måndag 19 december 2022

Lille P, vecka 50 2022

Red bara två gånger förra veckan pga var tvungen att vara med på utbildning med jobbet måndag till onsdag och det blev så himla sent. Både i fredags och igår red vi ut och hade sällskap av ägaren som red på en trygg gammal nordsvensk. P var på tårna, nu var det visserligen såkallat knäpphästväder både på fredagen och söndagen. Vi red på fälten där jag hade ridit med honom förra söndagen (då han också var minst sagt på tårna). På fredagen gick ändå skapligt, förutom när han blev rädd för några rådjur som sprang långt bort i andra ändan av ett intilliggande fält. De var ju flera hundra meter bort, men han betedde sig lite som om han trodde det var Hin Håle själv som stod med dragen treudd. Stel och spänd och började takta, men det gick ändå ganska bra. Igår skrittade vi på samma fält och då stack han två gånger. Första gången var nästan komiskt för då hade jag precis sagt Jag tycker han är lugnare idag och sen tjongade han iväg i galopp och vi befann oss plötsligt tjugo meter längre bort. Aja, det var ju ändå inte så farligt. Lite senare stack han på riktigt, drog som en avlöning i full karriär några hundra meter. HATAR SÅNT. Men ja, jag fick ju stopp på honom och inget hände. Men kände att han var stressad och spänd resten av ridturen. Blåsiga fält i minusgrader är tydligen inte Lille P:s grej. Inte min heller, hehe. 

Nu ska han i alla fall ha jullov i 3 veckor, det blir nog bra för honom att få landa lite i omställningen från unghäst-som-bara-går-i-hage till ridhäst-med-krav-och-regler. Sen är det bara att spotta i nävarna och ta nya tag. Och hoppas att den skånska vintern åtminstone kan leverera lite plusgrader.  

4 kommentarer:

  1. Läskigt tycker jag att sitta på en häst som man känner kan fara i luften närsomhelst😬
    Carina

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, då är man (jag) inte jättekaxig :(

      Radera
  2. När jag var 15 hade jag lyckan att fa prya en vecka i ett travstall. En gang skulle jag leda ut en häst, nagot maste ha skrämt honom, för han skenade iväg som en galning med mig springandes bredvid (sa fort har jag nog aldrig sprungit vare sig förr eller senare). Det tog manga hundra meter innan han gav sig och stannade. Stallägaren var mäkta imponerad, och jag blev stolt att jag inte släppt taget. Tänk vad man kommer ihag!
    /Annika

    SvaraRadera
    Svar
    1. Wow, imponerande! Tur det gick bra, egentligen "ska" man ju släppa av säkerhetsskäl men av någon anledning så sitter det långt inne 🙈

      Radera