Jag tillbringade kvällen med att surfa runt och försöka hitta lite nya bloggar, men FAN vad trött jag blev. Alla fyller sina bloggar med bilder på sina varsamt renoverade 1700-talshus och det är enkelt, stilrent och avskalat och estetiskt och milt i färgerna. Alla måltider och fikastunder avnjuts med färgsprakande retroporslin, hembakt surdegsbröd och vackra snittblommor i någon udda gammal vas. Allt ska vara så rustikt och shabby chic hela tiden. Blir skittrött på sådant och får lust att trotsfotografera vårt rosa tantmönstrade vardagsporslin med nån djävla nymikrad Billys Pan Pizza, på ren trots.
Vårt soffbord just nu påminner mer om Finn fem fel: En tom popcornskål i blå plast (skulle ha varit en patinerad keramikskål), en urdrucken kaffekopp (vit, anonym, skulle ha varit BERSÅ av Stig Lindberg eller nåt sånt), tre fjärrkontroller och en mobiltelefon (felfelfel överhuvudtaget, all modern teknik är BANNLYST), broschyren "Välkommen valp" från Svenska Kennelklubben som vi fick av uppfödarna när vi var och hämtade Hilding (skulle väl ha varit någon slags prettolitteratur istället, ett signerat ex av Tomas Tranströmers Sorgegondolen eller nåt i den stilen. På bordet alltså, inte att vi skulle få det vid valpköpet), en billig stiftpenna i grön plast (ska väl vara någon djävla reservoarpenna eller varför inte en gåsfjäder och ett bläckhorn?). Det enda som MÖJLIGEN skulle kunna göra sig i inredningssammanhang är ett askfat i grå och svart mosaik från 60-talet som sattes fram när det kom rökande gäster till mitt barndomshem, för självklart skulle gästerna röka inomhus när de kom hem till en barnfamilj. Mellan besöken förvarades askfatet i en icke fungerande kakelugn och när alla mina föräldrars vänner antingen slutat röka eller börjat gå utomhus istället, så fick jag askfatet. Nu står det på soffbordet och innehåller fem värmeljus från IKEA (och här ska det väl egentligen vara en ärvd malmljusstake med hemstöpta ljus).
Ja, men vad som gör mig mest trött är att allt är så renplockat på alla bilder. Så medvetet och så skitnödigt. Inte en onödig pryl, inte ens en djävla SLADD och allting är vitt vitt vitt, med enstaka detaljer i starka färger. Jag efterlyser bilder av fikabord med urkramade tepåsar, 1½-liters mjölkpaket och Ballerinakexsmulor istället för nötta kaffekvarnar, antika kannor och dekorativa blå keramikskålar med hembakta småkakor på ett gammalt slagbord som stått i någon sjöbod sedan 1800-talet men som nu tagits in och såpskurats varsamt och sedan prytts med en udda vas med ängsblommor (eller visa åtminstone att varje normal ängsblommebukett även innehåller cirka 100 rapsbaggar som krälar ner på bordet och blandar sig med Ballerinakexsmulorna med tiden). Lite vardagssunk sådär, inte så djävla medvetet och sökt präktigt hela tiden. Eller kan folk verkligen LEVA i såna där bilder?
Eller veden! Vi har en assnygg gjutjärnskamin från Svendborg, men inte fan har vi någon snyggt staplad björkvedstrave ståendes lite dekorativt vid sidan om. Istället har vi (oftast) söndersågade trasiga lastpallar, tomma mjöl- och sockerpåsar, kartonger och annat bös. Nej, det blir aldrig något heminredningsreportage eller inredningsblogg på den här adressen, det känner jag.
PS. Möjligen är jag också duktigt avundsjuk på dom som slipper att fästa sin blick på: Playstationspel, Guitar Hero-gitarr i plast, Star Wars- och Alien-dvd-boxar och en plastdunk med slånbärslikör som ska silas och sockras och stå till sig. Slånbärslikören är mitt ansvar, allt annat är baksidan av att leva med en annan människa, att det inte är helt okej att säga "nä men dom där sakerna får du inte ha framme för dom är så FULA". Jaja. Så länge fördelarna uppväger så går det ju att stå ut. Men snyggt är det inte.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar