If there was no police force then tell me what you'd do if 30 000 rioters came running after you

På min inte så spännande väg till jobbet så är det ett ställe när man precis har kommit av motorvägen där det först är ett rödljus och sedan knappt 100 meter senare är det en rondell och sedan kommer man ut på en väg där det är 60 km/h. Jag kör ju till jobbet innan fan själv fått i sig vällingen och brukar därför vara relativt ensam på vägarna. I morse hade jag dock en bil bakom mig hela vägen från motorvägsavfarten och fram till det där trafikljuset, som för en gångs skull var rött eftersom det var en annan bil som stod till mitt höger i  den korsningen. När jag fick grönt så rullade jag framåt i sakta mak, det är liksom ingen mening med att börja gasa på eftersom man alldeles strax ska in i den där rondellen. Men bilen bakom hade uppenbarligen FÅTT NOG bara av att vänta 30 sekunder extra vid rödljuset, så han (jag hann inte se men utgick på rätt så goda grunder från att det var en man) körde om mig, axade på och drog till vänster och mot körriktningen genom rondellen som om det var en himla biljakt i en amerikansk film och inte en mulen tisdagsmorgon på ett industriområde strax utanför centrala Ankeborg. Mindre än en minut senare mötte jag en polisbil på nämnda väg. Hade gärna sett att polisbilen gjorde en U-sväng, körde ikapp fartgalningen och lät denne få stå vid sidan av vägen och bli både bötfälld och skymfad medan jag laglydigt skulle glida förbi. Men det var tydligen för sent för karma att börja jobba, så vi fortsatte var och en åt varsitt håll och fartgalningen fick fortsätta svina omkring helt ostraffat. 

Idag ska jag jobba, springa mina 3 kilometer och sedan hasta hem för att fiska upp Remus för vidare färd mot veterinären för återbesök och kontroll av bukspottkörteln. Tycker han är bättre, om än inte helt bra, men vet inte heller riktigt vad man kan förvänta sig av en gubbhund på fjorton och ett halvt jordsnurr. Vi får väl se vad veterinären säger. 

Igår började min man sin semester. Den har han tänkt ägna åt att först riva ner och sedan bygga upp vårt uthus på ett bättre sätt än tidigare. Gubben som vi köpte huset av var verkligen ingen snickare utan föreståndare i affären här i byn, men han hade ett självförtroende som om han vore hedersmedlem i Byggargarbetarförbundet och byggde på egen hand och av rivningsvirke från ett annat (fd) hus på gatan ett uthus vars konstruktion i bästa fall går att beskriva som "sådär" enligt min man (som är snickare), så nu ska Uthus 2.0 konstrueras av nämnda snickare. Jag misstänker att cirka hälften kommer att bli gjort under denna semester och andra hälften kommer att bli ytterligare ett evighetsprojekt à la min man som jag kommer att irritera ihjäl mig på, kom ihåg var ni hörde det först. 

Igår anlände i alla fall vår nya duschkabin som vi beställde för jättelängesen men så var man tvungen att vara hemma när den anlände, så då bestämde vi hemleveransdatum när min man hade semester. Sen glömde vi båda bort det så när bilen kom så var min man på väg hem från byggvaruhuset och jag hade precis varit ute med hundarna, kört ett pass tabata och sedan gått ut för att släppa ut hönsen i trädgården och hämta in dagens skörd av ägg och såg ut därefter, men det spelar ju ingen roll, ska ju inte ut och ragga liksom. Det dög dock inte med mig utan det var min man som prompt måste vara där och legitimera sig så jag fick stå och snicksnacka med chauffören om ditt och datt en god stund innan min man återvände från sin utfärd till karlarnas paradis. 

Vi köpte ju ny duschkabin för inte alls särskilt länge sedan, typ 2020 och ungefär lika länge har jag retat mig på den, för det var ett djävla SMÄCK där det enda som är positivt med den är möjligen att den är rymlig. Men de medföljande hyllorna har lossnat och fått superlimmas på plats tusen gånger, duschslangen har fått bytas ungefär lika ofta eftersom blandaren är placerad på ett otroligt korkat sätt så att slangen kommer i kläm när man ska lyfta den i huvudhöjd. Det finns också ett fast duschmunstycke eller vad det heter i taket, som ibland producerar iskalla droppar à la kinesisk vattentortyr. Det är också negativt att den är rymlig eftersom den tar upp i princip hela badrummets yta och det är med nöd och näppe man har kunnat klämma in en tvättkorg på de futtiga kvadratcentimeter som återstår. Skurhinken, som vi också förvarar i badrummet, får placeras antingen inne i duschkabinen eller bakom tvättkorgen där man inte når den utan att man först lyfter ut tvättkorgen och då får man lyfta den, tvättkorgen alltså, över toastolen i en manöver som inte återfinns i någon ergonomisk handbok. Så nu åker den jäveln, duschkabinen alltså, UT och ersätts med en som är mindre, men förhoppningsvis bättre. Nu ska den bara monteras också. Gulp. Hoppas intensivt att min man kan fixa det själv medan jag är på jobbet. 

Igår fick jag upp en skojig nyhetsflash på telefonen: Den försvunna wallabyn tillbaka efter månader borta - "Tappade aldrig hoppet". Hahaha, "wallaby", "tappade aldrig hoppet", hahaha. Nä, roligare än så här blir det väl inte. 

Dancing in irrelevance

Jaha, så var det måndag igen. Även om jag gnäller över sen semester och att det känns som åttahundra år tills jag får vara ledig så är det rätt gött att komma till jobbet och slå upp kalendern och se att det inte finns ett enda möte inbokat, förutom de där stående som alltid finns där. Det finns ju att göra ändå, det finns det ju alltid, men man kan ju tänka att det ju faktiskt är superlyxigt att kunna göra det med 100 % fokus, att kunna lägga (nästan) en hel dag oavbruten koncentration på ett projekt. Händer inte annars, note to self nästa gång jag gnäller. 

I fredags skulle det enligt väderprognosen tidigare i veckan vara cirka 15 grader, mulet och lite regn och det passar ju perfekt när man ska springa, speciellt när man som jag både är otränad och värmekänslig. Fredagsförmiddagen passerade med sol, klarblå himmel och inte ett moln så långt ögat kunde nå och då blev jag lite stressad p g a att jag hade Tage med mig på jobbet och hund i bil när solen skiner är ju ingen bra kombination. Strax innan lunch övergick solen till växlande molnighet men det var fortfarande perioder där solen stekte. Det finns EN skuggig plats på den parkeringen jag brukar ställa mig på, men den var faktiskt ledig. Ville dock inte utmana ödet och vara borta för länge, för bilen blir ju varm även om solen inte står på, så istället för att ta samma runda som i tisdags, detvillsäga gå cirka 1,5 km, springa 3 och sedan gå de återstående 1,5 km så sprang jag min såkallade Pi-runda (3,14 km) som börjar precis i anslutning till parkeringen. Det gick rätt bra och bilen var inte jättevarm när jag kom tillbaka. Det var däremot jag! Får lite panik av att springa där solen bara steker på och det inte finns någon skugga någonstans, så det var nog jobbigare än själva löpningen. 

Åkte hem och tog ut hundarna på en promenad. Då passade minsann vädret på att vara väder! Inledde i solsken, men strax mulnade det och började blåsa. Sen fick jag i tur och ordning uppleva regn, lite sol, regn igen, rejäl blåst samt åska. Kom hem som en blöt katt, skalade av mig kläderna och körde benpass och fotrehab när jag ändå var igång. Sen hände väl inget mer utom att min man kom hem tidigare eftersom det var hans sista dag innan semestern. 

Nästa dag vaknade jag med monstruös träningsvärk i röven. För ett tag sen läste/hörde jag någon träningsperson jag följer på Instagram som pratade om "pannkaksrumpa" och det skulle man passa sig för. Det var ett uttryck som jag aldrig hört förut och fattade helt ärligt inte riktigt vad det var, men antar att det handlar om att röven är platt och utan muskler. Scrollade vidare för jag tänkte att det där hade väl ingenting med mig att göra, min röv är inte platt och jag skulle nog vilja påstå att den innehåller mer muskler än fett. Tränar visserligen inte den specifikt, men i the great masterplan för att hålla min artros i schack så ingår ju en massa övningar som involverar sätesmusklerna, och det sker ju även i pilates och ridning så det kommer väl liksom lite på köpet där. 

När jag var hos Fotspecialisten så fick jag ju en övning som var att göra explosiva tåhävningar, detvillsäga stå på en låda eller nåt, gå ner långsamt och sedan skjuta upp igen med våldsam kraft. Detta skulle enligt Fotspecialisten göra musklerna mer elastiska och det i sin tur skulle vara fördelaktigt i löpningen. Lät rimligt, tyckte jag, och i fredags när jag körde mitt benpass så kom jag på att jag skulle kunna vara lite mer explosiv i dom övningarna också. Det är mest en massa varianter av knäböj (eller "squats" som det tydligen numera heter på svenska) och utfallssteg med vikter och dom har jag tidigare gjort långsamt, men nu har Fotspecialisten sagt flera gånger i uppmuntrande ton att "styrkan har du", så jag lade in lite explosivitet i de övningarna. Och DJEFLAR vad det tog, framför allt på sätesmusklerna dårå. Var tydligen inte så vältränad som jag trodde? Jaha, då är det väl bara att fortsätta på den inslagna vägen tänker jag. 

Tog min ömmande röv och gav mig ut med hundarna på långpromenad. Upptäckte att min SAMSUNG HEALTH plötsligt fick för sig att stänga av mätningen för promenader "när målet var uppnått" och målet var något (tror jag) defaultvärde på 3 kilometer som jag inte har brytt mig om att ändra även om jag i princip alltid går längre än så. Fick stänga av målet för att den skulle mäta som jag ville, men när målet stängdes av visades helt plötsligt inte distansen utan tiden, vilket var otroligt irriterande. Inte för att jag tillbringar mina långpromenader med att gå och glo på telefonen, men det händer att jag kastar en blick på telefonen för att se hur långt jag har gått. Är totalt ointresserad av ifall jag har gått 10 minuter eller 2 timmar och 37 minuter, jag vill bara veta distansen och nu skulle alltså detta förvägras mig? Får väl ställa in ett helt orimligt mål på 3 mil eller så för att komma runt detta problem. 

Låg och slöläste på soffan resten av dagen och tittade lite på tv också. Har börjat kolla på den brittiska serien Boiling Point - på liv och död på SVT, tycker den är riktigt bra fast fan vad man blir stressad. Skulle ALDRIG vilja jobba i restaurangbranschen, fattar inte varför folk i t ex Masterchef drömmer om att göra det eller att ha "ett eget kök"? Stressigt som fan, helkassa arbetstider och sen dessutom behöva fjäska och svansa för gäster  för att inte riskera att de ger en dålig recension? 

Igår var det långpromenad, lunch och sedan en vända till stallet för ett möte. Hem igen, sätta igång  en tomatsås som fick stå och puttra ihop sig medan jag tränade pilates och gjorde fotrehab. Sen gjorde jag  vegetarisk lasagne och så kollade vi på näst sista avsnittet av The Glory. När den är slut så ska vi väl påbörja säsong två av House of the dragon tänker jag. 

I veckan som kommer är det som sagt i alla fall på pappret lugnt på jobbet. Remus ska på återbesök hos veterinären imorgon eftermiddag, och på torsdag är det möte i stallet igen, fast i ett annat syfte. Annars inget? Det är ju skönt som omväxling i alla fall. 

  

The warden came around yelling "turn out the lights"

Igår var en rätt händelselös dag. Jobbade med standardsaker, åkte hem, gick med hundarna i ösregn, kom hem, städade, pratade i telefon med min dotter, började kolla på en serie (Boiling point) på SVT Play,  somnade, the end. Jag tycker inte att jag lever ett tråkigt liv, men vissa dagar finns det liksom inte så mycket att brodera ut texten kring.

Förbereder istället ett inlägg om en händelse som inträffade på jobbet för ett tag sen och som vi kallar Mysteriet med den försvunna matlådan, ett drama i en akt där det finns betydligt mer under ytan än vad titeln antyder. Stay tuned for the spännande fortsättning. 

Inwardly we're gathering ourselves

Igår jobbade jag på flitigt och fick undan ett par surdegar. Som i och för sig bara legat sedan i slutet av förra veckan, men det är sånt som jag i normala fall stökar undan direkt och så är det inte mer med det, men den här gången hade jag av lite olika skäl inte gjort det och genast blev det lite jobbigt. Men nu är det gjort. 

Åkte hem, tog med mig hundarna ut i skogen på en liten runda. Tage är pigg som attan, svullnaden har gått ner helt nu och de infekterade såren ser ut att läka fint. Har med honom på jobbet och där håller han sig i stillhet och kliar inte på dom. Hemma vågar jag dock inte släppa honom utom synhåll eftersom både Laban och Remus mycket väl kan tänka sig att hjälpa till med sårtvätt helt oombedda. 

Gjorde fotrehab, åt kvällsmat och sedan var det dags att åka till stallet för möte. Ända sedan jag gick med/blev invald i denna styrelse har jag stört mig på att den är...ostrukturerad. Alla är supertrevliga så det är verkligen inte det, men det pratas mycket och svävas ut hit och dit och ibland fattas det beslut i ett rasande tempo och sen följs det inte riktigt upp och efter ett tag vet man knappt själv vad man har varit med om att bestämma och vem som ska göra vad och inte heller hur utfallet blev. Har medvetet hållit rätt så låg profil för som ny vill man ju inte liksom klampa in där och peka med hela handen och börja styra och ställa och härja. Men nu kunde jag inte hålla mig längre utan föreslog lite förändringar på hur vi skulle kunna jobba på ett mer strukturerat sätt i styrelsen. Tror det togs emot rätt så väl ändå. Annars var det ett tungt möte som handlade om klubbens katastrofdåliga ekonomi och vad vi kan göra för att vända på det. Vilket ju är: minska utgifterna och öka intäkterna, vilket verkligen är lättare sagt än gjort för vi har ju anställd personal och löner och sociala avgifter och allt sånt kostar ju skjortan även om vi inte drar in en krona, plus att allting som har med hästar att göra ju är pissdyrt. Tricky. Men vi får väl kämpa på med våra handlingsplaner, det går ju inte att bara sitta på röven och inte göra något. 

Hade Tage med mig på mötet eftersom jag åkte innan min man kom hem från jobbet. Åkte hem, gav honom kvällsmat och den ena medicinen och sedan fick jag sitta uppe och vänta eftersom den andra medicinen inte får ges ihop med mat utan det ska ha gått minst 30 minuter. Drygt när man bara vill dyka ner i bingen och få sin skönhetssömn, men vad gör man (rätt svar: spelar block buster på telefonen). Min man hade redan gått och lagt sig så där hade jag ingen hjälp. 

Idag vaknade jag med huvudvärk. När jag har ont i huvudet kan jag nästan inte ha glasögon för det är som att de trycker på en punkt på näsryggen som gör att huvudvärken blir värre, så idag tog jag linser. Slutade ju använda linser på jobbet p g a att jag tyckte jag fick ont i huvudet när jag suttit mycket framför skärmar, vilket jag ju i princip gör 8 timmar om dagen, så vi får väl se hur det här går. Det kanske rent av tar ut varandra, hehe. 

Together we could break this trap

I DID IT! Sprang 3 kilometer alltså. Det kan ju låta som ingenting men kändes som a giant step for mankind eller åtminstone för mig. Var helt orimligt nervös innan, eller nervös var kanske fel ord, men orolig att jag inte skulle orka. För det är något med att inte ens kunna springa 3 kilometer som gör att man i princip lika gärna skulle kunna lägga sig ner och dö. Och ibland när jag har tränat intervaller så har jag känt att nä gud, jag klarar inte en meter till, och då har jag ju sprungit max 2 minuter. Fast det är klart, i ett högre tempo. Men ändå. Gick och funderade på ett lämpligt upplägg, har en runda som jag kallar för Pi-rundan eftersom den är 3,14 kilometer, men den är bara på grusväg och lite asfalt, och Fotspecialisten har ju sagt att jag helst ska springa på stigar eller annat ojämnt underlag. Bestämde mig därför för en runda som är lite drygt 6 kilometer och som är ungefär 60/40 grusväg och stig, springa till en punkt där jag skulle gissa var halva sträckan och sen gå resten. 

Vädret var perfekt: mulet, ungefär 17 grader, lätt duggregn. Gick ut extremt långsamt för att slippa hamna i den där jobbiga känslan av att man vill lägga av efter 500 meter. Och den kom inte, inte heller när jag ökade till min vanliga lunk (som för all del verkligen inte är speciellt snabb den heller). Jag knogade på, inget speciellt hände och vips  (eller det var kanske att ta i, för det gick som sagt i snigeltempo men Fotspecialisten hade betonat att jag skulle TA DET I LUGNT TEMPO, fast det är inte så stor skillnad skulle jag säga, hehehe) var jag framme vid grinden till kohagen där jag bestämt att 3 kilometer var, en snabb blick på telefonen visade att min bedömning var helt korrekt. Var så extremt nöjd med mig själv att man skulle kunna tro att jag hade vunnit en olympisk medalj. Fick liksom tillbaks lite löparsjälvförtroende för kan man springa 3 kilometer så kan man också springa 5, och kan man springa 5 kan man springa 10, osv. 

Har nyligen gått med i en Facebookgrupp som föreslogs för mig och som hette Running at 40+ och som inledningsvis verkade bestå av peppiga inlägg i stil med A 30 minute mile is just as fas as a 7 minute mile och Slow runners make fast runners look good - you're welcome och No matter how slow you go, you are still lapping everybody on the couch och bilder på människor som antingen var jättegamla (alltså snarare 80+ men det är ju också 40+) eller rätt så överviktiga som kämpade på. Där kände jag mig hemma. Sedan  fick jag en inbjudan till en annan grupp som hette R40+ Running community och där var det väl lite mer folk som la ut bilder på sina springturer med tider och distanser och då sprang de både skitlångt och skitsnabbt så det var inte lika kul. Den ska jag nog gå ur om det ska fortsätta i den här stilen, hahaha.

På väg tillbaka till bilen mötte jag en familj med barnvagnar och en (antog jag) mormor eller farmor som frågade var sjön låg. Förklarade att det visserligen finns en sjö bara några hundra meter bort, men den är inte så välordnad med strand och grejer utan det är rätt mycket vass och sly i vägen så man ser i princip aldrig sjön. Berättade sedan att om man följde den här vägen någon kilometer bort så kom man till en fin liten slinga där det också finns ett fågeltorn från vilken man nog hade den bästa utsikten över sjön. Mormor/farmor tyckte dock det var för långt att gå för barnen och tackade för informationen. Kom sedan på att jag nog hade sagt "vattentorn" istället för "fågeltorn" och det är ju inte riktigt samma sak, men de skulle ju ändå inte dit så skitsamma.

Körde hem, svängde inom affären och handlade lite, åkte hem och i samma sekund som jag klev innanför dörrarna så fick jag ett sms att jag hade paket att hämta i nämnda affär. Gick ut med hundarna, gick hem med dom, kvistade tillbaka till affären och hämtade paketet med avelsäggen som jag hade beställt. Kom hem, packade upp äggen, petade med snudd på livet som insats in dom under surhönan Ulrika som inte alls verkade uppskatta detta utan högg mig i händerna med näbben och en gång träffade hon ett av äggen så det gick sönder så där gick 20 spänn åt helvete. När jag gick ut för att stänga i hönsgården på kvällen så hade hon dock petat in allihop under sig så förhoppningsvis går det bra nu. 

Gick in, tränade pilates, åt kvällsmat och tja, det var väl den dagen det. Idag är det först jobb och sen ikväll är det styrelsemöte i stallet. Vi ska avhandla klubbens dåliga ekonomi så det blir nog ett tungt möte. Over & out. 

Bröd och mjölk

Har läst Bröd och mjölk av Karolina Ramqvist, en bok som råkade stå på "nyss återlämnat"-hyllan och som jag snappade åt mig sist jag var på bibblan. Detta är handlingen: 

"Det jag minns är smaken, sötman i min mun och hur den övertog mig. Jag tror att det var första gången det jag åt förvandlade mig, men jag vet inte säkert. Det är bara ett minne, det första som kommer när jag försöker tänka tillbaka."
Hon minns mandarinerna, det rostade brödet, hur ett av de första orden var Schwarzwaldtårta. Att en tallrik färdiggräddade pannkakor på diskbänken betydde att hon skulle vara ensam hemma på kvällen. I Bröd och mjölk spårar Karolina Ramqvist en ensam flickas uppväxt i minnena av maten, den som kan fylla hela hennes sinne och samtidigt hotar att förtära henne. Hon minns sin mammas doft, mormors risgrynspudding och första gången hos pappan, hur han lagade en perfekt middag till henne.
Vem var hon? Hur blev hon? Vad är ett beroende, och är det möjligt att återskapa en maträtt? I centrum står matsalsbordet som gått i arv, ett bord tänkt för stora middagar, som hon oftast suttit vid ensam.Hon har tagit med sig det till ettan där hon ska bo, varannan vecka med dottern. Allt hon vill är att överkomma sin besatthet vid mat - och laga en risgrynspudding som dottern ska vilja smaka. 

På omslaget stod en kommentar från HD att den här var "otroligt välskriven" och det kanske den är, men jag vet inte. Fick lite samma känsla som när jag läste Mig äger ingen, att sidorna mest fylls av detaljerade beskrivningar av olika föremål (och, i det här fallet, även maträtter) som jag tänker inte direkt utgör en berättelse, men det kanske är jag som inte fattar vad som är välskrivet dårå. Den här boken får två risgryn av fem möjliga. 

What did you hear me say?

Igår ringde veterinären och sa att Tage nu var mycket piggare och kunde få åka hem. Susade iväg till djursjukhuset, fick förhållningsråd: antibiotika och antiinflammatoriska/smärtstillande tabletter i en vecka,  tvätta såren morgon och kväll, ta det lugnt, endast korta koppelpromenader. Fick också den kanske konstigaste frågan någonsin när jag skulle betala: Och det här är inget som du tänker att du vill direktreglera mot försäkringsbolaget? Alltså, finns det någon som INTE vill direktreglera mot försäkringsbolaget? Finns det någon som tänker Ånej, 8500 kronor kan jag lägga ut ur egen kassa och sedan vänta 25 arbetsdagar på att försäkringsbolaget ska betala tillbaka en del av dom! (vilket tydligen är  åtminstone Agrias standardförfarande, har jag bittert fått erfara), det är väl ingen normal som tänker så? Den normala frågan är väl om man VILL direktreglera, för det vill man ju även om försäkringsbolagen och/eller djursjukhusen tar ut en avgift för det också såklart, man blir ju alltid blåst på något sätt, men det är ju tusen gånger smidigare för alla inblandade och det kändes jättemärkligt att stå och nästan behöva invända att jo, jag tänker mig faktiskt att jag vill det. 

Åkte sedan tillbaks till jobbet eftersom jag insåg att jag inte skulle hinna hem till det möte på eftermiddagen som jag hade tänkt ta hemifrån. Var med på mötet, åkte sedan till apoteket för att hämta ut medicinen. Vis av den gången då jag skulle hämta tre olika sorters medicin till Remus så hade jag bett veterinären att kolla vilket eller vilka apotek som kunde tänkas ha de här medicinerna hemma och det visade sig att det fanns på ett apotek i en by som ligger på vägen hem, plus på Ica Maxi men dit vill man ju helst inte om man kan slippa. Så in på detta apotek och hon i kassan, receptarie heter det kanske, fiskade flinkt fram den ena medicinen och sen hittade hon inte den andra. Har aldrig varit med om annat än att apotekspersonalen med tvärsäkra steg går fram till den här väggen med enormt många och långa lådor som finns bakom disken, drar ut exakt rätt låda och hittar exakt den rätta förpackningen på direkten och man tänker att vad som än i världen händer så råder det åtminstone på apoteket ordning och reda, pengar på fredag. Man vill inte se apotekspersonal börja stå och dra ut lådor på måfå och leta planlöst, det vill man verkligen inte. Det var rent av smärtsamt att bevittna. Men till slut fick hon-i-kassan hjälp av en kollega, och då låg de tre förpackningarna som det enligt lagersaldot skulle finnas, i en random kartong någon helt annanstans. Jag är i chock. Nästa gång blir det Ica Maxi. 

Kom hem, försökte se till att flocken återförenades på ett sansat sätt men det var lättare sagt än gjort. Tage och Laban må vara stränga trätobröder emellanåt, men de gillar också varandra väldigt, väldigt mycket. Tog ut dom på det som skulle vara en kort och lugn koppelpromenad runt kvarteret (motsvarande, det finns inga kvarter där jag bor utan vi har en runda som vi kallar "runt firman" men det är ju gissningsvis obegripligt för en som inte är bekant med den lokala geografin i Nästan-Österlen). Kom hem igen, var trött och hungrig och borde träna men mitt dagsprogram var helt uppfuckat. Jag gör ett träningsschema för den kommande veckan, men det bygger på att allting går som planerat, inte att man ska vimsa iväg till djursjukhus, jobba till mycket senare än planerat och slutligen bevittna apotekskaos. Tog mig samman och körde mitt planerade tabatapass och fotrehab. Har ett nytt träningsprogram där en av övningarna är tåhävningar där man ska gå ner låååångsamt och sedan skjuta upp igen med en enorm explosivitet, det är för att få bättre elasticitet i musklerna och på det viset bli en bättre löpare, enligt Fotspecialisten vars råd jag följer blint. 

Sen kom min man hem. Berättade för honom att Tage, vars personlighet ju är en blandning av pajas och känslig konstnärssjäl, blivit ledsen när jag sagt åt honom när han försökt klia på såren, och då svarade han (min man, inte Tage) något (i mina öron) rätt mästrande om att jag inte fick bli så känslomässigt engagerad "utan du måste ju vara lugn i det här och inte dras med i hans sinnesstämning". Jag hade verkligen inte blivit varken det ena eller det andra utan det var mer att betrakta som allmänt informationsöverlämnande, men jag lät det bero. Sedan sa jag något om att nu när han kommit hem och kunde passa Tage så att han eller någon "hjälpsam" kamrat inte kliade eller slickade på såren samt tog det lugnt, så tänkte jag ta en promenad eftersom Tage bara ska ha korta promenader. Du kan ju ta med de andra, föreslog min man och tillade något om att de "skulle bli rastlösa annars" (vilket är en lögn för våra hundar älskar visserligen att promenera, men de älskar lika mycket att bara ligga på soffan och slappa), men jag sa att det ville jag inte för jag vet av erfarenhet att om man tar ut bara en så blir de andra jättebesvikna och då är det bättre att alla får stanna hemma. Ja, du gör som du vill, svarade min man (i mina öron) nästan lite nådigt, som att jag behövde hans godkännade eller något. 

Lite senare nämnde jag den här (i mina öron) rätt konstiga frågan från djursjukhuset om jag ville direktreglera, och vips började min man att både mansplaina och killgissa friskt om att Det kan säkert vara på många olika sätt och det kanske är så att om man har ett företag så är det mer fördelaktigt om man kan visa upp att man har haft en omsättning på 8500 än om man inte har haft det och yadayadayada forever och jag fattade verkligen inte vad det här konstgjorda resonemanget skulle syfta till och by the way så är det väl ingen "omsättning"att man betalar 8500 kronor i veterinäravgifter, omsättning är väl ett företags intäkter från varor och tjänster och har inget att göra med ifall någon betalar ditt nu och får igen datt senare. Efter att ha gjort vissa invändningar där han (min man, fortfarande inte Tage) bara vecklade in sig mer och mer i sina jättekonstiga antaganden som gick ut på att det normala inte skulle vara att direktreglera ett försäkringsärende (vilket jag tvärtom skulle påstå att det ÄR, men inte enligt Killgissningarnas Riksförbund dårå), ergo skulle denna i mina öron konstiga fråga från hon-i-receptionen-på-djursjukhuset vara HELT NORMAL, följt av en massa kontraproduktiva invändningar i stil med Jamen det är ju precis det jag säger när han precis sagt exakt tvärtom. Det går ju inte att föra ett normalt resonemang baserat på någon som bara fabulerar fritt och till det hela tiden och dessutom ändrar sig hit och dit och när min man håller på så här (det gör han inte alltid, för det mesta går det att föra helt normala diskussioner, men ibland är det som att han går i baklås och i barndom på en och samma gång) så är det lögn att komma till konsensus om någonting. Till slut tröttnade jag på hans väldigt långsökta spekulationer och sa Ja, eller så kan du ju bara hålla med mig om att det var en märklig fråga? Utvecklade mitt resonemang med att ibland känns det som att han  ska säga emot bara som någon slags princip, och det togs inte emot väl kan jag väl säga. Vid det här laget var båda två trötta, hungriga, uppretade och den kloke hade ju tagit time out men vi ägnade måndagskvällen åt ett långt och trist resonemang om vem som hade tyckt och sagt vad och hur det kunde tolkas på ett för motparten mest ofördelaktiga sätt, och så vidare i all oändlighet som mynnade ut i någon slags deluxe-variant av Finsk Stämning™. Sen gick jag ut på min promenad, halv åtta på kvällen! Ej likt mig. Utan hundar och utan skor och med Tim Steinfort i lurarna för det är bra musik när man är lite uppretad. Traskade 6,8 km, det var en skön och ljummen sommarkväll så på det viset gjorde det ju inget. Kom hem klockan 21 och då är det ju läggdags så det var bara att hoppa in i duschen och sen i säng. 

Idag ska jag springa! 3 kilometer! Är nästan lite nervös, för det var så längesen jag sprang sammanhängande. 3 kilometer är ju i princip ingenting, men jag vet också sen gammalt att det spelar nästan ingen roll hur vältränad jag är, den första kilometern är asjobbig men sen brukar jag komma in i en lunk och då går det bra, men det är mentalt jobbigt att veta att man har en viss distans framför sig när det ibland känns som man vill lägga sig ner och dö efter kanske 500 meter. Man hoppas ju att den här intervallträningen ändå har gett någon slags wax on-wax off-effekt, detvillsäga att det liksom kommer att trilla ut någon slags, i det här fallet, uthållighet när man i själva verket tränat något annat. Vi får se, vi får se. Sen ska ju kroppen hålla också. Vi får se, vi får se.