Grannfejden

Idag är jag förkyld. Jag har väldigt generösa arbetskamrater som tycker att man ska dela med sig av allt, inklusive luftburna viruspartiklar. Jag tar det som en man, dvs med största möjliga allvar, och jag lider med sann inlevelse. Igår kväll, till exempel, kände jag mig så krasslig att det enda jag förmådde var att ligga på soffan och titta på TV3. Då har det gått långt. Jag är annars mycket för public service och jag betalar min tv-licens med glädje. När jag blir minister ska jag göra mig känd som den som betalt mest tv-licens genom tiderna i förhållande till antalet timmar framför tv:n, för de är i sanning inte särskilt många. Om jag överlever min förkylning är jag i princip säkrad en plats som kulturminister. Tror jag.

TV3 är en av de första kanalerna jag skulle välja bort om någon bad mig gallra lite i ComHems basutbud, men nu var jag ju inte vid mina sinnens fulla bruk. Jag hamnade därför framför Grannfejden, ett program som jag dittills bara hört talas om, och som fick dumhetens gränser att flyttas ytterligare en liten bit bortom mänsklighetens yttersta fattningsförmåga. 

Gårdagens avsnitt, som var en repris, handlade om två släkter tjurskalliga skånska bönder som hade bråkat om en väg i nästan 30 år. Den ena familjen representerades av farfar, far och son och den andra av far och son, och jag lyckades aldrig riktigt reda ut vem som hörde till vem, eller vem som egentligen tyckte vad. Men den ena familjen påstod i alla fall att de ägde vägen och den andra familjen ansåg att den var samfälld. Domar hade slagit fast att vägen var samfälld, men det struntade den första familjen i, och på den vägen (hahaha) var det. 

När alla fått gråta ut och smutskasta varandra på myndig österlenskånska inför kamerateamet, skickades två medlare in. Den ena var terapeut och den andre en hårdför militär med legendariska meriter från kriget i Bosnien, och de konstaterade gemensamt att vägen var samfälld, och så försökte de få familjerna att prata med varandra på neutral mark, men har man bråkat i 30 år så vill det nog mer till än några clowner från TV3 föser in en på något konferenshotell för att man ska gräva ner stridsyxan, så det blev ingenting med den saken. 

Då fladdrade programledaren Robert Aschberg in och kallade till möte. Ett bord och några stolar sattes ut vid den konfliktdrabbade vägen, och så morrades det en del bland de tjuriga skånska bondkaninerna om vems mark bordet skulle stå på, men slutligen hade alla bänkat sig, om än motvilligt. Och så bestämde Robert Aschberg att tills man fått resning i Högsta Domstolen så skulle ingen i familjerna prata med varandra och ingen fick heller lov att plöja upp vägen. Går ni med på detta, sa han uppfordrande, och efter lite lock och pock så kunde forcerade han fram ett konstaterande att ingen åtminstone motsatte sig förslaget, och det tyckte man var "ett stort framsteg" och  så var programmet slut. 
Jag vet inte om jag blev så hemskt imponerad av denna konfliktlösning, den kändes mer som den hörde hemma i ett klassråd på mellanstadiet. Var det så det gick till i Bosnien så hade jag väl också kunnat bli legendarisk medlare och få jobb på TV3 efteråt.

Nästa vecka ska det handla om en kvinna som till grannarnas förtret går omkring naken eller åtminstone väldigt lättklädd på sin tomt. Hoppas att jag hinner tillfriskna innan dess, för så här kan vi ju inte ha det.