Whisky är drömpresenten till fars dag, skriver aftonbladet.se.
Ja tack, säger jag även om det inte är jag som ska firas. Fast det är inte lätt. Om whisky kan man tycka mycket, och då gäller det oftast att hålla tungan rätt i mun. Av någon anledning har denna gudarnas egen hostmedicin blivit en prettodryck av sällan skådat like. För många år sedan räckte det nästan om man kände till skillnaden mellan whisky och whiskey och malt och grain så var man mer kunnig än de flesta, men så är det ju inte längre. Det duger inte att komma dragandes med någon anspråkslös pava som man lika gärna skulle kunna ha införskaffat på systemet i Mjölby en regnig tisdag, nej man ska ha köpt in sig på exklusiv single malt från någon oländig torvmosse i Ultima Thule, och destilleriets ägare måste i princip vara släkt med lady Macbeth i rakt nedstigande led för att man överhuvudtaget ska få lov att kalla sig whiskydrickare.
För på något vis så innebär ett uttalande att man föredrar whisky framför andra starkspriter en hel massa förpliktelser. Man förväntas känna skillnad på tusen olika men ändå tämligt snarlika smaker och ska kunna härleda dem till olika destillerier och årgångar, och om man så blir väckt mitt i natten så måste man kunna rabbla vilka sorter som tillverkas i vilka distrikt. Annars är man ingen riktig whiskydrickare.
Vissa smaker och sorter är finare än andra enligt en inbördes skala som delvis, men inte helt och hållet, tycks vara kopplad till prislistan. Ju rökigare smak desto finare är det, till exempel. Den som säger sig ogilla rökighet betraktas som en vekling och ingen riktig whiskydrickare.
För egen del kan jag utan att förlora någon prestige säga att jag lika gärna kan sitta och klunka ur en flaska Ekol hovolja som att slösa mina surt förvärvade slantar på Talisker eller Laphroigh, men det är bara för att jag är kvinna. Riktiga whiskydrickare är män, och de tror att det bara är män som förstår sig på whisky och att kvinnor på sin höjd köper en Bell’s på Ålandsfärjan för att flaskan är rolig. Så där har man inte mycket att komma med.
En kort period sällskapade jag lite vagt med en man som enligt sig själv var en av Sveriges största whiskykonnessörer. Han visste allt, fortfarande enligt sig själv, och den enda som möjligen visste mer var hans bästa kompis. Och det var en otroligt ortodox lära där man nästan inte fick göra någonting, de var hundra gånger värre än franska vinkännare. Det var bara tillåtet att dricka ur särskilt utformade glas för att maximera aromen, och man var i det närmaste tvungen att använda laboratorieutrustning för att erhålla rätt förhållande mellan sprit och vatten och korrekt temperatur, och det skulle sniffas och smuttas och smak- och doftnyanser skulle analyseras i det oändliga innan man ens en gång fick svälja. Och sedan satt de där med kritiska miner och analyserade och jämförde, för det var otänkbart att bara tycka det var gott. Det skulle helst vara en något mer kärv ton, eller så var det för lite torvkaraktär, eller önskvärt med mer inslag av ljung, eller Glasgow Rangersspelares fotsvett eller vad fan vet jag, jag blir så trött av sånt där och känner mest av allt att jag ville börja skråla Eddie Meduzalåtar och börja halsa ur en flaska eldvatten i ren protest, för det här var det larvigaste jag varit med om. Att sitta och nöjesdricka i syfte att bli lite småpackad var ungefär som att säga att Jesus och hans änglar lika gärna kunde kasta svärden på Harmagedon och erkänna att Satan var jordens härskare. Det var liksom inget nöje utan bara plikt och analystvång och ingenting var gott nog.
Jag tror nästan att den här mannen blev intresserad av mig bara för att jag råkade nämna att jag hade åkt The Whisky Trail. Jag hann aldrig säga att det var en bussresa för pensionärer som jag och min syrra kastade oss med på när vi var i Aberdeen. Det var vi och så tre norska gutter som hoppades på gratis fylla som var under sextiofem, och bussen stånkade sig i maklig takt till olika destillerier i delar av Speysidedistriktet. Det var väldigt intressant och pensionärerna var jättetrevliga och forcerade rutinerat de guidade rundturerna så att vi fick mesta möjliga tid till provsmakning, och snart var vi som en enda stor familj.
Det är möjligt att det finns mer etablerade och proffsiga varianter av sådana här resor med samma namn, jag har ingen aning. Förmodligen gör det det, eftersom det räckte med att säga The Whisky Trail för att det skulle gläntas lite på dörren till whiskykonnesörernas heliga sällskap. Jag blev förstås inte upphöjd till riktig whiskydrickare, men det var som om jag lösgjort mig från populasen i alla fall. Och sedan blev jag nådigt tillfrågad vilken som var min favoritsort, och jag drog till med Cardhu för jag råkar ha en sådan flaska stående i min hylla, och så konsulterade herrarna sin whiskybibel för att stämma av mitt svar med vad världens samlade expertis hade tyckt. I whiskybibeln fanns vartenda sketet destilleri i hela världen uppräknat, och alla sorter var graderade på en skala från 1 till 100 där 100 var superfint. Det som vanliga dödliga tycker är en hyfsad maltwhisky, typ Glenfiddich, fick kanske 40 poäng så det var ju i det närmaste att betrakta som kattpiss. Cardhu fick 93 poäng, så man kan ju säga att mina aktier steg rätt avsevärt, fast jag kan ju mer säga att jag fick nog, för sådär kan man väl för fan inte hålla på. Vi har inte träffats sedan den gången.
För övrigt vill jag nog påstå att jag lika gärna berusar mig på en Jameson eller Queen Anne. Så förfärligt noga är det inte och på fyllan är alla sorter goda. Skål, kosmonauter.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar