Your enemy is sleeping

OJ vad jag hade svårt att få ihop att det var tisdag idag, fick för mig att det var onsdag och det var kanske för att jag körde löpintervaller igår och det brukar jag göra på tisdagar. Men nu var det ju ingen ridning igår och idag är en sån där knölig dag med möten i olika tidszoner och där jag dessutom har klämt in massage  någonstans mellan Australien och USA, så det lät sig icke göras och därför blev jag lite wild and crazy och bytte dag i mitt träningsschema.
Intervallerna gick bra, sen åkte jag hem och körde tabata, sedan packade jag in hundarna i bilen och åkte till veterinären för att vaccinera två av dom. Ingen blir så glad som hundarna när de får följa med i bilen för då brukar det innebära att det ska hända något kul, och ingen blir sedan så besviken som dom när man sedan svänger in på veterinärens gårdsplan. 

Veterinären konstaterade att Laban hade gått upp 1 kilo sen förra året och han har absolut blivit lite biffigare men det är nog mest muskler, tyckte jag, men veterinären kände på honom och tyckte att det nog var rätt lösa muskler i så fall. Skämdes jättemycket, för jag kritiserar ständigt andra som har överviktiga hundar i allmänhet och överviktiga taxar i synnerhet. Nu är Laban inte precis överviktig, han är muskulös och man kan se att han har en midja, men man kan inte känna revbenen lika tydligt som veterinären tyckte att man skulle göra. Vet sedan tidigare att veterinären har sagt att när andra människor kommenterar att ens hund är alldeles för mager så är den enligt honom precis lagom i hull, så han är rätt sträng. Men jag håller med honom och här ska inte odlas någon knubbis, så det var bara hem och justera foderstaten. Både Laban och Remus vägde för övrigt 8,2 kg, men Remus är lite större än Laban och har egentligen en matchvikt på runt 8,5-9 kg, men nu har han ju varit sjuk så det är inte så konstigt. 

Åkte inom affären på hemvägen för att handla lite frukt. Framför mig i kön till kassan så var det en som storhandlade. Det är friskt jobbat ändå för det gick lös på över 3000 kronor. Blev ändå lite glad för vårt lokala Konsums skull, alla vill ju ha en affär i byn men i alla fall jag stödhandlar mest där eftersom det är mycket billigare på till exempel Willys, förlåt affären här i byn och fy skäms på mig. 

Hade en lugn och skön kväll som jag tillbringade i soffan, läsandes. Min man låg i sängen och kollade på Youtube, sen kom han ner och undrade om jag hade fönstret öppet för det hade han och då hade två grannar en liten dispyt och sånt är ju alltid lite intressant att lyssna på. De här två personerna är båda "lite äldre" (fast sånt får man passa sig för att säga nuförtiden när man själv har passerat 55 och därmed är närmare "60-årsåldern" än man någonsin varit förut) personer i cirka 65-70-årsåldern skulle jag gissa, de bor i varsin marklägenhet och den ena har hund och den andra katt, och de kommer överens ungefär lika väl som...hund och katt. Det började bra, men sedan blev det någon konflikt om någon bagatell som sedan eskalerade in absurdum och nu tål de inte se varandra. Nu skällde Hundpersonens hundar och Kattpersonen skrek att det skulle vara tyst (klockan var runt 19 så det var inte som att någons nattsömn stördes) och Hundpersonen skrek åt hundarna och Kattpersonen åt Hundpersonen, men när jag slog upp fönstret för lite gratis underhållning så var det hela överspelat, åtminstone för stunden. Tror efterräkningar i form av ett passivt aggressivt inlägg på byns Facebooksida från Kattpersonen kan vara att vänta, det har jag sett förr. I det här fallet är jag 100 % Team Hundpersonen, inte bara för att jag har hund själv utan för att  jag helt enkelt tycker att Kattpersonen är en extremt lättkränkt och jobbig jävel, katten är det absolut minsta problemet i sammanhanget. Jag skulle väl inte gå så långt att säga att det lyser vanvett ur ögonen på Kattpersonen, men något är det som inte riktigt stämmer.   

Gick och lade mig tidigt, somnade men vaknade av att min man snarkade och att det var helvetesvarmt i sovrummet, min man påstår att han får ont i ryggen av att sova för öppet fönster så jag tog min tillflykt  till det tysta och svala Flickrummet™ men hade ändå svårt att somna om. Men jag är ju van att vara trött som ett lik på tisdagar, haha. Idag ska jag som sagt på massage men istället för att sedan bara komma hem och ta det lugnt så måste jag alltså ha ett jobbmöte med kollegor i USA. JAJA, vad är väl en bal på slottet, osv. 

Fick mail om den extra dressyrträningen på torsdag men inte vilken häst jag skulle få, det skulle framgå av tavlan i stallet. Hoppas såklart på Köttbullen, men vi får väl se. 

Jag är kvar hos er

Har läst Jag är kvar hos er av Peter Pohl. Detta är handlingen:

Anna är bara femton år när hon förstår att hon snart kommer att dö.
Sjukhusbesök och mediciner har varit en del av Annas vardag så länge hon kan minnas, på grund av hennes reumatism. Trots hjälpmedlen blir hennes värk drastiskt sämre när hon är femton år. Hon får ont i kroppen, det tjuter i öronen, hon kan inte sova på nätterna och är utmattad. Hon söker vård, men får bara höra att det är reumatismen och att hon snart kommer bli bättre. Men när Anna istället blir sämre ökar oron hos henne och familjen, och till slut förstår läkarna vad som är fel. Anna har fått en hjärntumör och ingen behandling kan hjälpa henne nu. 
"Jag är kvar hos er" är ärlig skildring av en ung människas kamp mot döden och om hopplösheten hos de närstående när det oundvikliga sker.

Mörkret i den här boken överträffar till och med Sunshine av Norma Klein. Jag vet inte riktigt vad jag ska säga om den. Jag förstår att det är en berättelse som bör berättas, men det känns ju avigt att säga att den är bra, den går liksom inte att tycka om eller sätta något betyg pga saknar rimlig referensskala. 

Where we once watched the row boats landing

Men kan någon fatta att det faktiskt är midsommarafton på fredag? Det kan i alla fall inte jag. Inte heller att snart halva 2024 har passerat, tycker det alldeles nyss var januari och snö och gråkallt. Har i alla fall kommit till insikt om att det blir inget sått i år som inte har sått sig själv. Även om det blir en lång varm höst så borde jag väl ha börjat i alla fall för en månad sen, men jag har haft för mycket annat runt omkring och inte haft en plan för sådderna och därför blev det som det blev. Så det får vara för i år, det är väl inte hela världen. Fast det retar mig lite. 

I fredags körde jag mitt löpintervallpass efter jobbet och sedan åkte jag hem och gjorde fotrehab. Ska på återbesök till fotspecialisten nästa vecka, men peppar peppar så känns det bra. Eller bra och bra, det gör ju fortfarande ont, fast inte lika mycket och det har framför allt inte blivit värre sen jag började med intervallerna. Löpning är ju ändå en rätt stor belastning så det skulle man ju annars kunna ha förväntat sig när man är ett måndagsexemplar, men so far so good och heja heja. 

Sedan fixade jag godispåsar till lördagens Pay & Jump på ridskolan. Har hittat ett ställe där man kan köpa utsorterat smågodis med smärre skönhetsfel för 50 kr/kg och nu satt jag och fyllde upp 40 små cellofanstrutar samt försåg dom med rosett och band och en liten lapp där det stod att det var bra kämpat. Perfekt fredagspyssel, hehe.

Gick och lade mig tidigt, hade ställt klockan på 05.30 för att hinna gå ut med hundarna. Tog en runda som är 7 km och det blev lite stressigt ändå trots att jag tyckte att jag hade goda marginaler. Fick powerwalka i raskt tempo och var hemma igen 07.50, skulle åka 08.00 och hade packat in allt jag behövde ha med mig i bilen redan kvällen innan så det löste sig. 

Åkte till stallet, var först med på möte med personalen och sen funktionär på Pay & Jump:en. Hamnade i kiosken, det är kanske inte roligaste stället att vara på men det är det väl ingen som tycker så ibland får man väl offra sig. Gjorde också MAGI med ljud, hehe. Vårt ridhus är jättegammalt och ljudanläggningen likaså. Förra vändan när jag var aktiv i tävlingssektionen så investerade vi i mixerbord, förstärkare och CD-spelare, detta var på 90-talet och denna utrustning är fortfarande kvar men i skick därefter. Men tekniken går framåt! Har tidigare investerat i en bluetooth-högtalare från Clas Ohlsson, den är jätteliten, kanske 12 x 12 cm, men djeflar vilket bra ljud det ändå är. Hängde den ena i ena ändan av ridhuset och det lät  toppen även i den andra ändan, alltså 60 meter längre bort, detta testade vi redan förra gången det var Pay & Jump. Tänkte nu testa att utveckla det hela, så jag hade införskaffat ytterligare en som gick att seriekoppla med den första och voilà så hade vi peppig musik även på framridningen utomhus. Var dödsimponerad av räckvidden, för telefonen som sände via bluetooth låg i domartornet och högtalaren satte vi utanför sekretariatet som ändå var...20-25 meter bort och med isolerade väggar mellan. Men det funkade kanon. Plus att jag hade rotat fram en gammal telefon ur gömmorna, avinstallerade alla appar utom Spotify och dedikerade den till att enbarat spela musik, så ingen ska behöva lägga ifrån sin egen telefon som man kanske vill eller måste använda till annat. Var så NÖJD med mig själv för denna lösning till en förhållandevis billig peng (högtalarna kostade lite drygt 400 kr styck och telefonen var ju som sagt en gammal som inte användes längre). Nu återstår egentligen bara att hitta en lika kreativ lösning för att kunna prata i mikrofon, kanske finns det något karaoke-hemmakit som skulle funka? Får luska lite i det. 

Hur som helst. Stod några timmar i kiosken och sålde korv och kaffe, vi hade en HIMLA tur med vädret måste jag säga för solen sken och himlen var blå så länge Pay & Jump:en pågick, men sedan mulnade det och när jag körde hem vid 14-tiden så öste regnet ner. Då var det gött att bara komma hem, slänga sig på soffan och slappa resten av dagen och kvällen. Min man var ju på 50-årsfest på annan ort och skulle övernatta så jag hade egentid dessutom. Fixade fusk-indiskt till middag, detvillsäga sån där färdig Tikka Masala-sås och så kycklingbitar och råkost från Picadeli som jag fräste ihop med lök och lite wokgrönsaker. 

Igår gick jag upp tidigt, tog en 11-kilometersrunda med hundarna, tränade pilates och fotrehab och låg sedan på soffan och läste tills min man kom hem med lite skvaller från yttersta periferin av min bekantskapskrets.  Utöver det hade han varit på Erikshjälpen och hittat en helt ny, inplastad elcentral för 500 spänn, skulle man köpa en sån i fackhandeln så skulle den gå på minst 2500 plus moms enligt hyfsat säker källa så han var nöjd. 

Skönt med kort vecka men om jag trodde jag skulle ha det slappt och skönt utan att behöva ge mig av till stallet titt som tätt så trodde jag fel. Idag ska Laban och Remus till veterinären för att vaccineras och  sen är det kick off-möten för nästa del i projektet jag jobbar med så både imorgon och på onsdag så är det bokat såna där möten som man måste ha i dubbla uppsättningar varje dag så att det ska matcha tidszoner både i USA och Australien. Och sen på torsdag är det extra dressyrträning, så då ska jag ju till stallet i alla fall. Men sen är det tre dagar ledigt. Och sen är det uppehåll på ridningen, tror det var boot camp vecka 31 och sen börjar terminen vecka 32. Och viltspårträningen är i princip över för i år. Så nu kanske jag ska börja odla? Eller kanske bara ta det lugnt. 

Till stallet istället, v 24 2024, pt 2

Alltså näe vad misslyckad terminsavslutning det blev. Vi hade planerat att vi skulle rida caprilli, men så blev ridlärare V sjuk, det kan ju såklart hända vem som helst, men vikarien tyckte att vi skulle köra WE istället. Förra gången vi körde WE var i vintras, det var inte kul då men det är åtminstone kul med ridlärare V för hon är så glad och sprallig. Den här vikarien gillar jag inte som person, men det är det många andra som gör så det är väl hon och jag som inte har kemi då. Mitt ogillande bygger på händelser  sommaren 2018 när jag skulle ta hand om Bulldozern när hon var halt. Upplägget var att den här vikarien, vi kallar henne X, skulle åka dit på morgonen och fodra och sätta på kylbandage och promenera med henne och jag skulle göra samma sak på eftermiddagen plus mocka. Och så kom det en dag när jag hade mockat och behövde fylla på spån. Det här var ju på sommaren när de andra hästarna gick på bete och personalen hade semester, så jag frågade en privatryttare vems spånbalar det var som låg där och där, för man vill ju liksom inte ta någon annans, men det var ridskolans spån sa hon, så då körde jag in en bal och ströade i Bulldozerns box. Fick sedan ett så sjukt otrevligt mess från X att det var absolut förbjudet att ta av det spånet, istället skulle man ta av spånet som låg i en box i en annan del av stallet. Och hur FAN skulle jag kunna veta det? Skrev tillbaks att jaha, okej, det visste jag inte, jag frågade en privatryttare som sa att jag kunde ta av det, men då borde jag dessutom ha fattat att jag skulle ha frågat X. Gjort är ju dessutom gjort, det hade väl räckt att X hade skrivit Nästa gång du fyller på spån till Bulldozern kan du ta av det som ligger i NN:s box istället för att få mig att känna mig som Skånes genom tiderna största spåntjuv. 

Tänkte ändå att jaja, då var då och nu är nu och nu får man ge det här en chans, men NÄE. Tror inte hon sa ett ord till mig på hela lektionen, hon sa generellt inte mycket till någon utan pratade bara om WE, men de andra fick ju i alla fall LITE feedback, tyckte jag. Jag har absolut all respekt för människor som håller på med WE, men det här med att göra det någon gång då och då blir ju mest att man rider runt, runt och gör samma sak hela tiden, känns det som i alla fall. Och sen har jag svårt för den typ av pedagogik som bygger på att man frågar folk om det man ska lära ut och därför inte vet, typ: det stod tre koner utplacerade och så frågade X Jaha, vad tror ni man ska göra här? och det var det ju ingen som visste, och på något annat ställe Vad tror ni detta hindret heter? och det var det ju inte heller någon som visste, så det blir ju liksom inte direkt någon dialog ändå.
Sen var det en övning som heter "grinden" där man skulle rygga, då skulle man komma en och en och så skulle hon hjälpa en. När hon hjälpt fem av sex och bara jag återstod så sa hon Nu tänker jag att vi ska rida en liten bana så ni som inte gjort grinden kan få träna lite på den i slutet av lektionen. Och så red vi en bana, och sen när alla gjort det så sa hon Grinden kan ni träna på en annan gång, nu tänker jag att ni ska rida slalom i galopp. Slalom i galopp är inte så lätt som man skulle kunna tro för när man svänger blir det ju som förvänd galopp. Köttbullen var jätteduktig och höll galoppen like a queen genom hela slalomet, men den enda som sa att hon var duktig var jag. Och sen var lektionen slut och jag hade inte fått träna på att rygga. Har inte ens lust att ha överseende med att det inte kan vara så lätt att hoppa in  med kort varsel när man inte känner gruppen, för man kan i alla fall bemöda sig med att fråga Har alla kommit på grinden? eller liknande. Plus ge lite djävla feedback. Hade lust att skrika MEN ÄR JAG OSYNLIG ELLER? men så gör man ju inte. Men det gjorde mig på sjukt dåligt humör. Tur vi har en extra dressyrträning nästa torsdag så det förhoppningsvis blir lite mer normal känsla. 

In the atomic heat

Igår när jag gick från jobbet så skojade jag och sa att jag skulle ha en delad tur, precis som i vården. Som ju måste vara det mest korkade sättet att lösa bemanning på, jag fattar inte hur man inte skulle kunna få ihop det på annat sätt? I industrin förekommer det ju också att man jobbar 24/7 men inte fan finns det några delade turer där, så det borde ju kunna gå att lösa utan att fördärva en hel arbetsdag. Kan man ju tycka. Men just igår och i mitt fall så var det en förnämlig lösning att slippa vara på jobbet mellan 05-17. Jobbade på jobbet till klockan 10.30-ish, åkte sedan hem, gick 7 kilometer med hundarna, åt lunch, gjorde fotrehab. Startade sedan jobbdatorn och jobbade klart dagen hemifrån. Det är kanske inte den mest ultimata arbetsdagen, men någon gång då och då funkar det väl. 

Åkte sedan till stallet för styrelsemöte som var som styrelsemöten i föreningar brukar vara: rätt segt, mycket prat om pengar som inte finns och hur ska vi få det att gå ihop. Ja, det är det ju i nuläget ingen som vet, och det är ju deppigt. Vår klubb har funnits sedan 1940-talet och man önskar ju att den ska kunna hänga med ett tag till, men visst fasen är det tufft. Det är ökade kostnader för foder och hovslagare och  veterinär och försäkringar och det är löner och sociala avgifter och en anläggning som är gammal och en föreningslivsanda som rent generellt i samhället idag är svag. Få personer är sugna på att dra några ideella lass numera, allt ska liksom bara finnas av sig självt på något vis. 

Nog om det. Ikväll är det sista dressyrpasset med Köttbullen för den här terminen, fast jag har anmält mig till en extra dressyrträning nästa torsdag, fast då är det ju inte självklart att jag får Köttis. Men ett ridpass blir det i alla fall, gött. På lördag ska jag hjälpa till på en Pay & Jump och på söndag är jag, hör och häpna. LEDIG. Eller åtminstone har jag inte bokat in något. Egentligen skulle jag ha gått spårprov med Laban, men kursen som spårprovet skulle vara en avslutning på har haft en grupp på lördagar och en på söndagar  där man har kunnat byta dagar lite hit och dit när man haft förhinder, och tanken var att jag skulle gått prov på söndagen även om jag egentligen tillhört lördagsgruppen. Men så var det rätt många i söndagsgruppen som av olika skäl inte skulle komma på slutprovet, så då kom frågan upp om ifall de  kvarvarande istället kunde gå på lördagen så att man slapp ut med domare i två dagar, och då kunde alla det utom jag, men det är ju inte nödvändigt för mig att gå slutprov eftersom Laban redan är färdig viltspårchampion, så då sa jag att jag kunde avstå den här gången. Blev erbjuden ett extra träningstillfälle istället, så det var ju ändå lite win-win. Plus att jag fick en ledig söndag!, vilket känns som en evighet sen, men det är nog bara en känsla för när jag tittar i kalendern så står det i alla fall inget särskilt i den förutom i helgen som gick dårå. Men det har ändå varit viltspårträning i stort sett varje lördag eller söndag sedan vecka 12, så det är väl det som börjar sätta sina spår (SÄTTA SINA SPÅR, höhöhö). Men nu är ju den perioden på året slut, så nu kommer det att trilla in lite hellediga helger framöver. Den här helgen blir det inte, men sen. Denna helg ska min man också iväg på 50-årsfest på annan ort, så det blir dessutom EGENTID för mig. Mmm. Även jag var bjuden på den här festen, men jag har inga problem med att tacka nej. Känner knappt de här människorna, det är gamla vänner till min man som han inte heller träffat med någon större regelbundenhet de senaste 30 åren eller så, och jag skulle väl förvisso kunnat offra en kväll på att sitta och lyssna på när andra catchar upp, men...nä, så roligt är det faktiskt inte. Och så är det det där med "på annan ort", för då måste man fixa hundvakt och då blir det genast en ganska mycket större apparat än att bara ta tåget.  

Det verkar, peppar peppar, no jinx osv, som att knät är lite bättre. Det är fortfarande någonting som hakar upp sig lite, men det känns inte längre som om någon kör in en kniv utan mer att något knäpper till och glider på plats. Misstänker att boven i dramat var söndagens funktionärsuppdrag där det var väldigt mycket stillastående. Har inga problem med att gå mycket, men att bara stå rätt upp och ner kan vara döden för mina knän om det blir för länge. Har haft knäskyddet två dagar, men idag ska jag se om det funkar utan. Hoppas. 

Blackmail keeps you in your place

Det här knät som har börjat bråka vill inte riktigt ge med sig så igår fick jag kapitulera och rota fram något knäskydd ur gömmorna. Som väl är har jag ett helt gäng att välja mellan för back in the days så köpte jag ett knäskydd när jag fick ont i ett knä, sen gick det över och knäskyddet försvann in i någon garderob eller låda och nästa gång jag fick ont i ett knä så kunde jag inte hitta det, fick köpa ett nytt. REPEAT några gånger, senast förra sommaren när vi var i Göteborg och jag fick akut knäsmärta fast det var ju för att jag inte var hemma. Nu har jag i alla fall gjort generell bot och bättring i det avseendet, alla knäskydd ligger i en därtill avsedd låda i den garderob där jag förvarar mina rid- och träningskläder, utom ett par som ligger i den påse där jag förvarar de träningskläder jag har på jobbet om jag skulle behöva ett när jag tränar efter jobbet, och ett annat par som ligger i den garderob/förråd där jag bland annat förvarar väskor och min necessär, så jag aldrig mer ska drabbas av akut knäsmärta på bortaplan och inte kunna göra något åt det. 

Träna skulle jag göra ändå såklart, det trista med artros är ju att man måste hålla igång även om det gör ont. I synnerhet om det gör ont, skulle jag väl vilja säga. Intervaller var inplanerade så jag och mitt knäskydd begav oss ut i spenaten. Det regnade och det finns väl inget mysigare än att springa i ett stilla försommarregn? I tanken åtminstone. I verkligheten sprang jag en runda där första delen är lite off road och går genom en  jättestor kohage och jag skulle väl inte säga att korna betat ner allt, utan den mycket smala och knöliga "stigen" kantades av gräs som nästan nådde mig till axlarna och som tillsammans med vildvuxna buskar mer än gärna lämnade av sig sitt innehåll av tunga vattendroppar och frön. Var bokstavligt talat dyngsur innan jag ens hunnit igenom första delen av intervallerna. Sen kom det vatten på telefonen och plötsligt fungerade inte intervall-appen ordentligt utan ljudet stängdes av ibland och ibland inte. Så det blev väl inte så strukturerat, men knät kändes ändå lite bättre efteråt, som om den här låsningen som kommer och går hade släppt lite, att fysiskt manipulera bort det med att springa på en knölig kostig är kanske modellen? Aja, det återstår att se. 

Kom hem, skalade av mig alla dyngsura kläder, tränade ett pass pilates medan jag lyssnade på hela skivan med temamusiken till Twin Peaks. Satte mig sedan och började pyssla med min telefon. Vi i Bästa Måndagsgruppen™ har en Facebookgrupp där vi ibland kommunicerar med varandra. Det är inte jättemycket aktivitet, det är mest frågor i stil med: Är det någon som vet om vi ska komma ridklädda till teorin idag? och Ska vi lägga ihop till en present åt XXX?, alternativt Jag kommer inte idag, har inte hunnit avboka så kan någon meddela XXX? Det funkar väl sådär, mest för att alla i gruppen inte har Facebook och en annan har har råkat logga ut av misstag och kan inte återställa sitt lösenord. Så som kommunikationskanal är det ju ett ganska bräckligt medium, konstaterade vi i måndags, och bestämde oss för att skapa en WhatsApp-grupp istället. Eftersom jag har varit lite admin för vår slumrande Facebookgrupp så erbjöd jag mig att fixa det (låtsades inte om att jag fram tills typ i februari i år knappt visste att WhatsApp fanns, fast visst, SÅ komplicerat är det ju inte). Men då var man tydligen tvungen att ha allas kontakter inlagda i sin telefon, och det hade jag ju inte. Fast eftersom jag hade fixat present hade alla också swishat mig, så det var ju bara att logga in på Swish, kopiera och klistra in i kontaktboken. Teknikens under va? 

Passade på att rensa lite bland kontakterna också. Man tror man är smart när man lägger in till exempel "Madde" med tanken att man bara känner en Madde. Sen plötsligt känner man en till som då kanske får heta Madelene, men man tänker att man minns ju vem som är vem av dom. Och sådär håller det på och plötsligt har man: Madde, Madelene, Madeleine, Madelen, Madde N, Madeleine H och i stort sett varenda Madde i hela Sverige utom möjligtvis prinsessan Madeleine, och har ingen aning om vem som är vem eftersom de flesta förmodligen är någon som har gått hundkurs för mig eller från något annat diffust sammanhang för tusen år sedan. Nu åkte ganska många Maddar och liknande i papperskorgen. Plus en massa andra människor som jag aldrig någonsin tror jag kommer att kontakta igen. 

Kan dock inte för mitt liv radera numret till en (ska man säga f d här?) bästis som dog 2009. Var tvungen att leta efter det i bloggarkivet för var osäker om jag hade skrivit någonting om det här, men det hade jag nog inte om man inte räknar det här inlägget men det var ju ganska opersonligt ändå, men eftersom jag på den tiden mest använde bloggen som en plats för allmänt raljerande så kändes det fel att plötsligt börja skriva om cancer och död, men det var alltså vad som hände. Har ett antal gånger de senaste 15 åren hovrat med pekfingret över numret och tänkt radera, men...nej. Det blev inte av den här gången heller. 

Idag har jag en lång och seg dag framför mig. I det här projektet jag jobbar med så har vi då och då lite avstämningsmöten och då måste man ha ett tidigt på morgonen för personer i Australien och Nya Zeeland och den delen av världen, och ett sent på eftermiddagen för personer i USA. Och nu ska projektet gå in i en ny fas och det innebär ett möte mellan 8-10 och ett mellan 15-17. Rent teoretiskt så skulle man ju kunna tänka sig att jag skulle kunna jobba mellan 8-17 sådana dagar, men jag har också  på min att-göra-lista att starta upp vissa saker på labbet så att det är klart när det teamet börjar klockan 7. Så idag är planen att jag ska jobba på jobbet till efter första mötet, sen åka hem, ta en promenad med hundarna och vara lite ledig tills nästa möte börjar. Typ som en delad tur i vården. Inte 100 % optimalt men det får gå. Sen ikväll är det styrelsemöte i stallet som börjar klockan 18 och kan pågå...länge. Aja, man får kämpa på. 

Fallet Mikaela

Har läst Fallet Mikaela av Anna Bågstam, det är en fristående fortsättning på Hemligheten, som jag läste tidigare i år och väl förvisso inte tyckte var någon höjdare, men jag fattade inte att de hörde ihop och den här lät ändå okej i beskrivningen: 

I Fallet Mikaela får Pegasus sitt största och mest utmanande fall hittills. Leon, 23 år, sitter häktad, misstänkt för att ha mördat sin flickvän. 18-åriga Mikaela knivskars till döds hemma hos Leon och bevisningen mot honom är stark.

Advokaten Lydia och hennes biträdande jurist Alex går långt utöver sitt uppdrag för att försöka hitta något som kan få domstolen att tvivla på Leons skuld. I takt med att rättegången närmar sig hittar de oväntade spår och börjar själva undra vad som hänt. Men om det inte är Leon, vem har i så fall dödat Mikaela?

Jag tyckte väl den här boken kanske var snäppet bättre än den första delen, men också rätt klyschig. Karaktärerna känns liksom inte riktigt trovärdiga och det där med att kidnappa någon med att hålla en trasa med eter över hens mun och näsa känns väl som dels väldigt gjort, dels rätt så osannolikt, vem har ens en flaska eter ståendes hemma i garaget och är det verkligen så att det typ räcker med ett andetag för att man ska segna ner och bli medvetslös, är inte det bara en myt? Själva storyn var också på gränsen till svag, tyckte jag. Den här boken får tre väldigt små indicier av fem möjliga.