Liten på jorden men stor i maten

Jag har inte varit hungrig sedan jag kom hem från Danmark. På allvar. Det är inte samma sak som att jag inte har ätit, men det har gått på rutin, som om jag tvingats släpa omkring på och slaviskt följa Skalmans mat- och sovklocka. Men några hungerskänslor har inte infunnit sig.

Det beror förmodligen på att vår Danmarksresa var förknippad med enorma mängder mat. Vi var ute och åt på måndagskvällen. Jaså, skulle ni ha det där som förrätt? frågade servitrisen när vi beställde förrätt och huvudrätt, och det insisterade vi på att vi skulle. Det visade sig att förrätterna var enormt rikligt tilltagna och ensamma skulle ha räckt till att mätta en hel skolklass, och när vi ätit dem betraktade vi mycket riktigt resten av måltiden med fullständig likgiltighet.

En av våra danska kollegor berättade efteråt att man brukar vara 3-4 personer som delar på en förrätt. Om det är specifikt för Danmark eller Langeland i allmänhet eller för restaurangen Under Uren i Svendborg i synnerhet vill jag låta vara osagt. Mätta blev vi i alla fall, för naturligtvis lyckades vi pressa ner merparten av huvudrätten samt ansenliga volymer öl. 

Nästa morgon var det hotellfrukost, vilket är något av det trevligaste jag vet. Om jag satt i dödscellen och blev tillfrågad om vilken måltid jag önskade som min sista, så skulle jag aldrig i livet välja köttfärslimpa, som John Coffey gjorde i Den Gröna Milen, jag skulle kräva en enorm hotellfrukost. Sedan kunde jag dö lycklig.
Så även om jag egentligen fortfarande var mätt efter gårdagens utsvävningar så skulle jag aldrig drömma om att avstå från denna. Hos våra danska kollegor fick vi sedan enormt delikata smörrebröd, vilket också ligger högt på listan över mat jag gärna äter, se inlägget När jag i det närmaste förskingrade Lars Krogh Jeppesens pengar. Så även om jag fortfarande inte var hungrig så kände jag att jag nog var tvungen att äta bara för att det var så gott och för att det var så längesedan jag åt smörrebröd. Jag var riktigt lycklig.

Sedan blev jag bjuden på kaffe och hembakad kaka och choklad och grejer hela eftermiddagen av de frikostiga danska kollegorna, så när vi påbörjade vår hemfärd så var jag ännu mättare. Ändå protesterade jag inte när Stefan och Katarina föreslog att vi skulle stanna i Malmö och äta en bit mat så att vi skulle stå oss hela vägen hem. Det var inte så smart att äta flottiga pizzor efter två dagars konstant frossande, men vi orkade inte köra omkring och leta efter något alternativ och all junk food låg så lämpligt nära motorvägsavfarterna.  

Så sedan dess har jag känt mig konstant mätt. I normala fall äter jag nästan aldrig någonting på kvällarna, så jag tror hela kroppen hamnade i ett chocktillstånd, den danska dvalan. Det var inte förrän idag, när hjärnan försynt började harkla sig och kräva besök på McDonald’s, som jag kunde förnimma någon slags hunger. Jag tror nu att ordningen är återställd. 

Tur det dröjer till nästa Danmarksresa, för så här kan man ju inte ha det.