Felet med världen är att de dumma är så tvärsäkra på allting och de kloka så fulla av tvivel

Ni vet kanske inte det, men det finns ett EU-direktiv som handlar om elektromagnetiska fält, vars syfte som jag förstår det mest handlar om hur man ska hantera magnetfält som uppstår kring diverse strömkällor så att folk med pacemaker inte riskerar att få sin pacemaker pajad. TYP. Det är inte helt enkelt det här med att tolka andemeningen i EU-direktiv ska jag säga, för det är rätt mycket text och mastiga formuleringar att tugga sig igenom utan att man för den sakens skull behöver bli så värst mycket klokare, men ett direktiv är ju, till skillnad mot en EU-förordning som gäller direkt och bums och rätt upp och ner, någonting som blir implementerat i gällande lagstiftning. Så då kan man ju kolla där istället, även om det inte heller direkt är njutningsfull läsning, men det framgår ju i alla fall hur det ska hanteras i landet Sverige. Av lite olika anledningar, bland annat den nyss nämnda, så har denna puck passats runt bland diverse personer på jobbet de senaste åren utan att någonsin vara i närheten av målet. Min insats i det hela var att jag lyckades låna en "magnetic field meter" av en dansk kollega, och som jag förstod det på henne så hade de bara gått runt och mätt lite i fabriken, identifierat vissa riskområden och satt upp någon varningsskylt på något ställe. 

Vi (för av någon anledning blev jag indragen i detta även om jag "bara" fått i uppdrag att låna mätaren) skulle då göra samma sak, men för att vi skulle få något att jämföra med så fick någon uppgiften att ta reda på hur de danska mätningarna hade utförts. Och där började jordens största surdeg att jäsa. För det var tydligen JÄTTEJOBBIGT för personen som fått uppgiften att ta kontakt med den danska kollegan och det var också uppenbarligen JÄTTELÄTT att glömma bort den uppgiften eftersom magnetfält är osynliga och den enda påminnelsen man får är en punkt på en to-do-lista på ett mötesprotokoll som man uppenbarligen vare sig behöver bry sig om eller respektera. Det här utvecklades nästan till en parodi till slut, för den första personen slutade och sedan har frågan bollats mellan olika personer och roller sedan 2017. I FYRA ÅR har den där djävla mätaren legat och väntat på att någon ska ta tag i detta. FYRA ÅR. Jag säger inte att det beror på att jag jobbar på en mansdominerad arbetsplats, eller jo, det är precis vad jag säger för det är min fasta övertygelse att en kvinna aldrig hade kommit undan med detta med mindre än att det hade skett en offentlig tvätt av en byk där den personens bristande förmågor verkligen skulle synas i sömmarna och tagas av daga. 

För cirka ett år sedan lyftes frågan på nytt, för vilken gång i ordningen vet jag inte (det är alltid jag som har den dåliga smaken att sabba all mysig mötesstämning med att lyfta upp såna här gamla surdegar och kräva åtgärder), och då var det en ny förmåga som fick i uppdrag att BARA LÖSA DET. Det skulle han göra, sa han, och det skulle nog inte vara några problem. Sen började han läsa i EU-direktivet och sedan började han förhala det på samma sätt som sina föregångare hade gjort. Ett direktiv är ju, till skillnad mot en förordning, någonting som blir implementerat i gällande lagstiftning, så man behöver ju inte sitta och läsa den från pärm till pärm, det räcker ju med att läsa in sig på vad som gäller i Sverige, men jag är ju naiv nog att utgå från att människor som sitter på förhållandevis höga positioner inom företag har koll på lite basic grejer som lagstiftning och hur det funkar. Efter moget övervägande hade den här personen kommit fram till att det nog var bäst att vi kontaktade en elfirma så att dom kom hit och gjorde mätningen för att säkerställa att den gjordes "på rätt sätt". Sen förhalades det i cirka ett halvår, under vilket den här personen både hann säga upp sig och sluta, men innan han slutade hade han i alla fall kontaktat en elfirma angående detta. Nu vet jag ju inte exakt hur uppdraget formulerades, men en vacker dag stod en elektriker på plats, redo att mäta. Han var ny på jobbet och väldigt positiv. "Vad kul, det här har jag aldrig gjort förut", var hans entusiastiska hälsningsfras och bara där blir man ju tveksam eftersom syftet var att ha koll på det som vi inte själva hade koll på. Sen fick han låna "vår" (danskarnas) mätare. Den är verkligen inte svår att använda, man trycker på "on" och så håller man den mot det man vill mäta och så väljer man i vilken enhet man vill mäta.

 Alla som har läst fysik vet väl att enheten för magnetisk flödestäthet är Tesla, alternativ Gauss. Åtminstone visste jag det, och jag var verkligen inte den klarast lysande stjärnan på fysikhimlen på den tiden det begav sig. Skyller detta på mina f d fysiklärare. När jag gick på högstadiet så fanns det en bra och en dålig fysiklärare. Tyvärr hade man väl inte helt klart för sig vad som var "bra" och vad som var "dåligt" på den tiden, men det var ju i alla fall inte Ohms lag och interferens i tunna skikt som lockade mest och därför tyckte man ju att man dragit vinstlotten när man fick läraren som hade som princip att varken ge läxor eller prov och som man hur enkelt som helst kunde dribbla bort från den faktiska läroplanen genom att ställa en valfri och gärna mycket långsökt fråga om rymden. Parallellklasserna dignade under ok som kraftekvationen och allmänna gaslagen medan vi mest satt av tiden. Vet inte hur han gjorde när han satte betyg för vi uträttade ju aldrig någonting av värde, men det här var ju på 80-talet och då var det uppenbarligen inte så noga med att följa läroplanen. 

Vi snabbspolar till mitten av 90-talet, när jag läste naturvetenskapliga ämnen på Komvux. Fysikläraren var en gubbe som hette Bengt som var månskensbonde och man får hoppas att det var det som var hans grej för helt ärligt så var han rätt kass på fysik. Aldrig att han lyckades koppla ihop lampor efter ett sånt där elschema med parallellkopplingar och seriekopplingar så det lyste på första försöket, så stor del av lektionerna som jag minns det gick åt till att han stod och kliade sig i huvudet och provade lite nya kombinationer av spolar och motstånd. Mot slutet av sista terminen så hade vi väl uppenbarligen inte kommit så långt som vi borde, men han sa helt generöst att vissa grejer i boken "kunde man hoppa över om man ville". Det var vår i luften och ingen var jättesugen på att börja med kvantmekanik, så vi var väl bara glada. Tills vi hamnade på ingenjörsutbildningen och det ingick nån fempoängare i fysik som bokstavligt talat var rena rama grekiskan. Paniken när vi-som-haft-Bengt-i-fysik-på-Komvux insåg att vi inte kunde ett smack. Vi fick gå i en skamsen samlad tropp till vår nya fysiklärare STEN och berätta att vi inte kunde någonting om kvantmekanik "för vår lärare på Komvux sa att man kunde hoppa över det om man ville". Sten blev mäkta upprörd, men ordnade så att vi-som-haft-Bengt-i-fysik-på-Komvux fick några extralektioner där vi fick lite basic fysik förklarat för oss. Fysik är egentligen inte så svårt utan handlar mest om matematik. Men en del grejer får man ju ändå ha lite koll på. För mig tog det till exempel pinsamt lång tid innan jag fattade att begreppet normalkraft handlar om att kraften är riktad som en normal, dvs vinkelrätt mot underlaget, och inte normal som i att någonting är helt normalt.  

JA, HUR SOM HELST. Åter till den här pigga elektrikern vars första uppdrag var att medelst en mätare bedöma om vi låg under gränsvärdet för elektromagnetiska fält. Som sagt, till och med jag, med mina rudimentära och fragmentariska fysikkunskaper vet att man mäter i Tesla, eller i Gauss. På mätaren väljer man dessutom enhet genom att trycka på knappen "Gauss" respektive "Tesla", men den här killen tolkade glatt det "mG" som visades i displayen när man tryckte på Gaussknappen som "milligram" och gjorde synnerligen svårsmälta statements om att flödestätheten var "mer än 500 milligram på sina ställen". Hade det varit jag som hade gjort ett sådant pinsamt felaktigt uttalande så hade jag fan i mig skämts ihjäl, och då är jag inte ens elektriker.  Men den här snubben hade ett självförtroende som inte var av denna världen och tillkännagav glatt att han skulle "gå över till mikro-Tesla istället". Vet inte om man ska imponeras av att han faktiskt lyckades tolka det "µT" som visades i displayen korrekt, men antagligen. Han gick runt tillsammans med en annan person här på jobbet som kanske inte heller är det fluffigaste fåret i fållan, och dessa geniämnen lyckades tillsammans dra slutsatsen att vi låg "väldigt nära gränsvärdet på sina ställen", för där visade mätaren ända upp till 0,4 µT (alltså mikro-Tesla). "Vad ligger gränsvärdet på då"? undrade jag och fick till svar av min kollega att "ja, det är där någonstans, enligt vad han (läs: milligram-elektrikern) hade kunnat googla sig till". Som den partydödare jag är så ville jag ha en ordentlig källa att förhålla mig, inte något som en elektriker som inte ens vet enheten för magnetisk flödestäthet har googlat och killgissat sig fram till, så som alla förstår så slutade det med att jag fick leta rätt på det själv (svaret finns i Arbetsmiljöverkets föreskrift AFS 2016:3 om någon mot all förmodan skulle vara intresserad). Visade sig att gränsvärdet var 0,5 mT, så helt fel ute var han ju inte när han hävdade att 0,4 var nära. Bara det att gränsvärdet är angivet i mT och inte µT. Alltså MILLI-Tesla. För den som inte är bekant med att omvandla storheter (vilket jag VET ingår i en elektrikers utbildning eftersom min man skolade om sig till elektriker för några år sedan) så är 0,5 mT alltså detsamma som 500 µT, och då låg vi ju plötsligt väldigt långt från att ligga nära, så att säga. 

Jag sa till de inblandade här på jobbet att jag anser att fakturan för detta ska bestridas, för om man vänder sig till en elfirma för att få kompetens som man inte själv har inom företaget så är väl det minsta man kan begära att de skickar någon som KAN och inte bara killgissar friskt och dessutom har HELT FEL. Då tyckte någon att jag var "taskig" mot han som numera går under det allmänna tilltalsnamnet "milligram-elektrikern", och de andra höll med för han kunde ju inte hjälpa att han inte kunde och det var ju i såna fall hans chef som skulle ha skulden som skickat ut honom, mjau mjau mjau. Det håller jag absolut med om det olämpliga i ur ett arbetsledningsperspektiv, men sen kan man ju tycka att den här milligram-elektrikern skulle kunna ha erkänt att detta låg utanför hans kompetens och kontaktat sin chef och sagt som det var och så hade de fått skicka någon annan, alternativt erkänt att de inte hade den kompetensen inom företaget. Men det är väl större chans för en snöboll att överleva en dag i helvetet än att få en man att erkänna att han inte kan, misstänker jag.
Jag vill också uppmärksamma alla på att när jag (kvinna) med all rätt kritiserar milligram-elektrikern (man) så sluter resten av mina kollegor (alla män) upp som en enad front och tar milligram-elektrikern i försvar. Om milligram-elektrikern hade varit kvinna så hade det garanterat hetat att "kvinnor inte kan någonting" och sen hade detta hängt med till döddagar och hon hade aldrig fått komma tillbaka hit igen. Källa: empiri från 20 år på mansdominerad arbetsplats. 

SÅDÄRJA, nu är det sagt. Disclaimer, inte alla män, osv. Gäsp.