Efter snö kommer minusgrader

Nu är det alltså 1 april och samtidigt vintrigare än det varit i hela mars. Kung Bore tog ett livtag om våren och levererade både snö och minusgrader och våren bara: ja, ska det vara på det här viset så ger jag fan i alltihop. Så nu är det plötsligt 7-8 minusgrader på nätterna och den snö som föll häromdagen ligger som ett kompakt istäcke på sina ställen, vilket är rätt så många även om det töar en del på dagtid när solen skiner och temperaturen orkar kämpa sig upp över nollan. Men så blir det natt och fler minusgrader och det fryser på. Det här kommer väl att vara ända ut till påsk, minst. Så djävla onödigt om ni frågar mig.

På mitt jobb har vi danska chefer och ledarskapet är ju därefter. Det senaste är nu att de tycker att vi ska vara "tillgängliga för arbete" 15 minuter av vår 30 minuter långa lunch. Det betyder inte att man förväntas arbeta utan bara att man t ex ska svara i telefon om någon ringer. Det är löjligt av flera skäl. Dels har vi och har alltid haft en kultur av extrem tillgänglighet, det är inte så att lunchrummet och rasterna är heliga platser där man absolut inte får nämna något arbetsrelaterat utan snarare tvärtom skulle jag vilja säga, det är där man passar på att ta upp saker om det behövs eftersom folk ändå är samlade, och man ringer alltid  tillbaka om man har missade samtal som man ju kan ha av flera skäl än att man sitter i lunchrummet. Dels är det inte specificerat NÄR dessa 15 minuter av tillgänglighet ska infalla. De flesta av oss har inga fasta rasttider, utan det tar man lite när det passar. Och därmed är det ju också helt omöjligt att kontrollera efterlevnaden av denna tillgänglighet, för skulle någon råka ringa en under lunchen och man inte svarar så kan man ju alltid hävda att det var på den andra halvan av lunchrasten om någon skulle klaga på det. Alternativt kan det ju faktiskt också vara så att man har ARBETAT och därför inte kunnat svara. Men så långt har inte danskarna tänkt. 
Det som är bra med det här är i alla fall att från och med idag (obs, inget aprilskämt) när detta med 15 minuters tillgänglighet för arbete under lunchen införs så får vi sluta en kvart tidigare varje dag, för inte ens danska chefer har lyckats övertrumfa den svenska arbetstidslagen. Så numera slutar jag 13.15 om dagarna. Det är nästan att ha det oförskämt bra, även om det är få personer som säger sig varar avundsjuka på mig när klockan ringer 04.00 och det är dags att kravla sig ur sänghalmen som ett annat fattighjon. 

Sen undrar jag också, när gick 1 april från att vara en dag när man luras till att det ska vara en dag när man utsätter andra för såkallade pranks? Eller practical jokes som det väl egentligen heter, i alla fall i min värld. I min värld är ett aprilskämt dessutom inte ett practical joke utan mer av typen att det står i lokaltidningen eller sägs på nyheterna att man från och med nu kommer att införa dna-tester på hundbajs för att kunna hitta och bötfälla de hundägare som inte plockar upp efter sina hundar, eller att det ska införas parkeringsavgift för cyklar eller liknande. Inte att linda in någons kontor i toapapper eller tejpa för sensorn i datamusen så att den inte fungerar, men det är väl jag som inte har någon humor.

Vi höll på en hel del med practical jokes på jobbet förr i världen. Det var mycket med att skära ut botten av kartonger fyllda av frigolitchips och - på den tiden vi hade fasta telefoner - programmera in så att det  på mottagarens display visades att det var "Arnold Schwarzenegger" eller "Pamela Anderson" som ringde. Det roligaste - och elakaste - var när en kollega skulle åka och jobba ett år på vår anläggning i USA, vilket nog var det största äventyr han någonsin varit med om i hela sitt liv. När allt var klart och han hade sagt upp sin lägenhet och fixat biljetter och pass och visum och arbetstillstånd och allt vad som behövdes för ett år "over there" så övertalade en annan kollega en av sina vänner (som bott i USA och som pratade flytande amerikanska) att ringa upp och låtsas vara från USA:s ambassad och att dom "hade fått kännedom om" att min kollega hade blivit fotograferad av en fartkamera med firmabilen (vilket hade hänt ett par månader tidigare) och att de nu "såg mycket allvarligt på detta" och var tvungna att ha överläggningar om ifall de skulle kunna släppa in en sådan person i det förlovade landet.  Nu hör det till saken att eftersom det var en firmabil som blev fotograferad i fartkameran så fanns det ingen specifik person som kunde bötfällas, utan polisen hade hört av sig till kollegans dåvarande chef och velat veta vem som kört bilen, men den dåvarande chefen hade vägrat lämna ut information om detta med motiveringen att det inte finns någon angiverilag i Sverige, och därmed var den saken ur världen även om kollegan såklart fick utstå en hel del skoj och ret om detta. Och nu verkade informationen ändå ha spridit sig långt bort på andra sidan Atlanten! Minen hos min kollega när han oroligt smög ut från sitt rum efter detta samtal var obetalbar. Ännu värre blev det när "USA:s ambassad" ringde några timmar senare och sa att de beslutat att dra in kollegans visum eftersom det "inte var tillåtet för fartsyndare att komma in i USA". Min kollega argumenterade tappert på sin haltande engelska att de inte kunde vara säkra på att det var just han som hade kört. Jodå, det är dina kollegor Dennis och Dan som har angivit dig för den amerikanska polisen, broderade "USA:s ambassad" ogenerat ut lögnen, men nu på svenska och den stackars kollegan var så upprörd att han inte ens lade märke till det utan fortsatte prata engelska. Vi andra halvlåg i korridoren utanför den stängda dörren till hans kontor och höll på att dö av kvävda skratt. MEN PRATAR DU SVENSKA NU DIN JÄVEL? hördes det plötsligt från andra sidan dörren, och då brast det även för "USA:s ambassad" och skämtet blev avslöjat. JA, det var jätteelakt, men kollegan som utsattes låg hästlängder före hela världen när det gällde att utsätta andra för elaka spratt, så han erkände själv att han bara fått vad han förtjänat. 

Det var tider det. Numera är det inte så mycket sånt här på jobbet. Ibland känns det lite som att alla roliga har slutat, men de hade ju såklart också sina sidor och alla är inte lika saknade, kan man väl säga utan att för den skull ha pekat ut någon.