I fredags förmiddag var det soligt och härligt, sen på eftermiddagen mulnade det och började blåsa och den planerade ridningen i paddocken flyttades in i ridhuset. Inte mig emot, jag gillar ju att rida i ridhus även om det såklart kan vara härligt att rida ute också. Men det är också dammigare om det är torrt, tyngre om det är blött, svårare att höra vad instruktören säger om det blåser, et cetera.
Vi red dressyr och arbetade med lösgjordheten. Minns knappt vad vi gjorde för min uppgift var bara att "få henne upp på vänstertygeln och inte ha någonting i högerhanden". Lättare sagt än gjort med Köttbullen som har en förkärlek att låsa sig i högersidan. Och även om jag rent intellektuellt förstår hur jag ska göra så säger känslan precis tvärtom. Det känns ju som att man ska jobba och kämpa med högersidan eftersom det är den som är stel, och det känns därför också helt logiskt att ge efter i vänsterhanden eftersom den är mjuk och känns eftergiven. MEN DET ÄR HELT FEL. Så i fredags hade Karin hökblick på min högertygel och så fort jag nästan bara tänkte tanken på att ha den sträckt så fick jag mig en omgång. Det här var JÄTTESVÅRT, inte bara för att det känns bakvänt, utan också för att om man lättar på högertygeln så går Köttbullen utåtställd i högervarvet och rider man till exempel på en volt i vänstervarvet så faller hon inåt och volten blir bara mindre och mindre. Övriga hjälper skiter hon ganska mycket i, skulle jag vilja säga. Men ja. Vi kämpade på, och efter ett tag gick det riktigt bra. RIKTIGT BRA! Alltså som i att hon riktigt självmant började söka sig framåt-nedåt. Och i galoppen så bar hon sig på ett helt annat sätt. Hennes normala är att man får driva som en galning och så fort hon får minsta tillfälle så bryter hon av och det minsta lilla man försöker forma henne så bryter hon också av. Men nu kunde vi plötsligt galoppera varv efter varv och hon höll igång riktigt fint och det fanns tendenser till form även där. SÅ HIMLA GÖTTIG KÄNSLA! Ska leva länge på den.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar