Ödesmötet

Ett ödesmöte avhandlades. 

Störigt

Något jag stör mig så SJUKT mycket på är när folk pratar om människor dom känner som om det vore ens gemensamma bekanta. Tycker sånt är både självupptaget, lite respektlöst och även på gränsen till efterblivet. Möjligtvis att barn kan komma undan med sånt, men vuxna borde verkligen veta bättre. 

Idag fick jag en fråga från en bekant om jag ville ha lite grönsaker till mina höns. Det tackar man ju inte nej till, och det gjorde jag såklart inte heller. Jag fick en hel låda av Lasse, förkunnade den bekanta. Nu råkar jag veta att Lasse är hennes granne och tillika professionell grönsaksodlare, men det är bara för att jag känner en som känner en som känner Lasse Grönsaksodlare, men det vet inte hon om att jag gör. Plus att jag har hört henne, när hon pratat med andra, nämna "Lasse" som om de borde känna honom och där jag vet att de inte känner en som känner en som känner honom.

VARFÖR? Ett tag retade jag mig så sjukt mycket på en annan person som höll på så att jag alltid avbröt med frågor som Vänta lite nu, vilka är Susanne och Stefan? i tron att det skulle väcka någon slags aha-upplevelse att det inte är allmän kunskap att veta vad någons gamla klasskamrater heter, men gav upp eftersom jag bara fick någonting i stil med Jamen det är ju Åkes och Mariannes dotter som bor ihop med Kjells kusin till svar, och sen fortsatte hon pladdra på som om ingenting hade hänt, immun mot ironi som Jaha, jamen dom känner ju alla.

Tänker nu att jag kanske bara ska spela med istället, skruva det ett snäpp åt andra hållet och lägga saker på minnet, kanske till och med börja ställa initierade frågor om hur det står till med Berit och Jan-Olof och om dom någonsin köpte den där bilen de funderade på 2009. Det kunde nästan vara värt ett försök.

Nutidsskvaller om 2021 års ekonomiska rapport

Här kommer lite nutidsskvaller som mest handlar om 2021 års ekonomiska rapport. Spännande!

Aldrig förr har uttrycket "Vill du ha något sagt, fråga en man, vill du ha något gjort, fråga en kvinna" passat bättre in just här och nu

1. Min danska kollega, som igår hävdade att det var så MEGET VIGTIGT att jag var med på ett möte där jag överhuvudtaget inte ens tillförde något mer än lite glada tillrop, ringde mig i morse och ville ha hjälp med en sak. Sa att jag tyvärr inte kunde hjälpa honom, p g a har inte tillgång till ett system. Vi diskuterade lite hit och dit om det fanns något sätt att kringgå systemet, men kom inte fram till något. Sen ordnade min chaf ett annat sånt där MEGET VIGTIGT möte om samma sak och kom fram till att jag skulle kontakta en konsult, och då behövde jag underlag från den danska kollegan. Han skickade då ett mail med underlag och skrev lite extra information som kunde vara bra att känna till. Glasklart. Sen ringde han för att a. fråga om jag sett hans mail, b. säga exakt samma sak som han hade skrivit i mailet. MEN VARFÖR?

2. Mailade en annan person och bad om underlag i en annan fråga. Denna karl (som inte är en kollega) svarade genast och bad mig ringa upp eftersom han "behövde diskutera vissa saker". Jag ringde upp. Då frågade han om det gick bra att han ringde efter lunch för han hade ett möte just nu. Men varför i HELVETE ber du mig inte ringa efter lunch då?

Slut i rutan från en som nog behöver semester snart. Och så är det nästan TRE VECKOR KVAR. Buhu. 

Natten då Tallulah Murray försvann

Har läst Natten då Tallulah Murray försvann* av Lisa Jewell och om du inte per omgående travar iväg till bibblan och lånar den** så kommer du enligt mig att missa en riktigt bra läsupplevelse. Detta är handlingen:

2017: Det är en vacker sommarkväll, och tonårsmamman Tallulah Murray beger sig ut på fest med pojkvännen. Det är hennes första utekväll sedan hennes älskade son föddes, och mamma Kim ska vara barnvakt. Klockan 23 skickar hon det sista sms:et till Kim, men efter det hör Kim inget mer. Och Tallulah Murray kommer aldrig hem igen.

2018: Deckarförfattaren Sophie har precis flyttat till ett nytt hus, som ligger i anslutning till den lokala internatskolan, där hennes pojkvän fått jobb som rektor. Sophie börjar nyfiket luska i Tallulahs försvinnande, och under en promenad i skogen får hon syn på en liten skylt som sitter fast på ett staket. Det står "GRÄV HÄR"...

Jag gillar verkligen Lisa Jewells böcker och den här var inget undantag. Hon kan verkligen konsten att beskriva en händelse och så tror man att jaha, så här är det, och sen skalas lager efter lager av som på en lök och så till slut visar det sig att det inte var alls som man trodde. Nu misstänkte jag visserligen hur själva upplösningen kunde bli rätt så tidigt (inte i detalj, men huvuddragen), men det gjorde inte boken mindre spännande och gripande. Den får fem barnvakter av fem möjliga. 

* Oklart varför den inte bara heter Natten då hon försvann som den heter i originaltitel, eller The night she disappeared dårå. Namnet Tallulah Murray ligger verkligen inte bra i min svenska mun, om jag får säga vad jag tycker. 

** Jag fick i och för sig stå i kö för denna bok i cirka 4 månader, men det var det värt. 

Att heta något pampigt

Jobbar på ett företag som är i en såkallat expansiv fas, så var och varannan vecka kommer det meddelande från HR att nu har den och den börjat som det och det. Har för längesedan slutat försöka memorera vem alla är och vad de jobbar med för det är helt omöjligt. Eller då får man väl jobba på HR, men det gör ju inte jag.

Men härförleden kom ett meddelande att nu hade det börjat en person som hette Elizabeth Dockery Hippocrate. Det var något av det pampigaste namnet jag hört på länge. Lät som någon som har postadress på valfritt slott och ständigt blir uppassad av tjänare med champagne, gåslever och en nyss skjuten beckasin. ELLER NÅT. I alla fall inte någon som finns med på en lönelista och betalar skatt som vem som helst. 

Funderar nu på att fejka ett ärende bara för att få komma i kontakt med denna människa? Tyvärr tangerar inte våra arbetsområden varandra på en enda punkt så det blir kanske lite problematiskt, men jag ska nog komma på något kreativt. Funderar också på om hon skulle tycka det låter lika mäktigt att heta Johansson som Dockery Hippocrate? 

URGENT, eller kanske inte

Fick precis ett samtal från en dansk kollega som yrkade på att det var MEGET VIGTIGT att jag deltog på ett möte för det var MEGET VIGTIGT att man fick STYR på ett och annat osv. Så jag bokade om ett annat möte för att kunna vara med på detta MEGET VIGTIGA möte. 

Min insats? Att säga följande:
1. Hello guys, how are you today? 
2. Aron, you are muted.
3. Bye, have a nice day. 

Det kunde dom väl ändå ha klarat själva? Kan man ju tycka. 

The final countdown

 Nedräkningen har börjat. 

Post midsommar

Jaha, då har midsommarhelgen 2022 också lagts till handlingarna. Den var inte så pjåkig om ni frågar mig. Möjligen för varm, och såklart alldeles för kort, men det senare är ju som det brukar. 

I fredags, på själva aftonen då, så gick jag en promenad med hundarna på förmiddagen och cyklade sedan en runda medan jag lyssnade på Tordyveln flyger i skymningen, den gamla radioföljetongen som går i repris just nu. Eller "går i repris", det gör väl inget längre, men den finns att ladda ner. Vet inte om det är tidens tand som har tuggat på denna produktion, men jag föredrar boken alla dagar i veckan. Men i alla fall. Cyklade, solen sken, fåglarna kvittrade, blommorna blommade och tordyveln flög. Landade så småningom vid ett sånt där jordgubbsställe som finns utmed vägarna där jag för en gångs skull hade varit duktig och förbeställt jordgubbar för a. det är alltid fina bär och b. ynglingarna som står där är så himla trevliga och serviceminded:ade. Var 100 % övertygad om att man kunde betala med swish och hade 100 % fel, det var endast kort eller cash, och kortet låg i plånboken som låg hemma för jag är inte så anal att jag tycker jag måste ha med den när jag ska ut och cykla och vem har ens cash längre? Svaret var: jag. Lyckades i alla fall rota fram nästan hela summan ur min nödficka i mobilskalet, och då var de trevliga ynglingarna så himla hyggliga att de bjöd på resten (efter att jag såklart först sagt att jag skulle cykla hem och hämta kortet). Nu måste jag bara komma ihåg att fylla på nödfickan igen. 

Kom hem, fixade midsommarmat av den enklaste sort. Stekte prinskorv och köttbullarna som var kvar från förra helgen, delade några ägg, kokade potatis, blandade gräddfil och gräslök, öppnade en burk sill, klart. Det var bara jag och min man och vi åt framför ett avsnitt av Archive 81 och sen var det fri lek, detvillsäga min man gick upp till sitt Pojkrum™ och byggde modeller och jag tittade på några avsnitt av Skilda världar och läste. 

På lördagen, som kändes som en söndag, så hade jag sett ett evenemang att man kunde prova på hundkapplöpning i en grannby. Tydligen var det en gammal tradition från fornstora dagar som byalaget nu försökte blåsa liv i igen, det skulle inte vara traditionella lopp utan mer att hundarna fick springa en och en och jaga en "hare" som drogs i en vajer längs med banan. Det tyckte jag hade varit en perfekt aktivitet för Tage, som älskar att springa fort-fort-fort och som också mer än gärna jagar allt som rör sig. Så vi for dit (där rök intentionen om att endast korsa tomtgränsen till fots denna helg) och det visade sig omgående att detta evenemang var på söndagen och inte på lördagen. Shit happens, det var bara att vända hem igen. Grejade i trädgården, jag har en hörna där jag har lagt en massa ris och bös med förhoppningen att det ska flytta dit igelkottar. Det enda som bor där nu är en miljon trädgårdssnäckor, men jag tänker att OM/NÄR igelkottarna flyttar in så är det väl bra att skafferiet är välfyllt så att säga. Hur som helst så har min man slängt dit en massa annat ris och bös i sådan omfattning att en stackars pallkrage med blåbärsbuskar och dyr specialjord var halvt begravd. Så nu grävde jag fram den och sorterade ut sånt ris som skulle kunna flisas med kompostkvarnen. Kompostkvarnen är nämligen en känslig själ som man måste fjäska lite för, bara servera raka fina grenar i lagom avvägda blandningar mellan gammalt och nytt. Så det tar ungefär lika lång tid att förbereda som det tar att väl flisa, men om man inte förbereder så tar det ännu längre tid eftersom den tjuriga kvarnen då stannar i protest - ska JAG göra allt jobbet? och så måste man montera av kåpan och rensa knivarna och den som designade denna modell av kompostkvarn borde hamna i helvetet för det så otroligt omständligt. 
På kvällen grillade vi, eller JAG, för det är alltså undertecknad som sköter sådant i vårt hem. Satt ute och åt och njöt av den värme som jag tidigare på dagen pustat över. Gött. 

På söndagen vaknade jag tidigt, gick ut med hundarna och trots att klockan bara var lite över sju så var det redan så varmt att tungorna hängde som slipsar. Hundarnas alltså, men jag var inte långt ifrån. Kom hem, gick ut i trädgården, städade i vaktelburarna och flyttade över två hönor till tuppen Gyllene Kvicken, vars enda höna vi fick avliva förra helgen eftersom hon fått nån konstig svulst och inte såg ut att må så bra. Vi var lite i valet och kvalet om vi skulle kläcka fram nya vaktlar, men känner att vi nog ändå haft lite för många, så nu flyttade vi över två av Batmans tjejer istället för att han ska få sällskap. De är visserligen Kvickens systrar så nu får vi komma ihåg att OM vi ska kläcka fram fler kycklingar så får det bli ur Batmans grupp. Men i nuläget är det nog inte aktuellt. Kvicken var i alla fall salig över sitt nya sällskap och satte på båda syrrorna innan jag ens hunnit stänga burdörren. 
Sedan drog jag fram kompostkvarnen och efter lite inledande tjurighet så kom den igång fint och jag hann precis flisa upp den hög med grenar som jag förberett innan solen hade flyttat sig så mycket att jag inte längre kunde stå i skuggan. Sen var jag DÖD samt badade i svett, så jag gick in och så åt vi upp resterna från midsommarlunchen till annandag midsommarlunch och hade en animerad diskussion om ifall fönstren skulle vara öppna eller stängda och rullgardinerna skulle vara uppe eller nere. Jag fattar absolut principen med att stänga värmen ute, men när det ändå är svinvarmt inne och luften står helt stilla så är det väl ändå bättre med ett rejält tvärdrag om ni frågar mig. Dessutom har vi svarta rullgardiner (inte mitt val, de satt i huset när vi köpte det) i vardagsrummet, och när man rullar ner dom så blir den där decimetern luft mellan fönstret och gardinen kokhet och det är som att ha två jättelika element igång på full patte (som det heter där jag kommer ifrån) och är det redan 28 grader utomhus är det väl i alla fall inte önskvärt inomhus. Plus att jag tycker det är så djävla deppigt att ha nedrullat och sitta och kura i ett halvmörkt vardagsrum mitt på ljusan dagen.
På eftermiddagen kom vi i alla fall iväg på den där hundkapplöpningen. Det var stekande sol och rätt dåligt arrangerat, ingen som organiserade kön eller någon form av startlista, maskineriet som skulle få "haren" att färdas från start till mål krånglade och det blev generellt väldigt mycket onödig väntan. Tage tyckte i alla fall att det var väldigt kul de sekunderna han var på banan, och hade det flutit på lite bättre hade han absolut fått springa igen, men bara tanken på att ställa mig i denna icke-befintliga kö i det stekande solskenet och vänta i ytterligare en halvtimme lockade inte, så vi åkte hem igen. Sen slappade vi resten av dagen och så var helgen slut. Nu börjar nedräkningen till semestern, men det är fortfarande TRE HELA VECKOR minus en dag (börjar min semester en fredag) kvar. Och den här veckan blir jobbig, för vi har skjutit på en massa månadsmöten på grund av sjukdom och diverse strul, men nu ska dom betas av. Och på mitt jobb är det jag som arrangerar 99 % av alla möten som hålls, samt leder dom, skriver protokoll och följer upp fattade beslut, så jag lär ha att göra. 

Allt för dig

Har läst Allt för dig av Josefin Schygge och det tycker jag att du också kan göra. Handligen är denna:

Malin bor på vackra Visingsö med sin man och sina två söner. Hon driver en populär blogg där hon visar upp sitt perfekta liv - för perfekt tycker en del. När Elma som lever med skyddad identitet behöver en tillfällig bostad får hon bo i Malins gårdshus. Men Elmas närvaro får Malin att känna obehag, den utsatta kvinnan påminner henne om de fasor hon själv upplevt i det förflutna. Dessutom börjar mystiska saker hända runt Malin och hennes familj - det är som om någon iakttar henne. Inbillar hon sig, eller har mannen som en gång hotade att förstöra hennes liv, mannen hon har flytt ifrån, kommit tillbaka?

Jag tycker det här var en bok som var både spännande och välskriven, en riktig bladvändare som växlade mellan flera olika tider och perspektiv. Dessutom utspelar den sig ju relativt nära mina gamla hoods. Störde mig därför pyttepyttelite på detta:

1. Folk på och omkring Visingsö säger inte "ön" utan "öa". Nu var ju visserligen Malin inflyttad, men om jag hade varIt influencer och velat ha en blogg som handlade om livet på Visingsö så hade jag kallat den "Malin på Öa" snarare än "Malin på ön". 

2. Om man åker från Gränna på det hållet som Malin åkte när hon skulle köpa höns så åker man inte "rakt fram mot Örserum och Bunn" utan "rakt fram mot Örserum och Bunnström", eller snarare "Bunnström och Örserum" eftersom det är i denna ordning de kommer. Man kan absolut ta sig till Bunn den vägen men det är JORDENS OMVÄG eftersom man måste svänga av vägen (och då är det per definition inte längre "vägen mot Bunn") och köra runt en eller två sjöar (beroende på om man kör landsvägen eller en liten slingrig grusväg som går mellan sjöarna). 

3. Man pratar inte om "Gränna centrum" utan menar man den centralt belägna gatan där alla turister trängs så säger man helt enkelt "Brahegatan" eller, om man vill vara lite mer specifik, "torget" (det finns bara ett) om det är dit man ska. 

Men ovanstående tror jag ingen utanför polkagrisregionen bryr sig sådär jättemycket om. I övrigt tycker jag boken var svinbra. Den får fem remmalag av fem möjliga. Schas iväg till bibblan med er.

Let there be traffic light

Någonting har hänt med ett trafikljus på min väg till stället där jag i mitt anletes svett äter mitt bröd tills dess jag vänder åter till jorden. För den som inte förstod denna gammeltestamentliga hänvisning: Första Mosebok 3 kap, det är när Gud är sur på Adam och Eva för att de smaskat i sig av frukten från kunskapens träd. Adam skyller på Eva och Eva skyller på ormen och som straff för hela tjottaballongen får ormen hädanefter kräla på sin buk (vet inte om ormen hade ben först? det framgår inte rikigt tycker jag men det får man väl ändå anta?) och äta stoft (fast det gör den ju inte längre va?), och kvinnan ska föda barn i smärta (sant!) och vara styrd av mannen (hej patriarkatet), medan mannen i största allmänhet ska leva med allsköns vedermödor och elände (njaa?), vilket bland annat då innebär att man får ta en macka medan svetten lackar i pannan. En annan bra fråga är väl varför kan jag inte helt enkelt skriva "på min väg till jobbet", men på det svarar jag att det är väl ingen sport. 

Hur som helst, något har hänt med ett trafikljus. Jag passerar tre-fyra trafikljus på min väg till ovan nämnda ställe, och när jag anländer till "stan" cirka klockan 04.50 så är det inte många bilar ute och jag kan därför relativt obehindrat glida med grönt ljus genom tätorten. Men av någon anledning har trafikljuset utanför McDonalds i Ankeborg fått fnatt, för nu är det alltid rött även om det inte är en enda bil i sikte, vilket det ju sällan är så dags. Laglydig som jag är stannar jag och så får jag stå där någon minut innan det slår om. Inte för att det har någon större betydelse i det stora hela, men det känns lite som att jag är med i ett avsnitt av Dolda Kameran och det är inget bra sätt att börja dagen på. 

Men irritationen (som egentligen inte är någon irritation) vändes till glädje eftersom jag fick ett meddelande från Bokbörsen att en bok som jag varit på jakt efter och haft under bevakning i åratal nu hade dykt upp på ett antikvariat. Ja, nu är det inte direkt Codex Argentus jag vill ha i hyllan, snarare en bok som rikade sig till målgruppen 12-åriga ponnytjejer, men jag har gått hårt in för att återskapa den samling hästböcker jag läste när jag var i målgruppen, eftersom det enligt mig går alldeles utmärkt att läsa dom även när man är en ponnytjej på 53 jordsnurr. Läser-om alla Britta och Silver och alla Nan Ingers böcker minst en gång per år. Och på tal om Nan Inger så var den aktuella boken Buttan och Mankan, vilket är den fristående fortsättningen på Drömmen om en ponny som verkar ha getts ut i världens minsta upplaga. Fick betala snudd på ett ohemult pris för en utrangerad biblioteksbok, men det får det väl banne mig vara värt. 

Igår fick jag också äntligen upp en hylla i mitt Flickrum™. Hyllan är en REDA-hylla med glaslådor som jag plockade med mig från mitt 50-tals originalkök när jag sålde min lägenhet eftersom de nya ägarna ändå hade tänkt blåsa ut allt och ersätta det med borstad aluminium och ljust och fräscht-helvete. Tyvärr har det inte gått att få upp den i vårt nuvarande kök eftersom det inte finns tillräckligt med plats, men det är ju mig veterligt inte lag på att den måste vara placerad i ett kök så nu sitter den i Flickrummet™. Tänker att där kan jag förvara diverse småplock. Tanken med REDA-hyllorna var väl ursprungligen att man ska ha socker och salt och gryn och sirap och sånt i lådorna (två av mina "lådor" är formade som fyrkantiga flaskor med lock så jag antar att de är avsedda för någon form av flytande innehåll), men när jag hade den i köket hade jag värktabletter, gem, gummisnoddar, trasiga pennor och allt annat sånt där som man annars alltid förvarar i någon jobbig kökslåda tillsammans med diverse vet-inte-vad-jag-ska-göra-av-det-grejer. 

Vad som återstår av inredningen av Flickrummet™ är lite elfixjobb som min man ska göra "snart" (dvs aldrig) och så ska det sättas upp en stång så att jag kan hänga upp ett coolt draperi framför dörren. Inte för att det behövs (Den kommer att vara sjukt mycket i vägen, sa min man, men det är ju inte hans bekymmer, sa jag) utan för att det finns och för att man kan. 

Men nu vankas det långledigt, eller i alla fall tre dagar. Känns som fredag fastän det är torsdag, vilket ju är en betydligt mer angenäm känsla än när man får för sig att det är fredag och så är det bara tisdag. Finns heller inga trafikljus på nästan-Österlen så därför ska jag förhoppningsvis  tillbringa de kommande dagarna i frid och harmoni med själen och världsalltet och hela skiten. Planen är att inte sticka näsan utanför 40-skyltarna och inte korsa den egna tomtgränsen annat än till fots. 

Midsommarplanerna

Har aldrig riktigt begripit mig på det där med midsommar. Vad förväntas man egentligen göra? Har sett på Pripps Blå-reklamen att man tydligen ska ha vänner med sommarstuga i skärgården, men det har jag inte begåvats med. När jag växte upp, vilket var på landet, så höll vi mest på med höet vid denna tid på året, så jag har noll minnen av majstänger, blomsterkransar och små grodorna. Tycker också helt ärligt att det verkar rätt tråkigt? Maten skiljer sig inte nämnvärt från jul och påsk, nubben kan jag vara utan så egentligen är det väl bara jordgubbarna som så att säga är något att hänga i julgranen. Eller majstången dårå. 

Mina planer för midsommar är alltså därefter. Det är rätt skönt, för även om det ser härligt ut i trettio sekunders Pripps Blå-reklam så är det ju förenat med otroligt mycket arbete och stress att ha ett tjog vänner på besök, eller för den delen att befinna sig hemma hos någon annan där man inte kan vara sig själv för fem öre utan måste bjuda till och vara social exakt hela tiden (tror jag? eller är det okej att bli bjuden på midsommarfest och sedan sätta sig och läsa Frans G Bengtssons samlade verk?). Ska man inte sova över måste man vara nykter, vilket är snudd på outhärdligt eftersom man då blir så plågsamt medveten om mänsklighetens rätt så korkade men sanna natur som börjar blottas efter ett par stadiga innanför västen. Men värst av allt är att sova över och tvingas ligga i nån otroligt obekväm barnsäng och så vaknar man klockan 04.30 av att man har ont i ryggen och ont i huvudet men kan absolut inte somna om så där ligger man och glor på detaljer i en My Little Pony-tapet* och väntar på att värdparet ska vakna, vilket dom ALDRIG gör eftersom dom är såna som gillar att ligga och dra sig till långt fram på förmiddagen. Och sedan masar de sig upp i sakta mak och då vill man kanske inte bara säga hej och tack för igår men nu drar jag, utan då förväntas man stanna och äta frukost vilket tar tusen år eftersom alla rör sig i slow motion. Näe, det där med  fester och övernattningar är verkligen ingenting för mig. 

Så planerna för midsommar är cirka noll. Eventuellt får vi någon form av besök (över dagen), annars ska vi nog mest bara röja i trädgården. Ska dra fram kompostkvarnen och mala grenar till flis och flytta en massa stenar och kanske också hugga lite ved. Det ser jag fram mot. Sen ska jag äta ohemula mängder jordgubbar. Mmm...jordgubbar. Det ser jag också fram mot. 

* Nu härrör sig i och för sig mina erfarenheter av detta till tiden före smartphones, så numera hade man väl förvisso kunnat roa sig själv på ett annat sätt eftersom man både kan lyssna på musik och poddar och läsa böcker, men ändå. Borta bra men hemma bäst.

Velpottornas förening

När ingen vill ta ansvar för något. 

Början till slutet

The ending is just a beginning-ish. 

Vecka fucking 25

Jamen nu har vi väl för fan harvat in i midsommarveckan. Jag är verkligen inte en sån som känner mig tvungen att säga Nu vänder det och blir mörkare, det må vara sant men det går ju liksom inte över en natt och vad är det med människor som nästan börjar höstdeppa innan de ens haft sommarsemester? I augusti är det möjligen tillåtet att börja känna att sommaren börjar gå mot sitt slut, men i juni? Absolut inte. 

Det här var i alla fall min helg: Min man skulle på AW med sitt jobb så jag tillbringade kvällen framför  tv:n och Global Champions Tour (det skulle jag ha gjort oavsett) och sedan var det tidigt i säng och upp tidigt på lördagen. Hade fått en inbjudan om att vara med på en hundmötes- och koppelträningsaktivitet och det tackar man ju inte nej till. Kan ju säga att lantisen Laban var i CHOCK, det där med att åka in till stan och miljöträna har vi nog bara gjort någon enstaka gång och då var han rätt liten. Nu var det människor och bilar och cyklar och en massa STÖK, tyckte han. Och sen skulle vi hänga i grupp med en massa andra hundar, och det var också STÖKIGT, tyckte han. Träningen gick väl sisådär, men det är ju bra att få ett kvitto på vad som kan bli bättre. Sen åkte vi hem och han var HELT utslagen resten av dagen. Jag gjorde moussaka och så tittade vi på Global Champions Tour, och så var det tidigt i säng och upp tidigt på söndagen med. 

Åkte till spårskogen, inte för att träna själv utan för att vara moraliskt stöd åt en träningskompis som skulle gå spårprov. Det gick bra för dom och det var kul även för mig eftersom det är jag som har tränat dom. Hängde sedan med andra viltspårnördar i drygt åtta timmar varav det regnade exakt HELA TIDEN, men det var ändå trevligt även om det är EXTREMT mycket väntan. Sen är det i princip livsfarligt att vara på tävling utan att tävla själv för då får man alltid någon uppgift, i alla fall om man känner arrangörerna. Jag åkte på att ansvara för korvgrillningen, så då blev man ju plötsligt en Viktig Person för utan grillad korv stannar viltspårsprovs-Sverige, sanna mina ord. Blev även väldigt sugen på att tävla själv, men nästa ordinarie spårprov krockar med BOOT CAMP i stallet i augusti, så jag får kanske satsa på det som är i september istället. Får väl se hur mycket feeling jag har då, hehe.  

Kom hem vid halv sex, påbörjade ett mycket  ambitiöst projekt att både baka bröd, rulla och steka köttbullar, koka potatis, koka ägg (till veckans äggmackor), köra ner soptunnan, mata hönsen och fixa matlådor (ifall någon undrar ifall min man satt sysslolös och betraktade detta mitt slit så hade han kommit igång med projekt "rensa bland prylar" och då är det ju bra om han får hålla på med det, hehe).  Sedan åt vi och kollade på Global Champions Tour och sedan kollade jag på två avsnitt av Skilda Världar, duschade, tömde diskmaskinen och gick och lade mig med söndagskorsordet i DN som en annan pensionär. PUH. Var så extremt trött så det blev inte många ord ifyllda innan jag föll som en fura i Morfei famn...och naturligtvis var Tage och Laban då tvungna att börja slåss med varandra. STÖN. De är inne i en fas där de håller på att göra upp om vem som egentligen bestämmer (den som egentligen bestämmer är ju Remus, men av dom två dårå) där Tage har varit väldigt generös och tillåtande så länge Laban var valp, men nu är Laban en jobbig tonårskille som behöver sättas på plats (enligt Tage) och Tage är en tråkig vuxen som som bara vill bestämma fastän han inget fattar (enligt Laban). Jaja, det går nog över. 

Nu väntar en kort vecka, så skönt. FYRA VECKOR KVAR TILL SEMESTERN. Gud vad länge det låter. 

Unge Mungo

Har läst Unge Mungo av Douglas Stuart och alltså, nä, ja, jag vet verkligen inte. Det kändes som att läsa Shuggie Bain en gång till och jag var bara måttligt förtjust i den. Detta är handlingen:

Mungo och James borde inte vara vänner. I ett hypermaskulint och våldsamt Glasgow där protestanter och katoliker håller sig på varsin kant är de två tonåringarnas känslor för varandra helt otillåtna, och drömmen om att fly krockar ständigt med skräcken för att bli upptäckt.

När Mungos mamma skickar honom på en fisketur med två tvivelaktiga män behöver han samla all sin inre styrka för att kunna ta sig tillbaka till säkerheten och till en plats där han och James kan ha en framtid tillsammans. Unge Mungo är en gripande uppväxtskildring, en berättelse om maskulinitetens gränser och om farorna med att älska någon för mycket.

Som sagt: nja. Vet inte om det finns en gräns för hur många försupna mödrar och vilsna introverta tonårskillar man kan mäkta med, men i så fall har jag passerat den nu. Förlåt Douglas men så är det. Den här boken får två små glas öl av fem möjliga.

Nålsögats nyårsspecial

 Favorit i repris! 

Irritera mera

Lade precis ut en bild på instagram som föreställde en humla på en lupin. Lutar mig nu tillbaka och inväntar kommentarer om att den är en invasiv art och fy på mig som inte genast rycker upp den med roten och paketerar den mer omsorgsfullt än om den vore radioaktivt kärnavfall. Blir så trött på alla dessa vetabästbabianer som till varje pris måste pracka sin nyvunna kunskap på alla andra. Därmed inte sagt att jag inte förstår problematiken med lupiner, för det gör jag. Men för det kan man väl få tycka att den är snygg? Det är ju för övrigt inte förrän/om den börjar fröa av sig som den kan sprida sig hej vilt och det kan man ju stävja genom att plocka bort fröställningarna, men folk går ju på som om de har fått huvudrollen i Triffiderna anfaller. 

Har några lupiner i trädgården och dom har varken blivit fler eller färre på de 12 år som vi bott här, men här är ju också jorden osedvanligt mager och ämlig. När vi flyttade hit växte det parkslide på ett ställe i trädgården, den körde vi över ett par gånger med gräsklipparen och sen fanns den helt enkelt inte mer. 

Nutidsskvaller

Lite nutidsskvaller har väl ingen dött av. 

Lite smått och gott

Igår var jag hos Laserkvinnan för behandling. Tycker nog att det börjar kännas rätt så bra, men som vanligt vet man ju inte om det är ett resultat av behandlingen, rehabträningen, kroppens egna förmåga till läkning, slumpen eller om det är alltihop i en skön kombination? Skit samma, bara det hjälper. Är såklart inte BRA, för hur skulle det se ut om man bara kunde dansa fram genom livet på lätta fjät när man istället kan dväljas i plågor? Men i alla fall bättre. Kämpar på med min rehab och fantiserar om att kunna springa, om så bara 2 km. Är så sugen på denna KICK som fan inte går att ersätta med något annat. Är inte där än, men kanske någon gång? Hoppas i alla fall, eller nu låter det ju som att jag tror att det är Ödet som styr och det vet jag ju att det inte är eftersom rehabträning built this body. 

När man var ung och tuff så kunde man ju göra vad som helst för att slippa röra sig en meter i onödan (och ändå var man smal som en pinne, men det måste ju bero på att man hade alternativet "ta en cigg" istället för att äta), och nu vill jag inget hellre än att svettas och flåsa i löparspåret (eftersom man inte längre har alternativet "ta en cigg" istället för att äta, och ser ut därefter), men då ska det vara ett helt omöjligt projekt. Det är som att man aldrig är i synk med någonting. När jag var tonåring så ville alla killar bara ligga medan man själv på sin höjd ville hålla handen och att det ändå skulle vara vi för evigt. Under min senaste singelperiod (dvs innan jag träffade min man) så ville jag kanske inte BARA ligga, men var i alla fall inte direkt ute efter något seriöst och långvarigt. Men nehe, då verkade alla killar bara vara ute efter  "att hitta en livskamrat". Men vad i helvete?

Från det ena till det andra. Skilda världar har börjat gå i repris! Sommaren är räddad! sms:ade min dotter när jag informerat henne om denna viktiga händelse. Vi har båda en förkärlek för svenska serier. Varuhuset, Goda Grannar, Tre Kronor, Rederiet, you name it, vi älskar (att hata) dom. Och Skilda Världar alltså! Den följde vi slaviskt när det begav sig, i alla fall de första åren. Sen var det väl med den som med allting annat, det blev väl lite väl urvattnat och på den tiden var man ju dessutom tvungen att passa en tid i tv-tablån så ett missat avsnitt var lost and gone forever. Fram tills nu då! Nu har vi bestämt att vi får se 15 avsnitt per vecka (de är väl bara typ 22 minuter långa) och sen ska vi ha ett samkväm och diskutera händelseutvecklingen varje måndag. Hehe. 

Lyssnade på Snedtänkt med Kalle Lind där Staffan Ling var gäst. Han (Staffan) lät precis som han alltid har gjort. Googlade och kom fram till att Staffan Ling är 78 år. Röstmässigt skulle han lika gärna kunna ha passerat som en 28-åring. Hur kommer det sig att vissa gamla människor får en sån där liksom knarrig och darrig röst och andra inte? Det är sånt jag funderar på när jag inte har viktigare saker för mig. 

Till stallet istället, v 24 2022

Igår var det terminsavslutning, vi visste sedan innan att vi skulle ha vikarie, samma som vi haft innan och som jag har börjat gilla mer och mer. När det är terminsavslutning så brukar man göra något lite speciellt, typ rida kadrilj eller så, men när jag kom så gick det ett obekräftat rykte om att vi skulle ha GYMKHANA, för det hade gruppen innan oss visade det sig. Det är visserligen en ungdomsgrupp, men oron i stallgången var stor. Aldrig i livet, kände vi kollektivt när vi diskuterade om det verkligen var rimligt att människor i vår ändå rätt så mogna ålder skulle tvingas doppa ner huvudet i en hink med vatten för att plocka upp äpplen med munnen eller köra irländsk julafton med ett ridspö. Det visade sig vara en helt obefogad oro, för planen för oss var skänkelvikning för hela slanten. Så GRYMT jobbig lektion, även om vi red ganska mycket skänkelvikning i skritt, men det var liksom hela långsidor i taget. Köttbullen är ju verkligen ingen fena på detta, men för att vara hon så gick det väldigt bra första halvan av lektionen. Sedan kände jag att hon började stå emot mer och mer och bli tröttare och tröttare, framför allt i huvudet, och till slut blev det en sån där situation där hon i ren desperation försökte gå in i sargen för att komma undan. Vi hade en liten diskussion om sargen, men kände att det var oerhört nära att topplocket skulle gå på henne och att man får välja sina strider, så jag körde bara några steg sidvärtsrörelser för varje skänkel för att det skulle bli ett bra avslut, och sedan travade jag henne på volter och fyrkanten resten av lektionen. Finns liksom ingen anledning att bråka mer med henne när anledningen är att hon är slut mentalt. På det viset är det skönt att känna en häst så bra som jag faktiskt känner Köttbullen, det går att skilja mellan när hon är trött pga bekväm och trött pga för mycket intryck och för många krav (och kanske också att jag inte är så tydlig i min hjälpgivning att kommunikationen blir optimal, det bidrar säkert också). 

Hur som helst. Formen var bra. Hon jobbade riktigt fint i högervarvet, höll galoppen i båda varven och det fanns en antydan till att hon skulle kunna gå lite i form. En tränare jag red för sa att det viktigaste är att Köttbullen hittar sin egen balans i galoppen och jag tror banne mig att hon är på gång. Typiskt att det är sommarlov nu. Det är BOOT CAMP vecka 32 och hon hinner nog bli både lat och fet till dess, hehe. 

Favorit i repris, del 1

 Favorit i repris, del 1

Ny vecka, nya möjligheter

Jaha, så gick ännu en helg för att aldrig mer komma åter, men det är ju det som är livet, va? Jag verkar vara den enda i hela världen som inte haft någon i min omgivning som har tagit studenten, men i fredags hade vi ett litet fir för barnbarnen eftersom den ena slutade sexan och den andra trean. Alltså, va...?, tycker liksom att det inte var så längesen BARNEN slutade. 

I lördags var jag först på grytprov med Tage. Det gick inte bra. På träningen så har han ju varit väldigt duktig inne i grytet, men behövt lite stöttning för att ta sig in. På ett prov får man inte ge den stöttningen, utan föraren ska befinna sig minst 2 meter från ingången, så jag var lite tveksam till att starta men de andra sa att JOODÅ, KOM IGEN NU, så jag anmälde lite på vinst och förlust för det är ju inte så att det regnar grytprov över en, och så tänkte jag att det KAN ju hända att polletten ramlar ner. Fast det hade den inte, han tog sig visserligen efter många om och men in men väl inne så var det inte raka spåret fram till grävlingen (det finns olika gångar att välja och när vi har tränat så har det alltid arrangerats så att det blir lite motorväg fram till grävlingen, men nu var motorvägen avstängd och trafiken leddes om på småvägar kan man väl säga) och då blev han osäker och sen skulle han nödvändigtvis vända på ett väldigt trångt ställe och hamnade på fel håll och sen gick tiden ut och så var det inte mer med det. På eftermiddagen började Labans kurs i specialsök. För den eventuellt oinvigde så är specialsök att man lär hunden att söka  efter och markera doften av röd kong. För den eventuellt oinvigde så är en "kong" en slags gummileksaksak för hundar. Den finns i olika färger och då är det så att den röda luktar på ett sätt, den blå på ett annat och den svarta på ett tredje och dessa dofter är på en nivå som vi människor inte begriper. Antar att det handlar om att olika pigmentmolekyler är uppbyggda på olika sätt och av den anledningen doftar annorlunda. I alla fall så har någon bestämt att i specialsöket så ska man använda sig av röd kong och därmed basta. Själva träningen går till på samma sätt som man gör när man tränar hundar att leta efter  egentligen vad som helst, knark, pengar, kanteraller eller vad man nu kan tänka sig vilja att hunden ska hitta. Nu första gången så gick det väl mest ut på att få hunden att bekanta sig med doften så det kändes som att det mest var lek och på skoj, men det var nog jobbigt för Laban tokdäckade när vi kom hem och sov som en liten gris hela eftermiddagen och kvällen (och natten). 

Igår var det först långpromenad med hundarna, sedan var det Nation's Cup i hoppning där det i och för sig inte gick så bra för Sverige men det var ändå en kul tävling att titta på. Andra händelser var: plock i trädgården, baka bröd, laga mat, läsa bok och slösurfa på sociala medier. Det var den helgen det! Nästa helg ska jag på någon slags hundmötes/koppelträning i stan som en kompis håller i och som jag tänkte kunde vara bra för Laban, och på söndagen ska jag till spårskogen och hänga med en annan kompis som ska gå prov och ville ha moraliskt stöd och sällskap, så det känns inte som att det kommer att bli någon vila att tala om där. Och helgen därpå är det ta mig fan MIDSOMMAR? Hur gick detta till? Va? 

Idag är det avslutning på ridningen. Har fortfarande inte hört något från familjen som ville ha hjälp att sätta igång sin enögda ponny men såg på Facebook att de haft studentfirande så då är det gissningsvis inte prio ett att kommunicera med en blivande medryttare. Eller så har de ångrat sig? Aja, den som lever får väl helt enkelt se. 

Än brinner lågan

Har läst Än brinner lågan av Susanne Fellbrink. Det är en fortsättning på Än klämtar klockan som är en fortsättning på Än klappar hjärtat som i sin tur är en fortsättning på Än sjunger hon inga sånger. Det är nästan så man undrar hur mycket ond bråd död som kan ske i en ständigt superstressad tvåbarnsmorsa och entreprenörs relativa närhet, men det låter sig ändå göras. Handlingen är denna:

Artisten och mångsysslaren Cilla Fallander startar en festvåning i Sundsvall, vilket inte går helt smärtfritt. Förutom problem med illasinnade kockar och okända inkräktare hör hon konstiga ljud inifrån fläktrummet. Men bara på nätterna och bara när hon är ensam kvar. En natt när hon är på väg därifrån gör hon en fruktansvärd upptäckt i en sopcontainer och kastar sig handlöst ut i den kalla vinternatten.

I en annan del av stan hotas den unga Alva av sin manipulerande pojkvän, samtidigt som tvåbarnsmamman Julia har fastnat i ett spelberoende och änkan Milly kämpar för att rädda sin vuxne son ur hans drogmissbruk. De tre kvinnorna möts i Cillas festvåning och en oväntad vänskap uppstår. Deras öden vävs samman och de hamnar i en droghärva där längtan efter pengar ställer allt på sin spets.

Någon kommer att dö.

Förra delen tyckte jag började kännas lite urvattnad, men den här levererade över förväntan. Tycker det är en väldigt bra mix mellan vardagligheter och spänning. Nu misstänkte jag i och för sig vilka the bad guys var rätt långt innan det avslöjades, men det blev ändå en liten twist som jag inte riktigt såg komma. Annars är det som vanligt med Cilla, hon kämpar på med det såkallade livspusslet, ständiga utmaningar (gud vad hon stressar jämt!) och sin svajiga självkänsla (gud vilka taskiga kompisar hon har!, kan ingen SÄGA IFRÅN?). Den här boken får fyra ventilationssystem av fem möjliga. 

Swiden Röck

Känns som att 50 % av mina Facebookkontakter befinner sig på Sweden Rock i detta nu. Vet inte exakt vad jag tycker är töntigast - vuxna (gamla) människor i min ålder som poserar med ölburk, "farlig" min och gör djävulstecken, eller vuxna människor som klär ut sina barn i läder och nitar och krigsmålning och har dom att posera med "farlig" min och göra djävulstecknet. Att göra djävulstecknet (för eventuellt oinvigda: knuten hand i kombination med uppsträckt pek- och lillfinger riktat mot en intet ont anande betraktare som väl då ska antas få stora skälvan) kan mycket eventuellt vara yttepyttelite fränt om man är i åldersgrupp för trimmad moppe. Annars: såjävlatöntigt. Djävulstecknet i kombination med "farlig" min (för eventuellt oinvigda: blänga dolskt under lugg och eventuellt också blotta tänderna i underkäken) kunde man möjligen komma undan med om man hette Lemmy och var med i Motörhead. Annars: såjävlatöntigt. Skryta med att man dricker öl på allmän plats var väl eventuellt lite ballt när man gick på högstadiet, men nu: såjävlatöntigt.

Tror säkert att Sweden Rock är en jättetrevlig festival, har absolut inte ett ont ord att säga om den, men SLUTA LÄGG UT TÖNTIGA BILDER PÅ ER SJÄLVA NÄR NI LÅTSAS VARA 16, samt SLUTA LÄGG UT TÖNTIGA BILDER PÅ ERA DAGIS, förlåt, FÖRSKOLEBARN NÄR DOM LÅTSAS VARA 16.  Eventuellt mår jag också lite illa av lokalbefolkningen när de hänvisar till "rocken" (som i: Först pizza och en öl med polarna och sen är det äntligen dags att dra ner till rocken). Sluta med det också för säkerhets skull. Tack på förhand. Mvh Urmossig_68:a.

Svar på nyckelfrågan

Nyckelfrågan har fått ett svar, typ. 

Fredag igen!

Och så var det fredag igen! Känns knappt som att jag har jobbat alls denna vecka, och strängt taget så har jag ju knappt det heller. Var ju ledig måndag-tisdag, igår gick jag lite tidigare för jag skulle på massage och inte heller idag kommer jag att hedra min arbetsplats med åtta timmars närvaro eftersom jag ska på skolavslutningsfika med barnbarnen. 

På vägen till thaimassagestället jag regelbundet besöker så ligger det en handelsträdgård, och nu hade en fågel viskat i mitt öra att de hade rea på kryddväxter i allmänhet och myntor i synnerhet. Jag gillar mynta, inte att äta (min all time high favoritkåsör Torsten Ehrenmark skrev en gång att engelsmännens lammstek med mintsås smakar som en ask stuvad Läkerol och jag är starkt benägen att hålla med), men den är lättodlad och är fin att ha i trädgården och den lockar till sig många insekter när den blommar. Det var sorg i kryddlandet när jag upptäckte att min pepparmynta med nöd och näppe överlevt denna vinter, Hur kan man ens ta död på en mynta? klagade jag upprört för det är ju det enda man hör, att man ska plantera mynta i krukor och liknande för att hindra att de sprider sig ohämmat. Och så tittar ens pepparmynta upp efter vintern med tre förskrämda blad och inte så värst mycket mer. Det känns nästan löjligt, för bredvid pepparmyntan står en kruka med frösådd grekisk oregano som borde ha haft exakt samma i så fall taskiga förutsättningar som pepparmyntan, men den förra frodas och den senare förtvinar. 

Svängde alltså inom nämnda handelsträdgård och roffade åt mig (eller ja, jag betalade såklart) flera sorters mynta. Choklad-, äpple- och apelsin- tror jag det var. Sen ett par plantor med olika sorters timjan som man ju aldrig kan få för mycket av (till skillnad från myntan så gillar jag både att odla OCH att äta den och i min familj har man aldrig någonsin kunnat äta något med timjan i utan att med högtidlig röst citera Frans G Bengtsson: Men när blodkorven kom, fingo de tårar i ögonen båda och det tycktes dem att de aldrig fått ett ordentligt mål mat alltsedan de seglat ut med Krok. "Den lukten är bäst av allt" sade Orm stilla. "Det är timjan i", sade Toke med bruten röst, såna är vi), nån variant av oregano som jag aldrig sett förut plus ett par krukor med lavendel. Älskar lavendel men har svårt att få den att överleva, vilket förmodligen beror på att jag alltid köper lavendel när det är rea sent på sommaren så den hinner väl gissningsvis inte etablera sig  ordentligt innan vintern kommer. I ren snålhet så delar jag alltid på plantorna för att det ska kännas som att jag får fler till samma pris, vilket kanske inte heller är så lyckat i en överlevnadsstrategi, plus att jag kanske inte alltid har varit så duktig på att vattna det nyplanterade utan förlitat mig på att det där fixar väl moder jord och så har moder jord haft annat på agendan. Har även försökt ta sticklingar (min dröm är en blommande lavendelhäck, men så att säga inte till vilket pris som helst) med samma klena resultat. Det kommer förmodligen att gå mycket bättre den dag jag slutar förlita mig på att moder jord ska ha huvudansvaret för allt som jag petar ner i krukor och lämnar åt sitt öde, hehe. 

Var som sagt på thaimassage igår, och sedan svepte jag och kryddväxterna iväg till bibblan för att lämna en bok och hämta en annan. Spolade ju Slutet blir vår början  häromdagen pga tradig. När jag lånade den förra veckan så kommenterade bibliotekarien att hon längtade efter att få läsa den, och nu ville hon veta vad jag hade tyckt. Jag sa ärligt att jag inte hade gillat den, och sedan ljög jag om vad jag tyckt om Shuggie Bain eftersom boken jag skulle hämta var Unge Mungo av samme författare och bibliotekarien utgöt lyriska ordalag om den och då låg repliken Nä, jag gillade inte den heller lite illa i munnen, tyckte jag, som om det var viktigt för en på 53 jordsnurr att få bibliotekariens respekt? Ibland gör man (jag) tydligen saker av en lite oklar anledning. 

Åkte hem, städade, surfade på Tradera. Är på jakt efter lådknoppar till min farfars sekretär pga av att det saknas några stycken och inte för att jag är superortodox SÅ, men jag vill ändå inte ha några fula och/eller plastigt nytillverkade. Utöver det verkar det vara OMÖJLIGT att hitta några i rätt storlek men skam den som ger sig. Lade också några hoppfulla skambud på gamla nycklar, dels för det är diffust kul att ha många (oklart varför, var kanske fångvaktare eller vaktmästare i ett tidigare liv), plus att det är förbluffande många gamla nycklar som passar i lås som de inte alls är avsedda för. Brukar dock oftast bli överbjuden och jag är inte så HONG (som det heter på skånska, på rikssvenska: "hagalen") att jag fortsätter att lägga bud bara för att jag ska ha till varje pris, utan jag lägger i 99 fall av 100 ner så fort jag blir överbjuden.  

I helgen ska jag först en vända till konstgrytet och sedan ska jag på en kurs i specialsök som börjar imorgon. Kruxet är att konstgrytet är 8 mil åt ett håll och specialsökskursen 3 mil åt ett annat håll om man utgår från att mitt hus är navet i universum, så det blir nog rätt tight med tiden. Men söndag är vilodag så då får man väl ta att lördagen blir lite snärjig. Over & out. 

En utredning

 Nu påbörjades (ett försök till) en utredning! 

Talk to me or to the hand

Igår när jag åkte hem så svängde jag inom Dogman för att köpa lite tuggben till familjens fyrbenta. I deras värld så får man nämligen en tuggpinne när man har varit ute på vad de uppfattar som dagens huvudrunda, och i min värld innebär det att jag regelbundet får fylla på förråden för den som kan räkna inser då att det går åt cirka 28 tuggben per vecka i den här familjen. Så jag in på Dogman, tog tre påsar, för det var vad som fanns kvar, och stegade mot kassan. Gubben som borde ha stått i kassan stod i stället på trappan och pratade i telefon. När han uppfattade att jag önskade betala stegade han in, fortfarande pratandes, avrundade samtalet och började helt ogenerat beklaga sig över att folk jagade honom var han än befann sig. Det spelar ingen roll om jag är i stora butiken eller här i den lilla, de hittar mig ändå alltid, sa han som om han vore hemsökt av ondskans väsen och inte kunde fly undan.

Så frågade/konstaterade han Och du vill ha dom här?, vilket jag bekräftade när han pekade på påsarna med tuggben. Eftersom jag är en snäll och omtänksam person så nämnde jag även att det var de sista på hyllan, men enligt systemet ska det finnas nio kvar, protesterade han utan att ens kasta en blick mot den  nu gapande tomma hyllan. Då har ni kanske ett saldofel? föreslog jag och lade till någon meningslös harang om att det kan ju ställa till det för en och särskilt i dessa tider när det är så svårt med transporter, osv. Nähä, men då började väl han att mansplaina för mig hur det fungerar med logistik och transporter och hur de ökade transportkostnaderna påverkar priset på varor som om jag vore helt imbecill och inte förstod basic fakta om tillgång och efterfrågan i ett kapitalistiskt samhälle. Jag flikade in att jag själv jobbar i en tillverkningsindustri där vi dagligen och stundligen brottas med brist på både råvaror och transporter och de ökade kostnader som detta medför, men det var sannerligen att tala för döva öron. Fick näpsa honom med lite fakta om bristen på europapallar, men tror inte han blev dödsimpad av denna dolda källa till kunskap. 

Under tiden som jag fick veta allt om tidigare och nuvarande kostnader för en container från Kina (som jag redan kände till eftersom vår inköpschef ständigt beklagar sig över detta) hann jag i alla fall betala, men sedan stod bara gubben där och orerade om sitt tills jag fick be om mitt kvitto så jag kunde komma därifrån. Ja, alla vill ju inte ha kvitto, sa han lite kritiskt som om det vore MITT fel att han bara stod där med näven på kassaapparaten utan att trycka ut ett kvitto. 

Vad. Är. Det. Med. Folk. Egentligen?

Tackarrrrrrrr

Blev idag offentligt tackad av en dansk höjdarperson. För att citera honom så sa han Tusind tusind tusind tusind tak for alt det arbejde du har lagt i ...[en grej jag har jobbat med]. 

Det är minsann inte var dag man får 4000 tack av någon, så det känns som att det här får jag spara till sämre tider. 

Ett öga öppnas

Det öppnades ett öga. 

Även den längsta av långhelger tar ju slut

Kom hem i fredags eftermiddag och var så satans slut som artist. Kokade soppa på svinnsmart-grönsaker, stekte pannkakor på ägg från egna höns och kände mig ekonomisk och duglig. Sen åt vi, kollade på Stranger Things (får ändå ge höga betyg till fjärde säsongen, den är både spännande och underhållande om än nåååågot förutsägbar i handling och repliker) och sen stupade jag i säng. 

Lördagen var en såkallat ledig dag. Jag grejade lite i trädgården, rensade ogräs och plockade sniglar.  Städade hos höns och vaktlar. Fixade i ordning den del av hönsgården som går under namnet "ungdomsgården" för nu var det dags att flytta hönan Ulrika och kycklingen Willy till ett lite större boende än den kaninbur de hittills har framlevt sina dagar i. Det gick bra förutom att jag stannade kvar för att kika på när lelle Willy bekantade sig med sin nya omgivning. Min man gick ut och haspade dörren till hönsgården utifrån och sedan drog han igång gräsklipparen och varken hörde eller såg. Så där fick jag sitta och glo som en annan Emil i snickeboa. Aja, sämre ställen kan man ju för all del sitta på. 

Efter att ha blivit utsläppt (!) så cyklade jag (på min elcykel) till närmaste plantskola (7-8 km bort) och köpte två olika sorters klematis. Sen hem igen. På kvällen grillade vi! Första gången i år. Vi satt ute och åt och det var en sån där u-n-d-e-r-b-a-r försommarkväll. Sen var det tidigt i säng för klockan 9 på söndagen skulle det vara samling i spårskogen. Åkte så att jag skulle vara där lite innan för att kunna gå en runda  i skogen innan samlingen. Den planen sprack, kan man ju lugnt säga, för det var totalstopp på vägen precis innan där man ska svänga av på grund av en olycka. Så där blev jag stående i cirka 45 minuter, men det var ju bara att gilla läget. Mitt i alltihop så skulle en ambulans knö sig förbi alla bilar och lastbilar som stod som korkar i en flaskhals (det var på en enfilig sträcka av en 2+1-väg) och nu kan jag bekräfta det jag i och för sig redan visste för jag har varit med om detta tidigare, det finns plats. Även om man kanske inte tror det när man kör så var det rätt goda mått att ta sig förbi. 

Sedan följde en dag av...väntan. Det var ju fler än jag som suttit fast i den kön, men alla kör inte det hållet så rätt många var redan på plats. Söndagen var ett sånt där uppsamlingsheat för folk som missat någon gång på kursen, så det var lite alla möjliga slags människor och rätt många som skulle gå spårprov också. De som gick öppenklass hade varit där kvällen innan och lagt sina spår, och de blev utskickade att lägga spår till oss som gick anlagsklass. Vi andra blev beordrade att gå och rasta våra hundar. Så då gick vi en lång härlig runda, men sedan var det väntan, väntan och åter väntan. Tror jag kom till skogen vid 9.30 och gick mitt spår tre timmar senare och sedan var det ytterligare nästan två timmars väntan innan alla var klara och vi kunde ha genomgång. Men herregud! Solen sken, fåglarna kvittrade, man fick sitta på en stol  och snacka och fika. Det går inte att klaga då (utom möjligen på att jag brände mig i solen och fick soleksem, men det var ju mer en kommande plåga). Laban spårade så duktigt! Nu har jag fått stränga order om att inte närma mig ett viltspår förrän tidigast till hösten, för att allting ska hinna landa ordentligt i hans lilla huvud. Är nog rätt så klokt tror jag. Ska snart börja en kurs i specialsök så det blir perfekt tajming att börja med något helt annat. 

Sen var det knappt lönt att åka hem och vända, för nästa morgon var det dags att packa in sig själv och taxarna och köra tillbaks till samma skog eftersom det var Taxens Dag. Jag och min kompis skulle hålla i lite prova på-aktiviteter och jag skulle dessutom ha en uppvisning i "taxlydnad". Har ju verkligen inte tränat speciellt mycket alls de senaste åren. Remus och jag har ju tävlat mycket, men sen omkring 2015 när Hilding började visa sin riktiga potential (fram tills att han var tre år så tänkte jag att honom fick jag nog bara köra agility och rallylydnad med för han var så flamsig och lättstörd, men sen var det som att alla bitar föll på plats nästan över en natt) i kombination med att det kändes som att Remus började tröttna lite på tävlingslydnaden så då blev det naturligt att jag tränade och tävlade mest med Hilding. Sen blev Hilding sjuk 2018 och sen dess har vi inte tävlat och i ärlighetens namn knappt tränat heller, i alla fall inte med någon större systematik utan det blir ju mer vardagslydnad. Laban har jag bara precis börjat grundträna. Så det var vad jag hade att jobba med för att "visa att taxar kan lyda", men med tanke på omständigheterna tycker jag att alla skötte sig utöver förväntan, särskilt Laban som är ganska miljökänslig. 

Så gick den dagen till det. Var helt trött när jag kom hem och skippade faktiskt att åka och rida på kvällen, orkade helt enkelt inte uppbåda någon energi och dessutom var det hoppning. Fick i alla fall reda på att Ida ska fortsätta till hösten, BRA. 

Igår hade jag (mitt genidrag) en ledig dag. Inledde med sovmorgon, därefter hundpromenad, därefter ett pass pilates. Sedan var det ogräsrensning och snigelplockning (FAN vad jag hatar mördarsniglar) och plantering av de två klematiserna som jag köpte i lördags och ännu mera ogräsrensning, nu i den såkallade kryddträdgården. Bekymrade mig lite över min pepparmynta som inte verkade ha överlevt vintern särskilt bra i sin kruka. Mynta är ju verkligen inte svårt att odla liksom, har marockansk mynta i en annan kruka och den lever och frodas, men pepparmyntan såg riktigt ledsen ut. Blev däremot glad över att min kryptimjan hade överlevt, noterade jag när jag lyckats rensa bort allt gräs som växt in över den. 

Sedan höll jag på hela eftermiddagen och rensa i pärmar och papper, slänga gamla deklarationer och kvitton och allt möjligt BÖS som man samlar på sig. Snart börjar mitt Flickrum™ bli klart! Är väldigt nöjd med det, det kanske inte någon annan skulle ha varit men det är ju inte mitt bekymmer. Återstår lite grejer som ska upp på väggarna, en hylla, lite tavlor samt samt ett (enligt mig) vrålsnyggt draperi framför dörren. Måste därför skaffa någon form av gardinstång? till det. Gardiner är fan min absolut sämsta gren. Aja, det löser sig. Jamen det var den långhelgen det. Gick i ett nafs precis som långhelger har en tendens att göra. Nä, men nu är det väl ändå snart midsommar? 

Slutet blir vår början

Det här är en bok som jag med största sannolikhet inte kommer att läsa klart: Slutet blir vår början av Chris Whitaker. Och ändå lät handlingen så lovande:

För 30 år sedan blev Vincent King en mördare. Nu har han släppts från fängelset och är tillbaka i sin hemstad Cape Haven, Kalifornien. Alla är inte glada att se honom. Som Star Radley, hans ex-flickvän och syster till flickan han dödade. Och Walk, hans bästa vän, som numera är polischef och som var den som satte dit honom.

Duchess Day Radley, Stars dotter, är tretton år gammal och självutnämnd laglös. Hon gör som hon vill, men framförallt vakar hon över sin femårige lillebror Robin. När Duchess försöker skydda sin mamma, vars destruktiva liv tar sig alltmer desperata former, startar hon oavsiktligt en kedja av händelser som får tragiska konsekvenser för hennes familj - och för hela staden.

Ja, nä, jag vet inte. Det här borde vara en bok helt i min smak, men det fanns inget som fångade mig. För många karaktärer som var för dåligt etablerade så de inte gick att hålla ordning på, för mycket dialog på tomgång och det hände faktiskt väldigt lite, så nä men jag tyade inte. Den här boken får en överkorsad fängelsecell av fem möjliga.

Besök av karma?

Karma kom på besök.

Äntligen fredag

Det känns som att det har varit en jättelång vecka, men snart är det helg. LÅNGHELG på min ära! Planen är att i eftermiddag och imorgon försöka komma i fas med mina sådder. Kom ju på häromdagen att jag inte sått squash och gurka, kom på igår att jag inte sått bönor heller! Och jag har en hel massa grönkål som behöver planteras ut. Men det är nog snabbt fixat, hoppas jag. På söndag är det spårträning, det räknar jag med kommer att ta exakt hela dagen för det är en sån där "ta igen"-gång om man missat något kurstillfälle, och då brukar det komma alla möjliga slags folk och alla måste vänta tills alla är klara och det är mycket logistik för skogen är stor och sen är det väl alltid någon som villar bort sig. Det är väl lite nackdelen med dom kurserna, att det tar sån tiiiid. Sen kan det såklart också vara väldigt trevligt och socialt när man sitter och väntar och fikar och solen skiner (väljer med flit att inte skriva om alla gånger man suttit i timmar och väntat med folk som man inte riktigt klickat med och/eller regnet strilar ner och/eller myggen håller på att äta en levande, SKIT I DET NU). Själv hade jag ingen gång att ta igen, men instruktörerna sa "äh, kom ändå". Snällt! 
På måndag är det Taxens dag, och nej, det är ingen dag som står i almanackan, hehe. Det är en dag med aktiviteter av och för och med taxmänniskor och deras hundar, och det räknar jag också med ska ta exakt hela dagen, och det var den långhelgen OM det inte varit så att jag varit så listig att jag tagit ledigt även på tisdagen. Den dagen planerar jag att göra ingenting alls. 

Igår var det generalrepetition i konstgrytet, tränarna tyckte att Tage nu är mogen för att gå grytanlagsprov. Det går till som så att man skickar ner hunden i grytet och sen får man sitta på en stol och göra ingenting i åtta minuter. Det är l-å-n-g-a minuter vill jag lova. Under dessa minuter ska hunden ligga framme hos grävlingen och skälla så länge den har "kontakt" med grävlingen (som ju sitter i en bur). Sen kan domaren sätta för en skiva framför grävlingens bur och då ska hunden bli tyst, den får absolut inte okynnesskälla. 

När jag kom till konstgrytet så hade det uppstått lite problem. Grävlingarna bor i ett hägn intill konstgrytet och när det är dags för träning så ställer man in en specialbyggd låda med lite mat i och när grävlingen gått in i lådan så lyfter man upp den och sätter ner den i en öppning i "grytgången" och så traskar grävlingen in i buren och så kan träningen börja. Den här grävlingen deklarerade dock att den minsann inte tänkte traska någonstans. Den vägrade helt enkelt att gå ur lådan, och dess vilja var stark. Det är ju inte direkt vilda grävlingar, de bor ju i hägn och är ändå hyfsat vana vid människor, men de är inte så tama att man kan hantera dom hur som helst. Lyfta upp i nackskinnet var alltså inte en möjlighet, utan de fick försöka fösa ut den med en spade, men då spärrade grävlingen bara ut ben och klor och sa nädu, jag rör mig inte ur fläcken. Till slut fick dom hälla ner lite vatten i lådan och först då masade sig grävlingen motvilligt in i buren. 

Buren är som en rund trumma med galler på två håll och den kan man rotera så att de gallerförsedda öppningarna i buren vetter mot de olika gångarna i konstgrytet. Under det tidigare debaclet med lådan, spaden, vattendunken och den trilskande grävlingen hade någon råkat sparka ner en sten under buren så när den skulle roteras så kilades stenen fast mellan bur och botten och så satt den fast och gick inte att rotera. Så det tog ytterligare tid innan det var fixat. Grytträning för mig har oftast varit: åka jättelångt, minst en timmes restid enkel resa har jag haft till alla konstgryt (3 st) som jag besökt, och så lika långt hem igen då förstås, och själva träningen tar på riktigt max 5 minuter, i alla fall de första gångerna. Igår försökte vi sträcka ut det till att det skulle motsvara ett prov, och då rör det sig om 8-ish minuter plus lite snack. Så det känns ju som att det är 99,9 % bilkörning och 0,1 % träning, men det är ju som det är med den saken. Hundarna blir HELT SLUT av att vara i grytet, så det är inte att jag klagar på träningsformen, för det går ju inte att göra på annat sätt. Men lite småtråkigt är det jämfört med att spåra, för då kan man ju åtminstone gå med och se andras hundar spåra medan man väntar, men här ser man ju ingenting och sååååå festligt är det inte att bara stå och höra andras hundar skälla. Sen är det väl samma sak där som med spårträningen, det är trevligt och socialt att stå och hänga på staketet och snacka med likasinnade och man gläds åt varandras framgångar och sådär. 

Jaja, det var min torsdagskväll det. Nu är det bara en arbetsdag mellan mig och HELGEN, så nu kör vi. 

Men igår tog det ju riktigt lång tid på grund av allt strul, så det kändes lite som att jag fått valuta för pengarna. Hehe. 

Hur man hindrar en kassakos flykt

Nu sattes det in alla möjliga åtgärder för att förhindra kassakons flykt...väl?

Lucky Lada och jag

Har läst Lucky Lada och jag av Maria Maunsbach, som handlar om detta:

Det är tidig juldagsmorgon i ett villakvarter på den skånska landsbygden. Freja Morgonstjerne är nyss uppstigen och nervös. Hon har firat jul med familjen i barndomsbyn, det gör hon varje år, men denna dag ska hon göra något hon aldrig gjort tidigare - gå på hemvändarkvällen på det lokala nöjespalatset Lucky Lada. Hon har intalat sig själv att det är för att hitta inspiration till den parafras som hon vill skriva på Fritiof Nilsson Piratens Bombi Bitt och jag, men egentligen handlar det om något annat: hon plågas av en känsla av främlingskap inför den bonniga tjej hon en gång var.
Freja fördriver tiden med att lyssna på sin mors anekdoter om bygden, och åt att försöka hitta någon som kan följa med till Ladan. Hennes två närmaste vänner, Maja och Sirintar, är upptagna. I takt med att Freja kontaktar alltmer avlägsna barndomsvänner vecklar både hennes egen och deras gemensamma historia ut sig. Den handlar om Höör och att växa upp där, om vad man måste förneka hos sig själv för att bli konstnär, och om det magiska - och tragiska - i att vara flicka.

Det är tydligt att Freja borde strunta i hemvändarkvällen, hennes motiv är ynkliga - men att inte gå är inte ett alternativ. Som bara kan förklaras så här: den som tyvärr inte varit flicka i Höör kan inte förstå hur mycket Freja längtar till Lucky Lada.

Jaha, nähä, men det är väl lika bra att riva av plåstret: jag gillade faktiskt inte den här boken alls speciellt mycket. Känns som att jag är den enda människan i hela Sverige som INTE jublar över den. Alltså, den var inte jättedålig. Men det var långt ifrån att jag skrattade så jag grät eller skrockade instämmande och tyckte att det här var helt djävla outstanding och att igenkänningsfaktorn var skyhög. Och då är jag ju ändå a. från landet, b. bosatt i Skåne och c. rätt förtjust i Fritjof Nilsson Piraten, samt d. inte på något sätt främmande för att själv underhålla med mustiga skrönor ur mitt livs novell. Men det här, jag vet inte. Störde mig på att dialogen var skriven på dialekt ibland och ibland inte. Störde mig på överanvändande av ordet "ej" (det kanske var något överdjävulskt stilistiskt grepp som i så fall gick mig helt förbi för jag tyckte bara det kändes styltigt). Kändes bitvis också som att det skulle koketteras med hur bonnigt allting var. Bitvis var den ändå lite rolig och framför allt mammans anekdoter kändes äkta och rätt underhållande. Den här boken får tre små pågatåg av fem möjliga. 

När den sista droppen till slut föll

Till slut var bägaren faktiskt full!

JUNI

Det är juni nu! Officiellt är det sommar, åtminstone om man som jag bara går efter att sommaren utgörs av juni-juli-augusti, hösten september-oktober-november, vintern december-januari-februari och vår mars-april-maj (kändes viktigt att skriva detta eftersom vissa människor tycker de får "höstkänsla" redan i mitten av augusti, vilket alltså enligt mig är FEL). Kom precis på att jag varken sått squash eller gurka än, så det får jag väl ta tag i till helgen. För nu väntar några bråda dagar, jobbmässigt dårå. Ska ha en nyanställd kille från Ungern på besök torsdag-fredag där jag förväntas introducera honom i hans nya arbetsuppgifter, som är ganska nya för mig också och av vilka jag själv bara tangerat någon luddig form av kunskap eftersom jag bara varit projektledare och det riktiga jobbet har gjorts av en konsult. Sånt tycker jag är så jobbigt, vad ska vi prata om i två dagar liksom?  

Första torsdagen varje månad har vi som jobbar med samma saker i koncernen ett gruppmöte. Och för att det ska passa alla tidszoner så börjar det klockan 14.00. Det passar ju inte mig, men det passar sig dåligt att säga att människor på andra sidan jordklotet väl får se till att pallra sig upp mitt i natten för att jag ska kunna sluta min vanliga tid. Nu har jag missat de två senaste mötena pga att de har råkat krocka med laserbehandlingen av mina knän, i början gick jag två gånger i veckan och då fick man ju liksom ta de tider som passade. Nu är det utglesat till en gång var tredje vecka eller så, men ta mig fan om inte det krockade denna gången också. Fast nu bokade jag faktiskt om den tiden för det är lite pinsamt att alltid avboka just detta möte med hänvisning till artrosbehandling. 

Längtar redan efter helg, men på söndag är det spårträning och på måndag är det Taxens Dag och där åkte man såklart på lite åtaganden som den föreningsmänniska man är. MEN då kom jag på detta finurliga, att man kan ju faktiskt ta ledigt på tisdagen. Har blivit riktigt bra på sånt verkar det som. Det beror såklart mest på att jag inte längre är (lika) jobbmässigt bunden till arbetsuppgifter som måste göras varje dag vare sig man vill eller ej, för är man det så blir det ju ett satans meck varje gång man vill vara ledig. Nu jobbar jag (mest) med saker som (oftast) är lite lättare att själv styra över, men är ändå rätt dålig på att ta ledigt lite sådär spontant och härligt. Här finns det helt klart en förbättringspotential. 

Var ÄNTLIGEN och hämtade mina nya däck igår samt fick lagat punkteringen på vinterdäcket. Eftersom ett av mina sommardäck inte heller höll luft som det skulle och alla fyra var slitna så var det inte lönt att lägga några resurser på dom när vinterdäcken skulle på i höstas. När jag fick punktering på ett av vinterdäcken för ett par veckor sen så fick jag därför byta två av vinterdäcken (obs, ej dubb) mot två av de minst dåliga sommardäcken. Det är varken tillåtet eller ens att rekommendera, men i den situationen ("inga däck på lager, oklart när vi kan få hem dom") var detta åtminstone det minst dåliga alternativet eftersom jag fortfarande behöver ta mig fram och tillbaka mellan A och B dagligdags och kollektivtrafiken inte som genom ett trollslag har byggts ut och blivit ett fungerande alternativ. Hade ju varit döden i grytan att bli stoppad och bötfälld för en sån grej när man dessutom ska punga ut med närmare 8000 för nya däck (inklusive skifte av fälgar, byte av däck, balansering, lagning av punktering och en kopp kaffe). Känns så surt och meningslöst att lägga pengar på fordon, men sådan är kapitalismen, otack är den armes lön.