torsdag 28 april 2022

Odlingarna schmodlingarna

Hur går det egentligen med vårbruket? frågar sig kanske vän av ordning, nu senast en ridkompis när jag i vanlig ordning stod och grävde i gödselstacken för att fylla mina sedvanliga två spannar med hästgödsel som jag släpar hem varje vecka. Jamen SÅDÄR, skulle väl jag vilja svara. Vet inte riktigt vad jag ska skylla på? I tanken planterar jag massor, i praktiken nästan ingenting. Än. Kanske kommer jag igång lite mer om jag bloggar om det? Det är ju ändå ett såkallat intresse jag har och jag blir faktiskt genuint lycklig av att gräva i jorden. Men än så länge verkar jag nöja mig med att rensa ogräs. Det är förvisso något som behövs eftersom kirskålen och jag för en extremt ojämn kamp om herraväldet i odlingarna. Varje vår gräver jag mig ner med händerna (använda spade är som att be om att sprida kirskål) säkert 20 centimeter och krafsar igenom allt och lirkar försiktigt upp varende rottråd jag hittar. Visst går de av då också, men får förvånansvärt ofta upp halvmeterlånga stycken. Ändå imponerande att de kan återkomma med full kraft så fort man vänder ryggen till, fast jag tycker som sagt att det är rätt så rofyllt att sitta där och påta och gräva och försöka sortera ut vad som är vad så jag klagar inte. Har till dags dato rensat sparrislandet och är väl cirka halvvägs genom hallonbuskarna. Sen väntar pallkragarna, vilket man skulle kunna tycka var lättare eftersom det ändå är en begränsad yta, men det är det inte eftersom kirskålen som sticker upp i toppen av de dubbla pallkragarna har vuxit sig igenom ett lager kartong och sedan kanske 30 centimeter ris (som jag använder som utfyllnad i botten för att slippa fylla på så HIMLA mycket jord) och de är dels mycket sprödare efter att (antar jag) ha vuxit så lång sträcka i mörker, och dels är det omöjligt att gräva sig genom rislagret för att nå rötterna. Så dom försöker jag bara utarma så gott det nu går genom att plocka-plocka-plocka. Nån gång får kanske den där lilla rottråden under jord nog och ger upp? Betvivlar det dock, förra året lyfte jag på en markduk som legat i säkert fem år och därunder frodades kirskålen, förvisso lite blek om nosen men långt ifrån döende. Obs, nu ser jag inte detta som ett bekymmer utan detta är ett konstaterande att det finns rejält med livskraft i denna växt. Maskrosor är ju ingenting jämfört med kirskål. En maskros har EN rot som går rätt ner i jorden, medan kirskålens rötter mer liknar en karta över Londons tunnelbanesystem. Men jag har absolut inga som helst problem med att samexistera med någon av dessa växter. Sen finns det vissa personer som, så fort man nämner ordet kirskål, med en i det närmaste sektaktig iver måste påpeka för en att man kan minsann göra paj på kirskål, som om det var något nytt under solen. Det känner jag absolut till men helt ärligt så tycker jag inte att det är någon större kulinarisk höjdare. Gott ihop med bacon, men det finns väl väldigt få saker som INTE är gott ihop med bacon. Hönsen delar dock inte min uppfattning utan kastar sig gladeligt över både rötter och blad som jag rensar bort. När vi byggde hönsgården så var den full av kirskål. Det tog kanske...två veckor för hönsen att förvandla hundra kvadratmeter halvmeterhöga kirskålsbestånd till ett kalt månlandskap (okej, inte riktigt för det finns en massa buskar som gör att det ändå SER rätt så frodigt ut, men själva markvegetationen är obefintlig) och sedan dess har inte ett blad av kirskål vågat visa sig. Så det är det för mig enda kända sättet att bli av med kirskål, men det innebär också att man lär bli av med all annan växtlighet som hönsen finner smaklig, dvs nästan allting. När vi får ork och lust och andan faller på och planeterna står rätt så ska vi stängsla om så att vi kan stänga av nedre delen av trädgården så att inga hundar får tillträde dit. Då kan hönsen få gå ut på gräsmattan och picka på dagarna och kanske, kanske det börja spira något i hönsgården igen när de inte enbart är hänvisade till den utan får lite större ytor att spatsera omkring på. Jaja, vi får väl se när den dagen kommer. 

På tal om höns så har hönan Ulrika lagt sig för att ruva igen. Eftersom hon är synnerligen envis på den punkten så är det lika bra att blidka henne och köpa en förpackning Coops ekologiska. Första gången blev det två tuppar som hamnade i frysen, andra gången blev det två hönor (Änglamarken och Himlajorden heter dom) som just nu gör rätt för sig och levererar ägg på löpande band. Helt ärligt så kan vi inte ha fler höns, då får vi bygga ett nytt höns-Hilton, så jag hoppas det blir fler tuppar. Klart man kan slakta hön-kycklingar också, men det känns på något sätt ändå lite slösaktigt. Vi får väl se vad som händer. 

Med sådderna går det som sagt lite sådär. Tomaterna är väl i princip det enda som jag har sått? Eller nä, för några veckor sen strösslade jag ut en massa persiljefrön, men de tar ju evigheter på sig eftersom de enligt säker källa ska ner i helvetet och vända sju gånger innan de gror, så det är ju nästan som att inte ha sått någonting alls. Strösslade även ut ett antal purjolöksfrön, men de har inte heller riktigt velat bekänna färg än. Men i övrigt: nada. Förra helgen klagade grannen på att hon inte tagit fram sina dahliaknölar än och först då kom jag på att det hade ju inte jag heller gjort. Gjorde jag det där och då? Näe. Men till helgen kanske. Har jag i och för sig sagt ganska många helger nu, inte precis om dahliorna men om andra grejer som borde komma i jorden, men det verkar alltid komma något annat emellan. Kanske ska detta bli ett år där jag inte sår så mycket? Å andra sidan är det ju djävla dumt att INTE göra det i år när tomater kan kosta 100 kronor kilot. 

Potatisen behöver jag i alla fall inte bry mig om, för av närmare hundra olika skäl så skördade jag nästan ingenting i höstas. Under mina kirskålsgrävar-raider har jag grävt fram en hel del av det bruna guldet som har sett finfint ut, så jag tänkte att de får ligga kvar i jorden och bli sättpotatisar på egen hand. Kan ju låtsas som att jag har legat i framkant här, hehehe. 

 

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar