Blackout

Har läst Blackout av Sofie Sarenbrandt. Har sett fram mot det ganska länge, dels för att jag är ganska trött på den förträffliga polisen Emma Sköld och det här skulle vara något annat, dels för att den skulle utspela sig i stallmiljö - och gudarna ska veta att där finns det intriger så att man så att säga kan gödsla med det - och dels för att jag har börjat följa Sofie Sarenbrandt på Instagram där hon skriver mycket om sin egen häst, och hon verkar så genuint trevlig. Detta är handlingen:

Efter ett anonymt tips om misskötsel på en hästgård i Östergötland åker reportern Vega Bratt dit undercover. Men det visar sig snabbt finnas betydligt större hemligheter begravda. Makt, pengar, ära och heder står på spel.

När en ung kvinna skadas allvarligt efter en fest tätnar mystiken. Vega tar hjälp av den pensionerade polisen Bosse, som en gång räddade hennes liv. Vad har ett tidigare dödsfall på gården med saken att göra? Med livet som insats kommer Vega steget närmare den skyldiga. Någon som gör allt för att sanningen ska stanna i det fördolda.

Nä, det här var inget för mig, kunde jag tyvärr ganska snabbt konstatera. För det första kändes det som att det var alldeles otroligt mycket personal på den här hästgården med tanke på att det bara var tio hästar i stallet. För det andra, eller det skulle kanske snarare vara det första, så kändes upplägget "låtsas vara en duktig ryttare när man inte är det" som att man skulle bli genomskådad innan någon hunnit säga vänd snett igenom, även om man har hittepåreferenser från Tyskland. För det tredje förekom det ju knappt något arbete på den här hästgården? Tycker det är konstigt att Vega knappt fick någon introduktion och ändå flöt allting på som ett rinnande vatten. Så funkar det ju inte när man kommer ny till ett stall. Plus att jag störde mig på att det stod "den rödbruna fuxen", ja, det är ju själva definitionen av fux. Antingen skriver man bara fux, eller den rödbruna hästen, allt annat blir tårta på tårta enligt mig. Berättelsen kändes svajig och det var som sagt väldigt många karaktärer. Det kom en liten twist på slutet, sånt brukar pigga upp men den gjorde inte ens det. Den här boken får två stallplatser av fem möjliga, och då är nog en mest på grund av Sofie Sarenbrands (som jag har fått för mig) trevlighet.