Till stallet istället, v 16 2021

Vi var bara fyra stycken som red i fredags, för en har en familjemedlem som har Corona, en är sjuk i någonting som inte är Corona men snarlikt, dvs typ vanlig bruksförkylning?, Mansplainern har ju time-out tills han blir vaccinerad. Så det var jag, två av dom trevliga och så Babblarpsykot. Jag var lite sen, sladdade in på parkeringen vid 15.10 och vi börjar 15.30. Babblarpsykot kom samtidigt som jag, vi hejade, konstaterade att vi var sena och sedan ilade jag iväg för man vill ju komma igång. På den tid som det tog mig att gå från parkeringen, in i stallet, till tavlan för att kolla så att jag verkligen skulle ha Köttbullen, vidare till mitt skåp, knöla in jacka, ta fram stövlar, hjälm, sporrar, skyddsväst, spö och gå till sadelkammaren för att hämta ryktgrejer - på den tiden hade Babblarpsykot bara hunnit ta sig från parkeringen och in i stallet. Hon är så OTROLIGT långsam, och är det något som provocerar mig när jag är stressad så är det långsamma människor. Vet att man kanske inte kan hjälpa hur man är, men samtidigt känner jag bara: ÖS PÅ FÖR HELVETE, hur svårt kan det vara? Men nä, Babblarpsykot måslade runt som om hon hade all tid i världen. Sen kom någon ur Inre Kretsen och började prata med henne, och då kan hon liksom inte prata och borsta samtidigt utan blir stående med ryktborsten i hand medan minuterna tickar iväg. Jag var klar 15.30, och då hade jag ändå fått fixa om med Köttbullens fårskinnsunderlägg som ska ligga närmast ryggen men som alla andra verkar tro ska ligga mellan schabraket och sadeln där den ju gör cirka noll nytta mot skav. Ja, då har Babblarpsykot varken tränsat eller satt på benskydd, men då gjorde personen från Inre Kretsen en insats så vi behövde i alla fall inte stå och vänta mer än någon minut. 

Sedan blev det hårdträning! Jobbar ju med det nya, att få upp Köttbullen på vänstertygeln och det går väl sisådär men jag tänker att det kanske måste kännas lite sämre ett tag innan det blir bättre. Men det märks att jag bara rider henne en gång per vecka nu, för det är liksom en uppförsbacke att starta i varje gång. Men det är ju bara att kämpa på. Vi jobbade mycket med övergångar och tempoväxlingar och jag minns knappt vad vi gjorde men det gick i ett och efteråt var man tämligen slut som artist. Eller nåt.