Together we could break this trap

I DID IT! Sprang 3 kilometer alltså. Det kan ju låta som ingenting men kändes som a giant step for mankind eller åtminstone för mig. Var helt orimligt nervös innan, eller nervös var kanske fel ord, men orolig att jag inte skulle orka. För det är något med att inte ens kunna springa 3 kilometer som gör att man i princip lika gärna skulle kunna lägga sig ner och dö. Och ibland när jag har tränat intervaller så har jag känt att nä gud, jag klarar inte en meter till, och då har jag ju sprungit max 2 minuter. Fast det är klart, i ett högre tempo. Men ändå. Gick och funderade på ett lämpligt upplägg, har en runda som jag kallar för Pi-rundan eftersom den är 3,14 kilometer, men den är bara på grusväg och lite asfalt, och Fotspecialisten har ju sagt att jag helst ska springa på stigar eller annat ojämnt underlag. Bestämde mig därför för en runda som är lite drygt 6 kilometer och som är ungefär 60/40 grusväg och stig, springa till en punkt där jag skulle gissa var halva sträckan och sen gå resten. 

Vädret var perfekt: mulet, ungefär 17 grader, lätt duggregn. Gick ut extremt långsamt för att slippa hamna i den där jobbiga känslan av att man vill lägga av efter 500 meter. Och den kom inte, inte heller när jag ökade till min vanliga lunk (som för all del verkligen inte är speciellt snabb den heller). Jag knogade på, inget speciellt hände och vips  (eller det var kanske att ta i, för det gick som sagt i snigeltempo men Fotspecialisten hade betonat att jag skulle TA DET I LUGNT TEMPO, fast det är inte så stor skillnad skulle jag säga, hehehe) var jag framme vid grinden till kohagen där jag bestämt att 3 kilometer var, en snabb blick på telefonen visade att min bedömning var helt korrekt. Var så extremt nöjd med mig själv att man skulle kunna tro att jag hade vunnit en olympisk medalj. Fick liksom tillbaks lite löparsjälvförtroende för kan man springa 3 kilometer så kan man också springa 5, och kan man springa 5 kan man springa 10, osv. 

Har nyligen gått med i en Facebookgrupp som föreslogs för mig och som hette Running at 40+ och som inledningsvis verkade bestå av peppiga inlägg i stil med A 30 minute mile is just as fas as a 7 minute mile och Slow runners make fast runners look good - you're welcome och No matter how slow you go, you are still lapping everybody on the couch och bilder på människor som antingen var jättegamla (alltså snarare 80+ men det är ju också 40+) eller rätt så överviktiga som kämpade på. Där kände jag mig hemma. Sedan  fick jag en inbjudan till en annan grupp som hette R40+ Running community och där var det väl lite mer folk som la ut bilder på sina springturer med tider och distanser och då sprang de både skitlångt och skitsnabbt så det var inte lika kul. Den ska jag nog gå ur om det ska fortsätta i den här stilen, hahaha.

På väg tillbaka till bilen mötte jag en familj med barnvagnar och en (antog jag) mormor eller farmor som frågade var sjön låg. Förklarade att det visserligen finns en sjö bara några hundra meter bort, men den är inte så välordnad med strand och grejer utan det är rätt mycket vass och sly i vägen så man ser i princip aldrig sjön. Berättade sedan att om man följde den här vägen någon kilometer bort så kom man till en fin liten slinga där det också finns ett fågeltorn från vilken man nog hade den bästa utsikten över sjön. Mormor/farmor tyckte dock det var för långt att gå för barnen och tackade för informationen. Kom sedan på att jag nog hade sagt "vattentorn" istället för "fågeltorn" och det är ju inte riktigt samma sak, men de skulle ju ändå inte dit så skitsamma.

Körde hem, svängde inom affären och handlade lite, åkte hem och i samma sekund som jag klev innanför dörrarna så fick jag ett sms att jag hade paket att hämta i nämnda affär. Gick ut med hundarna, gick hem med dom, kvistade tillbaka till affären och hämtade paketet med avelsäggen som jag hade beställt. Kom hem, packade upp äggen, petade med snudd på livet som insats in dom under surhönan Ulrika som inte alls verkade uppskatta detta utan högg mig i händerna med näbben och en gång träffade hon ett av äggen så det gick sönder så där gick 20 spänn åt helvete. När jag gick ut för att stänga i hönsgården på kvällen så hade hon dock petat in allihop under sig så förhoppningsvis går det bra nu. 

Gick in, tränade pilates, åt kvällsmat och tja, det var väl den dagen det. Idag är det först jobb och sen ikväll är det styrelsemöte i stallet. Vi ska avhandla klubbens dåliga ekonomi så det blir nog ett tungt möte. Over & out. 

Bröd och mjölk

Har läst Bröd och mjölk av Karolina Ramqvist, en bok som råkade stå på "nyss återlämnat"-hyllan och som jag snappade åt mig sist jag var på bibblan. Detta är handlingen: 

"Det jag minns är smaken, sötman i min mun och hur den övertog mig. Jag tror att det var första gången det jag åt förvandlade mig, men jag vet inte säkert. Det är bara ett minne, det första som kommer när jag försöker tänka tillbaka."
Hon minns mandarinerna, det rostade brödet, hur ett av de första orden var Schwarzwaldtårta. Att en tallrik färdiggräddade pannkakor på diskbänken betydde att hon skulle vara ensam hemma på kvällen. I Bröd och mjölk spårar Karolina Ramqvist en ensam flickas uppväxt i minnena av maten, den som kan fylla hela hennes sinne och samtidigt hotar att förtära henne. Hon minns sin mammas doft, mormors risgrynspudding och första gången hos pappan, hur han lagade en perfekt middag till henne.
Vem var hon? Hur blev hon? Vad är ett beroende, och är det möjligt att återskapa en maträtt? I centrum står matsalsbordet som gått i arv, ett bord tänkt för stora middagar, som hon oftast suttit vid ensam.Hon har tagit med sig det till ettan där hon ska bo, varannan vecka med dottern. Allt hon vill är att överkomma sin besatthet vid mat - och laga en risgrynspudding som dottern ska vilja smaka. 

På omslaget stod en kommentar från HD att den här var "otroligt välskriven" och det kanske den är, men jag vet inte. Fick lite samma känsla som när jag läste Mig äger ingen, att sidorna mest fylls av detaljerade beskrivningar av olika föremål (och, i det här fallet, även maträtter) som jag tänker inte direkt utgör en berättelse, men det kanske är jag som inte fattar vad som är välskrivet dårå. Den här boken får två risgryn av fem möjliga. 

What did you hear me say?

Igår ringde veterinären och sa att Tage nu var mycket piggare och kunde få åka hem. Susade iväg till djursjukhuset, fick förhållningsråd: antibiotika och antiinflammatoriska/smärtstillande tabletter i en vecka,  tvätta såren morgon och kväll, ta det lugnt, endast korta koppelpromenader. Fick också den kanske konstigaste frågan någonsin när jag skulle betala: Och det här är inget som du tänker att du vill direktreglera mot försäkringsbolaget? Alltså, finns det någon som INTE vill direktreglera mot försäkringsbolaget? Finns det någon som tänker Ånej, 8500 kronor kan jag lägga ut ur egen kassa och sedan vänta 25 arbetsdagar på att försäkringsbolaget ska betala tillbaka en del av dom! (vilket tydligen är  åtminstone Agrias standardförfarande, har jag bittert fått erfara), det är väl ingen normal som tänker så? Den normala frågan är väl om man VILL direktreglera, för det vill man ju även om försäkringsbolagen och/eller djursjukhusen tar ut en avgift för det också såklart, man blir ju alltid blåst på något sätt, men det är ju tusen gånger smidigare för alla inblandade och det kändes jättemärkligt att stå och nästan behöva invända att jo, jag tänker mig faktiskt att jag vill det. 

Åkte sedan tillbaks till jobbet eftersom jag insåg att jag inte skulle hinna hem till det möte på eftermiddagen som jag hade tänkt ta hemifrån. Var med på mötet, åkte sedan till apoteket för att hämta ut medicinen. Vis av den gången då jag skulle hämta tre olika sorters medicin till Remus så hade jag bett veterinären att kolla vilket eller vilka apotek som kunde tänkas ha de här medicinerna hemma och det visade sig att det fanns på ett apotek i en by som ligger på vägen hem, plus på Ica Maxi men dit vill man ju helst inte om man kan slippa. Så in på detta apotek och hon i kassan, receptarie heter det kanske, fiskade flinkt fram den ena medicinen och sen hittade hon inte den andra. Har aldrig varit med om annat än att apotekspersonalen med tvärsäkra steg går fram till den här väggen med enormt många och långa lådor som finns bakom disken, drar ut exakt rätt låda och hittar exakt den rätta förpackningen på direkten och man tänker att vad som än i världen händer så råder det åtminstone på apoteket ordning och reda, pengar på fredag. Man vill inte se apotekspersonal börja stå och dra ut lådor på måfå och leta planlöst, det vill man verkligen inte. Det var rent av smärtsamt att bevittna. Men till slut fick hon-i-kassan hjälp av en kollega, och då låg de tre förpackningarna som det enligt lagersaldot skulle finnas, i en random kartong någon helt annanstans. Jag är i chock. Nästa gång blir det Ica Maxi. 

Kom hem, försökte se till att flocken återförenades på ett sansat sätt men det var lättare sagt än gjort. Tage och Laban må vara stränga trätobröder emellanåt, men de gillar också varandra väldigt, väldigt mycket. Tog ut dom på det som skulle vara en kort och lugn koppelpromenad runt kvarteret (motsvarande, det finns inga kvarter där jag bor utan vi har en runda som vi kallar "runt firman" men det är ju gissningsvis obegripligt för en som inte är bekant med den lokala geografin i Nästan-Österlen). Kom hem igen, var trött och hungrig och borde träna men mitt dagsprogram var helt uppfuckat. Jag gör ett träningsschema för den kommande veckan, men det bygger på att allting går som planerat, inte att man ska vimsa iväg till djursjukhus, jobba till mycket senare än planerat och slutligen bevittna apotekskaos. Tog mig samman och körde mitt planerade tabatapass och fotrehab. Har ett nytt träningsprogram där en av övningarna är tåhävningar där man ska gå ner låååångsamt och sedan skjuta upp igen med en enorm explosivitet, det är för att få bättre elasticitet i musklerna och på det viset bli en bättre löpare, enligt Fotspecialisten vars råd jag följer blint. 

Sen kom min man hem. Berättade för honom att Tage, vars personlighet ju är en blandning av pajas och känslig konstnärssjäl, blivit ledsen när jag sagt åt honom när han försökt klia på såren, och då svarade han (min man, inte Tage) något (i mina öron) rätt mästrande om att jag inte fick bli så känslomässigt engagerad "utan du måste ju vara lugn i det här och inte dras med i hans sinnesstämning". Jag hade verkligen inte blivit varken det ena eller det andra utan det var mer att betrakta som allmänt informationsöverlämnande, men jag lät det bero. Sedan sa jag något om att nu när han kommit hem och kunde passa Tage så att han eller någon "hjälpsam" kamrat inte kliade eller slickade på såren samt tog det lugnt, så tänkte jag ta en promenad eftersom Tage bara ska ha korta promenader. Du kan ju ta med de andra, föreslog min man och tillade något om att de "skulle bli rastlösa annars" (vilket är en lögn för våra hundar älskar visserligen att promenera, men de älskar lika mycket att bara ligga på soffan och slappa), men jag sa att det ville jag inte för jag vet av erfarenhet att om man tar ut bara en så blir de andra jättebesvikna och då är det bättre att alla får stanna hemma. Ja, du gör som du vill, svarade min man (i mina öron) nästan lite nådigt, som att jag behövde hans godkännade eller något. 

Lite senare nämnde jag den här (i mina öron) rätt konstiga frågan från djursjukhuset om jag ville direktreglera, och vips började min man att både mansplaina och killgissa friskt om att Det kan säkert vara på många olika sätt och det kanske är så att om man har ett företag så är det mer fördelaktigt om man kan visa upp att man har haft en omsättning på 8500 än om man inte har haft det och yadayadayada forever och jag fattade verkligen inte vad det här konstgjorda resonemanget skulle syfta till och by the way så är det väl ingen "omsättning"att man betalar 8500 kronor i veterinäravgifter, omsättning är väl ett företags intäkter från varor och tjänster och har inget att göra med ifall någon betalar ditt nu och får igen datt senare. Efter att ha gjort vissa invändningar där han (min man, fortfarande inte Tage) bara vecklade in sig mer och mer i sina jättekonstiga antaganden som gick ut på att det normala inte skulle vara att direktreglera ett försäkringsärende (vilket jag tvärtom skulle påstå att det ÄR, men inte enligt Killgissningarnas Riksförbund dårå), ergo skulle denna i mina öron konstiga fråga från hon-i-receptionen-på-djursjukhuset vara HELT NORMAL, följt av en massa kontraproduktiva invändningar i stil med Jamen det är ju precis det jag säger när han precis sagt exakt tvärtom. Det går ju inte att föra ett normalt resonemang baserat på någon som bara fabulerar fritt och till det hela tiden och dessutom ändrar sig hit och dit och när min man håller på så här (det gör han inte alltid, för det mesta går det att föra helt normala diskussioner, men ibland är det som att han går i baklås och i barndom på en och samma gång) så är det lögn att komma till konsensus om någonting. Till slut tröttnade jag på hans väldigt långsökta spekulationer och sa Ja, eller så kan du ju bara hålla med mig om att det var en märklig fråga? Utvecklade mitt resonemang med att ibland känns det som att han  ska säga emot bara som någon slags princip, och det togs inte emot väl kan jag väl säga. Vid det här laget var båda två trötta, hungriga, uppretade och den kloke hade ju tagit time out men vi ägnade måndagskvällen åt ett långt och trist resonemang om vem som hade tyckt och sagt vad och hur det kunde tolkas på ett för motparten mest ofördelaktiga sätt, och så vidare i all oändlighet som mynnade ut i någon slags deluxe-variant av Finsk Stämning™. Sen gick jag ut på min promenad, halv åtta på kvällen! Ej likt mig. Utan hundar och utan skor och med Tim Steinfort i lurarna för det är bra musik när man är lite uppretad. Traskade 6,8 km, det var en skön och ljummen sommarkväll så på det viset gjorde det ju inget. Kom hem klockan 21 och då är det ju läggdags så det var bara att hoppa in i duschen och sen i säng. 

Idag ska jag springa! 3 kilometer! Är nästan lite nervös, för det var så längesen jag sprang sammanhängande. 3 kilometer är ju i princip ingenting, men jag vet också sen gammalt att det spelar nästan ingen roll hur vältränad jag är, den första kilometern är asjobbig men sen brukar jag komma in i en lunk och då går det bra, men det är mentalt jobbigt att veta att man har en viss distans framför sig när det ibland känns som man vill lägga sig ner och dö efter kanske 500 meter. Man hoppas ju att den här intervallträningen ändå har gett någon slags wax on-wax off-effekt, detvillsäga att det liksom kommer att trilla ut någon slags, i det här fallet, uthållighet när man i själva verket tränat något annat. Vi får se, vi får se. Sen ska ju kroppen hålla också. Vi får se, vi får se. 

Man kan inte säga allt

Har läst Man kan inte säga allt av Peter Pohl, detta är handlingen: 

Men vad i helvete: Sussy har inte kommit hem ännu! Vår deal, syrran, vår deal! Det här håller inte. Mitt beslut är fattat. Det får vara hur pinsamt som helst för henne, men nu hämtar jag hem henne. Halv tio och nermörkt ute, då har hon väl följt med hem till någon. Trots nollchans att hitta henne på lekplatsen spårar jag ditåt. När jag rundar hörnet ser jag att lekplatsen badar i ljus. Är det tivoli nu igen? hinner jag undra. Hinner, innan jag ser att det stämmer inte alls. Ingen musik, inget glam, inte rätta sortens strålkastare. Och publiken ... silhuetterna som står alldeles stilla ... Det där är inte tivolipublik, Hela scenen berättar att något har hänt. 

Jag gillade den här boken inledningsvis, det känns ju i och för sig lite sådär att säga att man gillar en bok som är tragisk, men ja, ni fattar. Sen tyckte jag den blev lite...konstig, invecklad liksom och jag förstod inte riktigt hur allting hängde ihop, det kändes nästan lite konspiratoriskt? Slutet kändes också konstigt, som att det inte var något slut? Eller så var det ett medvetet stilgrepp för att spegla att så här är det i verkligheten, man förstår inte allt, får inte reda på allt och det finns inget slut? Eller så är jag bara allmänt trög. Den här boken får tre nolltoleranser av fem möjliga. 

Juli!

Nämen...är det redan juli? tänkte jag i morse, för jag har tydligen inte riktigt hängt med, utan tänkt att sista juni nog var någon gång den här veckan. Men det var tydligen igår. Så här avslutades juni:

I fredags hade jag bestämt att jag skulle sluta vid lunch och sedan åka till stallet och hjälpa till att ta ut  alla hästarna i deras sommarhagar för att jag sedan skulle få lite tid med personalen angående information som skulle ut på hemsidan innan de gick på semester. Min kalender var nästan tom, bara två korta möten rätt tidigt på morgonen så det skulle ju gå bra. Sen kom ett sista-minuten-catch-up-before-holidays-möte som drog ut på tiden så det blev i alla fall stressigt, men jag hann. Hade också varit listig och tagit med mig ett par gympaskor för enda gången jag inte helhjärtat älskar och förespråkar barfotaskor är väl när man leder hästar. Tror egentligen inte att det skulle vara så stor skillnad om man skulle bli trampad, bortsett från sulan så består väl en gympasko strängt talat egentligen bara av lite mer tyg, men det känns helt enkelt inte bra med barfotaskorna i kombination med hovar. 

Dock var jag inte så listig att jag hade tagit med ett par strumpor, och redan efter första vändan så kände jag att jag höll på att få skav på insidan av foten. Efter tredje vändan var det (visade det sig) ett öppet sår i storleksordning av en enkrona på vänster fot och ett mindre, kanske som en tioöring, på höger. Aj. Bortsett från det så var det 29 grader varmt, luftfuktigheten kändes som flera tusen procent och alla Sveriges flugor, myggor och bromsar surrade runt oss och kalasade frejdigt på såväl människo- som hästblod. Men efter tre vändor så var alla hästar och ponnyer där de skulle vara. Slet av mig skorna och gick barfota tillbaks till stallet vilket var skönt men också gjorde att det kom sand och smuts in i mina skavsår. Väl tillbaka till stallet kunde ta itu med övriga göromål och när det var klart satt vi kvar och snackade skit en stund och sedan masade jag mig hemåt. På vägen hem började det hällregna, men det var bara en kort och intensiv skur och sedan var det uppehåll igen. 

Kom hem, tvättade mina skavsår, hann sedan knappt mer än slänga mig i soffan och pusta ut förrän min man ringde och då var väl hans buss från stan inställd p g a sjukdom, så det var bara att sätta sig i bilen och åka tillbaks till stan igen och hämta upp honom. På vägen hem ringde min man vår lokala pizzeria och beställde hämtmat som vi hämtade upp innan vi åkte hem. Sedan åt vi, kollade på The Glory och sen gick jag väl och lade mig kort efter det antar jag. Hade dock svårt att sova p g a skoskaven som låg emot täcket eller lakanet eller båda nästan hur jag än vände och vred mig. Ville inte sätta på plåster för jag tänkte att det skulle vara bra att ha det lite öppet och luftigt, men det var nog inte så smart. 

På lördagen skulle jag ju egentligen ha tränat viltspår, men det blev inställt så jag försåg mina stackars fötter med Compeed och traskade sedan ut på en långpromenad. Vädret var toppen, eller det var kanske mer att jag för en gångs skull hade lyckats matcha klädsel med den rådande temperaturen. Kom hem och sen åkte jag och min man på en stor och välrenommerad loppis som ordnas varje år i en grannby och som vi nästan alltid missar. Nu hade min man i alla fall varit om sig och kring sig och tagit reda på när den var. Den öppnade klockan 11 och vi var där strax efter 12 och då såg det ut att vara på upphällningen, så tydligen måste man vara där klockan 11 om det ska finnas något av intresse kvar. Vi lufsade bort till ladan med böckerna och jag köpte Kristina Sandbergs trilogi om Maj som jag har läst och tyckt mycket om, var övertygad om att jag hade lånat dom på bibblan och det hade jag också men sen hade jag tydligen köpt dom vid något tillfälle när det var "tag tre, betala för två"-erbjudande på pocket. Upptäckte jag när jag kom hem, men man får väl se det som ett välgörenhetsbidrag till den lokala idrottsföreningen dårå. 

Hönan Ulrika har bestämt sig för att hon vill bli mamma igen och lagt sig att ruva. Av erfarenhet vet vi att hon ger sig ALDRIG (eller ja, någon gång gör hon väl det, men det lär dröja) och tre gånger har hon ju ruvat fram kycklingar från Coops ekologiska ägg. Vi diskuterade lite hit och dit om vi skulle testa det en gång till eller om vi skulle köpa avelsägg istället, i det förra fallet är det ju inte särskilt hög befruktningsgrad. Första gången blev det två tuppar, andra gången en tupp, tredje gången två hönor (Änglamark och Himlajord) på tolv ägg per gång, det känns som att det lika väl kan bli ingen och det hade känts så taskigt mot Ulrika. Vi kom fram till att vi skulle köpa avelsägg, då kom frågan: vilken ras? Vi har ju nu:

6 blommehöns (Mette-Marit, Magnhild, Michelle Obama, Brienne, Christine Perfect och Jeanette)

1 australorp (Kim Wall)

1 smålandshöna (Astrid)

1 Bielefelder (Elizabeth)

1 Silverudds blå (Eleonora)

3 blandraser (Ulrika, Änglamark och Himlajord)

Av dessa är Änglamark och Himlajord de mest produktiva, så hade det bara varit för äggens skull så skulle man väl ha satsat på värphybrider. Men nu vill man ju mer ha en mångfald i flocken och snygga ägg. Beställde efter mycket velande sex ägg av kopparmaran och sex ägg av Cream Legbar, som ger mörkbruna respektive blå ägg. Så får vi se vad det blir av det. Ulrika skiter väl i vilket bara hon får kycklingar. 

Sen var det dags för hästhoppning i form av Global Champions Tour från Stockholm på tv och sen hände väl inte så mycket mer den dagen.

Igår morse tyckte jag att Tage var lite svullen på ena örat, men han var pigg och glad och studsade omkring som vanligt så jag tänkte att han har väl kanske slagit i det på något sätt när han race:ar runt, alternativt fått en smäll när han och Laban har slagits vilket dom gör med jämna mellanrum eftersom Tage tycker att det är han som bestämmer eftersom han är äldst och Laban tycker att det är väl dags att ändra på det eftersom han är en stor kille nu (Remus som bestämmer över dom båda skulle dock aldrig nedlåta sig till såna barnsligheter). När vi gick ut såg jag dock att han hade något slags sår på halsen nedanför örat, så jag tänkte att okej, då fick han väl ett bett när de rök ihop som i lördags kväll då, fast konstigt för det borde ju ha blött och vi såg inget då. Aja, jag gick en runda i hällande, verkligen hällande regn (min regnkappa ska tåla 10 000 meter vattenpelare men det här måste ha varit en MILJON mvp för jag var blöt ända in när jag kom hem igen) och han var pigg och glad och nyfiken som vanligt. Kom hem, rakade bort pälsen kring såret och noterade samtidigt att svullnaden hade ökat rätt så markant, nu var inte bara örat svullet utan även halsen. Tvättade såren, det var två märken efter tänder (antar jag). Sedan smet Tage upp på ovanvåningen och lade sig i sängen mol allena, vilket han ALDRIG gör annars. Kallade ner honom efter kanske 10 minuter och då var inte bara örat och halsen svullna utan det hängde nästan som en påse vid käken också. Tyckte också han verkade slö och kändes låg och NÄE, det här kändes inte normalt, kunde det vara ett ormbett? Det var bara att pallra sig iväg till djursjukhuset där de också tyckte det, så han blev inlagd för observation över natten. 

Den stora frågan är ju bara, när skulle han i så fall ha blivit biten? I lördags när vi var ute i skogen så stoppade han visserligen in huvudet långt in i något buskage och kastade sig sedan tillbaka precis med full kraft som om han blivit rädd för något, rent teoretiskt skulle det väl kunna ha legat en orm där, men vad som talar mot det är att efter vad jag har läst mig till så kommer svullnad och trötthet p g a ormbett ganska så omgående, inte typ nästan ett dygn senare. Och resten av lördagen var han inne utom på kvällsrastningen men den var i koppel tillsammans med de andra och det känns inte så himla sannolikt att det skulle ha hänt då. Ja, det lär man väl aldrig få reda på misstänker jag. 

Efter detta drama åt vi en kraftigt försenad lunch, sedan var det mer Global Champions Tour på tv och sen var det middag och The Glory och läggdags. Kändes extremt konstigt att inte ha Tage på vänster sida av mig i sängen, men förhoppningsvis får han väl komma hem snart igen. Laban tycker också det är konstigt, han går omkring och letar medan Remus inte bryr sig nämnvärt. 

Men nu är det alltså juli! Helt plötsligt blir jobbkalendern betydligt luftigare. Projektet jag jobbar med känns som att det är lite på paus den här veckan eftersom både projektledaren och den andra medlemmen i teamet plus konsulterna har semester, eller jag har ju att jobba med ändå såklart men det är inte upphackat av dessa ständiga möten både arla och särla som har präglat de senaste veckorna. Skönt, nu kanske man hinner beta av lite annat som står på ens alltid lika matiga to do-lista. 

 

Dig blir det aldrig något av

Har läst Dig blir det aldrig något av av Peter Pohl. Detta är handlingen: 

I Dig blir det aldrig något av berättar Peter Pohl om en flickas otrygga barndom. Utsatt för sin mammas ilska och sin storebrors våld växer hon upp på en gård utan mycket kontakt med omvärlden annat än stränga mormor och fina Anneli som kommer på besök. Men gården är inte en isolerad ö och flickan börjar utforska världen runt omkring och konfronteras med både möjligheter och orättvisor.
Vad vet ett nyfött barn om innebörden av ett ansiktsuttryck, vad vet ett nyfött barn om skillnaden mellan ett leende och ett hånflin? Båda glimmar vitt av tänder, hur ska då en nyfödd förstå att tolka, hur ska tolkningen kunna fastna i minnet, hur kan bevisas att en tolkning från långt senare datum inte har ordnats in på minnets plats?

Jag tyckte att det här var en rätt okej bok, men inte mer än så heller. Lite rörig emellanåt, ibland kändes det också som att berättelsen gick lite på tomgång utan att komma framåt och vissa saker fick ingen direkt förklaring. Det är klart att om man har skrivit så OTROLIGT starka berättelser som Peter Pohl har gjort så är det nog svårt att ständigt toppa prestationen. Den här boken får tre landsbygder av fem möjliga. 

Too far to leave it all behind

Det här med att jobba delade turer är ju både bra och inte särskilt bra. Nu pratar jag alltså om mina i princip självvalda delade turer, inte som när man tvingas till det inom vården för det kan väl bara vara dåligt? Men när man har såna här utspridda dagar med både tidiga och sena möten så hade det för mig förr inneburit att jag varit fast på jobbet i 12+ timmar, nu kan jag ju i alla fall åka hem, ta en promenad med hundarna och i alla fall teoretiskt slappa lite. Har dock rätt svårt att slappa när det vankas jobb, tänk om man skulle råka somna och sedan snubbla in på ett kameramöte helt sömndrucken och dan. 

Igår morse var jag på mammografi. Hade bokat en tid 07.25 och var ute därifrån 07.23. Det var alltså inte mammografi à la Marty McFly men jag var där lite innan, checkade in i ett litet nafs, blev inropad i princip direkt och själva undersökningen tar ju inte många minuter inklusive av- och påklädning och lite snicksnack. Det tog nog längre tid att parkera bilen, för den närmaste parkeringsautomaten var trasig så jag fick irra omkring och leta efter en annan. Med facit i hand så hade jag ju kunnat skita i att betala eftersom sannolikheten att det skulle komma en parkeringsvakt på dom max 10 minuter jag var borta väl ändå var att betrakta som minimal, men så mycket is i magen har jag aldrig när det gäller parkering. Jag har aldrig fått en parkeringsbot i hela mitt liv och tänker fortsätta på den inslagna vägen så att säga.

Tillbaka till jobbet, jobbade till 11-hugget, åkte hem, gick ut med hundarna. Det var HELVETISKT varmt, så varmt att jag kände att jag fick öka på stegen till någon slags powerwalk för att komma hem någon gång och slippa undan, vilket såklart inte gjorde att det kändes svalare. Kom hem till slut, åt lunch, städade lite snabbt och sen var det jobb igen. Avslutade dagens sista möte, stängde ner allt, kastade mig i bilen och körde hem till min exman där det skulle vara kalas för sonen. Kom vid 16, skrev han i samband med inbjudan, och jag hade i och för sig förvarnat att mitt möte inte skulle sluta förrän runt 16.15 och sen tar det väl cirka en kvart att köra dit, men det brukar inte vara så kinkigt med tider. Hade fått uppfattningen att vi bara skulle grilla och chilla, så det var ju inte som att snubbla in försenad till Nobelmiddagen. Stressa var för övrigt det sista jag hade behövt göra, för när jag kom så hade en del bestämt att de skulle gå och bada så ungefär tre fjärdedelar av sällskapet vandrade ner till Skånes riviera som min exman så lämpligt bor på gångavstånd från. Kvar blev jag, min dotter, äldsta barnbarnet, min bonusdotter och hennes kille, vi skojade om att vi skulle kunna tömma huset på värdesaker och försvinna och sedan skojade vi ännu mer om en f d ingift släkting back in the days som alla hatade. Efter en god stund kom badjävlarna tillbaka och då skulle det vara femkamp och sen skulle det grillas. Allt detta tog sin furstliga tid och vi satte oss till bords ungefär klockan 19. Men ja, det var ju samtidigt trevligt också. Alla utom jag hade antingen cyklat eller tagit buss så vinet flödade för alla utom mig, barnbarnet, sonen som skulle köra en kompis till bussen senare och sonhustrun som inte nyttjar (som det hette förr i världen). Alla utom jag och barnbarnet som sommarjobbar hade dessutom semester. Körde hem vid 20.30 för det var ju en dag imorgon också. 

Idag ska jag jobba till lunch, sedan åka till stallet och hjälpa till att leda ut hästar i hagar efter att de har vaccinerats, sen sätta mig med stallpersonalen och förhoppningsvis kunna sammanställa en massa information som ska ut på hemsidan. Sen är det helg! För ett tag sen kom det ett mail från min ena viltspårkurs med datum där man kunde ta igen om det var någon gång man hade missat, och då bokade jag in mig på ett datum som var som imorgon då. Har fått det bekräftat, men inte vilken tid jag ska vara där och inte heller exakt var jag ska infinna mig, så det känns lite ovisst. Men det klarnar väl förhoppningsvis under dagen. Nu: jobb.