Om jag påstår att det gick bra att springa Tjejmilen med nageltrång och såriga fötter så ljuger jag. Askungens systrar hade förmodligen klarat av det både snabbare och bättre än vad jag gjorde, men så är jag ju också osedvanligt långsam även när jag är så kallat skadefri (läs: aldrig). Men i mål kom jag i alla fall. Jag hade ägnat timmar åt att i förebyggande syfte tejpa, plåstra om samt klippa till och klistra på små skyddande filtremsor på mina sargade fötter. Det var nästan lite hemtrevligt, eller när jag tänker efter var det kanske mer som att ha doktor Mengele som slöjdlärare. Men fötterna höll åtminstone...ett tag. Inte hela milen, men gott och väl halva, och sedan var det bara att bita ihop och fortsätta. Man är väl en viking.
Nu mår mina Kalle Ankafötter om möjligt ännu sämre, men det dröjer å andra sidan ganska länge till nästa lopp så det ska väl ordna upp sig så småningom.
Dessutom har jag investerat. Vi skulle egentligen bara gå in i första bästa affär för att fråga efter vägen till närmaste apotek. Den första bästa affären råkade vara Runner’s Store, och det blev ett dyrt besök. Jenny köpte nya skor och själv kostade jag på mig ett par fantastiska X-socks Sky Run för 200 spänn. Jag fick dessutom den fantastiska möjligheten att beklaga mig över mina fötter i evigheter för en mycket trevlig och förstående tjej som jobbade där. Det var nog avsevärt billigare än att gå och tala ut hos en psykolog, vilket jag har god lust att göra när anden är stark men Kalle Ankafötterna svaga.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar