Jag har ett sug efter skräckfilm. Dessvärre har jag även en rätt så ymnig fantasi som utan vidare producerar potentiella yxmördare bland folk i min relativa närhet, samt med lätthet hittar motiv för eller associerar till bestialiska splattermord i de mest vardagliga sammanhang ("-Men kolla, den här macken ser ju precis ut som den macken där Earl slaktar den där killen i Kalifornia för att få pengar till bensin. Här tankar i alla fall inte jag!") som gör att det där suget liksom kommer av sig ibland. Åtminstone när jag är ensam. Att titta på skräckfilm ensam är väl ingenting, egentligen (man kan ju dessutom snabbspola, fast inte hos mig för det är något skit med fjärrkontrollen, men rent teoretiskt klarar man sig rätt bra på egen hand). Men sen ska man ju borsta tänderna och sånt, och då står det någon blodtörstig fan med en yxa i badrummet. Det vet man ju. Och man vet också hur det slutar. Det slutar med ond bråd död.
Därför vill jag gärna ha sällskap i skräckfilmssoffan. Visserligen är det ingen garanti för överlevnad, herregud, Jason slaktar ju hela skolklasser utan att blinka, för att bara ta ett exempel. Men om man ändå ska bli styckmördad kan man ju lika gärna bli det i trevligt sällskap, som jag brukar säga.
I fredags föreslog min pojkvän att vi skulle titta på Omen. Eftersom jag minns den som något av det läskigaste jag sett så blev jag mycket uppspelt och såg fram mot en riktig myskväll med videovåld och andra trevliga inslag. Men vad som en gång i tiden var läskigt för en 14-åring är uppenbarligen inget som får en desillusionerad 40-åring att höja på ögonbrynen. Damiens utbrott inför kyrkobesöket skulle kunna vara hämtat ur Nannyjouren, det var nästan så att man väntade sig att Nanny Anne-Lie skulle komma körande i sin lilla bil och börja prata om regler och vikten av att vara konsekvent.
I övrigt var det väldigt mycket dialog och lite blod. I Omen alltså, inte i Nannyjouren. Den enda död som var lite makaber var när fotografen (jag menar fortfarande i Omen, inte någon i produktionsteamet kring Nannyjouren) fick huvudet avklippt av en glasruta, men det var nog mest för att han hade en så gräslig Gustav Vasafrisyr.
Annars kändes faktiskt hela berättelsen väldigt krystad. Är det inte otroligt långsökt att 1. slå ihjäl någons nyfödda barn helt slumpmässigt för att sedan 2. övertala pappan att adoptera ett annat barn som 3. är en korsning mellan Satan och en schakal? Gör inte Djävulen det rätt svårt för sig här? Vore det inte enklare att liksom bara göra som i Rosemary’s baby, befrukta en kvinna och slippa allt tjafs med nervklena barnsköterskor som tar livet av sig och desperata fäder som reser jorden runt för att söka svar i gamla gravar? Som för övrigt var väldigt lättöppnade. Inte för att jag någonsin har öppnat en grav, men jag föreställer mig att det är lite mer besvär med det än att typ öppna en dörr till en jordkällare.
Nej, man får väl hålla sig till The Shining. Det minns jag som en verkligt nervkittlande skräckfilm, men minnet är uppenbarligen inte vad det borde vara. Så plötsligt sitter man väl där och tar en imaginär drink med Lloyd i den stängda baren på Overlook Hotel och har det riktigt mysigt medan liken ruttnar och pannan smygökar och det går åt helvete med allt.
Mysigt var ordet, som sagt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar