fråga honom vad han tycker, tänker kanske Erics flickvän och sminkar sig och borstar sitt långa blonda hår för att vara snygg och representativ vid hans sida. Hon frågar honom om hon ser all right ut, och han säger att ikväll ser hon underbar ut, vilket kanske kan tolkas som att han inte tycker att hon gör det när hon sitter hemma osminkad framför tv:n, men nu är de på väg till en fest och allt är frid och fröjd so far får man väl ändå anta. 

Sen går de på den här festen, och här kan man ju som trött femtioplussare undra vem som ens går på fest där man börjar GÖRA SIG I ORDNING HEMMA "late in the evening" och som då gissningsvis börjar ännu senare? Fast det kanske också är ett utspel av Eric, festen började säkert klockan 19.00 eller så, men "fint folk kommer sent", tänkte säkert Eric och fördröjde det hela avsiktligt, eller så var det en sån där dag där han kanske tidigare blev försenad i replokalen eller studion, kanske var de andra i bandet sura på honom för det var säkert inte första gången som Eric  bakfull och dan kom drällandes sent fram på eftermiddagen där de andra väntat sen klockan 11, och så blev det en del tjafs om det och Erics flickvän, vi kan väl kalla henne Layla (även om Layla i låten Layla i själva verket är George Harrisons fru Pattie Boyd, som senare blev fru Clapton) för att hon ska få någon form av egen identitet istället för att ses bara som ett bihang till Eric Den Store, vill såklart inte hamna i skottgluggen så hon fjäskar lite ängsligt runt honom men ser samtidigt till att de ändå kommer iväg i någorlunda tid, Eric kör sin sportbil och de glider in lagom tills serveringspersonalen trodde att de skulle få gå hem men nehe, nu blir det att ta några varv till med champagne och snittar. Sent som fan är det men det är väl inget som Eric bryr sig om utan han glider omkring med Layla vid sin sida och alla vänder sig om och glor, kanske är det inte alls på den vackra kvinnan som går omkring med Eric utan de kanske helt enkelt också är sura på honom av olika skäl, bland annat för att han aldrig har passat en tid i hela sitt liv men det finns kanske andra orsaker också. Layla känner av stämningen och får hela tiden kolla av ifall han är "all right" och det säger han att han är på grund av henne och kärleken som lyser ur hennes ögon, och det bästa är, tänker Eric där han dräller omkring, att hon inte vet hur mycket han egentligen älskar henne, nej håll henne på sträckbänken och låt henne sväva i ovisshet. 

Sen tar festen så småningom slut, Eric har ont i huvudet och ger bilnycklarna till Layla så hon får köra hem, och hon har förstås förutspått detta och bara druckit ett enda pyttelitet glas champagne medan Eric har bälgat i sig försvarliga mängder gratissprit och är full som en kastrull. Såklart får Layla baxa in honom från bilen och se till att han kommer i säng, kan du inte schläcka den där djävla lampan nån gång, sluddrar Eric och det gör Layla såklart och då lät Eric sin nåds sol lysa över Layla och han mumlar halvsovande att hon var underbar ikväll. Var hon det bara för att hon tassade efter honom med tindrande ögon, uppklädd och sminkad och dan, hur skulle det ha varit om Layla istället svepte sju-åtta shots och dansade på bordet och lämnade festen med en helt annan karl, en helt vanlig Brian eller George som passade tider och gillade att fotvandra och uppskattade Layla för den hon var istället för att hon skulle tvingas vara en uppsminkad och uppklädd nickedocka i Eric Claptons kölvatten. 

Näe, vet ni vad, den här låten är för alltid förstörd. 

No words for me to explain my feelings for you

Igår jobbade jag hemma och tänkte unna mig lite sovmorgon, men vaknade tjugo minuter innan klockan skulle ringa så det gick ju inget vidare med den saken. Jobbade fram till 07.00, sen åkte jag och lämnade bilen på verkstan. Promenerade hem i dimman och tänkte på min benträning i allmänhet och bulgarian splits i synnerhet, det är kanske min hatövning nummer ett, tätt följd av burpees och plankan, men det borde väl ändå kunna gå att hitta en annan övning som man inte känner ÅÅÅH NEEEEJ!!! inför? Det största problemet är att jag pga min kroniska värk som ingen riktigt vet vad den beror på men som har varit min följeslagare sedan jag var kanske...25? gör att jag generellt är öm i kroppen, trycker jag någonstans så känns det lite som att trycka på ett blåmärke och när man gör bulgarian splits så ska man lägga upp ena foten/smalbenet på en stol medan man knäböjer med det andra, och det gör så helvetes ont när stolen trycker mot vristen/skenbenet. Har provat att lägga en kudde under, men den vill inte riktigt ligga still. Så det är mest det jag hatar med bulgarian splits faktiskt, att det gör ont i skenbenet på det ben man INTE anstränger. Lite otippat men så har jag det. Burpees och plankan hatar jag av andra anledningar, främst att de är asjobbiga (burpees) eller astråkiga (plankan). 
Min sjukgymnast fysioterapeut tipsade om en app som heter STRENGHT LOG med en massa olika övningar så jag får kanske titta i den och se om jag hittar någon inspiration. Risken är väl dock att man hamnar i en träningsmässig comfort zone där det sedan inte sker någon utveckling, men just nu behöver jag inte det känner jag, bara komma igång igen efter apokalypsförkylningen och kanske ha det lite gött ett tag.  

Var med på ett webbinarium där en av de som höll i det påminde jättemycket om Bodil i den klassiska 80-talssåpan Varuhuset där Bodil var chef för damavdelningen men blev brädad av Lena Endres karaktär Ingrid som ville förnya sortimentet och göra det lite fräsigare och mer ungdomligt än Bodils mossiga gamla tantkonfektion och där Ingrid får support av den nya VD:n Karin som därmed blir Bodils fiende nummer 1. Ett drama värt att minnas. Mmm...Varuhuset. Det var tider det. Har sett-om hela serien i modern tid och...eh, ja, för att uttrycka det milt så har väl tidens tand har väl tuggat ganska kraftigt på denna produktion. 

Var präktig och körde ett benpass på lunchen, ersatte de där förhatliga bulgarian splits:en med chair squats. Kändes okej, fast generellt jobbigt eftersom man tydligen blir KLEN av att inte träna på 3 veckor, och då tog jag det ändå ganska lugnt. En allmän fundering, hur hur gör folk som har som vana att träna på lunchen? I mitt fall är det bara görbart om jag jobbar hemma där jag har "gymmet" 2 meter från köket, men alla som brukar "träna på lunchen", bor de på promenadavstånd från gymmet och hur långa luncher har folk egentligen? Och när äter de? Innan eller efter? Skulle aldrig palla träna hungrig, men träna mätt är ju inte heller ett superbra alternativ. Fast alla är kanske inte som jag, som tycker frukost och lunch är dagens viktigaste, om inte händelser så åtminstone måltider, medan middag på kvällen inte alls känns lika angeläget. 

Efter att ha gnetat mig igenom jobbdagen så promenerade jag till bilverkstan, betalade drygt 7000 riksdaler för lite tillfixning och fyra nya däck. Körde till Post Nords terminal i Tjottahejti och hämtade ut 40 kg hönsmat som jag tryckte in i baksätet. Körde sedan därifrån till stallet för möte i tävlingskommittén, fast det blev mest snack om ridskolan och klubben och verksamheten och en massa annat som inte hade med tävlingar att göra. Ungefär som vanligt med andra ord, men det är alltid trevligt och enligt min uppfattning är det inte alltid på de formella mötena som de bästa idéerna kryper fram. 

Ja, sen var det väl i princip bara att åka hem och lägga sig. Idag ska jag ha två trökmöten på förmiddagen, sedan sluta efter lunch och åka och besiktiga bilen. Sen kan man kanske FÖRHOPPNINGSVIS slippa mer bekymmer med den? September var en dyr månad att vara bilägare på, det var först byte av ruta (2000), sedan service och felsökning (6000) och nu 7000 lite drygt för byte av spindelled, fixning av strålkastare och nya däck. Kan den nu please bara gå igenom besiktningen och sedan liksom bara rulla på? TACK PÅ FÖRHAND. 

I'm not the only one that you left brеathless

I fredags skulle jag vara med på ett Teamsmöte och kopplade upp mig några minuter innan. Samma sak gjorde Konsultgubben och en till, och då tyckte KG att det väl var läge att ställa en fråga. Lycklingvis inte till mig, men jag var ju tvungen att lyssna på eländet.
- Jo du X (den andre personen), jag har en fråga...det är egentligen av lite mer privat karaktär. Jo det är så att på måndag så ska jag köra bil till jobbet och det är en lånebil, det är nämligen så att min svåger ska läggas in på lasarettet och ska opereras och jag har lovat att skjutsa honom dit och sen hämta honom efteråt sen när han är klar. Och sen ska han ligga där, jag vet inte hur länge men det kan bli två dagar eller tre dagar, det vet man inte riktigt för det beror väl på hur snabbt han återhämtar sig och sådär, men min fråga är, om det hade varit möjligt att få ställa bilen någonstans inne på området så att den står inlåst om nätterna?
Det där var ju en fråga som hade kunnat kortas ner till Kan en bil som jag ska låna få stå inne på området några dagar nästa vecka? men vem vore KG om han inte ska tröska varje korn ur allt? Han fick till svar att det gick bra att ställa den där och där, och då började en lång svada om Ja, för man vill ju inte att den ska stå obevakad...Man vet ju inte vad som händer här på nätterna, och eftersom det inte är min bil heller...osv tills tack och lov mötet började och samtalet kom att handla om något annat. 

Glömde sedan bort det, men blev smärtsamt påmind om det igår morse när KG stultade in genom dörren redan vid 06.30, i vanliga fall kommer han någon gång efter åtta. Det var FEL sätt att börja en arbetsvecka på, kände jag. Dock såg jag sedan på närvarotavlan att han skulle vara ledig på torsdag och "jobba hemma" på fredag, så veckan måste i det avseendet sluta bättre än den började. Hoppas jag i alla fall. 

Hade mindre flyt med tekniken när jag skulle ringa till vårdcentralen och förnya ett recept på knark, eller receptbelagda värktabletter dårå, som man inte får förnya via 1177.se. Systemet med telefonköer är sedan några år tillbaka ett minne blott, nu får man istället en tid när man blir uppringd och det fick jag men av någon anledning gick det inte att svara trots att jag svepte och svajpade och klöste över skärmen som en katt på amfetamin. Försökte sedan ringa och boka en ny tid, men då gick inte det för "en tid på detta nummer var redan bokad". NÄHÄPP. Blev sedan uppringd efter ett tag men då var det NÄHÄPP igen, för enligt den strikta sköterskan så hade jag ett uttag kvar. Förklarade att jag precis beställt det på Apoteket tidigare samma dag, men det hade väl inte blivit registrerat som plockat än, men om det var strikt med rutinerna så kan jag absolut ringa en annan dag och det fick jag göra, tyckte den strikta. Kanske "någon vecka innan det uttaget tar slut". Känner mig nu som en a. knarkare som b. försöker lura systemet och få ut mer än vad jag ska ha för att c. kanske sälja vidare? Ingen bra känsla, jag vill ju bara ligga i framkant för det har minsann inte alltid fungerat klockrent att bara ringa och förnya och så har man receptet inom ett par dagar. Obs, har kanske max två uttag à 50 tabletter per år och har så haft i kanske...20 år? så känns inte som att jag borde vara misstänkt för vare sig överdrivet hög konsumtion för eget bruk eller att sälja vidare (eller vad det nu är de misstänker eller som jag nu känner mig misstänkt som). Ville förklara men kände att om jag började trassla in mig i det så kanske de trodde ÄNNU mer att jag var ovan nämnda punkt a-c, så jag bara "jaja, då gör jag det" och sen får man väl hoppas att de inte skrivit VARNING! MISSTÄNKT KNARKARE eller så i journalen till nästa gång. 

Häromdagen tyckte jag också att jag hade världens flyt när jag blev tipsad om någon sån här influencer-rabattkod på 20 % på VetZoo som har hemleverans av djurfoder, och då hade dom utöver det kampanjpris på hönsmat och i normala fall brukar man ju inte kunna kombinera rabatter men här gick det! Beställde 4 säckar à 10 kg för hemleverans utan kvittens, och det har alltid funkat svinbra tidigare (har i perioder beställt hundmat därifrån), men nu var det NÄHÄPP, för tydligen måste man vara hemma om paketet väger över 20 kg och det såg inte jag i det bekräftelse-sms som skickades ut eftersom jag TOG FÖR GIVET att om man beställer utan kvittens så levereras det väl utan kvittens, men som sagt NÄHÄPP. Fick först ett sms där det stod att jag skulle ringa Post Nord som idag då, men sen fick jag ytterligare ett där det stod att min försändelse fanns på Post Nords terminal i Tjottahejti. Eller ja, någon mil utanför Ankeborgs city fast på fel håll för mig, men det får jag väl lösa på något sätt. 

Fick sedan ett mail från stallet att det från och med vecka 43 fanns en plats ledig i dressyrgruppen på tisdagarna som jag utan större förhoppning ställde mig i kö i för ett tag sedan. Eller, för ett tag sedan, när jag marinerat tanken på att sluta i Bästa Måndagsgruppen™ ett bra tag för det har inte varit ett lätt beslut, så tänkte jag att där finns väl plats för det har varit lite krisigt på ridskolan ett tag, folk har slutat och det har inte kommit några nya och funnits tomma platser i de flesta grupper. Men den här var, när jag efter långt om länge bestämt mig, full, och när jag pratade lite random med en som går där så sa hon att Nä, här är det aldrig någon som slutar...så det kändes ju lite mörkt. Men nu har någon tydligen gjort det ändå, så från och med om en månad så är det bara dressyr och möjligtvis lite markarbete som gäller för yours truly, bortsett från när det är BOOT CAMP och sånt förstås. Tänkte att det till och med kanske inte skulle hinna vara någon hoppning i Bästa Måndagsgruppen™ innan dess, men så väl var det inte. Fast jag har ju Köttbullen det här blocket och henne känner jag mig rätt så trygg med även när det kommer till hoppning (även om jag för den skull inte vill hoppa högt). YAY!

Åkte hem, gick ut med hundarna och det var typ 23 grader varmt och strålande sol, riktigt brittsommarväder. Kände att jag för första gången på länge kunde promenera med lite klipp i steget istället för att hasa mig fram som en zombie, PLUS att jag inte heller behövde snyta mig var hundrade meter eller så. Gött. När jag kom hem så tränade jag ett litet pass pilates för första gången på tre veckor eller så och det gick bra. Åt kvällsmat och åkte sedan till stallet för teorilektion. Fick tömköra ett russ. Det har jag inte gjort sedan cirka 1980 när jag och min fader konungen körde in min ponny och då var det ju mer i syfte att vänja honom vid sele och så, inte att arbeta från marken som nu. Det var svårt men kul. 

Berättade sedan för instruktör A att jag skulle sluta om en månad, för jag ville berätta att det till 95 % hade med tiden och 5 % med hoppningen att göra och framför allt att det var 0 % personligt mot henne, hon tar det nog inte så men man vet ju inte så jag tänker att man kan ju åtminstone säga det och sen får hon väl göra vad hon vill med den informationen. 

Kom hem sent. Jobbar hemma idag för bilen ska på verkstad. Sen ska jag trava iväg och hämta den och sen åka till stallet för möte. Får väl susa iväg till Post Nord-terminalen också så jag kan få min jättebilliga hönsmat.   

Syndabarn

Har läst Syndabarn av Ulrika Rolfsdotter. Det är en fortsättning på Rovhjärta som jag läste för ett par år sedan och väl egentligen bara tyckte var medelmåttig, men man vet ju aldrig, den blev ju ändå utsedd till "en av 2021 års bästa deckare" enligt omslagstexten. Detta är handlingen i Syndabarn:

Sommaren är till ända, och höstmörkret har börjat lägga sig över Ådalen. En tidig augustimorgon hittas tre tonårsflickor vid den mytomspunna Bålsjöns strand. Två är döda, en är svårt skadad.
Den lilla byn är i chock, och när det visar sig att flickornas familjer har en koppling till socialtjänsten blir socionomen Annie Ljung återigen ofrivilligt indragen i en brottsutredning. Sara Emilsson, barnutredare vid Kramforspolisen, blir ansvarig för sin första mordutredning. Tillsammans försöker de ta reda på vem eller vilka som är skyldiga till det brutala dådet, något som visar sig få personliga konsekvenser.

Njaa, kände jag väl om den förra boken och njaa kände jag väl lite om den här också om jag ska vara ärlig. Kom inte ihåg speciellt mycket av handlingen i den förra som det ändå hänvisades en del till, så det var lite irriterande (även om det såklart inte är rimligt att allting upprepas in absurdum, men det finns många författare som klarar av att slänga in väsentliga detaljer från förr lite snyggt i nutiden så det ska väl ändå inte vara några problem tycker man ju). Sen tyckte jag det var på det hela taget en rätt okej berättelsen men lite luddigt och diffust och lite lösa trådar här och där, och både prästen och Saras pappa kändes som too much och inte särskilt trovärdiga karaktärer, medan man aldrig kom de här tre flickornas karaktärer särskilt nära. Den här boken får tre LVU-omhändertaganden av fem möjliga. 

Och om en dryg vecka är det oktober

Måndag morgon, ny vecka och nya tag. I torsdags hade vi ju möte med personalen i stallet och det var bra förutom att det kom upp en grej som bubblat upp till ytan med jämna mellanrum de senaste åren. Vi är ju en ridskola, men en del av stallet är för privathästar, och där är det tjafs. Det är nu inget nytt under solen SÅ, "på min tid" (när min dotters ponny stod uppstallad där i slutet av 90-talet/början av 2000-talet så var det också tjafs med jämna mellanrum, och uttrycket Är det konstigt att det ser ut som det gör i världen när inte vuxna människor kan enas om vilka hästar som ska gå i vilka hagar tillsammans? myntades på förekommen anledning. Fast förutsättningarna på den tiden var lite annorlunda, för då fanns det dels fler privathästar och dels både mindre och färre hagar, så privathästarna fick bara gå ute antingen på förmiddagen eller på eftermiddagen. Förmiddagshästarna blev utsläppta av personalen på morgonen och sedan insläppta igen vid lunch och sedan var det eftermiddagshästarnas tur att komma ut, men där fick man själv ansvara för att ta in. Och då blev det gnissel bland eftermiddagshästarnas ägare för man tyckte att man betalade samma stallhyra men fick mindre service, medan förmiddagshästarnas ägare gnölade över att eftermiddagshästarna fick vara ute längre och det var orättvist, och utöver det blossade det periodvis upp diskussioner om vilken hage som var "bäst" och varför just den eller de hästarna fick gå där.

Nu har alla privathästar egna hagar och både in- och utsläpp ingår i hyran måndag till fredag så åtminstone den konfliktkällan är ju så att säga stämd i bäcken, men det betyder inte att man befinner sig i Sörgården av Anna Maria Roos. Hästfolk måste vara ett särdeles stingsligt släkte och att sitta i en styrelse i en ridskola där man har ansvar för personal och arbetsmiljö och miljö och ekonomi och fan vet vad kan ju ibland liknas som ett öde värre än döden och jag vet att jag tänkte när jag började engagara mig i brukshundklubben att Gud vad enkelt! Ingen personal, inga lönekostnader, inga djur som ska ha tillsyn och omsorg och fodras och mockas åt 365 dagar om året, bara en klubbstuga och en plan med lite gräs som ska klippas, vad kan gå fel? HA HA HA.  Jättemycket, visade det sig ändå och jag skulle nog säga att hundfolk överträffar hästfolk i lättkränkthet och snarstuckenhet, och jag har dessutom hört att människor som håller på med kattutställningar toppar den ligan med råge, fast jag känner inga såna människor så det är än så länge bara ett obekräftat rykte. 

I alla fall. På det här mötet i torsdags berättade en i personalen som för några månader sedan köpte en häst och stallade upp i ovan nämnda privatstall, att det hade varit tjafs och bråk IGEN, och att källan till tjafset och bråken gick att koncentrera till en eller möjligen två personer som vi för enkelhetens skull kan kalla X och Y och som verkar ha en relation som är snarlik den som Norman Bates har med sin morsa, och ser man till tjafs och bråk över tid så har de varit inblandade varenda gång och folk har flyttat från anläggningen på grund av X och Y, mest Y för hon är en sån som först är översvallande trevlig mot nykomlingar men som bondar enligt principen att de starkaste banden knyter man bäst genom att ha en gemensam yttre fiende. Sant, förvisso, och Y verkar tycka att om det inte finns en reell fiende så får man uppfinna en, så hennes strategi är att genast försöka ta alla nykomlingar under sina vingars beskydd och ge intryck av att vara jättemån om ens välbefinnande och ge lite tips i all välmening att håll dig borta från A för hen är inte klok i huvudet och prata inte med B för hen snackar så mycket skit och C:s häst är sån och sån så där får man också se upp och D är så himla slarvig och man får ju vara som en morsa för hen och så vidare, det finns liksom inte någon som är bra till slut och så bildas det olika grupperingar som ställs mot varandra och förr eller senare blir konflikten ett faktum. I vintras var det ett gäng på 3-4 stycken som fick nog och flyttade, och vad personalen ville lyfta var att nu var vi på väg dit igen, och att det finns en minsta gemensam nämnare som stavas X och Y. Nu hade det blossat upp en konflikt som handlade om helgpassen. Det framgår av uppstallningskontraktet att man ska ta ett visst antal helgpass, fodring och ut- och/eller insläpp av alla hästar per månad, och det skriver man upp sig på en lista som kommer ut inför varje månadsskifte. Den här månaden skulle alla skriva upp sig på tre pass var, och när X skulle skriva upp sig så kunde hon bara två av passen och sedan var alla datum hon kunde redan tagna. Sen går åsikterna isär om vad som hänt, X menar att hon frågat andra om de kunde byta men enligt sig själv inte fått något svar, medan de andra menar att X inte alls frågat någon om de kunde byta,  och när frågan Hur gör vi imorgon, ingen har skrivit upp sig kom upp så svarade X bara Jag jobbar. Till slut var det en av de andra som sa att okej, jag tar det då, och sen när hon var i stallet nästa morgon så var Y där. Då skulle man ju kunna tycka att om X är upptagen så skulle ju Y kunna rycka in och ta hennes pass, men Y på att hon ser så dåligt så hon vill inte ta ut någon annan häst än X:s häst och på helgpassen tar man ut allas hästar. Okej, det får man väl kanske köpa men hon borde ju ändå fatta att det är provocerande när alla har stressat och stimmat och fått byta och greja för att lösa morgonfodring och utsläpp, och sen går hon lik förbannat där och påtar. Och efter den här händelsen slutade X och Y att hälsa på de andra och började gå omvägar för att slippa mötas och så vidare. 

Man blir ju trött, va. Så jag sa att nu får väl ändå någon sätta sig ner och ta ett snack med X och Y om det här, vi har värdegrunder och policys att förhålla oss till och det duger inte att bete sig hur som helst när man är i en verksamhet där man har barn- och ungdomsverksamhet och där man som vuxen ska vara ett föredöme. Så blev det bestämt att jag och en till skulle ta det snacket, och att den andre skulle kontakta X och Y och bestämma en tid i veckan som kommer.  

Detta var i torsdags, sen i fredags fick jag ett meddelande från en annan i styrelsen som hade pratat med den här tjejen i personalen som hade tyckt att hon inte riktigt hade fått berätta färdigt, så efter jobbet i fredags så åkte jag ut till stallet och satt med henne i två timmar så att hon fick ventilera lite till. Åkte sedan hem, gick ut med hundarna, kom hem cirka samtidigt som min man, fixade i ordning de sista godis/tröstprispåsarna till lördagens träningstävling, laddade de trådlösa högtalarna och den gamla telefon som jag har dedikerat till att spela musik med ovan nämnda trådlösa högtalare. Fixade sedan tacos och så kollade vi på Love Is Blind UK, fast nu börjar jag tycka att från och med när de ska börja prova bröllopskläder, ha möhippa/svensexa osv är ganska tråkigt och samma lika. Googlade upp vilka par som fortfarande var tillsammans, och det var ungefär så som jag trodde så nu behöver jag inte se resten tror jag. Gick och lade mig tidigt (som om jag någonsin är uppe sent) eftersom jag skulle upp tidigt nästa dag. 

På lördagen gick jag upp tidigt för att hinna gå en promenad med hundarna innan det var dags att åka till stallet för sjätte dagen i rad. När jag kom hem med hundarna hade jag mail och sms där det framkom att X och Y ville ta det här mötet "så fort som möjligt" och efter lite dividerande hit och dit bestämdes det att vi skulle höra av oss när lördagens träningstävling var över och ta det direkt. På ett sätt skönt att slippa ha de hängande över sig, men samtidigt inte för det skulle ju med största sannolikhet fördärva den positiva energin som man brukar få när man är med i de här sammanhangen. Men men. Åkte till stallet, fixade musiken, blev sedan ställd i in- och utsläppet och där stod jag sedan i ett antal timmar och slussade ekipage in och ut, satte på rosetter och delade ut godis/tröstprispåsar och det var så kul och trevligt och solen sken och fåglarna kvittrade. Sen var det ju rätt deppigt att gå och sätta sig i ett klubbrum och tala om för vuxna människor att de får bete sig som vuxna människor, men det skulle ju göras. Mycket handlade om att X och Y tycker att eftersom X jobbar varannan helg så ska alla andra liksom ta hänsyn till det för de "har ju inget annat" och kan därför vara mycket mer flexibla, och vi fick säga att vad man har för agenda på helgerna som gör att man inte kan ta helgpass är vars och ens ensak och inget någon annan ska lägga sig i eller värdera, och alla har skrivit på ett kontrakt där det framgår att man ska ta sina pass och kan man inte så kan det omöjligt vara någon annans ansvar utan bollen ligger hos den som inte kan. Nästa del av samtalet handlade om att det inte är okej att inte hälsa och att snacka skit om andra och vi kan inte ha det så att folk flyttar för att de inte trivs, så blir det ingen förändring så får dom faktiskt flytta, PERIOD. 

Blev väl ändå ett hyfsat samtal, men GUD vad trött och sliten jag kände mig efteråt. Åkte hem, lagade middag och sen kollade vi på första avsnittet av en ny norsk serie, Miljardärsön, på Netflix. Sen gick jag väl och lade mig. 

Igår bestämde jag mig för att göra INGENTING, så det gjorde jag inte. Eller, jag gick en långpromenad med hundarna samtidigt som jag pratade i telefon med min bror, och sen stekte jag pannkakor till lunch. Men på eftermiddagen låg jag bara och drönade på soffan ända tills det var dags att laga middag. Det var nog välbehövligt, tror jag. 

Jaha, vad har denna vecka i sitt sköte? Ikväll är det stallet, men det är teorivecka så det blir i alla fall inte så sent. Imorgon ska jag jobba hemma för bilen ska på verkstad, sen ska den hämtas och så är det möte i tävlingskommittén efter det. På onsdag ska bilen besiktigas, på torsdag är det teorilektion igen och på fredag har min chef lagt ett möte klockan 14.00 så jag tror att jag ska jobba en sån där delad tur. Vi får se hur det löser sig. Nähä, nu är det dags att veva igång dagen.  

Play for affection and win the prize

Äntligen fredag, fy fan vilken slitsam vecka jag har haft. Först jobbat och sedan varit i stallet till sent varje kväll, eller ja, i onsdags var jag väl hemma redan vid 20-tiden, men övriga dagar: 22-ish, och det börjar kännas slitigt.

Igår jobbade jag, tog mig friheten att sluta cirka 45 minuter tidigare och sen kändes det som att jag hade jättejättegott om tid att gå ut med hundarna och städa. Hann till och med börja packa godispåsar till morgondagens träningstävling. Har köpt svinbilligt svinngodis från en finsk fabrik, det kommer i enkilospåsar som sedan ska packas om i små cellofanstrutar som ska häftas ihop och förses med en liten lapp där det står Bra jobbat! och som sedan ska delas ut till alla efter målgång oavsett resultat. Har packat allt men hann sedan inte knyta fast Bra jobbat-lapparna på mer än kanske 25 påsar av totalt 70 tror jag det var. Så det får jag göra ikväll. 

Åkte sedan till stallet och red, sedan var det möte med styrelsen och personalen till sent som fan. Personalen har verkligen fått dra ett jättelass sedan i våras och man förstår att de är slutkörda, samtidigt som alla i styrelsen ju har vanliga jobb vid sidan om sina styrelseuppdrag och det är svårt att få tiden att räcka i det hav av arbetsuppgifter som vi alla är och fiskar runt i. Så det har varit lite gnissel från båda håll, men nu kändes det som att det blev ett bra möte där luften rensades, så det får väl ändå vara värt det. 

Imorgon ska jag vara funktionär på ovan nämnda träningstävling och sedan ska jag inte göra ett PISS mer på hela helgen tänker jag. 

Till stallet istället, v 38 2024, pt 3

Igår gick Köttbullen lektionen innan, de red på stora utebanan och när jag tog över henne efter barnet som ridit sa barnet andlöst och strålande att Så här fort har jag aldrig galopperat i hela mitt liv! och tyckte det var den bästa lektion hon någonsin haft. Sen red jag, och det märktes att Köttis hade En Bra Dag. Hon svarade på bra framåt och kändes riktigt fin. Vi red en övning som var att vända halvt igenom i galopp och sedan rida förvänd galopp utmed långsidan och genom två hörn. Det gick jättebra i vänstergaloppen, men i högergaloppen orkade hon inte riktigt hålla ihop det mer än utmed långsidan och första hörnet, sedan bytte hon. Men det var ett snyggt byte, hojtade ridlärare V uppmuntrande. Och sedan skulle vi träna lite på ödesmomentet ryggning och det blev ett par steg! Det där har liksom satt sig i huvudet på henne, det är inte som att hon inte kan rygga för det går ju att göra det från marken, men så fort någon sitter på henne så är det som att det låser sig i hela huvudet och hon inte får ihop hjälpgivningen trots att i det här fallet ridlärare V har stått och puttat på henne på bogarna. Men nu fick vi alltså till ett par steg, vilket var stort. Det var kanske inte så att jag strålande andlöst att det var den bästa lektion jag ridit i hela mitt liv, men jag var väldigt nöjd. 

Nästa vecka är det teori, det är väl typiskt när man ändå känner att man är i ett FLOW. Jaja.  

Det sjukaste

Ni vet den där matteläxan för 12-åringar? 

Sju udda tal som följer efter varandra har summan 1617, vilket är det minsta av de sju talen? som jag löste genom att anta att det minsta av de sju talen var okänt, dvs x, och sedan ställa upp följande:
x + (x+2) + (x+4) + (x+6) + (x+8) + (x+10) + (x + 12) = 1617
7x + 42 = 1617
x = (1617-42)/7
x = 225

Tyckte jag ändå var rätt smart där, men fick nästan omgående pisk på fingrarna av 12-åringens 15-årige storebror som bara Man delar bara 1617 med 7 och så får man fram talet i mitten av serien. 

Men det kan väl ändå inte stämma? muttrade jag som tyckte det lät helt sjukt, men delade 1617 med 7, fick fram 231 och räknade sedan vartannat tal nedåt i tre steg och hamnade på...225. 

MEN VAD I HELVETE? 

Störiga saker just punkt nu:
1. Jag är ingenjör. Har läst matte A-E på gymnasiet (fast på Komvux dårå) samt matematik på högskolenivå, men är uppenbarligen mindre smart än en niondeklassare.
2. Trots mina (i och för sig uppenbart utdaterade, men ändå officiella) matematiska meriter fattar jag fortfarande inte hur det hela hänger ihop. 
3. Fattar inte heller hur 15-åringen visste? Har sms:at och frågat men ännu inte fått något svar. 

Uppdatering med 15-åringens svar: För det va sju tal man plussar ihop till 1617, så därför delade jag på sju så fick man det mellersta och så räknade man tre back och tre fram. 

Det värsta: fattar FORTFARANDE inte hur det kan bli så här. Trots ingenjörsexamen. Hahahahahaha. 

Haunted by illusions

Nä men nu fick jag äntligen till en god natts sömn, halleluja vilken skillnad det är att vakna efter sju timmars djup sömn jämfört med till exempel...tre timmar inte så djup sömn. Som det har blivit de två senaste nätterna. Inte för att jag kom hem så tidigt från stallet som jag hade planerat, men sådär är det ju jämt. Man träffas, har ett möte men i det ingår oftast både för- och eftersnack och sedan det klassiska stå-på-parkeringen-och-snacka-om-ditt-och-datt där man med jämna mellanrum säger Nä, nu får man väl ändå bege sig hemåt, sen går man tre steg och stannar sen igen för att ta upp tråden igen eller börja babbla om något annat. Hehe. Men det är ju inte på något sätt otrevligt, så jag klagar inte. Var hemma strax efter åtta, duschade och gick och lade mig, somnade strax efter nio. 

På tal om otrevligt så kom väl KonsultGubben lunkande igår och frågade om han fick "störa en sekund". Mm, svarade jag, inte otrevligt men inte heller inbjudande för man vet ju ändå vad som komma skall. Jo, jag har fått ett recept av NN här, sa KG, och fortsatte och där finns det med någonting som heter X, är det något du känner till? Svarade att det var det inte, och han fortsatte då att mala på om att man skulle kunna tro att det eventuellt skulle kunna vara någon form av halvfabrikat och jag svarade att det var i så fall inget jag kände till och så gaggade han vidare och kom slutligen fram till att Jag får väl ta och fråga NN och man bara ja, det tycker jag verkligen du ska göra, för om det är källan till frågan så är det väl dit man går? NN är vår VD och han är liksom som vem som helst, det är inte så att han är ständigt frånarande och ouppnåelig, eller skräckinjagande à la fabrikören i Den enfaldige mördaren och att man inte skulle kunna eller våga fråga honom om saker. Men något måste han tydligen utstråla eftersom KG hundra gånger av hundra frågar mig först fastän jag hundra gånger av hundra svarar att jag inte vet och hundra gånger av hundra också hänvisar till NN eller någon produktlinjechef. Det hjälper ju inte ens att säga fråga mig INTE om det här för jag vet ingenting, KG verkar vara av typen som tror att om man bara frågar tillräckligt många gånger så kan man så småningom pressa vatten ur en sten. 

Ja herregud. Men snart är det bara fem veckor kvar innan jag har en veckas semester och när jag kommer tillbaks från den så är KG borta med vinden. Fem veckor, mmm. Helt överskådligt.

Idag ska jag jobba, sen hem och städa, sen till stallet och först rida och sen ha styrelsemöte tillsammans med personalen. Ska avboka min tid hos Laserkvinnan imorgon för jag är fortfarande förkyld om än bättre. Har dock inte lust att ligga och snora och snörvla och hosta ner i det där hålet på massagebänken, då får det hellre vänta några veckor. 

We fly just like birds

Igår var jag OTROLIGT trött och seg. Kämpade mig igenom dagen, åkte hem och kämpade mig runt 5 kilometer med hundarna med en enda målbild och det var att lägga mig på soffan och ta en fet powernap när jag kom hem. Men av det blev det förstås intet, för Laban mumsade i sig något äckelpäckel under promenaden, oklart vad det var för han var inte benägen att dela med sig av den informationen, och sedan ägnade han resten av eftermiddagen åt att i omgångar spy upp detta. Ja, det var väl bra att vad-det-nu-var kom upp, för i magen skulle det uppenbarligen inte vara, men det var ju inte torka golv och skrubba mattor som stod överst på min önskelista. 

Åkte till stallet, kom hem igen strax efter 22, duschade, bestämde mig för att lägga mig direkt i Flickrummet™ istället för att först ligga och lyssna på min mans snarkningar och inte kunna somna p g a det. Såg att min dotter hade skickat nåt sms, då var det en bild på yngsta barnbarnets matteläxa: Sju udda tal som följer efter varandra har summan 1617, vilket är det minsta av de sju talen? Har ju lite svårt att släppa en utmaning och löste det efter lite huvudbry så här: x + (x+2) + (x+4) + (x+6) + (x+8) + (x+10) + (x + 12) = 1617 ger att 7x + 42 = 1617, ger att x = (1617-42)/7, rätt svar var alltså 225, men är detta rimlig nivå på matte för 12-åringar? Tycker att när jag gick i sexan så höll vi mer på med att räkna area och procent och ställa upp division i trappa, men jag kan ju för all del minnas fel. 

Somnade till slut, vaknade till en ny dag av sömnbrist men ikväll ska jag väl ändå komma i säng tidigt? Ska på möte i stallet men det är redan klockan 17 och ska väl inte ta hela kvällen, HOPPAS JAG. 

Till stallet istället, v 38 2024, pt 2

Hoppas jag får en ponny idag, tänkte jag självsäkert när jag var på väg till min igenridningsgrupp, för till skillnad mot Bästa Måndagsgruppen™ så vet jag att de använder rätt många av de större ponnyerna i den gruppen, de går väl inte lika mycket på tisdagar som på måndagar får man väl anta dårå. Men nehe, när jag kom fram till stallet och läste på listan så var det Jättinnan som stod vid mitt namn. Henne har jag ju inte ridit sedan hösten 2022 när hon var ny. Då var hon väldigt trevlig, fast stor förstås, men så cool och ambitiös och trevlig att sitta på. Sen framåt vårkanten så började hon bli allmänt tjurig och satte sig på tvären på alla möjliga vis och så visade det sig att det man först tolkat som allmän stoighet var en gammal skada som säljaren naturligtvis inte informerat om för det gör de väl bara om de är hotade till livet. Sen fick hon vila jättelänge och satts sedan igång försiktigt ännu längre och reds därefter väldigt sparsamt en period och det var väl nästan först i år som hon började gå lite mer. Det var bara att klättra upp och HJÄLP vad stort det kändes. Men hon var nästan precis lika mjuk och trevlig som jag mindes henne, så det var ändå kul. Vi red markarbete och övningen var som en bana fast med bommar som man skulle rida på i galopp som om de vore hinder. Där gick det gick undan, kan jag säga. Eller åtminstone kändes det som att det gjorde det. Minns en gång på 90-talet när vi hade en hopptävling som avslutning på ett ridläger och vi blev filmade, och det kändes som att man red jättesnabbt och att hindren var jättehöga, och när man sedan såg filmen efteråt så var det en rätt beskedlig lunk över rätt beskedliga hinder. Jaja. Känner mig nöjd i alla fall. Och lite modig, hehe. 

Buy me a star on the boulevard

Igår kom KonsultGubben tillbaks från sina två lediga veckor och det irriterar mig orimligt mycket att jag inte har kunnat vara på jobbet och liksom njuta av att han inte varit här. Fast nu är det i alla fall bara sex veckor kvar innan han slutar. Eller, han slutar den sista oktober så det blir nästan sju veckor, men den  sista veckan i oktober har jag ju tagit ledigt för att kompensera mig själv för de två RÖTNA veckornas sommarsemester. Sex veckor är ändå en överskådlig tid. Dessutom höll han föredömligt låg profil, sa "hej" när han kom och sen var det inget mer snicksnackande om ingenting eller "får jag störa dig en sekund"  som sedan svävar ut och pågår halvtimmavis. Bra där, hoppas det håller i sig resten av perioden. Var i och för sig tvungen att lyssna på hans babblande i fikarummet på lunchen och bara det är ju irriterande, men så länge jag slipper delta i konversationen är jag nöjd. 

Hade en helt orimlig mailkonversantion med någon ambitiös person på Finance. Så här: vi har en app där man registrerar kvitton för sånt man köpt åt företaget. Nu fick jag ett mail där det stod att "expenses were declined" och så en lång radda om att det saknades kvitto och blablabla, och jag bara vadfan, jag har inte köpt något? Gick in i appen och kollade och då fanns det något registrerat från DANSKE BANK som hette "årligt gebyr" vilket betyder årsavgift, för mitt företagskort antar jag, men det är väl ändå inget jag ska behöva redovisa, sånt där ska väl bara skötas automatiskt liksom? Mailade till Finance och förklarade, men fick då det pigga förslaget att jag skulle "return it to the approver". Fick maila igen och förklara att det fanns ingen "approver" men om de talade om hur jag skulle göra för att returnera något till någon som inte fanns så skulle jag absolut göra det, och sedan  gick det en halv evighet och sen fick jag bara till svar att "de hade löst det", som om det var jag som var problemet. Jaja? 

Trött som ett hjon idag, kom hem från stallet vid 22-tiden, duschade, gick och lade mig och inväntade en sömn som aldrig kom. Är lite stressande i sig när det står 4 timmar och 57 minuter till larm fastän det enda man gjort är att duscha och sedan gå direkt i säng. Gick och lade mig i Flickrummet™ och lyssnade på ljudbok istället för min mans snarkningar och somnade väl så småningom, men speciellt många timmar blev det ju inte. Hoppas VERKLIGEN att ryktet om att vi ska få tillbaks gamla tiden 19.30 till nästa termin stämmer, för mig gör det jättestor skillnad att komma hem 21.30 istället för 22. Aja, vi får väl se. 

Idag ska jag jobba, sedan hem och ut med hundarna och sedan kanske jag får försöka ta en liten powernap innan det är dags för stallet. Har fortfarande känningar av monsterförkylningen så ingen träning utöver promenad och ridning. Hinner inte riktigt träna den här veckan heller om jag ska vara ärlig för det går ju i ett. Men det får väl vara så. Då kör vi. 

Till stallet istället, v 38 2024, pt 1

Det kändes som att det var hundra år sen jag var i stallet, fast det var ju bara knappt två veckor. Men ändå! Tror aldrig jag har varit borta TVÅ veckor från något p g a sjukdom någonsin, men det finns ju uppenbarligen en första gång för allt. 

Fick Köttbullen, hurra! Och det var dressyr, hurra! Köttbullen kändes ovanligt pigg och framåt, vilket inte var intrycket man fick att hon skulle vara där hon stod i boxen med huvudet lågt och underläppen hängande som om hon vore världens äldsta ponny och inte en trettonårig tjej i sina bästa år. Massor av vinterpäls hade hon börjat sätta också. Men i alla fall. Vi kom igång bra och när vi red fram skulle vi göra tempoväxlingar i trav och då riktigt kände jag hur hon tog i och längde på steget. 

Övningen vi red var att man skulle rida längs med långsidan och så vid två olika bokstäver per långsida vända in och komma upp på en linje som var någonstans mellan kvarts- och medellinjen och så rida den linjen rakt ner mot långsidan. En övning som var mycket svårare än den lät, speciellt när vi gjorde den i trav och galopp för vi var ändå nio stycken som skulle samsas om utrymmet och svängen blev ganska snäv så det gällde att ha bakdelen med sig. Dessutom skulle vi rida utan stigbyglar. Köttbullen var så duktig! Klarade svängarna fint, höll igång galoppen och bara rullade på med frust i varje steg. Jag kände mig också duktig, för när man slipper vara 100 % fokuserad bara på att få sin ponny att gå framåt så kan man plötsligt hinna tänka både på sin sits och planera sina vägar medan ens ponny bara tuffar på framåt utan att man behöver driva som en blådåre i verje steg.
Sen var hon genomsvettig, och jag med. Som väl var hade alla hästar och ponnyer flyttat till hagarna närmast stallet, så det tog i alla fall inte halva natten att släppa ut dom. Idag ska jag rida igen för instruktör K och det ska vara markarbete, på'at igen bara. 

The blues they send to meet me won't defeat me

Noterade inte förrän långt in på dagen i fredags att det var fredagen den 13. Inte för att jag är skrockfull SÅ, men det är ändå något jag brukar notera, oklart varför egentligen eftersom jag inte ÄR skrockfull SÅ. Men det är väl något inlärt beteende. 

Stretade mig genom arbetsdagen, funderade på vad vi skulle äta på kvällen. Eftersom det var fredag så hade vi gemensam fredagsfrukost och det var cirka en halv limpa över och där det är en outtalad överenskommelse att det som inte går åt av gemensam mat på jobbet tar jag hem "till hönsen" om det inte är sånt som kan frysas, men det här var en sån där bake-off-historia. Rätt ofta är det hönsen som får det, men det händer att även vi tvåbenta kalasar på leftovers från jobbet och det här brödet skulle göra sig fint ihop med någon soppa, kom jag fram till. 

Åkte sedan till Ica och köpte strömming för det finns aldrig på Willys av någon anledning, så jag rafsade snålt åt mig alla åtta paketen som fanns i frysdisken. Sedan till Willys eftersom min man vägrar dricka något annat kaffe än Garants märke och för att cirka allting är billigare på Willys än på Ica, och handlade resten på inköpslistan. Åkte sedan hem, gick en promenad med hundarna, var sedan präktig till tusen och kokade en grönsakssoppa på ett gäng lite halvgamla grönsaker som låg och skämdes i lådan längst ner i kylskåpet. Stekte pannkakor och tände höstens första brasa i kaminen, för det var minsann "lite kyligt i luften". Mmmmm. 

Resten av helgen har jag inte gjort speciellt många knop faktiskt. Kände mig fortfarande seg efter Monsterförkylningen™, eller den var väl officiellt inte över än utan hade fortfarande sällskap av snor och hosta. Men gick en dryg mil både på lördagen och söndagen så det blev i alla fall lite aktivitet. Fast det blev också väldigt mycket ligga på soffan och läsa. Den där boken Vikarien irriterar mig lite fortfarande, fanns det liksom inte NÅGON i beslutsfattande position som kunde säga till den här David Norlin att det helt enkelt inte är rimligt att skriva 900+ sidor om nästan ingenting? Plus att de här karaktärerna, Anna och Thomas, faktiskt var väldigt träliga och inte gjorde någon människa glad? Inte för att böcker nödvändigtvis behöver göra någon glad, men det behöver ju inte vara 900 sidor av grå och halvdeppig vardag heller. Gav boken en trea i betyg, men nu ångrar jag mig, den var banne mig inte värd mer än en tvåa faktiskt om den ska ge såna här deppiga efterslängar. 

Min man trodde sig vara bättre i lördags och knogade på några timmar med Uthus 2.0. Sen låg han som en död sill i sängen i princip hela söndagen, så det blev mycket egentid för mig kan man ju säga. Inte för att jag direkt hade så mycket ork heller. Satt i alla fall ute en stund i trädgården och läste igår, plus rensade lite i trädgårdslandet. För två år sen sådde jag gul sötväppling på ett ställe för det är en växt som både innehåller mycket nektar och mycket pollen så bra för pollinatörerna tänkte jag. Enligt uppgift skulle den bli mellan 30-150 centimeter hög och eftersom vi har så mager jord så tänkte jag att den blir väl max 30 centimeter då, men den växte sig manshög och spred sig väldigt frikostigt med frön i år. Bra för bin och andra pollinerande insekter såklart, men nu var jag lite trött på att se överblommade stänglar och började rensa lite. Sen upptäckte jag en massa rotskott av hallon som jag tänkte gräva upp och plantera runt hönsgården, men alla våra trädgårdsgrejer ligger under presenningar och jag blev trött bara av tanken på att börja leta bland allt det som rymdes i Uthus 1.0 så jag gav upp och satte mig under äppelträdet. Vårt äppelträd är gammalt och murket och för ett tag sen gav en jättegren som utgör ungefär hälften av kronan vika för tyngden av alla äpplen, så nu är det till hönsens stora förtjusning en stor mängd äpplen på lagom hönshöjd. Under äppelträdet står en trädgårdsstol som jag tänkte flytta på, men det visade sig att den blivit en bärande konstruktion under den här knäckta grenen så det gick inte. Det går dock att sitta i den, men är lite trixigt att sätta sig och resa sig för det är en mindre gren i vägen. Men det går om man vill, och det ville jag. Satt sedan och glodde på hönsen helt orimligt länge utan att tänka en enda tanke. GÖTT. 

Aja, nu är det ny vecka och nya tag. Och vilken vecka som tornar upp sig. Ikväll ska jag rida i Bästa Måndagsgruppen™, imorgon ska jag rida igen för att ta igen ett av tillfällena jag missat nu när jag varit sjuk, på onsdag ska vi ha möte i Arbetsmiljögruppen i stallet, på torsdag är det dressyr med Köttbullen och efter det ska styrelsen ha möte med personalen. På fredag ska jag till Laserkvinnan på behandling, på lördag ska vi ha Pay & Jump i stallet men på söndag får jag väl vila va? Japp, det säger vi. 

Vikarien

Har läst Vikarien av David Norlin, detta är handlingen:

Anna söker en plats i livet där hon är någons förstahandsval, något mer än en tillfällig besökare. Hon har varit utbränd och är nu på väg tillbaka, och i mötet med tvåbarnspappan Thomas ser hon nya möjligheter öppna sig. Samtidigt gör sig oron från det förflutna hela tiden påmind, och långsamt ska den dra henne mot ett oåterkalleligt beslut.

Jag beställde den här boken på bibblan efter att ha blivit tipsad i en Facebookgrupp, och höll på att svimma när jag såg den, herregud vilken tegelsten liksom. 928 sidor senare så kan jag tycka att det var minst 700 sidor för mycket. Det var inget större fel på själva berättelsen, men för den sakens skull behöver ju inte varenda detalj broderas ut in absurdum. Den här boken får tre rådjurssadlar av fem möjliga.

I only want your best

Igår kom det som ett mörker och en känsla av meningslöshet över mig som jag verkligen inte varken kände igen eller tyckte det fanns fog för. I normala fall glider jag rätt så obekymrad fram genom livet, såklart har jag också perioder när saker går mig emot och allt känns strävt och motigt, men jag är rätt så bra på att stånga mig igenom problem och så tar man en ostmacka och så är det bra sen. Sen kanske det beror på att mina såkallade problem bara är en piss i Mississippi jämfört med andras, men det där med att liksom tävla om vem som har det värst är ju ändå väldigt meningslöst enligt mig. I alla fall. Fan vet vad som hände. Jag hade varit på verkstan och hämtat bilen, betalat 6400 sura kronor och bokat en ny tid för naturligtvis hittar dom alltid fler grejer som behöver fixas än vad som ingår och hinns med i servicen. Men det är ju bara att gilla läget. Har nu också bokat tid för besiktning dagen efter nästa vända på bilverkstan, vilket var sista steget i trestegsraketen "att ha bil" där steg ett var "byta framruta" och steg två "service". 

Efter det jobbade jag lite till, vilket inkluderade skicka hem en person i mitt team som en annan person beordrat att jobba över tills ditt och datt är klart, vilket i princip innebar att den personen bara skulle sitta kvar på jobbet och vänta i flera timmar för att sedan klicka på "ok", något som jag lika gärna kunde fixa hemifrån. Personen i mitt team blev glad, den andra personen som eventuellt hade ett överkört manligt ego att vårda var eventuellt mindre glad men det är ju inte mitt problem. Betade dessutom av en REJÄL surdeg som damp ner i inkorgen häromdagen och det känns ju alltid bra att kunna bocka av. Per definition var det väl ingen surdeg för så himla länge hade den inte legat, det var mer en arbetsuppgift som bara ingav känslan av ÅH NEJ VAD JOBBIGT, JAG VILL INTE! Fast som med dom flesta surdegar så var det inte så farligt när man väl tagit tag i det. Tog kanske en timme och sen var det klart. Men ändå kändes det inte bra sen på kvällen. Hade ingen lust att göra någonting, tyckte ingenting kändes roligt så klockan 19.15 var det jag som gick och lade mig och började läsa-om Dolores Claiborne eftersom jag tidigare på dagen lyssnat på Stephen King-podden där de pratat om den, fast filmversionen. Ska väl inte säga att det muntrade upp för det är ju en rätt mörk berättelse, men en god bok har ju aldrig skadat någon. 

Och idag känns allt som vanligt, så kanske var det bara rastlöshet? Aja, skitsamma. Idag är jag i alla fall tillbaks på jobbet, känns som en evighet sedan jag var här fast det är ju bara en dryg vecka. Om jag inte skulle haft bilen på verkstad så hade jag nog varit tillbaks i onsdags. Min man är på bättringsvägen så kanske vi kan ha en trevlig helg åtminstone. Nu ska jag jobba satan.  

Kämpar på

Igår var en seg dag. Jobbade, men det kändes inte som att jag fick något vettigt gjort. Efter lunch tog jag bilen till verkstan, hade bokat tid 12.45. Jag sticker och lämnar bilen nu, gastade jag till min man men han låg och sov och svarade inte. Kom fram till verkstan 12.35 (nu låter det som att det var jättelångt dit, det är kanske drygt 1 kilometer) och såg att de hade lunchstängt mellan 12.00-12.45. Gick en liten runda för det finns ingenting, jag säger absolut ingenting som är tråkigare än att sitta i en bil och vänta. Kom tillbaka 12.45, lämnade in bilnycklarna, traskade hemåt via en omväg för att åtminstone få ihop lite steg. Gick till affären, köpte lite youhurt, hämtade ett paket, kom hem, släppte ut hönsen, gick till köket och kokade te. Pratade lite med min man, gick sedan upp till mitt Flickrum och fortsatte jobba. Efter ett tag såg jag att jag hade ett missat samtal från min man, samt ett sms där det stod Om du är och lämnar bilen så säg att kopplingen tar dåligt. Skickat sisådär tio minuter tidigare, som om han inte alls noterat att jag åkt iväg med bilen och kommit hem igen utan, för det hade han uppenbarligen inte gjort. Starkt intryck man gör? Nu får man väl skylla på att han har feber, för så virrig är inte ens han i vanliga fall.

Kände mig trött och seg och liksom håglös hela dagen igår, men idag känns det - peppar peppar no jinx osv - lite lite bättre. Har haft liksom som ett tryck över bihålorna som gjort att jag haft en känsla av att huvudet väger bly, men nu har det om inte försvunnit så åtminstone minskat. Alltid något. Skippar dock kvällens ridning för säkerhets skull, nästa vecka ska jag väl i alla fall vara fit for fight igen hoppas jag. Brrr vilken omgång. När mitt yngsta barnbarn föddes så hann vi inte till BB för att hälsa på för de blev hemskickade nästan med en gång, så vi skulle åka hem till dom istället. Precis innan vi skulle åka så skickade min dotter ett sms Har ni Alvedon så ta med det för Daniel är förkyld. Sedan skojades det rätt friskt om att det egentligen såklart var mest synd om barnens far, vad var en förlossning mot en mansförkylning och den där reklamsägningen Ni tjejer snackar om att föda barn, ni skulle bara veta hur det känns när en kille är riktigt förkyld upprepades många gånger. Sen blev vi alla (utom yngsta barnbarnet) smittade av Daniels förkylning och låg däckade i vad som kändes som VECKOR, och den har sedan dess använts som måttstock på allt förkylningsrelaterat lidande. Nej, det var inte så farligt, det var ju inte som när Oliver var nyfödd eller Det här var nästan lika illa som när Oliver var nyfödd (sagt julen 2022). Men det här, det var fan i mig VÄRRE än när Oliver var nyfödd så då förstår ni magnituden av det hela. 

Min man var i alla fall inte fit for fight för en filmkväll igår, så på kvällen satt jag och läste samt kollade på sista säsongen av Sjölyckan medan han vilade sig i form. Tycker det är en rätt så mysig serie trots att den är 100 % förutsägbar och karaktärerna minst sagt grovt tillyxade. Nu blir det väl inga fler säsonger sedan Hans Mosesson gick och dog i höstas, fast de kan väl alltid hitta på att hans karaktär flyttar till Spanien eller något i den stilen om det kniper.   

 

Status: trött på att vara sjuk

Sov inget vidare natten till igår, så jag kände mig liksom lite bakis som det ju nuförtiden är fullt möjligt att känna sig utan att ha druckit en droppe alkohol. Kan också ha med zombieapokalypsviruset att göra, det verkar segt och synnerligen ovilligt att lämna sin tillfälliga boning. 

Trotsade allt detta, lade in lite privat tid i jobbkalendern och körde tur och retur till veterinärkliniken och hämtade Remus' lilla urna. Sorgligt, men det är som det är. Min man tyckte vi skulle ha "någon form av begravning", men det tycker inte jag, vill inte ha någon gravplats i trädgården. Inte heller känns tanken på någon djurkyrkogård speciellt lockande, det är väl Stephen Kings fel. De, urnorna alltså, får stå på hyllan tillsammans med deras halsband och priser som vi har vunnit.    

Tog en promenad med hundarna, det var sånt där väder som man inte vet hur man ska klä sig: solen sken och himlen var blå men luften var ändå lite kall. Tänkte att äh, man blir ju alltid varm när man går, och det blev jag sannerligen. Kom hem med svetten strömmandes, noterade att Tele 2:s chattande supportkille NILS lyckats leverera en ny fjärrkontroll. Det var nog en himla tur för NILS att min man skruvat isär den gamla fjärrkontrollen och lyckats få den att fungera hjälpligt, dock utan skal för det passade av någon anledning inte längre och det finns ju en gräns för hur mycket våld man törs utöva mot kombinationen hårdplast och eletronik. Men man undrar ju lite hur dom tänker på Tele2:s kundtjänst, för det var minsann inte bara att sätta i batterierna i den nya fjärrkontrollen och så fungerade den, utan allt detta inkluderade en himla massa tryckande och stegande i menyer och bekräftande av val som skulle göras MED DEN GAMLA FJÄRRKONTROLLEN för att få den nya att fungera. Alltså, ens gamla fjärrkontroll går sönder, man får en ny men för att kunna använda den måste den aktiveras via den gamla som inte fungerar. Det blev liksom en helt ny dimension av moment 22 här. Tur att det löste sig, annars hade jag förmodligen legat i fosterställning och tuggat fradga.  

Idag ska jag jobba hemifrån för bilen ska på service. Ska åka och lämna den på verkstan här i byn efter lunch, sen är del två av den här trestegsraketen när det kommer till bilen avbockade och det är bara besiktningen kvar. Framrutan är bytt, det fick min man fixa för det var i torsdags när jag var sjuk. Eller sjukare, känner mig fortfarande inte hundra men det går väl åtminstone på rätt håll. Idag regnar det, det är en sån där dag då det skulle vara lite mysigt att bara ligga i soffan och kolla på film. Tycker dock inte det är det minsta mysigt att vara hemma och vara sjuk samtidigt som min man, det måste nog till bra många hollywood-rom-com-filter i så fall. Varför ligger du i soffan? snäste jag till exempel istället för god morgon i morse. Bakgrunden var en diskussion kring vem som skulle sova var. Risken för smitta är ju visserligen inget man behöver beakta längre eftersom vi båda är sjuka, men jag är ju norra Europas mest lättväckta person och kan absolut inte sova i samma rum som någon som hostar och snörvlar sig genom nätterna. Min man hävdade då att han "sov bättre i sovrummet" så då var jag the bigger person och lät honom göra det. Inte för att jag sover dåligt i mitt Flickrum, men en dubbelsäng ger dock lite mer möjlighet att sträcka ut sig än en 80x200-säng/soffa tillverkad av lastpallar. I alla fall är det ju väldigt onödigt att ingen sover i sovrummet, men det visade sig att min man vaknat på småtimmarna och hela sängen var en sjö av svett, däraf byte till soffan. 

Den hemliga kvinnan

Det här är en bok jag inte kommer att läsa klart: Den hemliga kvinnan av Anna Ekberg. Detta är handlingen:

Louise lever ett bra liv med sin man Joachim på Christiansö där hon har ett litet café. En dag mitt i sommarens högsäsong, dyker en främling upp och hävdar att Louise heter Helene, och är hans fru som försvann för tre år sedan.
Efter DNA-prover står det klart: Louise är Helene. Röntgenbilder visar att hon har blivit brutalt misshandlad med slag mot huvudet under flera år, något som kan leda till minnesförlust. Men det finns ingen tvekan om att hon är Helene Söderberg. Gift med Edmund, mor till två barn och arvtagare till ett företagsimperium.
Hon måste återvända till sitt gamla liv ett liv som hon inte minns. Hon måste säga adjö till mannen hon älskar. Hon måste försöka ta reda på vad som hände natten för tre år sedan när hon försvann.

Jag tyckte ändå att den här boken började rätt så lovande, men efter kanske lite drygt 100 sidor så gav jag upp för det var ett så billigt knep att lära känna en karaktär genom att låta henne tappa minnet. Den definitiva dödsstöten kom när Louise/Helene återbördats till sitt företagsimperiska lyxhem och går omkring där och liksom ska återupptäcka det och sig själv genom att ta en ridtur och "Helene upptäckte att hon var bra på att rida", skrivet av någon som uppenbarligen aldrig satt sin fot på hästryggen. Och den där Joachim som på sitt håll bedrev någon slags orimligt framgångsrik privatdetektivverksamhet baserat på väldigt lösa grunder. Tack, men nej tack. Den här boken får en överkorsad dansk skalle av fem möjliga. 

Status: vete fan

Jobbade på i maklig takt igår. Fick tag på alla inblandade i revisionen, vilket inkluderade diverse myndigetspersoner som ju kanske inte är kända för att kunna fixa och trixa hur som helst med kalendern, men alla var så snälla och förstående och det var inget större problem att få den framflyttad en månad. Sa de i alla fall, sen kanske de slet sitt hår och förbannade mig behind the scenes, det har jag ju ingen aning om. 

Hade sedan två möten där alla inblandade påpekade att det inte alls lät som att jag var särskilt frisk. Har inte heller sagt att jag är det, bara att jag kan jobba lite. Skojade och sa berättade att min fjärrkontroll gått sönder så det fanns inte mycket annat att ta sig för. Skojade igen och sa att om mitt liv hade varit en Hollywoodfilm så hade det varit ett zombieapokalypsvirus som drabbat mig när jag hjälpte den där damen som föll omkull blödandes vid målgången på Tjejmilen och att det inte var säkert att jag kunde ta ansvar för vad som komma skulle. Sen fick det vara nog med skojfriskheter från min sida kände jag. 

Efter jobbet tog jag faktiskt en promenad med hundarna. Det regnade, och först var det bara skönt med något annat än värmebölja. Sen regnade det lite väl mycket för att det skulle vara trevligt att promenera, men det var ändå skönt att ha varit ute och gjort NÅGOT annat än bara suttit/legat i soffan/sängen. 

Sedan kom min man hem och deklarerade att han inte kände sig helt hundra, och ju längre timmarna led desto mer förvandlades han från upprätt till zombieapokalyptisk, så vi ska väl alla den vägen vandra. Eller i vårt fall: vi båda. Trots skilda sovrum och andra försiktighetsåtgärder. Men zombieapokalypsvirus skojar man sannerligen inte bort. Även om jag nu anser mig vara på bättringsvägen. Tror jag åtminstone? 

Status: uppbär lön

Jag och min man har som princip att inte sova i samma rum när någon av oss är sjuk, så i natt har jag legat i Flickrummet, vilket ändå är ett snäpp bättre än "sova på soffan pga att man inte orkar gå uppför trappan". Somnade som en gris vid 21-tiden, sov som en gris hela natten. Hade ställt klockan på 06.00 eftersom jag tänkte försöka jobba åtminstone lite hemifrån idag. Hasade mig upp, hade 36,8 grader i temperatur, vilket ändå kändes normalt. Status just nu är: trött, men inte värre än att jag kan sköta åtminstone vissa arbetsuppgifter. Fördel med att ha jobbat så länge på samma ställe är att vissa uppgifter funkar att göra nästan på autopilot, och utöver det har jag ägnat mycket tid åt att skapa mäktiga mallar i Excel som bara är att fylla i så ramlar det ut statistik och diagram och grejer. Sitter ändå och väntar och hoppas på att de där revisorerna ska höra av sig och säga att det är okej att flytta morgondagens revision till ett senare tillfälle. för revision ingår verkligen inte i det som funkar att göra på autopilot. Bortsett från det så vill man ju inte heller bära ansvaret för att eventuellt smitta ner gud och halva världen med ett apokalyptiskt stockholmsvirus. 

Har avbokat kvällens ridning, såklart. Retligt, för nu vet jag inte vilken häst jag får till nästa block så man kan vara mentalt förberedd på vad som komma skall. Aja, just nu känns det rätt avlägset att orka rida, hoppas verkligen att den här tröttheten släpper snart. Ska försöka ta en promenad i eftermiddag för att komma ut och få lite ny luft och intryck. Det regnade i natt och är lite svalare nu, skönt. Tur att jag ligger lite före i min "Gå Till Mordor"-utmaning för förra veckan blev det sannerligen inte många steg registrerade. OCH DET ÄR OKEJ, måste jag tillägga, det är ju inte som att Saurons öga blänger på mig för att jag inte har nått mina mål, inte ens Samsung Health har klagat på annat än "oregelbundna sömnvanor" (som jag ändå inte registrerar, så jag vet inte riktigt var den informationen kommer ifrån). Du jar ju varit sjuk, påpekade min man när jag igår i ett utbrott av frustration klagade över att det är väl inte så här man kommer till Mordor. Tror du Sam och Frodo mådde så himla bra då? svarade jag halvsurt fast också halvt på skämt. Ska såklart inte göra upp något träningsschema för denna veckan, men hoppas på att kanske ändå kunna köra något pass pilates mot slutet av veckan om jag blir lite piggare. 

Nä, back to business dårå. 

 

Status: halvt levande (låter lite bättre än halvdöd)

Jo, men jag vill inbilla mig att det åtminstone "har vänt" nu, för nu kan jag i alla fall svälja utan att liksom först behöva stålsätta mig för vad som komma skall. Byggfläkten i svalget är åtminstone tillfälligt avstängd och det hoppas jag den förblir, även om mina hostningar låter som direkt hämtade från en journalfilm om sanatorium (om det finns någon sådan). Den nya febertermometern visade 37,1 i morse så officiellt feberfri nu tror jag, vet faktiskt inte vad jag har för normaltemperatur på morgonen. Inofficiellt känner jag mig fortfarande som en djävla disktrasa, blir helt trött och svettig bara av att vara uppe och hasa omkring lite. Igår morse grät jag av ren självömkan för att jag mådde så dåligt. Det har jag i alla fall inte gjort idag, så det är väl ett gott tecken. I fredags kväll inträffade också någon form av lågvattenmärke när fjärrkontrollen till tv-boxen valde att lägga av när vi precis skulle slå oss ner med varsin Coop-pizza och Love Is Blind UK. Eller inte hela fjärrkontrollen, men confirm-knappen och vad har man för djävla nytta av att ha en djävla massa streamingtjänster på sin djävla smarta fitt-tv när inget av det går att välja eftersom den helvetes djävla kuk-fjärrkontrollen inte klarar av det mest elementära för en fjärrkontroll? Ungefär det var väl budskapet jag serverade universum, mustigt kryddat av ytterligare svordomar och könsord. Gick sedan och lade mig och läste Britta och Silver får en vän för det är ju helt vetenskapligt det enda som hjälper i såna stunder. Löste det sedan genom att chatta först med en bot och sedan med en människa på Tele 2:s kundtjänst igår, så en ny kontroll ska skickas inom kort. Hoppas jag. 

Ibland vet man ju inte om man mår dåligt för att man är sjuk eller om man mår dåligt för att man bara har legat som en utstjälpt pannkaka i evigheter, så tvingade mig ut på en mycket liten runda med hundarna i morse, en kvart eller så kanske. Det räckte mer än väl. Sen har jag varit i trädgården några vändor, en gång för att plocka frön från palsternacka som gått i blom, en gång för att beundra taket på Uthus 2.0 som nu äntligen är på plats, samt en gång för att bara hänga lite med hönsen. 

Är jobbstressad eftersom vi har en slags revision på tisdag. Oftast gillar jag att vi är ett litet företag (om än i en stor koncern) för man är liksom så nära allt som händer och kan vara med och påverka mycket, men ibland hade man ju önskat att man bara hade jobbat som en liten kugge på någon stor avdelning där det fanns andra som jobbade med samma saker som hade kunnat steppa fram och ta över och åtminstone vara hyfsat insatta, men tyvärr är det inte så, det skulle bara vara supertaskigt mot vem det än månde vara, så nu har jag mailat till revisorn och undrat om det möjligen går att flytta fram datumet på grund av omständigheterna. Det BORDE ju gå tycker man ju, alla kan väl bli sjuka. Även jag, även om det nog aldrig har hänt förut att jag har kroknat så här. Men det ska väl finnas en första gång för allt. Tror heller aldrig att jag varit med om att ha blivit sjuk så snabbt? I tisdags eftermiddag när jag gick till tandläkaren tyckte jag att jag mådde bra. När jag gick från tandläkaren så tyckte jag att jag hade "en liten känning" i halsen. Förväntade mig då att denna känning skulle ligga där och liksom varsla om sig själv ett par dagar, för att sedan antingen försvinna eller blomma ut i en fullskalig förkylning, för det är så reglerna är. Enligt mig. Men det höll inte Känningen med om. Det är säkert tandläkarens fel! klagade jag inför min numera rätt hårt prövade man, jag är nämligen inte bara superdålig på att vara superdålig, jag är också väldigt mån om att det ska vara någons fel. Oklart varför, det är ju liksom inte som att någon står och pekar finger på mig och säger att jag får skylla mig själv. 

Varmt är det också. Ligger på soffan med tvärdrag och naturligtvis var grannen ute och ansade med något motordrivet i sin trädgård. Vad är det för helvetesmaskin? kraxade jag och kände mig som Linus-Ida i Madicken när borgmästaren skulle åka flygplan (eller hur det nu var). Ytterligare ett lågvattenmärke alltså. Tur att jag pallade släpa mig till bibblan i fredags, annars hade den här helgen blivit helt outhärdlig. 

Sällsynt kloka varelser

Har läst Sällsynt kloka varelser av Shelby Van Pelt och det ska du också göra. Detta är handlingen: 

Tova har tagit jobb som städare på stadens akvarium för att ha något att göra. Hennes make har gått bort och annars träffar hon mest sina enerverande väninnor på tråkiga kafferep. Med mopp och hink rengör Tova akvariets lokaler efter stängning iakttagen av de vattenlevande varelserna. Där finns den åttaarmade bläckfisken Marcellus som hon är särskilt fäst vid. 

Samtidigt kommer den unge Cameron till stan, på jakt efter sin pappa. När Tova råkar halka och skada foten får Cameron ta över hennes nattliga städjobb. 

Vad varken Tova eller Cameron förstår är att bläckfisken Marcellus döljer många hemligheter i sitt akvarium - han vet vad som hände när Tovas son försvann.

Jag s-t-r-ä-c-k-l-ä-s-t-e den här boken från första sidan till sista, samt fulgrät som ett barn på slutet. Älskade exakt allt med den. Den får fem skurhinkar av fem möjliga, skynda skynda till bibblan.

Det hon begraver

Har läst Det hon begraver av Emma Ångström, en fortsättning på Det hon förtjänar. Detta är handlingen:

Lindas tillvaro vänds upp och ner när hon börjar ana sanningen om mannen som hon delar sitt liv med. Kan Jesper verkligen vara serievåldtäktsmannen som sätter Stockholm i skräck? Misstankarna hon bär på leder till att hon måste fatta ett svårt beslut: Ska hon utsätta sig själv för fara för att kunna rädda andra kvinnor?

Edda Nord, kommunikatör på en kvinnojour, försöker navigera i sin nya vardag som singel. Och när hennes vägar korsas med Lindas ställs hon inför en stor utmaning.

Samtidigt förföljer en okänd man en kvinna. Vem är stalkern, och vad driver honom att smyga i skuggorna?

Tyckte första delen var lite medioker, men den här var snäppet bättre. Högt tempo, olika perspektiv och överlag välskriven. Grejen med epilepsin har jag dock svårt att köpa, om man får anfall stup i kvarten när och hur som känns det väl rätt osannolikt att man ska vara ute och ränna hipp som happ? Tyckte också att hela Tinderhistorien kändes lite överdriven eller alltså jag vet ju att det finns många konstiga människor, men om man är så heartbroken som Edda var så börjar man väl inte dejta en kvart efter att man blivit dumpad bara för att ens kompis säger att man måste ha legat med 20 andra för att sudda ut minnet av sitt ex (och var kom DEN regeln ifrån, rebound handlar väl om ETT ligg)? Jaja, men bortsett från det var den spännande. Den får fyra stalkers av fem möjliga.

Obehöriga äga ej tillträde

Har läst Obehöriga äga ej tillträde av Cecilia Klang, den tredje delen i Forshammarserien som inleddes med Kan innehålla spår av Tommy Roos följd av I södra Norrland väntas regn. Detta är handlingen:

Det är oroligt i Forshammar. En bil har brunnit i centrum och invånarna spekulerar om vem eller vilka som ligger bakom. I svetsaren Magnus Aronssons huvud är det också oroligt. En fråga från dottern Amanda, ställd under nyårsnattens sista timme, påminner honom om den dödsolycka han orsakade för trettiofem år sedan och nu börjar minnena jaga honom.

Samtidigt har Forshammarverkets nya platschef Sara Johansson högtflygande planer. Genom att ta in praktikanter, unga människor som hamnat snett, är hon övertygad om att både fabriken, arbetarna och hela samhället kommer att utvecklas. Magnus tror inte på Saras idéer och när sextonåriga Juni motvilligt blir hans ansvar funderar han att på att säga upp sig.

Jo, men jag gillade den här boken också, inte lika mycket som Kan innehålla spår av Tommy Roos, utan kanske lite mer som I södra Norrland väntas regn. Det är någonting med karaktärerna som blir...tja, jag vet inte, det blir liksom lite överdrivet, jag menar först är den här Magnus så DJÄVLA fyrkantig och butter och motvalls och sen kan han plötsligt bara vara utanför boxen och komfortzonen och allt möjligt bara sådär. Tror inte heller att det är så lätt när man är "ungdom på glid" att det räcker med att en sur gubbe (typ) säger till en att skärpa sig och i samma veva att de tror på en så är (nästan) allt löst, det funkade bara i filmen G som i Gemenskap. Men boken är helt klart läsvärd ändå. Den får tre långtidsvikariat av fem möjliga. 

Ynkeliynk, fan vad tjatigt det börjar bli

Jo, men jag lever ju åtminstone. Igår kväll så bad jag nästan till både Gud och alla övriga makter jag ändå inte tror på att jag skulle vara bättre idag, för jag hade så djävla ont i halsen att jag fick stålsätta mig varje gång jag skulle svälja för det kändes som att någon startade en byggfläkt på full effekt i svalget på mig. I natt klockan 01.37 googlade jag halsfluss symtom. Har bara haft halsfluss en gång i livet, då trodde jag inte mina öron när läkaren, som jag besökte eftersom det känts som om jag svalde rakblad i över en vecka, överlämnade denna diagnos. Men jag är ju 23 år! invände jag för jag hade nog dittills på något sätt inbillat mig att halsfluss var en slags barnsjukdom. Tji fick jag såklart. Sen dess har jag - peppar peppar - varit förskonad, men nu var det så att jag undrade om det inte var dags igen. Vaknade i morse och var inte bättre, men inte heller sämre, man får kanske helt ödmjukt nöja sig med det? Men efter ännu en dag på soffan har jag nu i alla fall haft så mycket ork att jag släpat mig fram och tillbaks till bibblan för att hämta och lämna böcker. Det är visserligen bara 800 meter dit, men ändå. I onsdags orkade jag inte ens hålla i en bok, men nu kan jag i alla fall ligga och läsa, det är ju alltid en tröst i eländet.  Till råga på allt är det värmebölja och nästan 30 grader varmt. Har haft fönstren öppna på tvärdrag hela dagen, när jag låg och slösurfade så flög den in en blåmes i vardagsrummet. Kan säga att det blev ett HIMLA hallå på Tage som mer än gärna ville "hjälpa till" att få ut den igen. Eller i hans fall, dödadödadöda. Men som väl var så hittade den ut själv. Det var väl allt vad drama denna dag haft att bjuda på.  

Blek måne

Har läst Blek måne av Rebecca Romero. Detta är handlingen:

Felicia har byggt upp det perfekta livet. Hon är lärare på en gymnasieskola, sitter i kommunfullmäktige, har en god ekonomi och är lyckligt gift med Magnus. Nuförtiden är hon är en respekterad medborgare, med läget under kontroll. Det är åtminstone vad hon visar utåt.

Men en natt knackar det på dörren och Felicia står öga mot öga med sin härjade syster, som försvann för 18 år sedan. När morgonen kommer är Felicias perfekta liv i spillror och hon måste ge sig ut på jakt efter svar som hon egentligen inte vill ha. Svar som förklarar vad som under ytan alltid har hållit henne fjättrad.

Den här boken beskrevs som en "tät psykologisk thriller" och jag tyckte den var helt okej. Rätt spännande, rätt välskriven, men kanske inte fullt så tät och psykologisk som baksidestexten antydde, det var lite väl många lösa trådar som knölades ihop lite bristfälligt mot slutet. Den får tre sammanbrott av fem möjliga.

Lektioner i kemi

Har läst Lektioner i kemi av Bonnie Garmus och det ska du också göra, tycker jag. Detta är handlingen:

Elizabeth Zott är ingen vanlig kvinna. Faktum är att Elizabeth Zott skulle vara den första att påpeka att det inte finns något som heter en vanlig kvinna.
Det är 1960-tal i Kalifornien. Allt Elizabeth Zott någonsin velat är att satsa på karriären som kemist, men forskningsinstitutet där hon arbetar ligger inte direkt i framkant när det kommer till jämställdhet. Livet händer och plötsligt är Elizabeth ensamstående mamma och - bisarrt nog - stjärna i Amerikas mest omtyckta matlagningsprogram Middag kl sex. Samtidigt som hennes manliga kollegor alltid antytt att köket var den enda platsen för Elizabeth visar sig hennes sällsynta närmande till matlagning ("ta en halvliter H2O och tillsätt en nypa natriumklorid") och självständiga exempel vara banbrytande. Detta eftersom Elizabeth inte bara lär kvinnor hur man lagar mat, utan också kemins lagar och hur man ändrar status quo. Hon lär dem att en kvinnas plats är ute i världen.

 Men åh, jag älskade exakt allt med den här boken. Välskriven, rapp, rolig (ibland), sorglig (ibland), oförutsägbar och alldeles, alldeles underbar. Den får fem bunsenbrännare av fem möjliga, schas iväg till bibblan med er allihop. 

The ynk continues

Men GUD vad det är tråkigt att vara sjuk. Innan idag inbillade jag mig att jag "nog var lite bättre" så jag gick ut i trädgården och släppte ut hönsen. Kom in och kände mig som om jag nästintill hade sprungit ett ultramaraton. OCH då hade jag ändå suttit en stund i ungdomsgården pga att det är supergulligt med kycklingar, och det är också supergulligt att Christine Perfect, vars mödrainstinkter jag må ha tvivlat lite på, är så otroligt beskyddande mot sina två kycklingar. Vem som helst av resten av flocken som närmar sig får ett hugg i nacken. 

Igår proppade jag i mig Alvedon och var med på styrelsemöte. Via Teams, för man vill ju inte smitta ner någon med tjejmilsblodvirus, fast kanske mest att blotta tanken på att sätta mig i en bil och köra iväg någonstans var rent skrattretande eftersom jag ju knappt orkade gå och borsta tänderna. Idag hade jag lite problem med att tyda mina suddiga anteckningar kring vad jag eventuellt lovat att göra in the name of föreningslivet. Aja, det löser sig väl. 

Känner mig nu "något bättre", vilket eventuellt betyder "inte så mycket feber", för det är långt ifrån bra. Febertermometern visade sig nämligen vara sönder idag, eller det är väl batteriet som är slut för den termometern har legat i badrumsskåpet i säkert 20 år men har ju inte direkt använts dagligdags så man tycker ju att ett sånt batteri skulle vara typ en livstid, men icke. Fick sms på min privata telefon om att något på jobbet var akut och VERY URGENT så var tvungen att ringa upp en tysk kollega för att klargöra ett och annat inför en revision imorgon som jag alltså inte kommer att kunna vara med på om det inte sker ett mirakel och det tror jag inte det gör.  

Har svinont i halsen och längtade efter halstabletter men är uppenbarligen så trög i hjärnan att jag inte kom på att jag har en stash i en låda förrän min man kom hem, hade tänkt be honom gå ner till affären och köpa. Men se där! vad smart jag var som hade lagrat en påse DR DRYELS in case of emergency. Visst, det är väl bara socker och pepparmyntsoljeessens, men det lenar snabbt och smakar gott* och det är huvudsaken.    

* Så löd nämligen den gamla sloganen, numera ersatt av i mitt tycke aptöntiga "Gör gott, smakar gott".