onsdag 31 juli 2024

Åh NEJ, Sverige-Slovenien 24-29

Alltså NÄE vilken deppig match? Inte för att Slovenien är ett dåligt lag, tvärtom, men jag vet inte om Sverige trodde det? för lite mer action av dom hade jag ändå väntat mig. Istället: jätteslarvig inledning, men tyckte ändå att de skärpte till sig och mot slutet av första halvlek och början av andra var det ändå hyfsat jämnt. Men sen fick Gottfridsson rött kort för han råkade lappa till en sloven, och då var det lite som att luften fullständigt gick ur det svenska laget. Sen fick han den där jättestora Blagotinsek eller vad han heter också rött kort för han råkade lappa till Felix Claar, men inte gick luften ur slovenerna för det utan de fortsatte att kila omkring och vara flinka och uppfinningsrika och framför allt göra mål, medan svenskarna mest lufsade runt och verkade uppgivna och villrådiga när de inte stod och stångades på linjen utan att komma någon vart. Det är banne mig inte så här man vinner OS-medaljer, så nu är det bara att bryta ihop och komma igen för på fredag väntar ärkefienden KROATIEN och eftersom de nu förlorat två matcher så blir det måstematch för att kunna ta sig vidare. Gulp. 

Men är det redan augusti imorgon...?

Igår kom en i mitt team och berättade om någon knarkarfamilj som bor i närheten av där hon bor och som har en herrans massa katter och nu hade de plötsligt fått för sig att släppa ut allihop, så det sprang omkring ett tiotal halvvuxna kattungar på vägen och riskerade att bli överkörda. Min kollega och några till fick agera räddningsinsats under natten/morgonen och av den anledningen hade kollegan med sig nyss infångade kattungen Olle till jobbet. Det var inte direkt gynnsamt för arbetsmoralen att plötsligt få en  liten spinnande dunboll i knät medan kollegan blixtåkte bort till Ica och köpte kattsand och kattmat. Synd att en katt gissningsvis bara skulle överleva 30 sekunder hemma hos oss, annars hade han fått följa med hem tror jag. Alla katthem i närheten är tydligen överfulla så ingen vet vad som kommer att hända, min kollega har redan två stora hundar som visserligen till skillnad från mina inte i första hand ser katter som någonting som ska jagas och eventuellt dödas, men därmed inte sagt att man vill att flocken ska utökas med en liten kissemiss. Aja, vi får väl se vad som händer.

Åkte hem efter jobbet, körde direkt ner till motionsslingan och bestämde mig för att köra intervaller. Det var väl inget bra beslut att springa där?, det är ju liksom jobbigt att bara promenera runt femkilometersslingan på grund av alla dessa djävla mördarbackar. Och varmt var det, trots skugga. Fy fan vad jobbigt det var, men nu är det gjort. Åkte till affären och hämtade ut sex avelsägg som jag köpt på Blocket till Christine Perfect, sista försöket nu. Åkte hem, petade in dom under henne, upptäckte att Ulrikas kycklingar upptäckt att de kunde komma ut ur ungdomsgården genom en glipa i dörren. Det var väl inte hela världen, men Ulrika var mycket upprörd eftersom hon inte kunde forcera denna glipa. 
Upptäckte också att jag tänkt fel när jag könsbestämde kycklingarna. Cream Legbar är ju könsvisande vid kläck och jag hade för mig att ljus fläck på huvudet betydde höna men det var ju tvärtom. Så två av kycklingarna är hönor, en är tupp och så är det en som inte är 100 % tydlig i sin färgteckning och inte heller stilla så länge att man kan fördjupa sig. Men det ger sig ju med tiden. 

Gick in och tränade pilates och kämpade sedan en god stund med Markus Aujalays UNIVERSALHACKARE som jag valde som sommarpresent från jobbet förra året. Tycker den är suverän, men nu i helgen råkade jag diska den i maskin trots att det står HAND WASH ONLY på den, men hjärnan var uppenbarligen inte med på den informationen så nu har själva plastbunken liksom tappat formen av värmen i diskmaskinen och därför kunde man inte spänna på locket så att det passade. Så retligt! Fyllde behållaren med hett vatten och lät den stå där några timmar och till slut lyckades jag med ett milt övervåld pressa dit locket igen. Lät den stå så med vattnet i sig så kanske att den formar om sig och kommer att fungera igen, vi får se. 

Idag har jag en sån där dryg dag med möten tidigt och möten sent, men det är ju bara att tugga i sig. Ska åka till Jula och köpa en hylla till den nya duschkabinen idag, blir galen på den vi har nu för den är för låg så att man får luta schampoflaskorna för att de ska få plats, och det är ett meck att lirka ut dom när de ska användas. Behöver nog också införskaffa en såkallad halkmatta för golvet till den nya duschkabinen är jättehalt och jag föreställer mig det ovärdiga i att halka omkull, krossa glaset och sedan eventuellt dö en plågsam och utdragen död. Så kan man ju inte direkt ha det, tänker jag. 




tisdag 30 juli 2024

Åh nej, Sverige-Danmark 23-25

Usch, sitter med kaninpuls efter en sjuukt jämn och spännande match där Sverige inledde minst satt svajigt och svagt och efter bara några minuter stod det 6-1 till Danmark. Men sen kom svenskorna igen och i halvtid var det lika. Sen ledde Sverige nästan ända fram till slutet men då var det danskornas tur att knapra sig ikapp och förbi och de sista anfallen ville det sig inte för Sverige tyvärr. Så retligt och så nära. Aja. Danmark förlorade ju mot Norge, och Norge förlorade ju mot Sverige så det är ju inte som att det finns en tydlig linje i vem som är BÄST i den här gruppen. Återstår för Sverige att först möta Sydkorea (torsdag) och Slovenien (lördag). Om jag har räknat rätt så står både Sverige, Danmark och Norge på samma poäng för alla tre har vunnit två matcher och förlorat en, medan resten av lagen (Sydkorea, Tyskland och Slovenien) också står på samma poäng för de har förlorat två matcher och vunnit en var. Så det ska bli spännande att se hur det här utvecklar sig. 

She should not lock the open door

Igår var det mycket att stå i på jobbet, deadline i ett projekt närmar sig med stora steg och många som jobbar i projektet har semester. Skitdålig kombination, men det är som det är och bara att bita ihop och knota på. Förra veckan sa jag till en kollega att jag tyckte att jag hade kommit på världens LIFE HACK genom att gå på lunch tidigare, för då slipper man luncha ihop med KonsultGubben. Var väl bara det att han tyckte väl att hans LIFE HACK var att också börja ta lunch tidigare, så igår när jag kom upp till fikarummet vid tjugo i tolv så satt han redan där. När jag skulle stjälpa upp min mikrade mat på en tallrik råkade jag stöta emot den så det uppstod ett litet slamrande ljud och det räckte för att han skulle se det som en öppning till ett samtal: Jaha, det var värst vad du var våldsam idag, höhöhö. Det är ju sånt man kan säga bara sådär i förbifarten och så är det inte mer med det, men när det handlar om en sån supertraggig person som KG som man har noll intresse av att interagera med och där man vet att han uppfattar minsta lilla ord som en invit till att veva igång och fortsätta ett meningslöst samtal om ingenting i evigheter, så: ORKAR INTE. 
Vår VD var tillbaks från semestern och egentligen skulle jag väl kunna fråga honom när det är tänkt att KG:s kontrakt går ut, eller rättare sagt om det är sant som ryktet säger att han har fått förlängt till oktober eller vad det nu var. Har bara hört det från en källa soms påstår att KG sagt det själv, men han har inte sagt det till någon annan, så vårt hopp är att källan har missförstått det hela. VD:n är den som har anställt KG, så han om någon borde ju sitta inne med fakta, kan man ju tycka. Men vågade inte riktigt ställa frågan för jag är rädd för vad svaret ska bli. 

Jaja. Solen sken, himlen var blå och det var tjugofem grader varmt när jag åkte hem. Bestämde mig för att inte dra ut hundarna på promenad eftersom min man ändå var hemma och hade rastat dom vid lunchtid, så jag själv tog en rask promenad till bibblan och lämnade tillbaks en bok. Tog en omväg på en stig genom en bokskog hem och provade att småjogga lite, det gick bra trots värmen. Är nämligen lite bekymrad för min löpträning och de här 25 graderna och stekande solen som det ska vara hela veckan så tänkte eventuellt testa motionsslingan här hemma, den är 5 kilometer och går i skog och skugga nästan hela tiden. Det dåliga med den är att den är så himla kuperad så då blir det ju jobbigt på det viset, men jag tänker att jag får väl gå i de värsta uppförsbackarna i såna fall. Ska testa idag och utvärdera. 
Fick lite feeling och småsprang i intervaller på vägen hem från bibblan och fick en DJÄVLA energi av det. Vet inte vad som hände? för det var ju fortfarande 25 grader varmt och stekande sol och jag är ju absolut ingen värmedyrkare, men nu gick det plötsligt bra? Kom hem, tränade ett pass tabata så att svetten skvätte och kände mig alldeles otroligt stark och pigg. Sedan var det dags för handboll och det gick ju tack och lov bra för Sverige. Kollade sedan på matchen mellan Frankrike och Norge där Frankrike gjorde en riktigt usel första halvlek, spelade upp sig i andra men det hjälpte inte när Norge gjorde två bra halvlekar och vann tämligen överlägset. Inte roligt för Frankrike att förlora två matcher på raken på hemmaplan, de förlorade ju mot Danmark också häromdagen. Synd om publiken som skanderat Allez les bleus helt i onödan i två gånger sextio minuter utan att få segerjubla någon gång. 

Låg kvar i tv-soffan och zappade runt, råkade hamna i en match beachvolleyboll där Sverige spelade ett avgörande set tydligen. Kan inget om varken beachvolleyboll eller vanlig volleyboll men fick nu veta att det var förbjudet att dricka vatten under matchen, det var bara tillåtet om det var time out. Om man fick sand i munnen fick man lov att skölja munnen men man var tvungen att spotta ut vattnet igen, det fanns en funktionär som kontrollerade detta. Men VILKEN konstig regel? Samma som den i cyklingen att man var tvungen att ta emot en vattenflaska om/när man cyklade in i depån? Om jag förstod det rätt så var man alltså inte tvungen att dricka vattnet, bara ta emot flaskan. Vad är det för syfte med det? kan man ju fråga sig. 

Idag är det först jobb, sen MOHAHAHA, löpträning i värmen, sen hem och träna pilates och sedan kanske självdö en smula på soffan i väntan på damernas match mot ödesmotståndarna Danmark. Nu fick ju Danmark rejält med dask mot Norge i förrgår så de är förmodligen riktigt revanschsugna. GULP. Det blir nervöst. 

måndag 29 juli 2024

Käraste Lena

Har läst Käraste Lena av Ninni Schulman och det kan du också göra. Det är en fortsättning på Som vi lekte som jag gillade jättemycket. Detta är handlingen: 

Hösten 1983 hittas 31-åriga Lena död i sitt hem på släktgården på Sollerön utanför Mora, hängd i en lampkrok. Av allt att döma rör det sig om ett självmord. Lenas föräldrar vägrar tro att deras dotter valt att ta sitt eget liv, och för att få reda på sanningen kopplas den före detta polisen Ingrid Wolt in.
Ingrid har egentligen lagt ner sin nystartade spaningsbyrå och lever isolerad i skogen av rädsla för sin före detta man. Men Lenas föräldrar är så enträgna att hon slutligen övertalas att ta sig an fallet. Det visar sig snart att Lena bar på djupa hemligheter och att det var många i hennes närhet som ville se henne död.

Jag tyckte om den här boken också, det gjorde jag. Den är både välskriven och spännande och slutar med en rejäl cliffhanger (även om man fattar att Ingrid väl knappast kommer att dö för då hade det väl inte kommit en tredje bok i den serien?), och jag gillar ju det vardagliga som jag tycker Ninni Schulman är jättebra på att skildra. Stör mig dock pyttelite på den här kärlekshistorien-to-be mellan Ingrid och polisen Benny, tycker den känns lite krystad. Men i övrigt jättebra. Den här boken får fyra släktgårdar av fem möjliga, schas iväg till bibblan. 

Hurra, Sverige-Spanien 29-26

Så var det dags för herrarna att möta en av ärkefienderna SPANIEN och innan matchen kom beskedet att Max Darj var skadad och inte skulle spela, och han som är så viktig i försvaret. Men tack och lov var Sverige sig likt igen, spelade jättebra försvar och ett varierat och fartfyllt anfallsspel istället för att bara bröta omkring på linjen framför mål. Och Thulin storspelade i målet. Det stod 11-11 i halvtid, men sedan tog Sverige snabbt ledningen och ledde hela andra halvlek. Men handboll är handboll och Spanien är Spanien så det var knappt jag ens vågade pusta ut när det var minuten kvar och Sverige ledde med tre. Men det gick ju vägen, puh. Nu väntar Slovenien på onsdag. 

söndag 28 juli 2024

Got my ticket for the long way round

Förra veckan skulle jag lägga ner nånting i översta lådan i hallbyrån, och översta lådan i hallbyrån är hos oss ett sånt ställe där man lägger saker som man inte riktigt vet var man ska göra av, och då hittade jag en sån där liten vattenflaska för löpare som man fäster med ett gummiband runt handen och som rymmer cirka 2 deciliter. Gissar att jag fått den i något reklamsammanhang, för jag har aldrig någonsin haft med mig en vattenflaska när jag har sprungit eftersom jag inte gillar att släpa på saker. Men i fredags skulle det bli varmt, så jag slängde med den i min såkallade gympapåse (en tygkasse med tryck från Centerpartiets kvinnoförbund som jag fick senaste gången jag sprang Tjejmilen för då var det strax innan riksdagsvalet och alla partier var ute och delade ut allt möjligt till alla som råkade passera, alltså inte under själva Tjejmilen utan det var väl på väg till eller från, och en gratis tygkasse tackar man väl inte nej till även om man inte är centerpartist, hade nog dock dragit gränsen vid moderaterna och SD såklart, fast de har kanske inte ens ett kvinnoförbund?) och tänkte att det kanske blir lite mindre jobbigt om man kan ta en slurk vatten då och då, det är väl ändå ingen slump att det finns vätskekontroller på lopp. 
Tyvärr visade det sig att kvalitén på denna flaska var helt undermålig och den läckte någon droppe för varje steg jag tog, så när det var dags att fukta strupen så fanns det bara ett par matskedar kvar som varken gjorde till eller från, så det experimentet betraktar jag som totalt misslyckat. Plågade mig i alla fall igenom mina 5 kilometer. Fotspecialisten har ju sagt att jag skulle springa 3 kilometer två gånger i veckan i två veckor och om det går bra, 5 kilometer två gånger i veckan i två veckor och om det går bra "så kan du springa hur du vill för då är du igång". I fredags var den sista gången av de två veckorna med 5 kilometer, men jag känner mig långt ifrån igång för det är fortfarande ASJOBBIGT även om jag springer så sakta att sniglar skulle kunna passera mig strax innan mållinjen. Men det beror kanske också på värmen. MEN: peppar peppar och no jinx, än så länge känns det ju i alla fall som att kroppen håller. Och det var ju det som var själva poängen. 
Åkte och handlade och sedan hem. Tittade till Ulrika och kycklingarna. Jag köpte ju 12 avelsägg på Blocket, sex av dom var Cream Legbar och sex Maran. Av Cream Legbar-äggen så blev det fyra kycklingar, tre tuppar och en höna. Av Maranäggen blev det en kyckling som inte ens tog sig ur ägget innan den dog, och en som verkade jättesvag när jag tittade till den i torsdags, men det är jobbigt att  kläckas så jag hoppades på det bästa, men i fredags fick jag dessvärre avliva den eftersom den var ännu svagare.  

Lagade tacos som vi åt medan vi kollade på OS-invigningen. Alltså,  det kanske är att svära i kyrkan för alla har ju sagt att den var så mäktig och så cool och häftig, men jag gillade den inte. Tycker fanbärarna ska marschera med allvarliga miner och inte stå och flamsa  och dansa runt på en båt. Men det verkar jag ju vara ensam i världen om att tycka.
Orkade inte stanna uppe och se när den olympiska elden tändes utan gick och lade mig vid tiotiden. 

På lördagen tog jag med hundarna ut på promenad, kom hem, körde ett benpass och gjorde fotrehab. Stekte pannkakor till lunch. Städade hönshuset och plockade bort de ägg som inte kläckts i ungdomsgården. Gick för att slänga dom i komposten och tänkte att det var ju väldigt vad kycklingarnas pip hörs långt bort. Då var det ett av äggen som pep. Den svekfulla hönan Christine Perfect gick ju av sina ägg när vi flyttade dom i tisdags, då lade min man in hennes  två ägg (ett Cream Legbar och ett Maran) under Ulrika och tog ut henne ur ungdomsgården. Det var hålslag på Maranägget i tisdags, vilket innebär att den stackars kycklingen kämpat för att kläckas i fyra dagar. Ulrika är en pragmatisk mamma så hon har fullt upp med sina fyra kycklingar och inget intresse för ägg längre. Jag tycker ju att naturen ska ha sin gång och man får väl ändå anta att kycklingar som inte kan ta sig ur ägget för egen näbb inte är livskraftiga och så vidare, MEN kunde absolut inte med att slänga ett ägg där det fanns en pipande kyckling i komposten, så vi sprayade med vatten och plockade bort resten av skalet bit för bit. När allt går som det ska så ligger ju ägget under en höna och då är luftfuktigheten optimal, men om hönan går av och det är hålslag så torkar hinnorna efter ett tag och blir sega och jättesvåra att forcera. Ut kom en levande Marankyckling som vi petade in under Christine Perfect som, när hon blivit utkörd från ungdomsgården lagt sig och ruvat på ett plastägg inne i hönshuset igen. I den bästa av världar så kunde hon då ta sig an denna kyckling och sluta ruva och allt skulle vara frid och fröjd. Tyvärr var nog vår räddningsinsats i senaste laget, för när jag tittade till dom några timmar senare så var kycklingen död. Trist, men det kunde ju gått. I alla fall så var det inte mycket bevänt med Maranäggen, tre döda kycklingar av fem ägg (det sjätte råkade ju Ulrika picka sönder då hon högg efter mig när jag la in äggen till henne), men det var väl bara en olycklig slump. 

Sedan var det herrhandboll, Sverige mot Tyskland och sedan Frankrike mot Danmark där de senare gjorde en mästerlig upphämtning och vann stort mot fransmännen på deras hemmaplan. Vet dock inte om det var taktik från fransmännen att hålla inne med en del finesser eftersom dessa lag sannolikt kommer att mötas igen senare. Återstår att se. 

Igår gick jag en promenad med hundarna. Kom hem, då var grannarna ute så jag stannade till och stod och snackade med doma en stund innan jag gick in och tränade pilates och kollade på terrängrittsmomentet i fälttävlan. Tog också ett FOTBAD! Det är något som har stått på min to-do-lista i evigheter. För att vara en person som lägger så enormt mycket tid på att träna mina fötter som jag är så är jag enormt dålig på att sköta om dom i övrigt. Hälarna är alltid fulla av torrsprickor som det fastnar en massa smuts i och jag tänker alltid att man borde ju...men sen blir det inte av. Men förra veckan när jag var på Granngården så köpte jag en balja som jag tänkte dedikera till fotbad, för det har lite stupat på det också att jag inte haft någon lämplig sådan. Och när jag var på Willys i fredags så köpte jag fotsalt  också, för det har jag hört ska vara bra. Så nu har jag tagit, kanske inte mitt livs första men i alla fall första fotbadet på säkert 30 år, och det var riktigt gött. Ska försöka få ihop någon slags rutin för detta nu då. 
Sedan var det damhandboll, först Sverige mot Tyskland och sedan Danmark mot Norge där de senare kanske var lite revanschsugna efter förlusten mot Sverige (?) och gav danskorna rejält med däng. Gjorde grönsaksbiffar till middag och ropade in min man som en annan hemmafru. Honom har jag knappt sett röken av på hela helgen för han har slitit med uthuset. Nu har han bara en vecka kvar på semestern och det är mycket kvar att göra. 

Den här veckan ska det bli varmt, typiskt eftersom jag har min löpträning att tänka på. Vill inte göra uppehåll NU, när Tjejmilen bara är en månad bort, så det blir att kämpa på. Till helgen ska det eventuellt bli lite svalare, men då är det dags för BOOT CAMP så det kommer ändå att bli svettigt. Hehe. 



Hurra, Sverige-Tyskland 31-28

Ja, idag var det alltså dags för damerna att möta Tyskland och till skillnad från herrarna så satte sig svenskorna snabbt i en rätt så betryggande ledning. Som Tyskland så småningom knaprade i sig, men inte närmare än tre mål. Tre mål är ju i princip ingenting i handboll, så lite puls blev det ändå. Men det gick ju vägen. Nu väntar Danmark på tisdag. 

lördag 27 juli 2024

Åh nej, Sverige-Tyskland 27-30

Jaha, då var det dags för herrarnas OS-debut och till skillnad från damerna, som slog Norge som de inte vunnit över sedan 2017, så blev det en snöplig förlust för herrarna efter en ohyggligt jämn och spännande match där tyskarna helt enkelt var snäppet vassare i både anfall och försvar. Plus att det blev lite väl många tekniska fel från svenskt håll i de kritiska slutminuterna. Tycker det var en rätt trist match med ett evinnerligt brottande inne på linjen från båda lagen, var är distansskyttet? gnällde jag från tv-soffan. Aja, bara att bryta ihop och komma igen. Imorgon är det damernas tur att möta Tyskland.

fredag 26 juli 2024

The creatures of the night

Igår gick allting i ett. Jobbade, förde en hätsk dialog med IT-supporten. Vi har ett affärssystem som är lika gammalt så att det förmodligen även användes av månglarna som Jesus drev ut ur templet och det finns en plan för utbyte som man både ser fram mot och bävar för, alla vet ju att man åldras minst tio år varje gång man byter affärssystem men det vi har lider också av diverse ålderskrämpor och eftersom systemet ändå ska bytas så är ingen intresserad av att lägga så mycket som en spänn på att fixa till det befintliga och ibland känns det som att man lägger 50 % av sin vakna tid på att hitta sätt att kringgå problem och försöka lura systemet att godta helt rimliga saker som den ändå vägrar acceptera p g a att systemet är minst sagt lättkränkt. Utöver det så blir man automatiskt utloggad efter 15 minuter om man inte arbetar aktivt i systemet och det hade väl varit helt okej om det inte hade varit att man ungefär en gång av tio sedan inte kan logga in igen. Den här veckan har det hänt mig varje dag och det är minst sagt trist, däraf ovan nämnda lätt hätska dialog. Utöver det var jag trött och hade ont i huvudet exakt hela dagen och det var också kvavt och äckligt utomhus. 

När jag kom hem så hade min man precis varit ute med hundarna, så jag tog en promenad, via en omväg så att det skulle bli lite av det, ner till affären för att hämta ett paket. Lyckades i alla fall arbeta upp ett visst klipp i steget trots värmen och huvudvärken. Kom hem igen, städade, tittade till Ulrika och de små. Fortfarande oklart hur många kycklingar det faktiskt har kläckts och Ulrika är i detta skede inte intresserad av att dela någon information rörande detta så jag lät henne vara ifred. Min man hade flyttat ut Christine Perfect ur ungdomsgården eftersom hon inte ville lägga sig igen efter flytten, så nu ligger hon och surar inne i hönshuset. 

Åt kvällsmat och sen var det bara att kvista iväg till stallet för styrelsemöte. Det tog ett par timmar, sen hade jag missade samtal från jobbet som jag fick ta itu med innan jag kunde jag åka hem och kolla på handboll. PUH. Lång dags färd mot natt. 

Idag är det jobb, sen ska jag springa mina 5 kilometer. Det ska bli varmt men enligt prognosen i alla fall mulet, men med min vanliga otur så blir det väl stekande sol från klarblå himmel. Men det ska göras. Sen ska jag handla och sen åka hem och självdö en smula på soffan. I helgen är det inget speciellt planerat vad jag vet. Nästa helg däremot, då är det BOOT CAMP! Betet har varit lite för bra i år så alla hästarna är tjocka som tunnor, så det lär bli svettigt. Men kul såklart. Har inte suttit på en häst sen veckan innan midsommar, vi pratade lite löst i Bästa Måndagsgruppen™ om vi skulle försöka komma iväg på någon turridning men det blev inte av och nu börjar ju terminen igen om efter nästa helg. Sen är det...höst? Nä, inte på riktigt såklart, men man märker ändå att det är mörkare både på kvällar och morgnar. Längtar lite efter lagom med kyla och krisp i luften. 


torsdag 25 juli 2024

Hurra, Sverige-Norge 32-28

Har precis sett damernas premiärmatch i OS - fastän OS inte börjar förrän imorgon - mot ärkefienden Norge, där Sverige ledde lite till en början med, men låg under med två i halvtid. Sen tog det SJU MINUTER innan det blev svenskt mål, Norge har ju Katrine Lunde som tydligen aldrig blir för gammal för att stå i mål och hennes lägstanivå är...obehagligt hög. Plus att Linn Blohm fick rött kort rätt tidigt i andra halvlek (läste sedan på nån sportsajt att hon fått det efter "tre varningar" men det var ju såklart "tre utvisningar"). Trodde att det var kört där, men tur då att Bundsen storspelade i målet, Hagman satte straffarna osv så att underläge så småningom blev lika och sedan ledning. Och vinst! Mot Norge! Hurra vilken start! 

Dagen efter kvällen före eller nåt

Igår smet jag från jobbet vid elva, körde inom Granngården och köpte hönsmat och kycklingfoder. Fick den sedvanliga är-du-medlem-frågan i kassan och rabblade upp mitt personnummer. Grattis i efterskott, sa hon i kassan när hon registrerat det, och jag tänkte att jaha, det kanske står där att man precis har fyllt år. Sen kom jag på att det ju framgår av personnumret. Tur man inte är med i Mensa för då hade man väl blivit utesluten fortare än någon hinner säga differentialkalkyl. 

Åkte hem, fixade i ordning det sista i hönsens ungdomsgård och sen påbörjades Operation Flytt. Ulrika hade fått fyra kycklingar och det var hålslag på ytterligare ett av de kvarvarande äggen. Christine P hade  inte fått några men det var hålslag på ett av hennes ägg också. I redena ligger de i typ kattlådor, så det var bara att lyfta ur hönan, ta kattlådorna med ägg och kycklingar och ställa ner i ungdomsgården. Ulrika fann sig snabbt tillrätta, men Christine P irrade omkring och ville inte gå och lägga sig på äggen direkt. Sa till min man att han fick ha ett öga på det och i så fall lägga in äggen till Ulrika om hon inte la sig inom de närmaste timmarna. 
Har tyckt att hönsen gått från att värpa sjuka mängder ägg till nästan ingenting de senaste veckorna, men tänkt att det är väl inte så konstigt, Ulrika och Christine P har ju ruvat, då värper de inget, Elizabeth har ruggat och då värper de inte heller och sen kanske de andra bara rent allmänt tar paus. Hittade dock en rejäl ägg-gömma under en buske i hönsgården igår, det var säkert 15 ägg så de var lite flitigare än jag trott ändå. 

Gick sedan ut med hundarna och tog sedan bussen till stan och mötte upp Jenny. Vi brukar alltid gå till ett ställe där de har kinamatsbuffé, men igår fick vi för oss att vi skulle prova något nytt plus att det ju också kunde vara trevligt att för en gångs skull sitta på en uteservering. Vi beställde mat och en flaska vin att dela på. Flaskan kom in, servitrisen hällde upp lite för provsmakning och då var det  helt fesljummet. Frågade om de inte hade en kall flaska för det var ju ändå vitt vin, men det hade de inte och då var det inget mer att göra, enligt den här människan. Sen kom vi på att vi kunde fråga om de inte hade typ en ishink och det kunde ju till slut ordnas fram efter många om och men. Bortsett från det hade vi det väldigt trevligt. Berättade om Potatismysteriet och vi skrattade så vi grät. Sen tog vi en promenad, åt en glass på torget, gick till ett hak vid järnvägsstationen och tog ett glas vin till och sen var klockan 21.30 och det var dags att tänka på refrängen för nästa buss går 22.30 och då är man hemma vid 23 och det är lite väl drygt när man sen ska upp vid 4 nästa dag. Det var drygt ändå, kände jag i morse. Huvudet dunkade som om vi hinkat i oss flera såar med vin, men det får det väl anses vara värt. 

Kom hem, gick och stängde hönsgården och noterade att min man lagt in Christine P:s ägg till Ulrika, eller det är i alla fall vad jag hoppas på för de var i alla fall inte i hennes låda. Hoppas det blir något av dom, det återstår att se. 

Idag ska jag jobba, sen hem och städa och sen till stallet för möte. Och sen efter det är det OS-premiär för damernas handboll. Lång dags färd mot natt, men sen är det fredag och snart är det helg så det är bara att knoga på. 

onsdag 24 juli 2024

If I were a normal man

Igår fick jag genomlida ett såkallat småprat med KonsultGubben. Trodde ändå att han liksom hade fattat vinken vid det här laget eftersom jag fan i mig ALLTID är, absolut inte otrevlig, men inte heller bjuder in till att socialisera. Men igår när jag kom upp till fikarummet för att äta lunch så satt han där och åt lunch och läste tidningen. Jag mikrade min matlåda, slog mig ner vid ett annat bord och började scrolla på telefonen och tänkte mig en lugn stund med Logic Puzzles. Men nähä, då skulle det nödvändigtvis vevas igång ett samtal.

KG: Det verkar som att det ska bli bättre väder idag än igår.
Jag: Mhm.
KG: Ja, för igår kom det ju en riktig regnskur.
Jag: Mmm. 
KG: Riktigt rejält var det.
Jag: ---
KG: Ja, så när jag gick till bussen så blev jag helt genomblöt.
Jag: Mm...ja, så blir det ju. 
KG: Det var liksom stora pölar överallt så det gick bara några meter, sen var jag dyngsur om fötterna.
Jag: ---
KG: Det gick liksom inte att undvika dom!
Jag: ---
KG: Och jag hade ju inga gummistövlar direkt...det försöker jag faktiskt undvika i möjligaste mån.
Jag: Mm.
KG: Och man har ju inte med sig dom till jobbet heller.
Jag: Nä...man har väl inte det.
KG: Men idag skulle det bli fint väder tydligen.
Jag: Ja.
KG: Det ska tydligen vara lite sånt här varannandagsväder nu?
Jag: Ja, kanske det. 

OCH SÅ VIDARE, det tog liksom inte slut där och alltså...vad ÄR det för mening med att hålla på så här? Påminner mig alltid om en skämtteckning av Berglins där två personer står och kallpratar lite tvunget och en av dom tänker Men kan vi inte bara nosa varandra i röven istället? Och hade jag varit hund så hade jag varit en sån där som hade fräst ifrån att nu djävlar är det NOG, men man är ju tyvärr lite för väluppfostrad för det. Gode Gud, gör så att KG:s kontrakt verkligen går ut i augusti och inte blir förlängt som ryktet säger. 

Kom hem sent på grund av ett möte som låg utanför min vanliga arbetstid men som jag ändå kände att jag behövde vara med på, fast efter mötet så kände jag att jaha, vad bidrog jag med egentligen? så det var kanske helt i onödan men det vet man ju aldrig innan. Tittade till hönorna Ulrika och Christine Perfect och då hade det kläckts en liten Cream Legbar-kyckling under Ulrika. Gick ut med hundarna, det var varmt som satan och inte skonsamt mot mina blåsor under fötterna. Gick hem igen, travade ner till bibblan och lämnade böcker. Strosade omkring därinne en stund bara för att jag kunde. ÄLSKAR meröppet, det är fan i mig som att ha fått nyckeln till himmelrikets portar i handen. Gick sedan hem igen, gjorde fotrehab, åt kvällsmat och fikade med min man. Gick ut för att stänga för hönsen och då var det minst tre kycklingar under Ulrika, ingen än så länge under Christine P. Ulrika låg där och kurrade och purrade och var så nöjd så nöjd. Det ljudet borde det göras sånt där white noise av, kom ihåg var ni hörde det först.

Idag ska jag sluta tidigt, måste åka och köpa kycklingfoder men framför allt hinna hem så att vi kan hjälpas åt att flytta Ulrika och Christine ner till ungdomsgården. De ligger ju i redena nu och redena är belägna kanske en halvmeter upp från marken, så om kycklingarna skulle få för sig att gå på upptäcksfärd och ramlar ur redet så kan de inte ta sig upp själva. Har inga föreställningar om att de andra hönsen skulle vara särskilt hänsynsfulla mot andras kycklingar, så det blir kanske i så fall det sista de gör, kycklingarna alltså. Så det måste göras och sen måste jag ju tillbaka in till stan igen för att träffa Jenny och dricka vin, så därför får jobbet ta smällen den här gången, hehe. Har noll procent dåligt samvete för det, slår ju ofta knut på mig själv och trollar med knäna för att få ihop det med att vara tillgänglig för både mitt team samt människor i andra tidszoner så det är verkligen inte hela världen om jag någon gång prioriterar me, myself and I. 

Igår när jag lyssnade på slumpmässigt utvalda låtar från Spotify så spelades Six Ribbons, ni vet ledmotivet till tv-serien Mot Alla Vindar som gick på svensk tv någon gång i början av 80-talet? Har sett-om den en gång till sedan dess och på det stora hela så tycker jag att den fortfarande står sig, om än att den är lite långsam. I alla fall. Ledmotivet handlar ju om allt vad karaktären Jonathan skulle ge Mary i kärleksgåva om han hade haft pengar eller varit någon annan, men nu hade och var han ju bara en fattig bonde och därför fick hon bara sex sidenband. Jag har alltid trott att han har sjungit If I were a normal man, I'd bring you six carriages and six snow white horses to take you anywhere och tänkte att nämen vad HAR han för djävla referensramar egentligen, det är väl ändå ingen normal människa som har ett sexspann hästar att ta till bara sådär, speciellt inte på den tiden? Var tvungen att googla upp  texten nu, och då visade det sig att han sjöng "nobleman" istället. Det förklarar ju ett och annat. 



tisdag 23 juli 2024

Tranorna flyger söderut

Har läst Tranorna flyger söderut av Lisa Ridzén och det tycker jag att du också ska göra om du inte redan gjort det. Detta är handlingen:

Hemma hos Bo bryts den stilla tillvaron sällan av något annat än besöken från hemtjänsten. Men han har ju sin älskade jämthund Sixten, så helt ensam är han inte. I tomrummet efter frun som flyttat in på demensboende i Östersund börjar funderingar och tvivel riva i Bo. Tiden blir alltmer knapp för att hinna lösa det som ibland känns omöjligt - relationen till sonen.
Trevande försöker far och son att nå fram till varandra. Men samtidigt är sonen övertygad om att Sixten måste flytta. Hotet om att förlora sin hund rör upp ett virrvarr av känslor som får Bo att minnas tillbaka på sitt liv, sitt faderskap och sitt sätt att visa kärlek.

Jag fastnade omgående för den här boken och har i princip sträckläst den från första sidan till sista.  Älskade exakt ALLT med den. Varning för storlip både här och där, i alla fall om man är en sån där blödig typ som jag tydligen är. Den här boken får fem Oviksfjäll av fem möjliga, schas iväg till bibblan med er allihop NU. 

Från det ena till det andra

Igår tog jag och mina Compeedbeklädda jättestora blåsor under fötterna en löptur efter jobbet, egentligen hade jag väl behövt vänta någon dag till men nu var det så att igår skulle det regna och idag ska det bli sol och värme, så då bestämde jag mig för att beta av veckans första 5 kilometer som igår då. Bortsett från blåsorna kändes det bättre än tidigare, minns att förr sa jag alltid att det tar fem gånger som är skitjobbiga och sen är man på banan igen. Fast det var ju innan jag hade artros i knän och fötter, så nu kanske det är tio gånger som gäller? Oavsett så var det skönt med ett lätt duggregn istället för stekande sol, fast sista biten var ändå jobbig. Gick en stund efteråt för att varva ner, då började det ösregna. Jag hade vit funktions-t-shirt som visade sig bli helt genomskinlig när den blev blöt, men det var ändå ingen annan som var ute i regnet så det spelade ju ingen roll. 

Åkte hem, möttes av min man som höll på att gräva nån himla ränna på gårdsplanen för han hade fått för sig att han skulle avleda vatten "så att det inte skulle bli översvämning i källaren". Fick bita ihop om kommentaren att har det inte blivit översvämning i källaren på 70 år så blir det nog inte det idag heller, plus att jag inte kunde se att den där rännan skulle göra varken till eller från, för man vill ju varken jinxa eller skapa dålig stämning. Men det är så typiskt min man, i vissa avseenden verkar han vara helt impulsstyrd.  Frågade bara hur han tänkt sig att man skulle vända bilen, för den där rännan skar liksom av en kritisk bit av det just nu mycket begränsade utrymmet som man har att vända på, för nu har virket och takplåtarna med mera byggnadsmaterial till det nya uthuset kommit och förvaras på gårdsplanen "så länge". Jag kan vända bilen åt dig, svarade han och jag bara slängde över bilnycklarna till honom och gick in, som om jag vore en rik Hollywoodfru eller något. Såg sedan genom fönstret hur han tillbringade orimligt mycket tid med att snirkla och trixa och köra fram och tillbaka någon decimeter i taget. Jag tänker sannerligen inte ha ha en decimeterdjup och decimeterbred ränna längs med hela gårdsplanen att snubbla och bryta benet i, så den ska bort senast till helgen och det blir mitt sista ord. Som förvisso ännu inte är sagt än, men jag ska ta upp det när det är läge, vilket det alltså inte var igår.

Tränade ett pass pilates och sedan tillbringade jag väl i stort sett resten av eftermiddagen och kvällen i soffan med en god bok. Min bästa sysselsättning tror jag. Minns den där härliga känslan när man var liten och hade varit på biblioteket och kom hem med en hög böcker som man kunde ligga i timmar och läsa. Bodde ju långt ut på landet och kunde p g a det inte leka och umgås med andra barn på den såkallade fritiden. Faktum är att innan jag började skolan hade jag knappt träffat några andra barn än mina syskon, förutom i söndagsskolan men där var man ju inte i första hand för att socialisera med andra. Jag gick i söndagsskola i en frikyrka som hade någon form av uppsökande verksamhet så de åkte och hämtade alla traktens ungar varje söndag och skjutsade hem dom efteråt också. Föräldrarna tyckte väl att det här var ett toppenarrangemang med gratis barnpassning halva söndagarna och hade de fått bestämma så hade man väl fått gå kvar i söndagsskolan nästintill tills man konfirmerades. Som jag minns det fick man först sitta på hårda stolar och lyssna på predikan och psalmer i vad som kändes som timmar, sedan var det uppptagande av kollekt och därefter en lite mer avspänd bibelstund där någon vuxen berättade en lite mer barnvänlig version av Jesu lidande och död som illustrerades pedagogiskt med hjälp av små sandlådor på ben där pappdockor föreställande kristna figurer kunde flyttas runt i takt med berättelsen. Ibland fick man flytta en docka! Det var väl dagens höjdpunkt ungefär. Det fanns även en flanellograf, det var väl den tidens motsvarighet till youtube. Efter bibelstunden var det bön och  lite allmänt framsägande av tacksamhet och sen blev man hemskjutsad. Att man lekte eller ens pratade med någon annan har jag inget som helst minne av, men det gjorde man kanske också. 

När jag var kanske sju år eller nåt så fick den här frikyrkoförsamlingen en ny pastor som hette Christer. Har inget egentligt minne av hans föregångare, men Christer minns jag mycket väl för han var så karismatisk, han var också väldigt gladlynt  och skojfrisk och pratade om Jesus som om de var personliga bekanta och att han hade mött Honom på vägen utanför alldeles nyss. Han, Christer alltså, var som en sån där bussig vuxenkompis även om det inte var så man definierade honom utan man sa väl bara att han var snäll, till skillnad från "sträng" som man upplevde att nästan alla andra av de frireligiösa var, de var kanske tyngda av arvssynden. Men Christer spelade mycket gitarr och istället för de vanliga psalmerna så sjöng han sånger om Jesus som han själv skrivit (sa han i alla fall, ingen var källkritisk på den tiden) och ordnade läger med övernattning (spännande!) in  the name of the Lord. Sen försvann han ur mitt minne, vet inte om det var för att jag (trots Christer) tröttnade på söndagsskolan eller om det var att han bara slutade. Många år senare åkte jag och mina föräldrar förbi den lilla frikyrkan och jag frågade om Christer och hans familj fortfarande bodde kvar. De bodde i en lägenhet i frikyrkans ovanvåningen och det var också där (i deras vardagsrum) där de där bibelstunderna med sandlådan och flanellografen utspelade sig, kul villkor för tjänstebostad kan man ju tycka såhär i efterhand men det var såklart inget man reflekterade över på den tiden. Fick då veta att han hade fått sparken för längesen för att han hade förskingrat församlingens pengar. Så kan det gå. Inget material till en tv-serie med Alba August i huvudrollen direkt. 



måndag 22 juli 2024

I södra Norrland väntas regn

Har läst I södra Norrland väntas regn av Cecilia Klang. Det är en (mycket) fristående fortsättning av Kan innehålla spår av Tommy Roos som jag gillade väldigt mycket. Detta är handlingen:

Femtiotreåriga Susanne Åkesson har ägnat sitt liv åt att ta hand om hemmet, sambon Lars, barnen och sin ensamstående mamma. Men när sönerna sedan länge är utflugna, mamman plötsligt dör och Lars förtidspensioneras från chefsjobbet på fabriken är det ingen som behöver henne längre. Susanne funderar över vad hon ska göra med sitt liv, utan egna pengar och ett riktigt jobb och med Forshammarbornas dömande blickar i ryggen.
I sin mammas nedgångna sommarstuga hoppas hon på att få vara ifred och hitta sig själv, men det enda hon hittar är minnen från sin egen barndom och från mammans till synes innehållslösa liv. Och när termometern stadigt visar trettio grader, väderleksrapporten är den enda underhållningen och den lokala butiksinnehavaren Lotta ständigt flåsar henne i nacken undrar Susanne om hon fattat fel beslut.
Kanske borde hon bara ha fortsatt som förut? Eller är det så att livet, till skillnad från vädret, inte alls går att förutse? När man minst anar det kan det komma en storm, ett solsken eller en man som vill paddla kanot.

Jag tyckte inte den här boken var fullt lika bra som Kan innehålla spår av Tommy Roos. Det betyder inte att den var dålig, språket är bra och miljöskildringarna fina, men karaktärerna kändes lite...tja, jag vet inte,  liksom överdrivna i sina stereotyper på något sätt. Inte så trovärdigt. Och den del av historien som jag tyckte var intressant, hur Susanne blev så diametralt olik den hon var som ung, nämndes knappt annat än i förbigående. Synd. Den här boken får tre värmeböljor av fem möjliga. 

Ännu en helg har passerat

I fredags åkte jag till Laserkvinnan för behandling och sedan hem. Det var svinvarmt men jag hade böcker att lämna på bibblan och ett paket att hämta i affären, så jag traskade iväg. Barfota, det går jag ju så ofta jag bara kan och det är väl inget med det i vanliga fall, men nu vet jag inte om det var värmen? för när jag kom hem igen hade jag stora blåsor under fötterna. De har väl lite angett tonen för den här helgen, kan man väl säga, för GUD vad jag är trött på att inte kunna ta ett steg utan att det ska göra ont någonstans. 

Men man får ju bita ihop, sätta på Compeedplåster och fortsätta sitt liv. Promenerade en mil i skogen med hundarna på lördagen, körde ett benpass, åkte sedan till stallet för att ta hand om sjuka hästar. En var halt och skulle promeneras 10 minuter och sedan skulle benet spolas med kallt vatten. Allt gick bra utom att ta av och på bandaget som han hade runt sitt onda ben, det var han inte road av och det är inte heller roligt att greja med en häst som viftar med benet en decimeter från ens huvud. Men till slut kom det där bandaget både av och på igen. Den andra hästen stod inne p g a ett sår som hade vätskat sig tidigare, men det såg fint ut. Han skulle longeras i trav för hon som haft morgonpasset hade tyckt att han varit lite spänd i magen. Han var måttligt road av detta tilltag, ska väl sägas, och inte hade vi någon longerpisk att peta på med heller, bara ett fjösigt dressyrspö, så det slutade med att min dotter höll i longerlinan och jag sprang efter och liksom jagade igång honom varje gång han hade tendens att vilja sakta ner, vilket var typ hela tiden. Så jag fick också motion, hehe. 

Åkte sedan hem, åt en försenad lunch och lade mig på soffan och läste tills det var dags att laga middag. Vi kollade på House of dragons, tycker den här säsongen är rätt lam? och sen tittade jag på ett par avsnitt av den danska serien Bakom varje man som jag började kolla på för ett tag sen men som jag tycker är lite väl tillrättalagd och förutsägbar, man har ju ändå lite höga krav på danska serier, va. 

Igår stapplade jag ut i skogen med mina Compeedförsedda fötter, det gick ändå rätt bra första halvan av promenaden, men sen började det bli mer plågsamt men vad ska man göra, det är ju bara att knota vidare. Kom hem, tränade pilates, gjorde fotrehab, stekte pannkakor till lunch. Sen tog jag och min man itu med att fixa iordning i den delen av hönsgården som vi kallar "ungdomsgården" för nu i veckan ska det bli kläck enligt mina beräkningar. Såg då att den svekfulla hönan Christine Perfect lämnat sina ägg och var ute och fröjdade sig med resten av flocken! Petade in hennes ägg under Ulrika, som inte sviker i första taget om så de andra hönorna hade fått gå på tivoli varenda dag, hon ligger troget kvar, men det är risky business för hon är så ilsken och hugger efter en så fort man försöker närma sig. När jag skulle lägga in äggen till henne för några veckor sedan så råkade hon träffa ett av dom när hon högg efter mig och det gick i tusen bitar, så det är inte något försynt litet "ursäkta mig, jag ruvar, var god stör ej"-meddelande hon förmedlar utan mer DIE MOTHERFUCKER! Det gjorde ju inte så mycket då (förutom att jag betalat 20 kronor för detta ägg till ingen nytta), men nu finns det ju eventuellt en nästan färdigutvecklad kyckling inuti och då vill man inte ha ett kraftfullt DIE MOTHERFUCKER-pickande på det. Men det gick bra. Sen fixade vi i ordning ungdomsgården där dom ska vara efter kläckning. Från början har vi låtit Ulrika med kycklingar bo första tiden i den bur vi från början hade vaktlarna i för att sedan flytta in i ungdomsgården, men den buren var helt murken och vi slängde den i våras någon gång för då hade Ulrika inte visat några tecken på att vilja ruva på över ett år. Men henne ska man inte räkna bort! Nu får hon, och eventuellt Christine Perfect, flytta in i ungdomsgården direkt där "vi" (mest min man om man ska vara ärlig) nu har byggt typ ett litet vindskydd. Christine Perfect ångrade sig nämligen efter några timmars friluftsliv och gick och lade sig igen, nu på ett plastägg. Ligger hon kvar i eftermiddag så får jag väl försöka sno tillbaka något av Ulrikas ägg igen åt henne. 

Satt sedan i trädgården och läste några timmar, omgiven av hönsen. Det är så himla rofyllt. Sen masade jag mig in och lagade middag medan min man fortsatte med sitt projekt att riva uthuset. Sen åt vi middag, duschade och gick och lade oss, typ. 

En tråkig sak som hände i fredags var att hönan Himlajord gick hädan. Hon måste ha smitit ur hönsgården efter att jag räknat in dom i torsdags kväll, för jag är jättenoga med att kolla så att alla är inne innan jag stänger för natten. Tretton hönor som inte står stilla och låter sig räknas in är för mig omöjliga att hålla ordning på så jag bockar av dom färgvis: två vita, två grå, två svarta, två bruna, fyra blommiga och så Kim Wall. Som också är grå, men på ett annat sätt än de andra och tydligen klarar min hjärna bara av att ha saker i multipler av två. Alla var inne, det är jag bergsäker på, eller i alla fall inräknade, men hon måste som sagt ha smitit ut bakom min rygg utan att jag varken märkt det eller sett henne när jag gick in, för i alla fall så var hon i trädgården utanför hönsgården på fredagsmorgonen när min man kom ut, och också helt svag och konstig. Han lyfte in henne i hönsgården och då dog hon, bara sådär. Var det stress på grund av att hon varit ensam hela natten? Det får vi aldrig veta, men jag kände mig som en djävla mördare även om det absolut inte fanns något uppsåt. Himlajord var dessutom en av våra bästa värphönor. Röven! 

Den här veckan är det mest jobb, men på onsdag ska jag träffa Jenny och dricka vin och planera inför vår resa till Stockholm och Tjejmilen. Tyvärr sammanfaller det med att jag har en sån där dag med möten både tidigt och sent, så jag vet inte riktigt hur jag ska lösa det logistikmässigt men det får väl ge sig. På torsdag kväll är det styrelsemöte i stallet. Sen har jag väl inget mer inbokat vad jag vet. Men det kommer säkert att ändra sig, hehe. 


fredag 19 juli 2024

Väntar du på mig?

Har läst Väntar du på mig? av Sara Mofasser Johansson. Detta är handlingen.

Sara flyr med sin familj från Iran när hon är 6 år, till 80-talets Sverige där det finns Saabbilar och är kallt. Där de sticker ut från allt och alla. Sara och hennes syster Shirin kastar sig ut i tonårens alla äventyr medan deras far grämer sig allt mer, över språket han inte lärt sig, sitt slitsamma fabriksjobb och hur mycket sämre livet i Sverige blivit. Hans lynnighet lägger sig som ett mörkeröver familjen och påverkar precis allt. Tills det onämnbara händer.
Tjugo år senare står Sara inte ut längre. Trots att hon på pappret har allt hon kan önska sig behöver hon göra upp med det förflutna.

Jag tyckte den här boken var lite ojämn. Bitvis ganska välskriven och intressant, men bitvis kändes en del också som...tja, utfyllnad? Tycker också att själva dispositionen var lite märklig ibland. Den här boken får tre persiska mattor av fem möjliga. 

Ont krut förgås inte så lätt

Ont krut förgås inte så lätt. 




Rode on the steel breeze

I DIT IT! Sprang 5 kilometer alltså, trots att vädergudarna verkligen inte var på min sida. Hela förmiddagen var det mulet och nästan lite småkallt, men när klockan närmade sig ett så sprack himlen upp och solen började glöda från en i stort sett molnfri himmel och temperaturen seglade upp på 23 grader enligt bilens termometer. Det är något med väder och min löpning alltså, tror aldrig jag har sprungit ett lopp där solen inte har stekt helt obarmhärtigt på mig, och nu när jag är kanske i mitt livs sämsta form och hade behövt ha det lite behagligt så är det inte med vädergudarnas hjälp, den saken är klar. Försökte hitta en lösning i form av en annan dag, men det var tvunget att det skulle bli som igår för i helgen ska det tydligen bli ännu varmare, och sen är ju veckan slut och två gånger i veckan är två gånger i veckan. Ja, jag är fyrkantig när det kommer till sånt. Och nej, jag kan inte springa på kvällarna och jag vill inte heller springa hemma i Nästan-Österlen, i alla fall inte än, för det är så djävla kuperat där, jag har långt kvar innan jag är beredd att lämna min comfort zone i det avseendet, måste tillvänja mig på lättsprungen mark först känner jag. Nu fick det bli så här och det var mestadels en mental övning kändes det som. När jag kom ut ur den skuggiga skogen och hade 2 kilometer på grusväg med svagt uppförslut och stekande sol så började hjärnan processa: Varför gör du det här? Vad spelar det för roll om du går en bit? osv, och då fick jag tvinga mig själv vidare med mantrat Bara en låt till, och när den var slut Bara en låt till och segade mig vidare på ren viljestyrka. Sista kanske 100 meterna är på en stig och långt (som det kändes) därframme såg jag en kvinna med en hund och tänkte att hon var ju lik en av mina ridkompisar, men eftersom jag springer så djävla långsamt så tänkte jag att hon hinner nog försvinna innan jag hinner fram till henne, men hon i sin tur ställde sig lite vid sidan av stigen för att invänta en annan person med en annna hund som skulle passera lite längre upp där stigen delade sig. Hon blev mäkta förvånad när jag dundrade upp vid hennes sida, röd i ansiktet och med svetten ymnigt flödande och bara HALLÅ JA! Vi hade följe en bit och snicksnackade om hästar och stallet för att sedan skiljas åt med orden Vi ses på BOOT CAMPEN! för hon är liksom jag en regelbunden stammis där.  

Åkte hem, svängde inom Coop och hämtade ut ett paket med ett nytt regnställ (så nu kommer det garanterat att vara uppehåll i hundra år) som jag beställt, städade, bäddade rent, tränade ett pass pilates och sen slängde jag mig i soffan med en macka och en bok och där låg jag sedan resten av kvällen och hade det gött. 

Idag ska jag först jobba, sedan till Laserkvinnan på behandling. I helgen händer ingenting mer än att jag och min dotter skrev upp oss på ett stallpass för att fodra och gå ut och gå med skadade hästar, vilket ska göras fyra gånger om dagen och det är ju typiskt att sånt här händer när ridskolan har stängt och personalen semester, precis som den gången när Bulldozern blev skadad, men vi är välsignade med snälla människor som ställer upp och hjälps åt. Övriga planer är att fixa i ordning den delen av hönsgården som vi kallar "ungdomsgården", en inhägnad hörna där vi brukar ha kycklingar innan de får gå ihop med resten av flocken. Nu i vintras så var det en stolpe till den delen som vek sig p g a blötsnö och det har inte blivit av att fixa det. Men enligt mina beräkningar så ska det kläckas i början av nästa vecka så nu är det hög tid. 

Vi har ju varit deppiga på jobbet p g a ett rykte om att Konsultgubben fått förlängt, trodde ju först att det var ett skämt men vår källa hävdar att han fått höra det från KG själv. Vi försöker ju ha så lite med honom att göra som möjligt så ingen är ju direkt sugen på att ställa en direkt fråga och därmed riskera att få bekräftat att man måste ha med honom att göra dagligen och stundligen ett par månader till. Men igår råkade jag höra när KG anslöt till ett möte där någon gissningsvis ställde frågan när KG skulle ha semester och då svarade han att han "fick vänta till september och då skulle han åka och fiska" eller nåt i den stilen, och man tar väl inte semester i september om man bara ska jobba någon månad till? Hoppas hoppas att det var som vår källa missförstått något i hur länge KG skulle vara anställd. Den som lever får se. 


torsdag 18 juli 2024

A little sweet spot for the rain

Fick igår det för mig mycket deppiga beskedet att Konsultgubben, som jag skrev om igår och som för tillfället är mitt största irritationsobjekt, enligt uppgift från en hyfsat säker källa som säger sig så att säga ha hört det från hästens mun, fått sitt uppdrag förlängt till antingen slutet av september eller slutet av oktober, om detta blev källan lite osäker, men det är illa nog som det är. Har ju i varje stund jag irriterat mig på Konsultgubben, fortsättningsvis kallad KG, tröstat mig med att det ju bara är tillfälligt och framför allt nu bara några veckor kvar innan våra vägar skiljs åt, förhoppningsvis för all framtid. Ursprungligen skulle KG:s uppdrag vara till slutet av augusti, och det kan man ju börja förlika sig med nu när man är i mitten av juli och dessutom, som jag, ska ha semester i augusti, så jag kände ju att AAAH, vad gött, när jag kommer tillbaks från semestern så är det bara en vecka kvar innan han slutar. En vecka kan man ju stå ut, men säg den lycka som varar? Får väl bita ihop ett tag till dårå. Men igår var det svårt, för det är faktiskt väldigt oklart vad KG egentligen sysslar med. Enligt uppgift från vår VD, som är den som har anställt honom i samråd med produktlinjechefen, så ska han "stötta och hjälpa till med utvecklingen" av produktlinje X. 

Härförleden testade mitt team en produkt från produktlinje X man konstaterade att en testparameter avvek från det normala. KG blev därför involverad, hans titel är (ungefär) X-tekniker, så då tänker man sig väl ändå att han, i egenskap av tekniker, skulle kunna bistå med lite assistans i utredningen som följde, eftersom han, enligt sig själv, har ett helt arbetsliv av erfarenhet från om inte exakt våra produkter så i alla fall snarlika, och någon gång under detta långa arbetsliv borde han väl ha stött på en eller annan reklamation eller problem. Jag har sagt till honom ungefär en miljon gånger att jag nästan inte jobbat någonting överhuvudtaget med produktlinje X, så är det något han vill diskutera angående det så är det bättre att han tar det med produktlinjechefen eller vår VD eller strängt taget vem som helst som inte är jag, för så lite kan jag om X-produkterna. Men uppenbarligen talar jag för döva öron, för KG kom till mig och frågade om "vi" kunde godkänna detta trots det avvikande värdet? Jag svarade att det fick han ta med produktlinjechefen, och också att han måste informera produktionschefen ifall detta var någonting som skulle levereras inom snar framtid. Ja, jag tar ett snack med hen, svarade KG och stultade iväg. Efter ett tag svarade produktlinjechefen att produkten kunde godkännas, men kolla ditt och datt på labbet för att säkerställa att det var OK. KG frågade då mig hur man gjorde ditt och datt. Det trodde jag att du skulle kunna svara på, svarade jag lite halvsyrligt för han är ju ändå anställd som X-tekniker, men det kunde han uppenbarligen inte. Då sa jag att man skulle ju kunna ta samma råvaror som använts i produktionen och göra en blandning på labbet för att i alla fall utesluta att det var något med råvarorna, så har man ju något att gå vidare på, och KG svarade att det skulle han göra.
Sen gick det ett par dagar och inget hände förrän produktionschefen kom stormande ner till oss och sa att vi hade fått en stor order på just denna produkt och varför hade hen inte fått någon information om att det var problem? KG svarade då att "det var ingen som sagt till honom att det var bråttom" och vi andra bara dog för vi är mitt i högsäsong och HUR kan man  ens vara på ena arbetsplats och inte märka att eller fatta varför alla springer som skållade råttor överallt? Ja, då hade KG inte "tagit ett snack" med produktionschefen om detta, vilket han utlovat minst två gånger att han skulle göra. Inte heller hade han gjort en blandning på labbet med ingående råvaror som han hade sagt till mig att han skulle göra, och när produktionschefen undrade om vi kunde producera så var hans kommentar att "vi får väl hålla tummarna att allt går bra". Alltså? Då kan man ju i princip lägga ner allt arbete med kvalitetsarbete om det ändå bara går ut på att man ska hålla tummarna och hoppas att det bara var någon slags naturlig variation som peakat lite för mycket. Och den idioten ska man behöva stå ut med kanske flera månader till? Jag var så glad över att både JätteBebisKollegan och Herr Dysterkvist sagt upp sig och man äntligen kunde få omge sig med lite mer normala människor, men det borde jag ju ha fattat att det inte skulle förbli så eftersom mängden idioter i världen är ju konstant och så fort ett tomrum uppstår så kliver någon annan fram och blommar ut i dumheter och galenskap. 

Jaja. Precis när jag skulle gå hem så ringde min projektledare och samtalet drog ut lite på tiden så när jag skulle möta upp min man på Byggmax så hade han redan handlat allt som behövdes. Så då slapp jag i alla fall det! Kom hem, gick ut med hundarna och kände mig mer död än levande, tyckte hela kroppen värkte och det kändes som att jag hade gått flera mil när det i själva verket bara var knappt 5 kilometer. Gjorde min fotrehab när jag kom hem men bestämde mig för att skippa tabatan, för egentligen har jag ju bestämt att onsdagen ska vara vilodag men så blev det ingen träning som i tisdags p g a fixardag i stallet, och ingen på fredag för då ska jag till Laserkvinnan, så därför tänkte jag att jag kunde ta ett pass som igår då, men nu gjorde jag inte det i alla fall. Det är ju inte hela världen, men jag känner mig alltid lite dålig när jag skippar något som jag bestämt mig för att göra för att jag inte TYAR. Men ibland får man helt enkelt försöka nöja sig med good enough. 

Låg på soffan och slöspelade Logic Puzzles på telefonen fast jag egentligen hade tänkt läsa, men det blev inte heller av. Sen kom min man in och så påbörjade vi vår filmkväll där vi avslutade den thailändska filmen Hunger, som vi börjat kolla på förra veckan och som väl helt ärligt bara var sådär. Rätt förutsägbar och det var mycket tid som huvudpersonen tillbringade med att bara stå och stirra ut i tomma intet utan att säga ett knäpp, plus att vi inte fattade hur någon människa överhuvudtaget skulle vilja tillbringa en enda minut i sällskap med Chef Paul för han var ju helt labil och i det närmaste psykotisk. Nästa vecka ska vi se något med Bruce Willis och en autistisk pojke som fladdrade förbi på Netflix' tipslista. 

Idag är det torsdag. Ska springa efter jobbet eftersom jag ska till Laserkvinnan imorgon. Tyvärr, för mig i alla fall, verkar det som att det ska bli varmt idag också, men det är väl bara att bita ihop. Hemma vankas det städning, det får man väl bita ihop kring det också. Men sen är det fredag och sen helg. Semestern känns fortfarande avlägsen, dessutom har vi fått en massa deadlines att förhålla oss till i projektet jag jobbar i, i augusti så nu funderar jag på att kanske bara ta två veckor och sen en vecka i september eller oktober, eller kanske ta en ledig dag i veckan några veckor. Jag får se, har inte bestämt mig än men det lutar åt det. 

onsdag 17 juli 2024

Potatismysteriet, ett drama i en akt

För ett tag sen så var det en i mitt team som slutade, och nu när det har gått ett tag och personen ifråga är sörjd och saknad av ingen alls så ska jag berätta en i mina ögon HELT SJUK händelse som inträffade i början av  detta året. 
Den här killen, för det var en kille, vi kan kalla honom Herr Dysterkvist, för det var verkligen ingen person som slog klackarna i taket eller bjöd till i något avseende, utan det var liksom en aura av sålt smör och tappade pengar kring hela hans personlighet. Vissa dagar var det så att man undrade om han ens hälsade eller om det bara var en utandning som man välvilligt kunde tolka som ett hej. Man kan ju såklart inte alltid vara på topp och jag antar att det är mer synd om en sån person än vad det är om dens relativa omgivning, men det är ändå rätt energikrävande att i princip dagligdags behöva förhålla sig till en som i princip har 365 dåliga dagar per år och jag tycker kanske att man åtminstone kan försöka anstränga sig något för att inte ens kollegor ska behöva känna att de ständigt befinner sig i tvåtusentalsversionen av Det sjunde inseglet så fort man måste ha med en person att göra. Fast vad vet man, Herr Dysterkvist kanske gjorde vad han förmådde, men att det här kanske verkligen var det muntraste han kunde åstadkomma. 

Hur som helst. Vid tidpunkten för händelsen jag strax ska berätta om, någon gång i slutet av februari, så var det bara jag, Herr Dysterkvist och min bästiskollega Stefan som jobbade i den lokal där jag (eller vi) sitter. På mitt jobb är det två byggnader varav den ena i folkmun brukar kallas "kontoret" (fast den till 95 % består av en fabrik) och den som jag, Stefan och Herr Dysterkvist befann oss i går under benämningen "labbet" (fast den till 95 % består av lager och verkstad). Det officiella fikarummet ligger i kontorsbyggnaden, men på labbet har vi också ett pyttelitet kombinerat kök slash omklädningsrum slash förråd där det finns mikrovågsugn, vattenkokare, kaffebryggare och ett litet kylskåp. Vi som jobbar på labbet brukar ställa våra matlådor i vårt kylskåp på morgonen när vi kommer och tills det är dags att "gå över" (som vi säger när vi lämnar labbet och förflyttar oss till den andra byggnaden), men ibland om man har lite bråttom eller inte ids "gå över" så äter man lunch vid sitt skrivbord eller i ett litet konferensrum som också finns här. 

En dag strax innan lunchtid så kom Herr Dysterkvist till mig och frågade om jag möjligtvis av misstag hade råkat ta hans matlåda? Nej, jag har inte haft lunch än, svarade jag och framkastade sedan den i det läget inte helt orimliga teorin att det kanske i så fall var Stefan som hade råkat ta fel låda. Stefan är en person som är allmänt omtyckt och jag tror att om man inte gillar Stefan så har man nog heller inte en enda vän i hela världen, men han också rätt glömsk och ibland på gränsen till lite virrig så om någon inte skulle känna igen sin egen matlåda så var det väl han.
Herr Dysterkvist påtalade att han hade "känt lukten av bakad potatis" när han stod ute i labbet och jobbade, men jag tänkte inte så mycket mer på det just då för det är inte är helt ovanligt att det luktar mat i våra lokaler. Källan till det är att grannfastigheten som back in the days var ett AMU-center som för ett antal år sedan började användas som temporär skola dit man flyttade elever medan andra skolor i Ankeborgs tätort renoverades och nu har det på något vis blivit en permanent lösning i detta industriområde från 60-talet. Vårt friskluftsintag till allmänventilationen sitter på ett ställe där det händer att folk står och tjuvröker så att det luktar cigarettrök i våra lokaler, men då och då händer det också att det luktar mat, kanske från hemkunskapen eller skolköket.

I alla fall. Jag och Herr Dysterkvist gick över till det officiella fikarummet. Där mötte vi Stefan, som då  fick frågan om han råkat ta Herr Dysterkvists matlåda av misstag. Nej, jag hade ingen matlåda idag, jag har varit borta vid kiosken och ätit en grillad korv, svarade Stefan, och sedan kom vi in på en gång när Stefan och vår dåvarande ekonomichef råkade förväxla sina matlådor. Båda hade en sån där vit plastlåda med rött lock från Ikea som alla hade ett tag, och den här dagen slumpade det sig så att båda två hade  med sig samma maträtt. Stefan hade med god aptit redan hunnit sleva i sig hela portionen när dåvarande ekonomichefen bara Men det här är ju inte min spaghetti och köttfärssås...? med anklagande stämma. Stefan drog denna anekdot som utspelade sig långt innan Herr Dysterkvist hade börjat på jobbet, och sen sa Herr Dysterkvist att han kanske hade glömt matlådan i bilen och sen var det inget mer med det. Fast sen när vi kom tillbaks till labbet och han hade gått omvägen om parkeringen så visade det sig att det hade han inte men då tänkte jag att då har han väl glömt den hemma då och sen var det inget mer me det heller. 

Nästa dag var en fredag och när Herr Dysterkvist kom på morgonen så frågade jag honom om han hade hittat sin matlåda, för det är ju ändå rätt konstigt att en matlåda bara skulle försvinna ur ett kylskåp som står långt in i en lokal som i det närmaste är lika ointaglig som Fort Knox. Nej, svarade Herr Dysterkvist surt, det hade han inte. Men vad konstigt? tyckte jag för det är ju liksom inte så att kreti och pleti vandrar genom labbet. Mitt kontor ligger dessutom mitt emot det kombinerade köket slash omklädningsrummet slash förrådet och jag tycker ju att jag skulle ha märkt om någon ur kung Davids livvakter eller motsvarande skulle ha klampat in och börjat rota i kylskåpet, men visst, någon gång hade jag kanske något ärende ut i verkligheten så jag kan väl inte säga till hundra procent att jag haft koll och  att vakta kylskåp står möjligen på Anna Skippers befattningsbeskrivning, men inte min. Herr Dysterkvist höll med om att det var konstigt, och jag sa något om att det i så fall ju skulle innebära att någon obehörig varit i våra lokaler och rotat i vårt kylskåp och det kändes ju i så fall väldigt olustigt. Jag tycker inte det är olustigt, sa Herr Dysterkvist med en min och ett tonfall som sade det motsatta och det uppstod en del förvirring här innan det framkom att Herr Dysterkvist inte riktigt förstod innebörden av uttrycket "olustig" utan snarare trodde att det var en variant av "lustig". Herr Dysterkvist är svensk och har till och med en förälder som är svensklärare, men ibland när man pratar med honom är det som att han inte riktigt kopplar ihop ord och ords betydelse. Sedan drog han en lång harang om att han visste att han hade haft matlådan med sig, hur han hade preppat den för att han skulle träna efter jobbet och nämnde åter att han tyckte att han hade känt lukten av bakad potatis när han stod ute i labbet. Det var ju till slut inte mer att säga om det, utan han gick iväg för att börja jobba, men efter en halvtimme eller så kom han tillbaks och sa Nej, nu ska jag lägga korten på bordet, vilket blev ytterligare ett sånt där uttryck som användes lite felaktigt för nu fick jag intrycket att han skulle avslöja någon form av sanning om den där djävla bakade potatisen, typ i stil med Jag trodde att jag hade en matlåda med bakad potatis men det var nog bara för att jag kände lukten av det som jag fick det för mig, men istället kom det Jag tror det är Stefan som har tagit den och att han ljuger om det! 
OJ, sa jag och baxnade lite inför denna ändå rätt saftiga anklagelse. När jag hämtat mig lite sa jag att det verkligen inte låter som den Stefan jag känt och jobbat med i över 20 år, att han skulle kunna ta någon annans matlåda av misstag har ju bevisligen hänt (en gång på 20+ år), men det förutsätter ju liksom att det finns två lika likadana och han hade ju inte ens haft någon matlåda med sig igår. Det måste vara så, vidhöll Herr Dysterkvist, för jag tror inte det är du, så därför måste det vara han. 

Det var ju skönt att vara friad från Herr Dysterkvists barocka anklagelser, men ändå. Varför i hela fridens namn skulle Stefan göra det? undrade jag, och det kunde ju inte Herr Dysterkvist svara på, och jag kommer aldrig att få reda på det heller, men jag blir bara så djävla förbannad att man inte kan få ha sin matlåda ifred, fortsatte han och var liksom helt svart i ögonen och fortsatte att orera en god stund om att han visste att han hade tagit den med sig och han hade förberett si och så för han skulle träna efter jobbet och så vidare. Men om det nu är så att någon skulle ha ätit upp din potatis, skulle inte själva matlådan den låg i vara kvar här någonstans då i såna fall? undrade jag och kände  hur mina dolda Sherlock Holmes-skills gick igång, men Herr Dysterkvist påpekade att "när man har något att dölja så ser man ju till att röja undan bevisen också" i en ton som om det handlade om Palmemordet allraminst. Så du menar att medan du stod ute i labbet och jobbade så skulle Stefan ha råkat få syn på din matlåda med bakad potatis och sen varit så iskall att han helt utan skrupler mikrade den, åt upp den OCH  sedan gick och slängde själva matlådan efteråt medan du stod i rummet intill? undrade jag och fick en vision av hur det här skulle ha låtit i en amerikansk domstol (i alla fall i amerikanska filmer), liksom DID YOU OR DID YOU NOT EAT THIS MAN'S BAKED POTATOE? Jo, instämde Herr Dysterkvist, så måste det ha gått till "för det fanns ju ingen annan förklaring". Nähä? Den här diskussionen eller vad man ska kalla det kändes helt surrealistisk, och sen var det dags för ett möte som vi båda skulle vara med på och sen var det jobb och sedan blev det helg och inget mer blev sagt om detta för man är ju ändå inte i första hand anställd för att regissera den nya biofilmen Jakten på den försvunna matlådan. Frågade i och för sig Stefan om han var säker på att han inte hade råkat sätta i sig en bakad potatis av misstag (och kom då lik förbannat farligt nära åtminstone en variant av DID YOU OR DID YOU NOT EAT THIS MAN'S BAKED POTATOE?) och han svarade (såklart) att det hade han INTE gjort, och det var det ju (såklart) ingen som hade trott heller, och vi himlade med ögonen och bara men herregud, händer det här verkligen? 

På måndagen som följde skulle jag ha medarbetarsamtal med Herr Dysterkvist. Hade vänt och vridit på ovanstående i mina ögon märkliga incident både en och tio gånger under helgen som gick och velat mellan att a. låta det bero och rinna ut i sanden, och b. ta upp det till diskussion eftersom jag tycker det är sinnessjukt att anklaga en kollega att både stjäla och ljuga utan att ha ett endaste bevis för varken det ena eller det andra. Hade jag varit Stefan hade jag blivit skogstokig, men Stefan är som en gås så det bara rinner av honom. Landade till slut i alternativ b, för jag hade ändå andra mindre kul grejer att ta upp angående Herr Dysterkvists arbetsmoral, så jag tänkte att jag kan väl lika gärna ta all skit på en gång. 
Tog alltså upp, efter att jag tuggat mig igenom den mögliga gamla surdegen om den bristande arbetsmoralen, att jag inte tycker att det är okej att anklaga en kollega för både stöld och lögn utan att ha mer än en diffus och högst subjektiv känsla av att det måste vara så eftersom det inte finns någon annan förklaring. Herr Dysterkvist menade på att han inte hade anklagat någon eftersom han inte hade sagt det till någon annan än till mig. Ja, men det är väl illa nog att jag VET att du tänker så om en kollega, har du såna misstankar så får du faktiskt hålla dom för dig själv, svarade jag rätt stramt. 

Då började Herr Dysterkvist svamla rätt så osammanhängande om att det hade blivit ett missförstånd och att det stod en matlåda med lasagne i kylen och han bad om ursäkt om han hade anklagat någon. Jag uppfattade det då som att han hade haft med sig en matlåda med lasagne, men fått för sig att han hade haft bakad potatis och sedan helt enkelt varit så inställd på det att han inte hade sett matlådan med lasagne. Sånt kan ju absolut hända eller jag vet inte, men det finns ju den här Mandelaeffekten och såna där grejer som man är övertygad om har hänt och så har de inte det, så det finns säkert Matlådeeffekten också, men huvudsaken var ju ändå att a. ingen utomstående hade varit inne hos oss och snott en matlåda, och b. Stefan inte längre var oskyldigt anklagad för internt matlådetjuveri, så därmed tänkte jag att saken var utagerad.

Dagarna gick, veckorna gick och den där matlådan i glas med lasagne i stod fortfarande kvar i kylskåpet. När den började få en lätt patina av mögel frågade jag Herr Dysterkvist i en ton av apropå ingenting, om det var hans matlåda, för den var inte min och inte Stefans "och den har ju stått där rätt länge nu". Nej, det var ju den matlådan som någon ställde dit den gången när de tog min bakade potatis, svarade Herr Dysterkvist och det visade sig att den såkallade Mandela-Matlådeeffekten som jag tyckte mig uppfattat inte på något vis delades av Herr Dysterkvist utan hans bild av vad som hänt var att någon smugit sig in på labbet och bytt ut hans matlåda med bakad potatis mot en med lasagne och därefter försvunnit spårlöst för att sätta i sig Herr Dysterkvists bakade potatis istället för den medhavda lasagnen. Men...vem skulle ens göra något sådant? undrade jag och det kunde ju inte Herr Dysterkvist svara på för han var enligt sig själv "inte en sån som tog andras matlådor".  

Som väl var hade Herr Dysterkvist vid det laget redan sagt upp sig och det var bara ett par veckor kvar tills han skulle sluta, så jag lät det hela bero. Stefan kom med ett förslag att vi i samband med avtackningen skulle lämna över ett kort där det stod PS: Potatisen smakade utmärkt men du skulle ha saltat lite mer eller något i den stilen, men det vet man inte vilka mörka krafter som skulle kunna ha aktiverats i och med det, så vi vågade inte. Men det här kommer att bli en historia som berättas om och om och om igen vid de arbetsplatsmässiga motsvarigheterna till lägereldarna i åratal framöver, känner jag på mig. 


She studied the lines of my face

Igår jobbade jag, blev irriterad på en person för hen är så...liksom otrevlig fast på ett subtilt sätt som jag inte riktigt kan sätta ord på, det är inte direkt passivt aggressivt men någonting ditåt, sådär så att man efter ett samtal måste fundera på om man har gjort något fel? eller vad det kan vara som gör att hen förmedlar missnöje eller att andra är bromsklossar när de bara gör sitt jobb. Eller som det här: igår sa vår logistikansvarig att det äntligen skulle börja komma containrar från Kina "från och med den 17" (för kännedom så seglar inte båtar från Asien genom Suez längre och därför tar alla såna leveranser mycket längre tid än planerat, slut på info från tillverkningsindustrin), den här lätt otrevliga personen (DLOP) svarade då "nej, de ska komma den 16" och logistikansvarig svarade att nej, det var den 17 och jag fyllde i att det hade varit den 16 men blivit ändrat till den 17 "enligt listan" (som mailats från hamnen dit containtrarna skulle anlända). 
DLOP: Jaha, det var värst vad du hade koll då!
Jag: Japp, jag såg det i den där listan som logistikansvarig mailade ut. 
DLOP (raljerande och med adress till logistikansvarig): Jaha, nu är hon och lägger sig i detta också!
Jag: Nä, alltså det var mest att eftersom X är sjuk så kände jag att jag behövde vara lite uppdaterad ifall jag skulle behöva stötta upp där, det är ju svårare när man ska hjälpa till om man bara kommer mitt i och inte har en aning om något liksom. 
DLOP: Jaha, välkommen till vår värld, då vet du hur vi har det hela tiden.

Det ser ju rätt harmlöst ut i skrift och är väl strängt taget egentligen inget att haka upp sig på, men det är något med tonfallet som irriterar mig, det är ju liksom inte som att jag motarbetar någon? Plus att budskapet (i min tolkning) också är lite att jag lägger mig i saker, och i normala fall bara seglar omkring på en räkmacka medan DLOP och hens gäng sliter med att sätta segel vid masterna i full storm varje dag. Eller nåt, jag vet inte. Men det stör mig. 

En annan sak som stör mig är den här konsultgubben som till synes mest lallar omkring och gör exakt noll procent nytta. Ett exempel i nutid: han fick ett praktiskt problem att lösa, och då kommer han till mig för att höra om jag visste hur man skulle göra. Jag sitter verkligen inte inne med några sanningar kring det konsultgubben jobbar med har förklarat minst en miljon gånger snart för konsultgubben att jag kan INGENTING om hans område. Hänvisar honom därför till produktlinjechefen, som sitter i ett annat land och med vilken konsultgubben har möte varje vecka så det är ju inte som att det är en okänd kraft. Produktlinjechefen ger förslag på saker man kan undersöka kring det aktuella problemet. Konsultgubben kommer då till mig och undrar vad produktlinjechefen menar. Jag säger att det kan jag ju omöjligt veta och hänvisar tillbaka till produktlinjechefen. De mailar lite fram och tillbaka, cc:ar mig varje gång och efter varje mail kommer konsultgubben in till mig och frågar om jag "sett produktlinjechefens mail"? och vill diskutera olika aspekter av det och vad kan han ha menat med ditt och tror jag att han vill datt? Trots att jag VARJE GÅNG säger att jag vet inte, du får fråga honom, jag har ingen aning. Men det budskapet verkar ju fastna väldigt dåligt hos mottagaren. Sen är konsultgubben en sån här person som liksom älskar att höra sin egen röst och som har noll procents känsla för huruvida det är läge för lite chittchattande eller ej. I min värld är det oftast EJ för jag gillar inte att bli avbruten när jag jobbar med något och att bli avbruten för att någon jag inte gillar ska typ kommentera vädret eller motsvarande är väl illa nog, men att någon jag inte gillar ska inleda ett samtal om meningslösa saker som vädret, förvänta sig svar och så ska man plötsligt behöva veva igång en helt intetsägande dialog och stå och snicksnacka om ingenting en stund trots att man tycker att chittchattpersonen ifråga är en djävla mjöldryga som kan gå och gräva ner sig någonstans.

Eftersom man inte är Saga Norén, länskrim Malmö, så försöker man ju ändå hålla lite god ton, men vissa människor, TILL EXEMPEL konsultgubben och innan honom JätteBebisKollegan, uppfattar ju inte subtila signaler som att man sitter och stirrar in i en skärm och fingrarna går som lärkvingar över tangentbordet och man bara helt förstrött svarar Mmm...när någon frågar, utan att släppa blicken från skärmen. Hade jag gått in till någon och fått det bemötandet hade jag backat ut igen och antagit att personen var upptagen, jag hade väl för fan i alla fall inte antagit att det var okej att veva igång ett helt samtal som inleds med att bussen var försenad och på tal om det så var det en igår som hade ett busskort som bara gällde i kommun X men de var i kommun Y och då sa chauffören ditt och sen sa passageraren datt och samtidigt klev det på killar med stora ryggsäckar som var turister från Tyskland, eller kanske var det Belgien, det var svårt att veta och då hade de inte appen med vilken man köper biljetter och då sa chauffören ditt och de här tyska, eller kanske att de var holländare förresten, killarna med ryggsäckarna sa datt, eller det var vad konsultgubben trodde i alla fall, för det här var en helt autentisk monolog som jag fick det tvivelaktiga nöjet att avlyssna fastän jag satt halvt bortvänd och kollade in i en av mina skärmar och enligt mig bara signalerade JAG ÄR FÖR FAN INTE INTRESSERAD. Men såna signaler nådde uppenbarligen inte fram till konsultgubben så snart kommer jag väl att förvandlas till Saga Norén, länskrim Malmö, may her soul be blessed. 

Efter jobbet så åkte jag hem i ilfart, powerwalkade med hundarna "ett varv runt backarna" som vi brukar kalla en viss runda, kom hem, lastade in min man, grästrimmer och motorsåg i bilen och åkte tillbaka till stallet för fixardag. Faktiskt var det en, med tanke på att det var tisdag eftermiddag i semestertider, riktigt stor skara som anslöt och sånt gör ju en glad in i själen, föreningslivet FTW liksom. Jag och en  ridkompis skulle röja vid staketen i en hage där det gick två ponnyer. Trodde jag alltså, men när jag anslöt sa ridkompisen att det var bra att jag kom för vi måste ta in ponnyerna för den ena var halt. Hon tog den halta, jag skulle fånga den andra som inte på något vis var intresserad av att lämna sitt goda gräs utan tungt vägande skäl, och det finns väl inget mer irriterande än när man närmar sig en häst och den bara sprätter iväg utom räckhåll hela tiden? Just den här ponnyn är också något av en ensamvarg och bryr sig inte om när kompisarna försvinner så det hjälpte ju inte att min ridkompis gick mot grinden med den halta ponnyn. Men till slut lyckades jag i alla fall kasta grimskaftet runt halsen på honom och då var det som att han gav upp och vi kunde få in dom och sen blev det ju lite pyssel kring det. Sen beväpnade jag mig med en häcksax och återvände till hagen och röjde loss bland nässlor och björnbär. Fan vad det var jobbigt. Brände mig på nässlorna, rev mig på björnbären och fick stötar av elstaketet så nog kände jag att jag levde alltid. Sen åt vi grillad korv och gjorde upp ett schema för vem som skulle fodra och fixa med de hästar som stod inne de kommande dagarna, för stallpersonalen har semester och tanken är ju då att hästarna ska gå på bete och inte kräva mer än den vanliga dagliga tillsynen. I normala fall går det bra, men i år så har vi haft en häst som fick ett djupt sår på kinden som har fått sys och så nu en i princip blockhalt ponny. NU RÄCKER DET, känner jag. 

Ja, sen var det väl bara att åka hem, ge hundarna kvällsmat och ut med dom en runda och sen duscha och gå och lägga sig. Idag ska min man ta bussen till stan och efter att jag har slutat så ska jag hämta upp honom och så ska vi besöka Byggmax för att köpa spik och lite annat som behövs till uthusbygget. Yay, eller kanske inte. Men hellre att han är med än att han ber mig "svänga inom" och köpa något, för han ger alltid så diffusa instruktioner och för övrigt så heter ju bygg-grejer så diffusa saker, det är tum hit och cc dit och så hittar jag inte det han ska ha och måste fråga nån 19-årig sommarjobbare som inte heller vet någonting och sen slutar det med att jag hetsar runt som den flygande holländaren mellan Biltema, Optimera, Jem & Fix och liknande ställen för att försöka hitta saker som jag fortfarande inte riktigt vet vad det är eller vad det ska vara till och därför inte heller kan fatta beslut om det går att ersätta med något snarlikt. Det är ett mycket överskattat nöje, tack men nej tack. 



tisdag 16 juli 2024

So close, no matter how far

I did it, nästan åtminstone. Sprang 5 kilometer alltså. Enligt väderleksprognosen skulle det vara 20 grader och mulet, men i verkligheten var det 27 grader och sol. Jag är ju mycket känslig för när det "blir för varmt", det orkar jag inte med, men samtidigt vill jag följa det här programmet som Fotspecialisten har satt upp så att jag är i fas när jag ska träffa honom nästa gång, vilket är ett par veckor in i augusti om jag inte minns fel, det var i alla fall innan Tjejmilen. Är inte så himla brydd över själva Tjejmilen egentligen, för runt tar man sig alltid på ett eller annat sätt. Men träningen inför ska göras och då kan man inte hålla på och fega ur varenda gång vädret inte är med en, så jag iväg. De första tre kilometerna gick ändå helt okej, första delen går på grusväg utan skugga men då är man ju i början och har inte fått upp ångan riktigt, och sen när värmen stiger och svetten börjar flöda är det stig i skuggig skog. So far so good, MEN sen ska man ut på grusväg igen och då är det BÅDE stekande sol, ingen skugga och sånt där svagt uppförslut som aldrig verkar tar slut och det blev fan i mig för mycket, fick vid två tillfällen ta en liten paus och gå kanske 100 meter innan jag rasslade igång igen. Det var ju lite deppigt, men jag får som panik när solen bara tokgassar och det känns som att man håller på att implodera av värme och man har som tapetklister i munnen för all saliv har torkat in och kan varken svälja eller spotta.
 Tröstade mig med att jag tyckte sånt var asjobbigt även när jag var relativt vältränad, så det är väl inte konstigt att jag tyckte det här var en variant av helvetet på jorden. Blev ändå lite endorfinfylld när jag svalnat något och började köra hemåt. 5 kilometer minus kanske 200 meter är ju ändå inte fyskam och  speciellt inte i denna värme och fötterna kändes okej så på det hela taget kände jag mig rätt nöjd. Och det var ju tur för väl hemma bad min man mig att flytta alla (enligt honom) "mina" krukor från uthuset, något som han uppenbarligen var oförmögen att göra själv fastän han i övrigt släpat ut varenda pinal på egen hand, men jaja. Släppte ut hönsen, gick en minipromenad med hundarna för det var som sagt 27 grader varmt, och tog sedan itu med detta trök. Det fanns rätt många krukor men tog väl egentligen inte så jättelång tid, det var mest tråkigt. Men nu är det gjort! Gick in, tränade pilates och gjorde fotrehab, vek 200 A4-papper till A5-storlek, reklamblad om vår ridklubb som vi ska dela ut i olika sammanhang eftersom vi inte har råd med någon annan marknadsföring och sen var det ÄNTLIGEN dags att få slänga sig i soffan och slappa. 

Idag är det jobb, sen hem och fiska upp min man och vår röjsåg och tillbaka till stan för idag är det fixareftermiddag/kväll i stallet så resten av dagen lär ju gå till det. Noterade också att krusbären är mogna så på onsdag måste jag plocka av dom innan de börjar spricka och alla traktens getingar kommer dit och ställer till med kalas. I min mans förra trädgård fanns en buske som gav extremt stora krusbär och när vi  skulle flytta så grävde jag upp den, snudd på med livet som insats för den har också extremt stora taggar. Det tog några år för den att etablera sig, men det var det värt. På torsdag blir det en sväng till tippen hoppas jag. Min man har ju en tendens att knö in allt han vill bli av med på första bästa lediga yta han får syn på, och nu går det knappt att komma in i carporten vedporten eftersom allt emballage till den nya duschkabinen ligger inknött där tillsammans med en massa gamla synder i form av allehanda bös. Det är en ständigt återkommande källa till dålig stämning hos oss, jag tycker att jag lägger timmar och åter timmar på att rensa, städa, organisera i carporten vedporten så att det vara snyggt och prydligt och man bara ska kunna gå in och hämta ved, stapla ved, såga ved, whatever, sen startar min man upp något projekt och vips är man istället tvungen att kliva och klättra över en massa grejer som han tryckt in där "så länge", men aldrig att han sedan tar tag i det för att åka och slänga det? Nu råkar det ju vara så olyckligt att återvinningsstationen i Nästan-Österlen bara har öppet måndagar och torsdagar och det är ju de dagar jag rider och därför behöver bilen, men jag skulle påstå att det är fullt möjligt att även andra dagar köra till grannbyarnas återvinningsstationer som har lite mer generösa öppettider. Plus att nu är det sommaruppehåll i ridningen sedan flera veckor tillbaka, men ändå har noll initiativ till tippkörning tagits från hans sida. Jaja. Nästa vecka ska jag träffa Jenny och dricka vin och då ska jag ondgöra mig ännu mer över det här, känner jag. Hehe. 



måndag 15 juli 2024

Glöm aldrig Tintin

Har läst Glöm aldrig Tintin av Sanam Gharaee. Detta är handlingen:

8 januari 2023 skickade jag iväg min åttaårige son Tintin för att ha umgänge med sin pappa Alexander. Tintin som var världens gladaste kille. Omtänksam, snäll, och påhittig.

Alexander hade varit svärmorsdrömmen som höjt mig till skyarna. Sen kom Tintin. När allt inte längre var på Alexanders villkor var jag inte längre den fru han önskade. Åren som kom kantades av hot och psykiskt våld. Trots det kämpade jag hårt för att skapa en kärleksfull vardag för mig och Tintin. När Tintin började bli rädd och vägra umgänge slogs jag, förgäves, för att Tintin skulle slippa träffa sin pappa. Inte ens när Alexander misstänktes försöka kidnappa Tintin utomlands stoppades umgängena. En pappa har tydligen rätt till sitt barn. Till vilket pris som helst.
"Det kommer gå bra", var det sista jag sa till Tintin innan han åkte.
Men det gick inte bra. Några timmar senare knackade polisen på dörren. Alexander har gjort det oåterkalleliga. Han har tagit livet av mitt barn.
Fallet Tintin fick stor uppmärksamhet våren 2023. I Glöm aldrig Tintin skildrar Sanam Gharaee kampen för sin sons frihet. Boken är en sann berättelse om en mamma som försöker rädda sin son från en våldsam man - och förlorar mot det svenska rättssamhället. Om att få sitt barn mördat av den man en gång älskade allra mest.
Frågan på allas läppar var och är fortfarande: Hur kunde det få ske?

Ja, det kan man ju verkligen fråga sig. När man som utomstående läser en sån här berättelse känns det helt osannolikt, men uppenbarligen är det ju inte det. Så tragiskt och sorgligt. Betygsätter inte den här boken pga finns liksom ingen rimlig skala. 

Vecka 29

Men det är helt galet att det är VECKA TJUGONIO och att det fortfarande är tre veckor kvar tills min semester börjar. Också helt galet att jag inte äter mer jordgubbar, det är ju ändå det bästa med sommaren men bortsett från midsommar och nån liter köpt efter det så har det varit en jordgubbsfri sommar so far. Tycker de är så himla dyra i år? Ja, allt är ju förvisso dyrt i år, men 50 spänn för en liter (som man ju, om man är jag, glufsar i sig på nolltid) flera veckor efter midsommar? Inte okej. 

I fredags sprang jag efter jobbet. Det gick bra, men herregud vad långsamt det går! Har ju aldrig varit snabb, men så här långsam som jag är nu så tror jag att jag nästan skulle kunna bli passerad av folk som promenerar i ett raskt tempo. MEN: 6 minutes or 16 minutes: a mile is still a mile som det står i den peppiga Runners 40+-Facebookgruppen som jag är med i. Nu har jag sprungit 3 kilometer två gånger i veckan i två veckor och nu är det alltså dags att trappa upp till FEM KILOMETER. Det känns mastigt när tre kilometer känns som att det är på gränsen av ens förmåga. Fem kilometer är dessutom liksom en magisk gräns för mig för (enligt mig): kan man springa fem kilometer kan man också springa tio, och kan man springa en mil kan man också springa två, det är bara en fråga om pannben. Nu har jag ju inga planer på att springa några fler halvmaraton, men den där Tjejmilen närmar sig ju med vad som känns som ljusets hastighet. Första året jag sprang tog jag mig (också) från i princip helt otränad, men då hade jag ju ändå tränat sen i...april, maj någon gång kanske. Nu är det juli, och jag är dessutom betydligt äldre än vad jag var då, så det är lite som att rassla igång ett gammalt tröskverk som har stått på en loge i en massa år, dammigt och övergivet. Men det är bara att bita ihop.

Efter löpträningen åkte jag till Willys och handlade, sedan hem och tränade ett pass pilates. Kollade på nationshoppningen från Falsterbo och såg Sverige vinna! Såg också en irländare som ramlade i vattengraven, det tror jag i princip aldrig att jag har sett förut. Ingen skadade sig och allt gick bra, så då kan man väl få fnissa lite i efterhand. Sen åt vi middag och kollade på sista avsnittet av The Glory. Tyckte det var en serie som ändå "hade nåt", fast den hade gott kunnat tajtas till lite. 

På lördagen skulle det regna hela dagen och det gjorde det också, verkligen strilade ner från arla till särla. Remus bäddade ner sig i soffan och deklarerade att han inte tänkte ta ett steg utanför dörren om det inte var absolut nödvändigt, så jag hade bara Tage och Laban med mig. Gick drygt 14 km och efter kanske halva tiden så började min regnrock läcka. Jag köpte ju en regnkappa förra året, den ska hålla 10 000 mvp stången och det gör den kanske men det hjälper ju inte när den läcker vid fickorna, man blir blöt i alla fall, så den är inget att ha annat än vid ett lättare duggregn kanske. Rotade fram mitt gamla regnställ som jag köpt i en jaktaffär för hundra år sedan och som jag sedan haft i bilen in case of regn. Kläder från jaktaffärer brukar borga för god kvalitet och jag har testat detta regnställ i skarpt läge i spårskogen ett flertal gånger och funnit det vara helt vattentätt, men nu visade det sig att gummit hade börjat åldras och spricka så det vattentäta var ett minne blott. JAHA. Kom hem, skalade av mig alla blöta kläder, hängde upp på tork, tränade benpass och gjorde fotrehab. Sen låg jag på soffan och läste och väntade på att sändningarna från Falsterbo Derby skulle börja. Det gjorde dom aldrig för det blev  först framflyttat och sedan inställt p g a regnet. Det var ju trist. Ännu tristare var detta: Skulle ställa in en flaska vatten i kylskåpet och tappade den rätt på min fot. Det låter ju helt odramatiskt, men HELVETE vad ont det gjorde, det kändes som att stortån blivit helt krossad. Tur att det var min bättre fot i alla fall så att det blir jämna plågor, sa jag sarkastiskt till min man efteråt. 
Lagade middag och så började vi kolla på andra säsongen av House of Dragons. Hade glömt rätt mycket från första säsongen, till exempel vem som är släkt med vem och det underlättar ju inte heller att nästan alla Targaryans heter någonting med ae som låter nästan likadant. Aja, det ger sig väl kanske. 

Igår tog jag min (nästan) krossade tå och traskade iväg med två av tre hundar. Det regnade inte men var mulet och lite småruggigt så jag tog en fleecejacka. Sen kom förstås solen fram efter tre minuter och sken sedan tjänstvilligt under hela promenaden. Dock var mina skor fortfarande blöta efter gårdagen och att gå i blöta skor utan strumpor genererar friktion som sakta men säkert skrapar bort skinnet på utsatta delar av fötterna. Var helt blodig om fötterna när jag kom hem och skalade av dom igen, skorna alltså, fast det såg mycket värre ut än vad det var. Tvättade fötterna, tränade ett pass pilates, stekte pannkakor till lunch. Sen var det soffa och bok och så småningom Falsterbo Grand Prix där det väl gick lite sisådär för de svenska ekipagen om man ska vara ärlig, men vi har ju också blivit extremt bortskämda med framgångar de senaste åren så det är klart att förväntningarna är höga. 

Ja, det var väl i stort sett helgen det. Kollade lite på EM-finalen i fotboll, men efter 45 minuter och noll gjorda mål så gav jag upp och gick och lade mig. Andra halvlek var tydligen mer dramatisk och det slutade 2-1 till Spanien, men då sov jag min skönhetssömn. 

Den här veckan händer inte så mycket. Fixarkväll i stallet imorgon, det blir väl bara vi närmast sörjande misstänker jag, samt besök hos Laserkvinnan på fredag. Det är väl allt så här långt i alla fall.