Jag läste om modern konst hos "Härlig" och tänkte kommentera, men mina kommentarer blir så sabla långa ibland så jag väljer att skriva ett helt inlägg om så kallad modern konst istället.
Jag förstår mig inte på så kallad modern konst. Ibland känns det som att jag inte förstår mig på konst över huvud taget. Det är inte så att jag är ointresserad, men jag har till exempel bott i Skåne i mer än 20 år och har aldrig åkt på den så kallade Konstrundan, som är varje påsk. Tror jag, ni ser så kulturellt underutvecklad jag är.
Men det finns mycket inom så kallad konst som är obegripligt och direkt motbjudande, och råkar man säga att man tycker att Bruno Liljefors i alla fall kunde måla snygga harar så tittar folk på en med avsmak, nästan som om man sagt att man var lite tänd på Hermann Göring. För landskap är tydligen ute. Eller ja, det är klart de är, hur skulle det annars se ut.
Men då och då har även jag gjort små nedslag i kulturen. En gång besökte jag till exempel Moderna Muséet i Stockholm. Jag skulle nog aldrig komma på tanken själv, det var min exman och några av hans vänner som tog initiativet till detta, för de fick sådana där kulturella ryck ibland.
Den gången, detta utspelade sig någon gång på 80-talet, fanns det en utställning på Moderna Muséet som hette någonting i stil med Rörliga Konstverk. Och det var något av det mest menlösa jag sett. I ett stort rum stod en massa bråte som hade det gemensamt att de innehöll någon liten motor som gjorde att olika enheter i de s k konstverken rörde sig inbördes. Inte i något speciellt syfte utan bara för att. Man fick intrycket att de så kallade konstnärerna hade länsat några fysik- och träslöjdssalar på en medelstor svensk högstadieskola och sedan byggt ihop vad de hittat efter bästa förmåga. Och den var inte särskilt god.
Herregud så meningslöst. Jag var tvungen att gå lite för mig själv för jag stod inte ut med allt oooh:ande och aaah:ande från de mer kulturellt bevandrade i omgivningen. Jag retade upp mig mer och mer på denna samling skräp och framför allt på människorna som gick omkring och tyckte det var någonting. I ett annat rum hängde det tavlor på väggarna och varje tavla var bara en enfärgad kvadrat. Det fanns kanske tjugofem tavlor i tjugofem olika nyanser, lite som färgprov från Beckers, fast de här hette saker som "Månskenstårar" och "Höstångest" istället för "101, Äggskal". Och även där gick folk omkring och liksom BETRAKTADE med inåtvända miner. Det är i såna lägen jag känner att jag bara vill osäkra min ölöppnare och börja skräna om rock'n roll. Men jag kände att jag var i minoritet.
Jag återvände till salen med Rörliga Konstverk. Jag stannade i ett hörn och betraktade surmulet en plexiglaslåda med några underliga mätare och andra grejer i. Medan jag letade efter den obligatoriska skylten med konstverkets namn på kom min exman och drog iväg med mig och väste med plågad stämma: Den där tillhör faktiskt luftkonditioneringen.
Och sedan tror jag faktiskt att jag gick och fikade.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar