Det spelades bättre boll på gräsplanen hemmavid

Ikväll är det fotboll, Sverige-Spanien. Egentligen borde man kanske titta, om inte annat så för att kunna hänga med i snacket. Annars kan det låta som det gjorde för ett tag sedan:

Jag: Jag har nog inte sett på fotboll sedan den där matchen mellan Sverige och Danmark, när det nu var...
Stefan: ...när Gre-No-Li spelade? 
Jag: Ja...ungefär då. 

Det känns ganska osannolikt att jag kommer att följa kvällens match. Jag tycker inte fotboll är spännande annat än i anfallssituationer, och det är ju förfärligt lite anfall i förhållande till tiden som läggs på att harva fram och åter på mittfältet. Jag har dessutom redan bränt allt mitt nationella krut på kvalmatcher till handbolls-EM. Man skulle nästan kunna säga att det är min förtjänst att Sverige åter är med i leken i handbollssammanhang, så någon annan får faktiskt ta ansverat för fotbollen. Jag kan ju inte sköta allt.

En gång var vi några stycken som satt och bevittnade hur Sverige fick pisk av Holland i en av kvartsfinalerna under fotbolls-EM 2004*. När det stod klart att Sverige var utslaget ur mästerskapet, så ville jag i all välmening försöka visa lite positiv anda och muntra upp karlarna i sällskapet, för de var ju i det närmaste beredda att utlysa landssorg. 

I tv-soffan minuten efter slutsignalen:

Karlarna (unisont): Fy fan, det är för jävligt, helvete också, fy fan alltså...
Jag (överslätande och käckt): Men man kan ju heja på Danmark istället! 
Danne (upprört): Vad i helvete är det med dig? ÄR DU INTE SVENSK DIN JÄVEL? 

Det där med fotboll är uppenbarligen allvarliga saker. Så allvarliga att jag överlåter dem åt någon annan.


* Här vill jag lämna det hela öppet för tolkningar. Det KAN ha varit något annat år. Det KAN ha varit VM också. Det KAN ha varit någon annan än Holland som Sverige mötte, och det är inte heller säkert att det var i en kvartsfinal. Men att Sverige var med, det är jag helt säker på. Och att de blev utslagna i just den här matchen. Mer vet jag egentligen inte.