Do not try this at home

Jag är en av Sveriges sämsta löpare. Det är lika bra att jag säger det själv, så slipper andra bekymra sig om hur de ska framföra detta budskap till mig. I början störde det mig att jag faktiskt var sämst av alla jag kände. Eller jag är väl i och för sig bättre än de som inte springer alls, men skillnaden är nog inte sådär väldigt stor. 
Det hjälper ju inte att försöka trösta sig med att jag var långt ifrån sist i Tjejmilen, för då kommer Christian och säger att Tjejmilen är Sveriges största kafferep. Som ni märker är vi mycket för att stötta varandra på jobbet.

Jag måste inte på något sätt vara bäst på det jag gör, men det gör ju inget om det är någon som är lite sämre än jag. Men det var det inte, så jag fick helt enkelt acceptera det. Nu bekommer det mig inte längre, jag känner mig säker i min långsamhet. 

Om man ska göra en jämförelse med hästar så är Christian ett energiskt fullblod och Magnus ett ståtligt halvblod som båda seglar fram i löpspåret med kraft och energi i steget. Jag är mer ett gotlandsruss som pinnar efter de stora hästarna i ren tjurskallighet. Och jag måste träna som satan hela tiden, men de andra verkar kunna ligga på sofflocket mest varje dag, och ändå är de mycket snabbare än jag. Jag tror de är dopade. 

Hur som helst, eftersom vi lider av svår hybris och saknar självbevarelsedrift så har vi har bestämt oss för att springa Göteborgsvarvet nästa år. Det är 21 km, vilket känns som sjukt långt, men om andra klarar det borde jag ju också klara det. Om än lite långsammare. 
Idag bestämde jag mig för att prova att springa lite längre. Det var inte det smartaste jag har gjort i mitt liv känns det som. Av ren lathet valde jag den absolut jobbigaste slingan eftersom jag visste att den är lite drygt en mil, och min tanke var att springa två varv på denna slinga. Men den går över stock och sten och genom kohagar så att man måste klättra över flera staket, skutta över ett antal färister samt balansera över ett flertal spänger (min mamma trodde inte att pluralformen av spång hette så, men det gör det faktiskt). Marken är helt knölig av rötter och stenar och klövavtryck och så här års är det lerigt och marken är täckt med decimetertjocka fluffiga lager av vissna löv, så det är en ganska påfrestande mil. Det var det första misstaget. 

Det andra misstaget var att jag sprang i en t-shirt med mycket korta ärmar. Efter kanske en halvmil började t-shirtens sidosöm skava mot insidan av överarmarna, precis ovanför eller nedanför, hur man nu räknar, armhålan, där huden är enormt tjock och stryktålig. Eller kanske snarare inte. Jag gjorde samma misstag en gång i somras, och fick då gå med röda och infernaliskt svidande friktionsbrännmärken på överarmarnas insidor så att det såg ut som att jag ägnat mig åt mystiska BDSM-lekar på min fritid. Man skulle ju kunna tro att man skulle lära sig av sina misstag, men vissa behöver lite mer tid än andra. Det enda positiva är att jag nu kan gömma mina BDSM-stigmatiserade detaljer under tjocka kläder. Det var inte lika lätt i somras. Det var det andra misstaget.

Det tredje misstaget var att jag totalt missbedömt tiden. Eller, jag hade ju räknat med att det skulle ta lång tid, men jag hade inte räknat med att det skulle hinna bli mörkt. Eller åtminstone inte SÅ mörkt. Min slinga ligger en bit från ära och redlighet när man är vid point of no return. Där finns både kor och får, men de är ju inte till någon direkt nytta om man råkar snubbla på en rot och bryter foten. Där kan man nog ligga och frysa ihjäl så här års, om man inte gör som Karl-Oskar i Nybyggarna, slaktar en oxe och gömmer sig i den tills hjälp anländer. Men det är nog rätt svårt när det vassaste vapen man har att tillgå är en nyckel. Så jag fegade ur där i mörkret. Tanken på den brutna foten lockade inte jättemycket, så jag frångick min allra viktigaste löparprincip som heter STANNA ALDRIG. För om jag stannar någonstans är det nästan omöjligt att komma igång igen, åtminstone om jag är någorlunda trött, och det började jag bli på andra varvet i den här olidliga terrängen. Så här kände jag att nog jag fick göra ett undantag från min heliga princip, för jag har verkligen inte tid med brutna fotleder. Och det var faktiskt ingen lek att snubbla fram bland stenar och rötter i beckmörker ens gående. Och mitt i alltihop uppenbarade sig tre kvigor som ville ha lite sällskap, och en fasan for upp ur en lövhög och det var ett himla hålligång i skogen. 

Mitt fjärde misstag var egentligen inget misstag i sig, om jag bara inte hade gjort det tredje misstaget. Men eftersom jag inte kunde förmå mig att börja springa igen så fick jag alltså gå sista biten, som var knappt 3 kilometer. Det är ju ingenting, kan man ju tycka, och det är det inte i normala fall. Fast nu var det november. Det var två plusgrader ute och det blåste rätt mycket och regnade lite. Jag var klädd i min t-shirt med för korta ärmar samt ett par shorts. Jag frös inte direkt, för jag hade ju ändå sprungit 18 kilometer innan jag började gå. Men det är nog inte att rekommendera.
De sista hundra meterna innan man kommer hem till mig passarar man genom ett villakvarter. Prova att gå genom ett villakvarter klockan sex på kvällen i november, iklädd shorts och t-shirt. Eller ni behöver inte göra det, jag kan berätta för er att man får en hel del uppmärksamhet. 

Jag tror Göteborgsvarvet blir rena barnleken.