När jag i det närmaste bjöd Nicholas Cage på äppelkaka med vaniljsås.

Ikväll tillverkas det äppelkaka i mitt kök. Utan att skryta kan jag nog säga att min äppelkaka är något av det godaste som finns i äppelkaksväg, fast jag antar att det där faktiskt är att betrakta som skryt, och att det nu är många som blir upprörda och vill komma med invändningar och påstå att deras äppelkakor minsann är minst lika goda, om inte godare, och men jag påstår ändå att min är fantastiskt god. Så god att en vän till min exman, en gång på den tiden jag var gift och min exman alltså var min man, under en middag utbrast med emfas Du är en lycklig man, som har en fru som kan göra sådana äppelkakor. 

Det är vad jag kallar en komplimang, och hade mitt liv varit film hade min exmans vän varit Nicholas Cage och min man hade kunnat vara till exempel Harrison Ford, och så hade det utspelats ett spännande triangeldrama där i köket. Många talande blickar och händer som råkade snudda vid varandra medan vaniljsåsen skickades fram och tillbaka och Nicholas Cage erbjöd sig att hjälpa till med disken efteråt och stod väldigt nära och sedan följde en period av förvecklingar och tvivel, för Nicholas Cage hade en gång för många år sedan lämnat mig för en gåtfull skönhet som sedan i sin tur lämnade honomför en annan, och Nicholas Cage insåg att det var mig han alltid hade älskat, och sedan flyttade vi, jag och Nicholas Cage då, jag vet inte riktigt vart Harrison Ford tog vägen men jag antar att vi växte ifrån varandra, in i en gigantisk vindsvåning med utsikt över hela New York, ja våningen var nästintill lika stor som hela New York, och på vår årsdag skulle vi sitta i stearinljussken i höstmörkret och äta den där himmelskt goda äppelkakan, gjord på svenska äpplen, ursprungligen av den sällsynta sorten Greve Pers Bordsäpplen som knappt går att få tag på längre men som Nicholas Cage specialbeställt och låtit specialfrakta över Atlanten för en saftig slant, allt för att få uppleva denna fantastiska smaksensation igen, och vi skulle titta varandra djupt i ögonen och vara enormt lyckliga.

Varför blev det inte så? Jag skyller allt på att min exmans vän hette Bengt. Det gör sig nog inte riktigt i Hollywood.