Papegojans gåta

När jag var liten läste man Wahlströms ungdomsböcker med de röda och gröna ryggarna, som var uppskattade julklappar och födelsedagspresenter. Min syster hade alla Kittyböckerna och jag hade alla böckerna om Tre Deckare. 

Tre Deckare var tre amerikanska tonårsgrabbar med i det närmaste överjordisk intelligens och förmåga att ta reda på saker. De huserade i Högkvarteret, en gammal husvagn som stod gömd under en massa bråte på ett skrotupplag. Man kunde bara ta sig in i Högkvarteret via hemliga ingångar som hette kryptiska saker som Tunnel Två och Röda Luffarporten, och därinne samlades de och diskuterade fallens ledtrådar och drog slutsatser som inte var av denna världen. Det enda som möjligen hindrade Tre Deckare från att lösa alla gåtor i hela världen var att de tre inte hade körkort, och medan bovarna vroomade iväg med bilarna fulla av stöldgods och kidnappade offer fick Tre Deckare snöpligt trampa efter på sina cyklar. Men tack vare sina öppna sinnen och knivskarpa iakttagelseförmåga så lyckades de ändå lösa vartenda fall, trots att vissa logistiska problem bokstavligt talat satte käppar i hjulen.

Den bästa Tre Deckarboken är enligt mig Papegojans gåta. Den handlar om en engelsk man som kallade sig John Silver, som hade köpt en ful och till synes värdelös tavla föreställande två papegojor åt sin arbetsgivare, konsthandlaren Claudius. Claudius blev helt vansinnig för att John Silver köpt en sådan motbjudande tavla för hans pengar och avskedade hoom på stående fot. Men det visade sig förstås, hur nu John Silver kunde veta det, att under papegojorna fanns det en annan och enormt värdefull tavla målad av någon av de stora Mästarna. Då tyckte Claudius förstås att tavlan var hans, men John Silver höll inte med och schappade till Amerika med tavlan.
 
Knappt hade John Silver stigit i land i Amerika förrän han insåg att han var sjuk och skulle dö inom kort. Claudius skulle få tavlan, så John Silver gömde tavlan inuti ett blyrör som han grävde ner i ett stenrös på en gammal kyrkogård. Sedan köpte han sju papegojor och lärde dem säga en mening var. Varje mening utgjorde en oerhört långsökt ledtråd som skulle leda Claudius till den gömda tavlan. 
Problemet var bara att brevet med meddelandet om John Silvers frånfälle kom var Claudius i Japan på inköpsresa, så när han flera veckor senare kom till Amerika hade John Silvers fattige mexikanske hyresvärd sålt alla papegojorna för att få ihop pengar till begravningen. En internationell konsttjuv hade dessutom på något outgrundligt sätt fått nys på detta och nu vidtog såväl han som Claudius och de Tre Deckarna en febril jakt på papegojorna. 

Efter tusen åthävor lyckades de samla ihop allt fjäderfä och få ur dem ledtrådarna. En papegoja sa till exempel (bland annat) Jag har gömt skatten där döda män alltid ska vakta den, en annan sa Gå till Sherlock Holmes, en tredje Jag är Billy Shakespeare nummer tv-tv-två, och det fattar väl vem som helst att det leder till en kyrkogård med adressen Baker Street 222 och efter lite flinkt bläddrade i alla Kaliforniens kartböcker så hade de hittat den. Och de Tre Deckarna, som nu samarbetade med Claudius, for dit och den internationelle konsttjuven efter och de rantade omkring i tät dimma på denna gudsförgätna kyrkogård och följde de mest kryptiska anvisningar från papegojorna och stegade hit och dit och lyckades till sist hitta stenröset och börja gräva och så kom konsttjuven med två kumpaner och tackade för hjälpen med vägvisningen. Och så grävde de fram en låda och skrockade glatt medan de öppnade den, och i den låg en lapp från John Silver där det stod Ledsen, men du har inte följt anvisningarna rätt. Lång näsa åt konsttjuven alltså, och de Tre Deckarna passade på att fly genom att en av dem drämde till en av kumpanerna med ett blyrör som han råkat hitta i stenhögen de grävt sig igenom, och de kom loss och undkom sina förföljare och for hem och när de satt och deppade i Högkvarteret så ringde konsttjuven och sa att det var snyggt jobbat av dem och att han visste när spelet var förlorat. Och de fattade ingenting, men så råkade de titta på blyröret och insåg att det var där den fantastiska tavlan låg gömd och allt kunde ställas tillrätta.

När jag var liten tyckte jag det var en fantastisk berättelse, och det tycker jag fortfarande. Fast jag måste ju säga att den där John Silver var mer än lovligt omständlig. Det lär ju vara ett väldigt tålamodsprövande och långrandigt arbete att lära sju papegojor att tala. Vilken tid det måste ha tagit, och när han var döende och allt. Och vilken hög osäkerhetsfaktor, tänk om någon av papegojorna glömde sig, eller dog, och tänk om ingen kunde tolka de i sanning dunkla ledtrådarna? Kunde han inte bara lagt tavlan i en förvaringsbox på en järnvägsstation och skickat nyckeln till Claudius eller något sånt, enkelt?

Fast det är klart, då hade det ju inte blivit någon bok. Tänkte inte på det.