Kallmyren

Har läst Kallmyren av Liza Marklund. Det är en fristående (eller kanske inte? utan snarare del två i en trilogi, men funkar nog att läsa utan att ha läst del ett) fortsättning på Polcirkeln, som jag läste förra året men inte gillade något vidare. 

Handlingen är som följer:

I augusti 1990 gick Wiking Stormbergs fru Helena ner sig i Kallmyren och drunknade. Kvar vid myrkanten låg deras baby, halvdöd av insektsbett.

Helenas kropp återfanns aldrig. Hon hördes aldrig mera av.

Wiking kom aldrig över förlusten av hustrun. Åren gick, decennierna. Han kom att leva för sina barn och sitt arbete som polischef i Stenträsk.

Men så en fredagseftermiddag landar ett brev i brevlådan hemma hos Markus, Wikings och Helenas numera vuxne son.

Ett hot, eller kanske en varning, skrivet med Helenas handstil och undertecknat med hennes signatur: stjärnan som ser ut som ärret på hennes mage. Wiking måste ställa sig frågan om han börjar bli galen, om han ser spöken eller om någon utomstående kraft hotar honom och hans familj.

Jamen jag tyckte faktiskt ändå att den här boken var helt okej, trots att jag var rätt skeptisk till förra boken. Det var inte så mycket drama utan livet puttrade på där i Stenträsk, långsamt och lite vemodigt men mest av allt vardagligt. Sen blev det ju såklart ändå lite drama på slutet, som kanske kändes lite väl...ja, jag vet inte riktigt, men aningen överdrivet kanske? Det hade räckt med det vardagliga för mig. Den här boken får tre hjortronmyrar av fem möjliga.

Set my mind free

För några år sedan fick vi en ny skrivare på jobbet och när jag frågade vår IT-chef var vi skulle beställa patroner så svarade han att det inte behövdes, för skrivaren kände av när det började bli låg nivå och skickade då själv ett mail till HP och la en beställning. Det där kommer ju ALDRIG att funka, sa jag då, men det visade sig till min förvåning att det har det gjort. Klockrent, ända fram tills nu då det inte funkar alls. Och moderna bläckstråleskrivare är ju uppenbarligen konstruerade i helvetet, för det spelar ju ingen roll vilken av  patronerna i CMYK-spektrumet som är slut, skrivaren går ju ut i generalstrejk så fort någon är tom. Förr kunde det ju hända att man fick ut text i blått eller rött om den svarta patronen var tom, men nu går ju hela skrivaren in i någon slags dvala så fort det sinar i någon kanal. Blir extremt trött på sånt. Det finns visserligen en skrivare till, men den står i ett annat hus och det blir lite opraktiskt om man ska behöva ge sig ut på vandring varenda gång man ska skriva ut något. 

För en massa år sen så gick vår kopiator sönder och det var i samband med att det hade kommit något sparbeting där alla onödiga kostnader skulle kapas, och den dåvarande chefen kom då med det briljanta förslaget att inte köpa en ny för man kan ju faktiskt kopiera i faxen. Frågade hur han hade tänkt sig att  man skulle göra om man skulle kopiera ur en bok genom en fax (inte för att det hände särskilt ofta, det var väl mer principen), men det fick jag aldrig något bra svar på. Under några veckors tid vandrade jag orimligt mycket mellan vårt hus och det där andra huset, och till slut var det någon som frågade varför och då sa jag att XX ville spara pengar genom att inte köpa en ny kopiator, men då räknade en annan person raskt ut vad det kostade att ha personal som vandrade omkring i jakt på kopiatorer och pekade med hela handen och vips fick vi en ny kopiator i samma hus som där vi jobbade. 

Igår vaknade jag och kände mig lite konstig i halsen. Inte ont, men liksom sträv. Som om jag höll på att bli förkyld. Det är väl inte MÖJLIGT, jag har ju för fan precis varit sjuk? brölade jag till min man (som om det var han som var ansvarig). Sedan tänkte jag att det kanske var hypokondri, för just nu läser jag en bok där huvudpersonen har skivepitelcancer och har fått en metastas i halsen, vilket nämns ungefär en gång var femte sida så det finns ju mycket att hänga upp sina symptom på. 

I alla fall. Åkte till jobbet, jobbade, åkte hem, bytte om, åkte till Lille P, svängde inom affären på hemvägen och köpte en påse VICKS TRIPLE ACTION och vidare hem, tränade ett pass pilates, tände en brasa, åt kvällsmat och några VICKS TRIPLE ACTION samt tittade på en dokumentär på TV4 som handlade om män med ovanligt stora penisar. Ja, är det inte det ena så är det fan i mig det andra. Min man stolpade förbi och sa oroligt Du är väl inte inne på min profil nu? Så att jag får en massa förslag om sånt här sen? och då kunde jag ju förstås inte låta bli att svara att självklart var jag det eftersom jag inte ville fucka upp min egen profils algoritmer, men fick sedan avsluta med ett Nej, jag skämtar bara för att det inte skulle bli dålig stämning, haha. 

Kände mig seg, så jag smällde i mig en Alvedon (lite oklart vad den skulle hjälpa mot för jag hade inte direkt ont någonstans men det var väl mer en placebo-handling) och gick och lade mig tidigt, somnade som en stock, har sovit SVINBRA hela natten och vaknade som en ny människa. Halsen är kanske inte helt hundra, men känns åtminstone 95 % som vanligt. Tack immunförsvaret, eller hjärnan, eller VICKS TRIPLE ACTION, eller alltihop i en skön förening, keep up the good work please. 

Varenda dag är tisdag

Här gnetas det på så att självaste Luther hade kommit på skam. Jobbar just nu med detta skojiga: alla våra produkter ska byta namn. Och då fattar alla att det blir en massa, MASSA, administration kring det. För varje produkt finns ett visst antal dokument kopplade och då skulle man kunna tro att det skulle kunna vara så enkelt att om man ändrade på ett ställe så skulle det slå igenom på hela alltet, men det hade ju varit att göra det lite väl enkelt och smidigt va? Får istället sitta och uppdatera och spara om allting manuellt, och pre-CIS när jag trodde jag var klar så var det något djävla tomtebarn som kom på att det ska nog inte heta si utan så istället, och så var det bara att börja om från början och börja om på nytt, och varför ska man sörja tider som har flytt? Ska egentligen inte alls jobba med detta, men personen som skulle ha gjort det fick ta över något från en annan person som har sagt upp sig och däraf hamnade jag i denna grottekvarn. Är dock på det såkallade upploppet nu, hoppas jag åtminstone, för jag har en massa annat och framför allt mycket viktigare grejer att göra. 

Är SÅ trött på vinter och kyla nu! Går in på SMHI-appen flera gånger om dagen som en himla bonde för att se om det inte är några plusgrader i antågande, och mot slutet av veckan ser det i alla fall just nu ut att börja ordna upp sig. Det har kommit fukt i min bil så dörren på förarsidan har frusit och jag får krypa in från passagerarsidan samt skrapa rutorna inifrån som ett djävla hjon. Igår när vi var i stallet så svor vi över alla lager av kläder och täcken och grejer som ska av och på och som ligger i stora sjok i stallgången. Ska aldrig mer klaga på värmen, sa jag och alla visste såklart att det var en stor lögn, men är man desperat så är man. 

Igår var det dock en skön eftermiddag (om än kall). Solen sken, himlen var blå, fåglarna kvittrade. Hoppade ur vinterstövlarna och i badskorna och tog mig ut i skogen på lätta fjät. Kom hem, rev av ett pass tabata, åt kvällsmat och läste sedan tills det var dags att åka till stallet (ja, jag åt ju inte kvällsmat kontinuerligt men ni fattar). Sen när man kommit hem är det LÖGN att somna eftersom det är så djävla kallt i sovrummet och har man då duschat och tvättat håret precis innan läggdags så blir det såklart ännu kallare. Bäddade ner mig under täcket och fick liksom skapa något system med gångar så att jag skulle få luft men ändå inte utsätta huvudet för något kallt. Gick väl sådär. Blev inte bättre av att min man snarkade på i godan ro, finns det något ljud som är mer provocerande när man själv är klarvaken? Aja, somnade väl någon gång såklart eftersom jag ju vaknade när klockan ringde och om man vaknar så har man ju de facto sovit. Men särskilt många timmar kan det ju inte ha blivit. Gnäll, gnäll, gnäll. Det är vinterns och oxveckornas fel. Vintergäcken har dock börjat titta upp i trädgården, så det finns väl ändå ett visst hopp om ett liv efter detta, eller åtminstone att det är en vår i antågande. VÄL?

Imorgon ska jag till det som förr hette Blodgivarcentralen, nu heter det väl något fräsigare i stil med geblodpunktnu, för provtagning och hälsodeklaration och sen hoppas jag att jag får godkänt (har ju förr haft för lågt Hb) så jag kan börja bidra med ett och annat. 

Till stallet istället, v 6 2023, pt 1 + Lille P v 5

Åkte till stallet och hade liksom en känsla av att jag skulle få rida Köttbullen, men tjo vad jag bedrog mig. Istället stod det Ettan bredvid mitt namn på tavlan. Peppen sjönk ungefär ner till fotknölarna, har ju haft henne några gånger och har inte direkt känt att vi har någon kemi att tala om. Hon är alldeles för känslig och hetsig för min smak, vissa gillar ju såna hästar men jag hör inte till dom. Vi ska ha vikarie nu i februari och hon hade bara fått i uppdrag att "ge dom en häst dom har ridit förut", och det var väl oturligt att det råkade bli Ettan. Nu var det ju knäpphästväder DE LUXE igår, kallt och fullmåne (vet inte om det har någon betydelse, men man skulle kunna tro att det låg en varulv och lurade någonstans i ridhuset) och det var fler än min häst som var på tårna, men Ettan var (i mina ögon) vidrig. Taktade från första steget i skritten på lång tygel, och när vi skulle ta tyglarna började hon trava och när jag försökte få henne att skritta istället så började hon galoppera på stället och hålla på, exakt sånt där som jag H-A-T-A-R. Fullständigt okänslig i munnen var hon också. Andra människor säger om Ettan att hon är så lugn, nästan lite slö, "henne får man ju ha både sporrar och spö på" och jag vet inte allt jag har hört om henne, men det verkar ju inte gälla när jag sitter på henne. Blää. Det är väl en sak att rida en pigg häst så länge det finns en broms, men när man får ta i tyglarna så att man känner sig som en djävla tyngdlyftare och hästen bara "skiter väl jag i" och flänger iväg med sjumilakliv i alla fall, då tycker i alla fall jag inte att det är särskilt kul. Tycker generellt inte det är KUL när hästen bara hetsar och ångar på och man till slut känner att man bara har fokus på handen och missar resten av hjälperna, men vad FAAN ska man göra när hästen tycker det är en galoppfattning så fort man nuddar med skänkeln? Fick i och för sig höra att jag gjorde helt rätt och att det inte är någon fara att ta en ordentlig förhållning så länge man lättar efteråt (vilket jag såklart gjorde), men vad spelar det för roll att man gör rätt när det inte FUNKAR? Blää, vad sur jag var efteråt. Övningen var serpentiner med övergångar, sånt brukar jag gilla men det här blev det ju mest kattskit av. Först skritt och så halt på medellinjen, då blev det någon slags halvtrav och halten kom väl inte förrän vi nästan var ute på spåret igen. Sen var det trav och då gick hon på snedden i nästa båge. Sen var tanken att man skulle fatta galopp nästa gång man passerade medellinjen men det gav jag fan i, kan man inte få hästen att gå ordentligt i skritt och trav finns det väl ingen poäng med att galoppera. Så jag red galoppbiten i trav och det gick väl någorlunda, men kändes långt ifrån bra. 

Pratade med Vikarien efteråt, hon tyckte att jag skulle prova nästa gång också "om det inte är så att du säger blankt nej till det". Sa att om det fanns utrymme för att säga blankt nej så var jag öppen för att göra det, men sen är det ju som det är och det finns de hästar som finns och ibland är det ju bara att gilla läget, så jag vet inte riktigt vad det var jag förmedlade, haha. 

Red Lille P förra veckan, tycker det gick skapligt på tisdagen. På söndagen hade ridbanan frusit så då skrittade jag bara, tyckte det gick rätt okej det med. Sen hörde ägaren av sig och tyckte vi skulle backa bandet och bara jobba honom i skritt tills han accepterar bettet och kan göra halt ordentligt, så att det blir rätt från början. Han är ju stark som en björn så det är nog ingen dum idé, och jag gillar att jobba i skritt, så det har jag inget problem med. Har nog varit lite slarvig med att träna på att göra halt också, så det måste jag försöka bli bättre på. Får dock inte rida på ridbanan så länge den är frusen, och då återstår bara fälten där han var minst sagt stressad sist jag red honom där, både med och utan sällskap. Så idag tänkte jag att jag bara skulle longera honom där för att se om han är lika stirrig då, eller om det var ridsituationen som stirrade upp honom. Känns ju liksom lite poänglöst att börja jobba med att få honom att bli mer lyhörd för bettets inverkan om det ska vara på ett ställe där han ser spöken överallt och taktar runt halva landskapet. Vi får väl se hur det här går. 

Oxveckorna goes on and on and on

I fredags var jag ju på LOKAL, det låter ju fräsigare än vad det var/är. Jenny och jag brukar träffas direkt efter jobbet (hennes, jag slutar ju alltid tidigare så jag hinner hem och ut med hundar först) och då är klockan någonstans mellan 16 och 17 och de flesta restauranger i Ankeborg öppnar inte förrän 18. Så vi växlar mellan en kinesisk och en indisk restaurang samt Pinchos. I fredags blev det den kinesiska. Vi åt buffé och drack vin och pratade om allt som hänt sedan sist och sedan stängde restaurangen klockan 20  och då gick vi till Bishop's Arms och tog en drink. Sedan började vi känna av att det var fredag efter en hård arbetsvecka och när jag tittade i lokaltrafiksappen såg jag till min fasa att det gick en buss 21.39 och nästa inte förrän 22.39. Då var klockan 21.36. SPRING! uppmanade Jenny och jag sprang. Tack och lov ligger Bishop's Arms precis vid järnvägs/busstationen, men det var ändå några hundra meter av halvpanik där jag närmade mig bussen bakifrån och det såg ut som att den vilken sekund som helst skulle kunna börja rulla. Eller ja, det värsta som hade hänt hade ju varit att jag hade fått sitta kvar på Bishop's Arms ytterligare en timme, men just där och då kändes det inte som ett jättekul alternativ. Men jag hann! Var knappt andfådd efter språngmarschen heller, vilket gjorde mig helnöjd. 

Lördagen inleddes i vanlig ordning med långpromenad. Det var kallt och fullständigt snorhalt och jag var lite seg, inte så mycket p g a fredagskvällens utsvävningar som att min man hade lämnat Laban på undervåningen när han gick och lade sig, så jag vaknade av att han skällde. Fick gå ner och hämta honom, sen tog det tusen år att somna om, sen vaknade min man vid femtiden och gick upp och gav hundarna mat och gick ut med dom och sedan gick han och lade sig igen men den gången lämnade han Remus nere och efter ett tag började HAN skälla på något och jag fick lufsa ner och hämta honom (fattar inte varför de inte bara kan gå upp själva?), varpå det tog ytterligare tusen år att somna om, osv. Sönderhackad nattsömn gör en ju inte direkt på topp, så trots att solen sken och himlen var blå så var den där promenaden inte jättekul om jag ska vara helt ärlig. Fick ihop en dryg mil i alla fall, kom sedan hem, åt lunch och slöade i soffan. Kollade ikapp på Sveriges Mästerkock och Efter stängning. På kvällen var det helt plötsligt världscuphoppning, vad är det för skick och fason? Brukar ju alltid vara på söndagseftermiddagarna annars, men nu helt plötsligt fösta start lördag 20.30. Orkade faktiskt inte se klart hela för det var jättemånga felfria och det kändes som att omhoppningen skulle ta hundra år. 

Söndagen inleddes med minusgrader. VAD JAG ÄR TRÖTT PÅ KYLA. Gick ut i skogen, i "min" skog finns massor av små timmervägar där man kan gå i timmar eller dagar utan att stöta på en enda människa. En av nackdelarna med minusgrader är att om man går på en timmerväg så har det rätt ofta kört traktorer eller skogsmaskiner där, och när de spåren fryser är det så djävla knöligt och besvärligt att ta sig fram. Men hittade en väg som var rätt slät, så promenaden blev behaglig. Kom hem, bytte om, åkte till Lille P, kom hem igen, duschade, tände i kaminen, åt lunch, bakade bröd, lagade mat, vek tvätt, ET CETERA. Ja, men det var väl den helgen då va. 

Idag körde jag min bil för första gången på en månad. Den har stått p g a kasst batteri, sen köpte vi ett nytt men sen skulle ju inspirationen att sätta i det också infinna sig, vilket det inte gjorde i rappet. Men igår blev det av, kanske mest för att vi idag behövde ha varsin bil (min man har ju annars firmabil, men idag skulle han med Remus till veterinären och då duger det väl inte riktigt att ta det på jobbets bensinräkning). Min bil var lite missnöjd med att ha stått, den startade visserligen piggt och glatt men någon slags bromsgrej (ok? skiva? kloss? INGEN ANING) låg emot eller något så det gick oerhört låååångsamt och segt tills jag trampade rejält på bromsen så "något" lossnade. Sen gick det som det skulle igen. Men måste ta tag i det här trista med att sälja den snart. STÖN. 

Nästa helg ska det bli mildare, tack för det. Har anmält Laban till en kurs i viltspår som börjar i mars, fick mail igår om att vi hade fått plats så då blir det lite mer att stå i om helgerna. Men det är bara sex gånger och ska bli KUL. Hoppas jag i alla fall. 

Till stallet istället, v 5 2023, pt 2

Den här veckan är det hoppvecka på ridskolan. Men det förskonas vi hopplösa (höhöhö) som rider i dressyrgrupp. Istället blev det markarbete. Hade Köttbullen, som alltid på torsdagarna. Övningen var att man skulle trava över bommar på medellinjen och så ändrades avståndet mellan dom så att hästen fick korta respektive länga sig. Gick rätt bra i traven, men i galoppen blev det bara sisådär. Köttbullens galoppregister är ju inte så stort, man får jobba med det man har och det blir liksom lite samma lika oavsett om det ska längas eller kortas. 

MEN! Fick henne att galoppera några steg på tygel! Hon går fint i form i skritt och trav, men i galoppen så kör hon fortfarande upp huvudet och blir lång som ett ösregn. En tränare sa att det vara bara att låta henne galoppera på, för hon måste hitta sin egen balans först. Så det har jag gjort, men igår kändes hon så fin att jag provade att försöka rida ihop henne litegrann. Och det funkade...litegrann. Aja, babysteps, osv. 

Sträckte mig lite i ryggen i måndags när Köttbullen hoppade av ett galoppsprång innan jag hade räknat med att hon skulle göra det, och igår blev det lite kaoz och missförstånd när vi skulle rida på galoppbommar och det blev det inte bättre av. Har nu officiellt svinont. Så djävla sur på detta måndagsexemplar till kropp. Aja, om åtta timmar är det helg och ikväll ska jag träffa Jenny och dricka vin. 

Säg, finns det värme här på denna glaciären?

Dagarna går och jag jobbar som ett djävla hjon och blänger missunnsamt på kollegor som inte gör det. Vi  har annars lågsäsong så dom flesta har det rätt lugnt, men jag har nog aldrig jobbat så mycket en januari som januari 2023. Mars brukar annars vara helvetesmånaden på jorden, så jag bävar lite för vad mars 2023 kommer att bära i sitt sköte. För det är liksom inget som tyder på att jag kommer att få mindre att göra framöver, tvärtom. 

I alla fall. Gnetade på med mitt och sedan svepte jag iväg med Hilding till veterinären för provtagning. Fick träffa en för mig ny veteriär som var rätt obehaglig. Inte så att han på något vis var otrevlig, tvärtom, men han hade liksom ändå en slags aura av ha en syratank med upplösta kroppsdelar stående hemma i garaget. Men på ett djursjukhus kan väl alla höra dig skrika, så det var ju inte så att jag var orolig för att få en Ketaminspruta i nacken och bli dumpad i hans bagagelucka för att bli hembragd som nästa offer. Besöket kostade 2020 kronor men det var det väl ändå värt för att komma levande ur detta?

Åkte hem, var trött och hade lite huvudvärk och ute föll det snöblandat regn och höll på att bli mörkt. Mest av allt hade jag lust att bara dimpa ner i soffan och göra ingenting resten av kvällen, men tog mig samman och ut på en promenad. Som vanligt var det skönt när man väl kom ut och iväg, man ska bara komma över den där tröskeln. Var så orimligt glad för Den Ultimata Vinterjackan™ ORSA, som är så himla lätt och smidig att röra sig i. Känns som den är som en andra hud istället för att man ska lufsa fram som ringaren i Notre Dame. Nu har väl en del såklart att göra med att den är impregnerad och därför inte blir sådär tung och kall och blöt som jackor annars tenderar att  bli när det regnar, men den är också rätt tunn. Ändå är den varm. Mmm, vad nöjd jag är, det kan inte sägas nog många gånger. 

Kom hem, städade badrummet, duschade, tände i kaminen och matade fram avsnitt 1 av nya säsongen av Biggest Loser. Tydligen har dom gjort om programidén lite, för nu ska det inte vara omröstningar och grejer utan den som (procentuellt sett) förlorat minst vikt åker ut, punkt slut. Gör inte mig något, jag brukar alltid snabbspola förbi omröstningarna för jag tycker dom är sega. Också nytt grepp att Doktor Mikael skulle vara med vid den första invägningen och skulle stå där och lite läxa upp folk för att de tillåtit sig förfalla till en nivå där deras bukspottkörtlar var redo att lämna in avskedsansökan. Han har ju annars bara figurerat i bakgrunden, men han kanske krävde att få synas mer i rutan inför säsongsstart? 

Var ett lite märkligt gäng denna gången? ALLA verkade ju bära enorma trauman och det bölades friskt, utom en skånsk tjej som var glad och käck. Men sen blev hon från en sekund till en annan tvärdeppig och valde att åka hem, så det var kanske mer under ytan än vad man skulle kunna tro. Men också roligt att höra folk "alltså, jag är SÅÅ motiverad" och sen ge upp så fort det blev pyttelite jobbigt. Det var som en säsong för ett antal år sen när det var ett par som var med, och dom hade enligt sig själva provat ALLT, varenda diet och till och med gastric by pass och ändå gick de inte ner i vikt. Sen var det dags för gymmet och dom bara "ja alltså, det här med träning är ju något nytt för oss". Hahaha. 

Imorgon ska jag träffa Jenny och då ska vi gå på lokal, dricka VIN och avhandla a. alla idioter i vår omgivning, samt b. hur förträffliga vi själva är. Brukar alltid vara trevligt! Men först: jobbajobbajobba.