HLR

Igår hade vi hjärt- och lungräddningsutbildning på jobbet. Det var nog sisådär en åtta år sedan senast, men det hade inte skett så mycket uppdateringar utan det är fortfarande trettio-två-mitt-på som gäller. Skillnaden den här gången var att utbildaren var lite mer inne på att lajva riktiga situationer, så vi skulle göra hjärtkompressioner och inblåsningar och samtidigt låtsas att vi pratade med SOS Alarm (i en pappskiva med smartphonetryck) lika länge som det ungefär skulle ta för en ambulans att ta sig till jobbet under normala omständigheter. Jamen det var väl en bra övning. Var ju i och för sig lite svårt att svara på frågan om den livlöse hade några synliga skador när det rörde sig om en torso i gummi, men här fick man ju använda sin fantasi. 

Tyckte övningen gick svinbra för mig. Disclaimer först här dårå: Jag fattar absolut att det är en jättejätteskillnad på att göra HLR på en riktig person i ett skarpt läge och att göra det på en docka under kontrollerade omständigheter där ingenting man gör eller inte gör kan få några som helst konsekvenser. Men här kommer lite skryt: Jag ser verkligen inte mig själv som särskilt vältränad. En gång i tiden, absolut men numera är jag not half the vältränade människa I used to be. Men när det kom till att göra hjärtkompressioner var jag fan i mig outstanding. ALLA mina kollegor började flåsa och svettas och bli röda i ansiktet efter bara ett par minuter, men jag var fan i mig helt OBERÖRD och inte det minsta andfådd efter att ha hållit på i åtskilliga minuter (och åter, jag fattar att det är avsevärt mycket jobbigare att göra det på en människa än på en gummidocka) till rytmen av The Imperial March (andra bra låtar som tydligen funkar att hjälpa en att hålla en bra hjärt- och lungräddningsrytm är Staying Alive med BeeGees, Another One Bites The Dust med Queen eller den gamla hederliga Här kommer Pippi Långstrump). Och nog tog jag i så mycket som man skulle, för det klickar ju till i dockan när man kommit tillräckligt långt ner, plus att jag idag har ett blåmärke på den handen som låg underst så jag har då inte sparat på krutet. Jag fattar det inte själv, för som sagt, jag ÄR inte vältränad och flera av mina kollegor som var med är såna som tränar och dessutom betydligt yngre än jag. Var tvungen att låtsas hålla med när kollegor pustade och sa att det där var minsann jobbigt, för man vill ju inte verka skrytsam, men faktum är att det kändes som att jag skulle kunna hålla på i timmar. Antingen har jag avsevärt bättre kondition än vad jag tror (men det känns inte så sannolikt), eller så hittade jag bara någon form av extremt energibesparande teknik (mer troligt). Eller så är det någon form av dold superkraft, vilket ligger rätt långt bort på sannolikhetsskalan men i alla fall är en rolig tanke. Fjärde alternativet är att alla mina kollegor är riktiga RAS, och det är också en rolig tanke eftersom skadeglädjen är den enda sanna glädjen.