Igår var det hoppning. GULP. Till råga på allt skulle vi ha VIKARIE. GULP, GULP, GULP. Man vet ju aldrig med vikarier, de kanske är helt hoppfanatiska och har inte alls lust att ta hänsyn till en feg dressyrkärring på 53 jordsnurr? Det enda som är bra med att vara en feg dressyrkärring på 53 jordsnurr är att man verkligen inte behöver leva upp till någonting längre. Förr var det ju viktigt att hoppa lika högt som alla andra så att ingen trodde man var en mes, men en bra sak med att bli äldre är att sånt kan man ju verkligen unna sig att skita i numera. Förklarade därför direkt för Vikarien att jag kanske var norra Europas mesigaste hoppryttare. Dessutom (fast det sa jag inte) var jag övertygad om att karma skulle komma och bita mig i röven eftersom jag träffat vår f d ridlärare Karin innan och på hennes fråga hur det gick med Köttbullen hade jag stått i stallgången och skrutit som ett barn hur djävla BRA det gick med galoppen. Då brukar det ju i regel gå åt helvete inom kort.
Hur som helst. Vi började med att trava över bommar i tre olika serier som låg som på ett stort S. Det gick bra, Köttbullen lyfte fint på benen (vilket hon inte alltid gör, hon kan lika gärna snubbla sig genom alltihop) och vi svävade fram och jag hade blicken riktad på nästa och vägarna blev bra. Sen var det trav över ett litet kryss och det gick också bra. Därefter skulle man vända upp på medellinjen och hoppa ett kryss, det gick mindre bra för det var i höger var och då strulade det med galoppen, först blev det fel galopp och sedan korsgalopp (så går det när man jinxar) men vi trasslade oss över på något sätt i alla fall.
Sedan skulle man komma i galopp över en liten bana som var som ett S, och då gjorde hon om det lilla krysset till en oxer. En OXER! Jag har väl fan inte hoppat en oxer på denna sidan millennieskiftet, sa jag till en i Bästa Måndagsgruppen™ efteråt. Jag VET att det inte är ett dugg svårare med längdhinder för hästarna, snarare tvärtom, men jag tyckte den såg både hög och bred ut (det var den inte) och det kändes Läskigt med stort L. Red mot den med döden i hjärtat (nästan), men det gick faktiskt riktigt bra. Kontrollerat tempo, bra avsprång, bra vägar. Kände mig så nöjd (att jag hade överlevt) att jag valde att hålla där. Man ska sluta när det går som bäst, osv.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar