Flickorna vid altaret

Har läst Flickorna vid altaret av Mattias Edvardsson, en fortsättning på Gravglänta och Vykort från en mördare som jag läst och tyckt varit sådär. Oklart varför jag fortsätter med en serie som jag bara tycker är sådär, men det beror väl på att jag ändå hoppas på Mattias Edvardsson som ju ändå levererat bra skit emellanåt. Detta är handlingen:

En sluten sekt har bosatt sig på en ensligt belägen bondgård på Söderslätt. Det är försommar 1995 när en tonårsflicka hittas död i ett badkar på gården. Först avskrivs dödsfallet som självmord, men när utredarna på brottsroteln i Trelleborg får veta vilka som bor på gården anar de genast oråd.

Gunni Hilding och hennes kollegor börjar gräva i fallet och hamnar omedelbart på kollisionskurs med sektmedlemmarna, som gör allt för att sanningen inte ska komma fram. Samtidigt slits Gunni mellan plikten, sitt förflutna och lojaliteten med sin egen familj som står den karismatiske sektledaren nära.

Jag tyckte väl den här boken ändå var snäppet bättre än de två första. Tycker fortfarande karaktärerna är rätt platta och intetsägande, men själva berättelsen var ändå lite spännande. Störde mig på detaljer som till exempel att Gunni efter en ridtur "tog av skyddsvästen", kan säga att 1995 var det INGEN vuxen person som red med skyddsväst med mindre än att man tävlade fälttävlan, plus det i det närmaste tvångmässiga redogörandet för vad alla äter i olika sammanhang, det är väl ändå inte Fem söker en skatt? Den här boken får tre korta predikningar av fem möjliga.