Vecka 8 är sportlovsvecka här och då är det av tradition gemensam teorivecka i stallet och då brukar det vara en massa clinics som man kan gå på. Men i år blev det inget av detta p g a, gissa vad, *trumvirvel* pandemin! Man kunde anmäla sig till privatlektioner men där sölade jag för länge så det blev fullt. Kom till stallet i fredags, vi var bara tre stycken som dök upp och de andra två var väl de två som jag gillar bäst i Coronagruppen. Mansplainern höll sig borta, ingen var gladare än jag. Förra gången vi skulle ha teori var ju planen att vi skulle ha sitsträning två och två, men det la ju den där djävla Mansplainern in veto för eftersom han tyckte det "inte var coronasäkert" (men att stå i en klunga i ridhuset gick tydligen bra, misstänker att det i själva verket handlade om att han helt enkelt inte gillade upplägget att någon utöver ridläraren skulle ge honom feedback på sitsen, för han sitter som en hösäck med kutande rygg och armbågarna rätt ut och även om han uppenbarligen har en självbild som saknar motstycke så måste väl till och med han kunna se att det inte ser ut som när till exempel Isabelle Werth eller Cathrine Dufour sitter till häst).
I alla fall, nu är ju bästa Karin back in business och hon bestämde raskt att vi skulle ha detta som vår teori, så vi fick order om att snabbt fixa i ordning Hästen och så fick vi tre rida lite olika övningar cirka en kvart var och turas om att ge och ta emot hugg och slag om hur vi satt och hur vi inverkade. Haha, nej vi var såklart väldigt snälla. Jag fick börja. Hästen hade haft kolikkänningar och därför var det bara bra att han kom ut och rörde på sig menade Karin, men Hästen var av en helt annan uppfattning. Till att börja med så vägrade han att ens röra sig ur fläcken, sen när jag äntligen fick igång honom i skritt så gick han så sakta så att en trött gammal sengångare hade framstått som rapp och alert i jämförelse. Men det var säkert som att han hade ont i magen eller nåt, han är visserligen inte jätteframåt i vanliga fall heller, men så här trög har jag aldrig varit med om att han är, och jag är inte direkt oprövad när det gäller att rida lata hästar. Fick tvinga in honom i både trav och galopp och rida honom på lång tygel för att han skulle komma igång. Spö ser han som en kränkning och använder man det så stannar han upp och kickar och måste få lite tough love. Nu hade jag inget spö med mig eftersom vi ju bara skulle skritta och träna sits, men till slut gav Karin mig ett som hon hittade på sargen och då blev det lite bättre fart även om det var ett sånt där ponnyspö, illrosa med en stor hand längst ut som jag inte fattar hur man kan rida med för om man petar till med det så träffar man ju på sin höjd schabraket utan man måste ju lossa handen från tygeln och sträcka bak hela armen för att det ska ge effekt. Men ja. Någon nytta gjorde det väl. Red lite öppna, sluta och skänkelvikning och det gick rätt bra, och jag fick också beröm för sitsen. Jag har lite svårt att ta in det. När jag började rida i Återvändargruppen så sa ridläraren att jag hade "en väldigt bra och naturlig lodrät sits" och jag bara VAAAA? för det är inget som jag någonsin förknippat med mig själv. Jag har ju korta armar och korta ben och har tillbringat alldeles för mycket tid med att flänga runt barbacka på gotlandsruss kontra att bli skolad i dressyr, så jag tycker snarare att jag känner mig som en karaktär i Mulle, världens mesta häst.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar