Befinner mig PÅ DRIFT I STORSTAN den här veckan. Så långt från min vanliga lantliga lunk som man kan komma. Har blivit beordrad att pallra mig iväg ända till JÖTTEBORG för att gå en kurs i det heta ämnet "internrevision av ledningssystem", man smäller nästan av så glammigt. Eller kanske inte.
Ja, men i alla fall. Min plan var så här: komma fram, promenera till hotellet, installera mig och sedan ta en härlig kvällspromenad och samtidigt se till att få mig något till livs. Någon liten sallad eller en smaskig macka eller något i den stilen att ta med och sitta och smaska på i hotellrummet. Av detta har inte mycket inträffat. För det första tog det hundra år att ta sig från järnvägsstationen till hotellet, varav nittionio och ett halvt bara att hitta ut från den förbannade NILS ERICSSONTERMINALEN och lokalisera någon form av riktning. Sedan var det bara att gå, och som vanligt så var det mycket längre i verkligheten än vad det såg ut på kartan, men skitsamma tänkte jag. Har inget emot att gå om jag inte har någon tid att passa. Gå när man har tid att passa och det är längre än vad man tror så man får halvspringa och jäkta = döden i grytan.
Kom fram, ställde de obligatoriska hotellfrågorna (klassikern "när är det frukost?" och bubblaren "är det något lösenord till wifi?") och blev förstås mottagen av någon praktikant som inte kunde svara på någotdera (seriöst? det måste väl folk fråga om HELA TIDEN, hade det varit jag som var praktikant hade jag skrivit en lapp till mig själv, men så företagsam var alltså inte Linnea, 16 år från Hotell och Restaurangprogrammet. Inte för att jag bryr mig EGENTLIGEN, har rätt stor fördragsamhet med såna som har "ny på jobbet"-skylt, men för hennes EGEN skull? Hur kul är det att inte kunna svara på den enklaste av frågor?), seglade sedan upp för att ta min SVIT (nåja) i besittning. Packade upp och la fram grejer som jag ska ha med mig till kursen och upptäckte då att man visst skulle ha gjort några övningsuppgifter innan. GULP. Det hade jag i och för sig sett innan men liksom förträngt på något sätt. Ja, det var bara att sätta sig vid det lilla skrivbordet som av någon anledning finns i alla hotellrum och börja knåpa med det. Okej, det tog någon timme, men sen var jag redo för att göra stan osäker, eller åtminstone för att hitta någonstans att införskaffa någon form av proviant, för nu kändes dagens lunch bara som ett mycket avlägset minne.
Hemma i byn är Konsum öppet till 21.00 alla dagar och nu var jag ju i en STORSTAD, så där skulle väl kvartersbutikerna stå som spön i backen. Antog jag helt felaktigt, för i den delen av JÖTTEBORG där jag befinner mig (Gårda-ish) finns det fan i mig inte en enda livsmedelsbutik om man inte räknar en Preem-mack bakom Ullevi som jag hittade med en gång, men här tänkte jag sturskt som Lassefar i Pelle Erövraren: Man ska inte nöja sig med första bästa. Sen gick det lite för mig som för Lassefar, jag vandrade gata upp och gata ner och möttes bara av parkeringshus, gym, Försäkringskassor och nedsläckta kontorslokaler. RÖVEN, säger jag om det. Fick återvända till hotellet med oförrättat ärende (min gräns går vid att betala överpris för torrt vitt bröd och majonnäs på någon himla bensinmack, jag var dessutom inte jättetuff där jag lommade omkring med Google Maps i luren och de enda jag mötte var testosteronstinna gymkillar på tomma mörka bakgator) och snodde med mig mer av hotellreceptionens bjudfrukt än vad som kanske var rimligt för en gäst, men det hade ju varit svinjobbigt för hotellet om jag hade svultit ihjäl och de hade fått ett lik på halsen. Källa: massproducerade deckare där någon blivit mördad på ett hotellrum och någon i hotellpersonalen är ett vittne som måste tystas.
Nä, men nu ska jag väl ligga här och vräka mig i sängen (som för övrigt är så mjuk att prinsessan på ärten aldrig någonsin skulle ha stigit upp ur den, men anar att det inte är guld och gröna skogar för mitt ryggskott), glo på tv och äta äpplen. Hodeladihodeladi hoppsan vilken dag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar