Jag är en sån som hellre dricker te än kaffe. I många år drack jag inte kaffe överhuvudtaget, men sen började det bli så socialt obekvämt när man var hemma hos folk och de ville bjuda på kaffe och man tackade nej ock så skulle de av artighet börja rota fram någon gammal dammig tepåse som införskaffats i samband med en kraftig förkylning någon gång vintern 1978. Så jag lärde mig dricka kaffe av artighet tillbaka, och nu kan jag det och ibland kan jag tycka att det är rätt gott. Känner dock aldrig något sug som är så stort att jag känner att jag måste brygga en kopp när jag är hemma, utan för mig är kaffe mer dedikerat till jobb och social samvaro.
Te är min grej alltså. Förr köpte jag alltid te i lösvikt, för det tycker jag är godast, men sen tröttnade jag på att alltid behöva slabba med tesilar där tebladen alltid fastnar i hålen, eller tekulor som ska klämmas ihop och där konstruktionen gör att det alltid sticker ut teblad mellan halvorna vilket gör att tekulan inte håller riktigt tätt vilket i sin tur gör att tebladen delvis hamnar i koppen och sedermera i min mun, samt att det inte finns någon rimlig plats att förvara tekulan på när den inte är i koppen utan att det flyter ut en liten tråkig sjö av tefärgat vatten varhelst man lägger den och sen skvätter det överallt när man ska tömma det ner i sin lilla kompostspann och ser allmänt trist ut. Så lata jag övergick till tepåsar istället. Men det slår ALDRIG fel, så fort jag hittar någon sort som jag verkligen gillar så ska den antingen utgå ur sortimentet eller så tar den periodvis slut överallt i hela Sverige (eller okej, kanske inte hela Sverige men i alla fall i alla butiker i min relativa närhet). Det är absolut inget fel på vanliga English Breakfast eller Earl Grey, men så värst upphetsande är det ju inte heller. Förr drack jag grönt te med apelsinsmak från Twinings som var som sänt från gudarna. Det har nu utgått ur sortimentet och ersatts med citronte som smakar lite som rengöringsmedel. INTE OKEJ. Då övergick jag till te med smak av blåbärsmuffins från Lipton. Mmm vad gott det var. Jaha, men så var det plötsligt slut överallt i VECKOR. Känns ej rimligt att behöva börja hamstra te som om det vore oår och krigstider. Känns också ovärdigt att behöva ränna omkring i en massa olika affärer bara för att se om de har tepåsar med blåbärsmuffinssmak. Så jag skippade det och övergick till svart te med apelsinsmak från Garant, som var nästan lika gott som det gröna. Jaha, men vad hände då? Jo, tehyllan på Willys började uppvisa stora gluggar där apelsinteet skulle ha stått. Vecka ut och vecka in, samma sak. Det är som ett djävla SKÄMT ju.
Så nu har jag återgått till te i lösvikt eftersom där ju finns en uppsjö av smaker som man dessutom kan blanda själv efter eget tycke och slippar vara beroende av någon surmagad produktutvecklare på Unilever eller Associated British Foods. Har nämligen upptäckt, förmodligen sist i världen precis som vanligt, att man kan köpa tomma tepåsar och fylla själv med sitt favorit-te så kan man få den smak man vill ha och så slipper man allt bök med att rengöra tesilar och tekulor och ha pölar och slabb överallt. Det var en glädjens stund, ska jag säga**. Är fortfarande, efter några månader, helt orimligt glad över detta och ser fram mot dagens första kopp te som en knarkare mot sin sil. Eller ja. Kan hända att det senare är lite mer ångestladdat och förenat med visst obehag och inslag av kriminalitet. DET VAR EN DÅLIG LIKNELSE, jag tar tillbaks den. Tycker dessutom att det är ett riktigt mysigt pyssel med att stå och fylla tepåsar och göra ett litet lager. Livet är inte de dagar som gått utan de tekoppar man minns, eller hur det nu var.
* Det här är en ordlek som jag minns att min pappa lekte med oss när vi var små. Den går ut på att man ska gissa vad kejsaren tycker om och så ska den som frågar bara svara ja eller nej. Är ju bara roligt så länge den som gissar inte fattar att det hela går ut på att kejsaren bara gillar saker som inte innehåller bokstaven T. Alltså gillar kejsaren apelsiner, men inte potatis. Äpplen men inte spenat. Och så vidare. Känns väldigt långt från Pokemon och Lego Ninjago det här. Minns dessutom att vi tyckte det var jättekul att leka den även om vi VISSTE vad leken gick ut på. Så var det att växa upp vid vägs ände år nittonhundralängesen.
**Vill dock höja ett varningens finger att man får kolla vad tepåsarna är tillverkade av, åtminstone om man har egen kompost. Det finns nämligen tepåsar som är gjorda i polypropylen och det tar TUSEN ÅR för dom att brytas ner. Köpte något sånt te (i färdiga påsar) för en massa år sen och tänkte att det var hemskt vad de där påsarna kändes nylonaktiga men tänkte sen inte mer på det utan slängde de förbrukade påsarna i komposten precis som jag alltid gjort. Men det skulle jag aldrig ha gjort för de försvinner fan ta mig ALDRIG. För ett par veckor sen (innan det blev sådär svinkallt som det är nu) skördade jag lite potatis och ta mig tusan så hittade jag en sån tepåsejävel i landet. Det är minst åtta år sen de hamnade i komposten, sedan har de komposterats i ett år, sedan har komposten vilat i ytterligare ett år för att sedan hamna i trädgårdslandet. Innehållet är borta sedan länge, men skalet består. BEN bryts fan i mig ner snabbare. Tepåsar av polypropylen är ett verk av Djävulen själv. Är mycket glad att jag läste det finstilta innan jag slog till.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar