Varning: Texten kan innehålla s k spoilers för böckerna "Jag går bara ut en stund", "Sen tar vi Berlin" och "I en klass för sig".
Men det är ingen fara, ingen av dem är särskilt bra.
Jag tycker jag har haft lite otur med mina bokupplevelser på sista tiden. Det ligger nära till hands att skylla på praorna på adlibris, men inte ens jag kan med gott samvete påstå att det är de som har valt böcker åt mig. Jo, den där boken av Klas Östergren som de skänkte bort. Jag har inte börjat på den än, den ligger och pockar på lite uppmärksamhet, men jag känner inget större sug. Klas Östergren verkar så tråkig, men jag ska ge honom en chans så småningom, förstås.
Men först var det Jack, då. Det var ju ingen särskilt festlig kille precis. Sedan, eller jag läser alltid flera böcker parallellt så det är ingen direkt kronologi i den här texten, läste jag en bok som hette Jag går bara ut en stund. Den handlade om ett par som hade svårt att få barn, men så blir hon gravid men barnet visar sig vara gravt missbildat och hon får göra abort (återberättat som "när jag dödade min dotter") och allt är nattsvart och tungt och hon får ångest och blir deprimerad och botar det genom att gå ut och knulla runt med andra karlar i parti och minut och sedan får hon och hennes man göra en provrörsbefruktning och så blir hon gravid och frågar sin man varför han inte frågade mer om vad hon gjorde, och då säger han något i stil med "för jag tror du har kommit tillbaks nu" och sedan var boken slut. Misär sida upp och sida ner och sen får man inte ens veta hur det går.
Och nu läser jag en som heter Sen tar vi Berlin, som handlar om en ung brud som bor i Malmö och är vilsen och lätt deprimerad, så hon och hennes lesbiska väninna åker till Berlin och bor på kvinnohus och super kopiöst mycket och grottar ner sig i existentiell ångest varvat med barndomsminnen från BUP, men så kommer hon på att hon också är lesbisk och blir kär i en f d hora, vars hallick slagit ihjäl hennes syster mitt framför ögonen på henne och horan har i sin tur skjutit ihjäl hallicken, och de båda brudarna är olyckliga och osäkra och svartsjuka, det är liksom ingen ände på misären. Just nu är det ett stort svartsjukedrama i samband med att de varit på fest där horan dristade sig att byta några ord med sitt ex Hartwig och jag bara dör.
Och samtidigt håller jag på med en som heter I en klass för sig, som skulle vara "en insiktsfull, hjärtslitande och rolig uppväxthistoria, likväl som ett skickligt utforskande av klass, ras och kön i ett drivhus av tonårsångest, sex och ambition" men som hittills bara har handlat om en trög brud som går på internatskola och som har kraftiga slängar av existentiell ångest och som i ett irriterande saktfärdigt tempo återberättar varje detalj allt från hur böcker står placerade i bokhyllan till hur milkshaken ser ut och smakar, och jag bara dör här också för det är så tråkigt.
Jag känner att jag kasta ifrån mig de här intetsägande berättelserna och istället sträckläsa Vilhelm Mobergs Långt ifrån landsvägen och uppföljaren De knutna händerna. Då känner man att man lever, vilket i och för sig är enormt motsägelsefullt för det är sida upp och sida ner av sann misär som grundar sig på rejäla smällar, det är tungt och tröstlöst och ett evigt strävande och oändliga motgångar och inte en gnutta ljus i sikte någonstans. Men bra, väldigt bra, som vi brukar säga.
Skulle man inte kunna kvalitetssäkra elände?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar