Don't leave me waiting here, lead me to your door

Igår hade jag en anställningsintervju, två egentligen men den första var det inget konstigt med, men den andra sög verkligen musten ur mig. Så sjukt underlig och liksom obehaglig människa, vi sa efteråt att hen måste ha fått hjälp att skriva sin presentation och sitt CV för det gav intrycket att det här var en pigg och glad person som hade gjort lite av varje och som var nyfiken på att prova på något nytt, men personen jag träffade kändes nästan på gränsen till att vara någon form av psykfall. Hade en olustig känsla i kroppen efteråt som inte riktigt ville släppa, tänker att det kanske var mitt välutvecklade psykopat/sociopatfilter som aktiverades. Säg nu för fan inte att du kände att du fick jättebra kemi med hen, sa jag till min kollega  efteråt, men så var tack och lov inte fallet. Den personen blir det INTE, det var vi båda överens om. 

Åkte hem, trött som ett as dels på grund av den här synnerligen energikrävande intervjun, dels på grund av att jag sovit som en kratta på natten. Gick en promenad med hundarna, gjorde min fot-rehab, städade hälften av det som skulle städas och sköt mot mina principer upp resten till morgondagen men det var tvunget eftersom det var dags att kasta i sig ett par mackor och åka till stallet. Kom sedan hem, duschade, slängde mig i bingen och somnade som en sten.

Skönt med fredag! Idag har jag bara en intervju att beta av, sedan tänker jag försöka mig på att sluta tidigt. Vi får se hur det går med det. Har jobbat som ett as och haft långa dagar hela veckan. I helgen ska äldsta barnbarnet konfirmeras (galet!) och på söndag ska jag springa ett trail-lopp. Eller "springa". Hehe. Nästa helg är ännu mer uppbokad, men sen lättar det nog lite både på jobb- och fritidsfronten. Hoppas jag åtminstone. Hehe. Osv. 

Till stallet istället, v 15 2024, pt 2

Igår var det Köttbullstorsdag vilket känns som evigheter sedan för förra veckan var det ju teori och veckan innan dess avbokade jag p g a trodde jag inte skulle få ihop logistiken med att åka till spårskogen och hinna tillbaka (vilket med facit i hand jag visst hade hunnit, men det kan man ju inte veta innan). Ibland när vi haft lite paus från varandra, Köttbullen och jag, så känns det som att vi, kanske inte precis får börja om på ruta ett, men i alla fall att bandet har backats lite. Men så var det inte igår. Vi red en linje med  volt, skänkelvikning, volt, galoppfattning, volt tillbaka, förvänd galopp på båge och sedan enkelt byte. OCH DET GICK BRA! Ja, inte den förvända galoppen, men det var nog också jag som inte fick till bågen riktigt. Men i övrigt jobbade hon på så himla fint, flyttade sig helt okej i sidvärtsrörelserna, gjorde riktigt fina balanserade galoppfattningar, arbetade bitvis mot något som kan likna form i galoppen. Mot slutet gjorde vi "tian" med halt och igångsättning, detvillsäga göra halt, skritta tio steg, göra halt, skritta nio steg, göra halt, skritta åtta steg osv ner till ett och sedan upp till tio igen. Köttbullen är verkligen inte känd för att vara speciellt lyhörd, men shit vad hon blev på tårna och alert av den övningen! Och trött, mot slutet så kände jag hur hon började bli lite på gränsen till att vilja stå emot så då avslutade jag innan dess för att hon inte ska känna att hon har någon vinst av att börja trilskas. AH. Blev så pepp av detta ridpass! Åkte till stallet som ett vrak och hem som på moln. 

En onsdag i april, check

Igår åkte jag ju som sagt buss till jobbet eftersom min man skulle till veterinären med gubbhunden Remus. Den senare visade sig ha en inflammerad bukspottskörtel, vilket i sig inte är bra men tydligen ändå hyfsad prognos för att kunna hållas i schack med mediciner så att man kunde andas ut. För cirka ett år sedan fick Remus en tumör i ena testikeln, den (och den andra) opererades bort och veterinären sa att det var inte så vanligt att de var elakartade och så var det väl inte mer med det, men en tumör är en tumör är en tumör och det har ändå spökat runt en hel del i bakhuvudet att tänk om den ändå var elakartad och nu har börjat metastasera, då är det ju kört. Men så var tack och lov inte fallet, i alla fall inte vad som kunde ses på röntgen och ultraljud. 

Hade en intensiv jobbdag med först projektmöte, sedan när jag precis började tänka att det kanske skulle kunna vara lagom att börja runda av och slinka hemåt så kom min kollega som inte har det så kul på hemmafronten och ville att jag skulle hjälpa honom med en grej som han mycket väl kunde ha klarat själv och som fick mig att tro att det kanske inte precis var det han egentligen ville, så jag frågade hur han mådde, inte alls bra visade det sig och sen satt vi och pratade i ett tomt konferensrum i två och en halv timme. Vi hade kanske blivit sittandes där ännu längre, men plötsligt gick larmet och gjorde slut på den förtroliga stämningen. Det visade sig att den personen som var näst sist att lämna bygget hade trott att hen var sist och larmat och sen hade väl vi suttit rätt stilla medan vi pratade, så rörelsedetektorerna gick inte igång per omgående. Men ja. De funkade, kan man väl säga. Väntade ett tag för att se om det skulle komma någon från vaktbolaget, men efter tjugo minuter gav jag fan i det och gick in och meddelade personalen som var kvar (i en annan byggnad) att om det skulle komma en väktare så var det på grund av detta.  

Receptet på Remus' medicin var utskrivet på mig, så det var bara att börja traska mot närmaste apotek som ligger ett par kilometer från jobbet. Där hade de såklart bara två av tre föreskrivna mediciner, men de kunde se att det "kunde finnas" på apoteket på sjukhuset eller på apoteket på Ica Maxi, så det var bara att sadla apostlahästarna och ta sig till andra änden av stan. Såklart kunde jag väl ha tagit någon stadsbuss, men så djävla stort är ju inte Ankeborg, tänkte jag hurtigt, plus att jag ändå gillar att strosa omkring och föreställa mig hur det skulle vara att bo i en stad. Jag har såklart bott i städer förut, men alltid i ytterområden och med ett undantag bara i miljonprogramslägenheter. Jag kan mycket väl se mig själv i någon mysig gammal lägenhet med rejäl takhöjd och stuckatur och kakelugn och höga smala fönster mitt i stan och fantisera om hur smidigt det skulle vara att bara öppna den snygga gamla träporten och så är man mitt i smeten, vad jag nu skulle där att göra, för samtidigt kan jag absolut inte se mig själv bo i en stad, varför i helvete skulle jag där att göra, jag som fullkomligt hatar buller och larm och trafik och asfalterade ytor och att det är människor överallt. 
Kom fram till apoteket vid sjukhuset till slut och hämtade ut den medicin som saknats på det förra apoteket (sånt här hände fan i mig ALDRIG på den tiden apoteket bara var apoteket och inte hjärtat och kronan och fan vet vad alla de här kedjorna heter). Sen hade det precis gått en buss hem till nästan-Österlen och det var 55 minuter till nästa, då kändes den där mysiga lägenheten mitt i stan ändå lite lockande igen. Gick till Pressbyrån och köpte en ohemult dyr WRAP som enligt uppgift skulle innehålla "kyckling, västerbottenost, sallad och picklad rödlök", det lät ju gott men det var mest sallad. Kom hem 19.10, orkade verkligen inte träna. Min man föreslog att vi skulle börja kolla på vad som enligt honom var en australiensisk variant av I vår herres hage som han köpt på dvd i julklapp till mig. Så gjorde vi, och efter att ha sett-om 70-talsvarianten av I vår herres hage för ett antal år sedan och konstaterat att tidens tand tuggat rätt rejält på den så var den ändå bättre än den här australiensiska serien som hette Rain Shadow som handlade om en kvinnlig veterinär som tog jobb som veterinärassistent hos en annan kvinnlig veterinär (den senare spelad av Rachel Ward, känd från Törnfåglarna) som var känd för att vara "svår". Bortsett från rätt så osannolik handling så var dialogen plågsamt stolpig och ljudet inte synkat, så den var inte speciellt sevärd om ni frågar mig. 

Gick och lade mig, somnade som en stock, vaknade 01.17 och kunde inte somna om. Trist. Låg och tänkte på a. ljudanläggningen i stallet, kan man lösa det med något bluetooth-aktigt, b. ett jobbigt samtal som jag måste ta med en medarbetare, hur ska jag lägga upp det, om jag säger si, kommer hen då att svara så, etc, c. min kollega som inte mår bra, var jag tillräckligt stöttande, var det inte så att jag babblade på för mycket om relaterbara saker istället för att lyssna?, d. var kan man köpa cellofanpåsar som vi ska ha till give-aways i stallet, finns dom i fysisk butik eller hinner man beställa på nätet? Allt man tänker på nattetid tenderar ju att få gigantiska proportioner, så idag är jag verkligen inte på topp. Men det är ju bara att bita ihop. Ska ha två anställningsintervjuer idag så man kan ju inte komma som ett djävla vrak. Längtar efter helgen, fast det är konfirmation på lördagen och lopp på söndagen så några oceaner av att bara ligga på soffan och läsa böcker kommer det nog inte att bli. Det får gå ändå.   

We need the ecstasy, the jealousy the comedy of love

Idag tog jag bussen till jobbet, det låter som något man bara gör lite i förbifarten men det är det absolut inte, det känns som ett helt djävla företag varje gång, men igår ringde jag till veterinären för jag tycker att gamla gubbhunden Remus har börjat spy lite väl ofta för att man ska kunna bortförklara det med att han "nog har ätit någon konstigt" och fick tid som idag. Att ta sig till den veterinärkliniken tar en timme från där vi bor och en timme hem igen, men eftersom min man ändå är hemma just nu så fick han ta det besöket. Hoppas nu att det inte är något allvarligt. Han, Remus alltså, är pigg och glad i övrigt, äter med god aptit, hänger med på långa promenader och har rent generellt ett gott allmäntillstånd bortsett från att från att ha haft en plåtmage av rang nu spyr om inte dagligen så i alla fall ett par-tre gånger i veckan och det känns inte normalt. Han är ju trots allt inne på sitt femtonde jordsnurr så det är väl lika bra att kolla upp det och så får man ta det därifrån. 

Igår hade vi tillsynsbesök på jobbet och det gick bra. När tillsynsmyndigheten uttrycker att "det nästan känns lite problematiskt för oss att komma till er för vi hittar ju aldrig någonting att anmärka på" så känns det väl ändå som att man, jag i det här fallet, är hyfsat bra på sitt jobb. Och det gör ju inte precis ont att få bekräftat. Efter besöket åkte jag till ett strövområde, tog av mig skorna och gick barfota på leriga stigar och spirande gräs och bara andades, för det är trots allt en viss anspänning, det är väl inte så att vi omedelbart skulle få packa ihop och lägga ner om tillsynsmyndigheten kommer med någon anmärkning, men tillsynen går ändå ut på att kontrollera att villkoren i vårt verksamhetstillstånd efterlevs, och gör de inte det så kan det i förlängningen innebära att vi inte får fortsätta bedriva verksamheten på det sätt som den görs idag. Så det är rätt mycket som står på spel ändå. 

Efter min lilla promenad fiskade jag upp min man som kommit med bussen och så åkte vi till Hornbach för att titta på en ny duschkabin, vilket inte gick eftersom de "inte hade plats att ha en massa duschkabiner uppställda" så ville man köpa en så fick man antingen köpa en omonterad i blindo eller gå in på deras hemsida. Så det var ju en helt onödig tur. Sedan åkte vi till stallet för att fixa med ridhusets ljudanläggning vilket inte heller gick särskilt bra, och sen åkte vi hemåt, trötta och hungriga. Där gjorde min man det ödesdigra misstaget att börja dividera om att jag inte körde om bilar på motorvägen, vilket jag inte gjorde p g a att det är ett vägarbete längre fram så det är ändå inte lönt eftersom det först är två körfält som ska bli ett och sedan får man mötande trafik en bit innan det blir motorväg igen. Min man menade då på att det var "en massa folk som trängde sig före" men det skiter väl jag i, jag låg i 70 km/h där det var 70 km/h och det kvittar liksom mig om jag har hundra bilar som kör om mig för jag kommer ju inte fram snabbare för det. Sa att jag inte trodde att han skulle uppskatta om jag hade suttit och kommenterat på motsvarande sätt när han körde, men enligt honom så var det i princip DET ENDA JAG GJORDE, det gick liksom inte en kilometer utan att jag påpekade både det ena och det andra och en sån djävla orättvis anklagelse tar jag bara inte och därmed var tjafset igång och varade hela vägen hem. En kväll med finsk stämning följde, fast den blev inte så lång för jag gick och lade mig tidigt eftersom jag var svintrött efter min dag på jobbet. 

Idag väntar ett projektmöte som nog kommer att vara nästan lika ansträngande som gårdagen. Projektet är i en övergångsfas där det snart ska sluta vara projekt och bli implementerat i den reguljära verksamheten och det är en väldig massa diskussioner om och när och hur och av vem. Har haft en lös diskussion med projektledaren om att vi ska ändra min jobbtitel så att det ska framgå officiellt att jag kommer att jobba med detta framöver. Jag har just nu titeln "XXX Manager & YYY Coordinator", och till det skulle det då läggas "ZZZ Controller" eller något sånt, och en så lång titel orkar man ju inte ha, och det är ju inte heller rimligt att ha tusen ansvarsområden. Eller tre då, men det är rätt tunga puckar. Vill bli av med "XXX Manager"-biten, men det blir jag kanske tidigast till hösten. Aja, vi får väl se var vi landar i detta. 

Till stallet istället, v 15 2024, pt 1

Äntligen ridning igen, förra veckan var ju teorivecka och på skärtorsdagen så avbokade jag ju så det känns som att det var tusen år sedan jag satt på en häst. Igår var det hoppning och jag skulle ha Fullblodet. Förra veckan var jag och tittade på en Pay & Jump för att se hur hon skötte sig, och det såg ganska så okomplicerat ut. Det var också ganska okomplicerat, fast hon hoppade mycket större än vad jag trodde. Eller det kändes större och som att jag hängde som en trasig ICA-påse i sadeln, fast det sa ridlärare A att det gjorde jag inte alls. 

Vi hoppade studs, det har jag inte gjort på evigheter. Det är ju ändå rätt kul, man behöver liksom inte tänka så mycket. Sen hoppade vi studs-serien plus två hinder till så att det blev som en liten bana, och slutligen kom ödesmomentet: hoppa studs, släppa tyglarna och ha armarna rakt ut. Sånt där som man alltid gjorde som barn och tyckte var jättekul, men nu kändes det fan i mig inte så lustigt. MEN JAG GJORDE DET. Först en arm och sedan den andra. Det gick bra, Fullblodet hoppade snällt genom studsen och jag höll balansen och överlevde. Hehe. Kände mig som en himla superhjälte efteråt och blev inte ens upprörd när det visade sig att ponnybarnen, vars uppgift är att packa höpåsar så att vi bara ska kunna fodra, hade "glömt" ungefär hälften av påsarna i ett av stallen.  Sånt är ju surt när ens ridlektion slutar 21.00 och man inte bara ska ta hand om sin häst utan dessutom har att plocka undan hinder, mocka ridbanan och fodra innan man kan få bege sig hemåt. Men nu var hela Bästa Måndagsgruppen™ upprymda och fnissiga och arbetet gick som en dans. Det gör det ju alltid ändå, för vi är ett sådant dream team. För ett tag sen fick vi ett tillskott i form av en 15-årig tjej och det kändes lite udda, för den äldsta i vår grupp är 65+ och den yngsta fram till dess i 35-årsåldern, så medelåldern sänktes ju ett snäpp kan man ju säga. Och den här 15-åringen är världens gulligaste och kommer alltid med pepp om att det har sett jättefint ut när man ridit. Älskar hästtjejer. 

Sen fick vi önska hästar till nästa gång! Det var jättelängesen vi fick göra det, inte sedan vi red för ridlärare K och hon slutade ju för sådär två och ett halvt år sedan. Sen, eller det hade väl inte med det att göra, men det kom i alla fall någon diffus bestämmelse från dåvarande verksamhetschefen att man inte fick önska hästar utan att ridläraren skulle bestämma och man får ta vad man får, och visst, jag kan på ett sätt köpa det eftersom a. det går en himla massa tid åt att administrera allas önskemål, b. alla ändå inte kan få vad de önskar eftersom de som önskar de populära hästarna är fler än vad det finns populära hästar, och c. man ju  ändå ska kunna rida alla sorters hästar och utvecklas mer på det sättet än när man bara skumpar runt inne i sin komfortzon, och d. om alla turas om så får man ju ändå NÅGON gång rida sin favorithäst så att det inte blir e. diskussioner om att vissa alltid får rida vissa hästar och andra inte. Men samtidigt VILL man ju så hemskt gärna rida sin favorithäst. Eller som i mitt fall, favoritponny, för jag önskade såklart Köttbullen. Men henne rider du ju på torsdagarna, invände ridlärare A men det tyckte jag att det räknas väl inte? Helgarderade med att önska "någon annan ponny åtminstone", så vi får väl se vad det blir. 

And somewhere on the way you might find out who you are

Ja, mina fredagsplaner som omfattade: jobba, handla, åka hem, promenera med hundarna och sedan vara präktig och koka soppa och steka pannkakor till kvällsmat gick förstås om intet. En ska aldrig räkna ut'et, som Raskens Ida skulle ha uttryckt det. För det första blev jag kvar på jobbet till strax efter 16.00, drygt  när man varit på plats sedan 05.00 men ibland rår man inte över saker. Sen hörde en stallkompis av sig och ville dryfta diverse grejer och det bestämdes hastigt och lustigt att vi skulle ses klockan 17.00, jag var ju ändå i stan så det funkade ju. Åkte och handlade, sedan till stallet, satt väl där och snackade någon dryg timme, svängde sedan inom ett nytt ställe som heter CHOPCHOP ASIAN EXPRESS och där man snabbt och smidigt kunde beställa mat och ta med sig hem och som vi sagt ett bra tag att vi skulle testa, för att ställa sig och koka och steka en fredagskväll när man varit på benen i fjorton-ish timmar kändes helt enkelt inte speciellt lockande. Maten var helt okej, fast lite...snålt? Beställde någonting som hette Spicy Lime Chicken vilket beskrevs som lätt friterad kycklingfilé wokad med färsk lök i en stark sås toppad med krispiga grönsaker och såhär med facit i hand så var det ett antal bitar friterad kyckling täckta med något klibbigt som väl var såsen, plus fyra-fem strimlor paprika och en klyfta lime. Det var rätt gott, men hade gärna sett att det varit mer sås, ungefär en deciliter eller så, för det blev väldigt torrt. Vi kollade på Love is blind USA och dom är ju heeeeelt sjuka i huvudet, var hittar dom alla dessa människor? Hon Chelsea verkar ju i det närmaste psykotisk, galet svartsjuk och ja, klängig var väl ett understatement, fast det var taskigt av Jimmy att säga att han lika gärna hade kunnat vara utan det sex som de haft för att hon ville det. Och det kristna paret som verkade så gulliga gjorde plötsligt slut för att hon inte kände cravings för det sex de kommit överens om att inte ha förrän efter bröllopet, och hallå, Johnny som är så paniskt rädd för att få barn för tidigt att de inte ens kan ha sex? Vi har ju precis sett den japanska versionen av LIB, och där tror jag inte ordet sex ens en gång nämndes, allting var så väldigt artigt och prydligt och tillknäppt, och så kastas man in i den amerikanska versionen där tjejerna har urringningar där halva dom hänger utanför och där det helt ogenerat diskuteras vilka av karlarna som Gud har välsignat med en stor penis.  

På lördagen blev det äntligen VÄDER, 15 grader varmt och sol! Kände verkligen livet i mig på morgonpromenaden med hundarna, det blev nästan 16 kilometer. Körde sedan ett pass pilates hemma, åt resterna från CHOP CHOP ASIAN EXPRESS till lunch och sedan fikade vi utomhus för första gången i år, vilket var ljuvligt. Sedan ägnade jag en god stund åt att packa upp alla böcker som drällt in från Bokbörsen, samt betala för kalaset. Jag är med i diverse hönsgrupper på Facebook, där klagas det både avigt och rätt över när folk skickar avelsägg på posten och inte packar ordentligt. De borde lära av folk som säljer på Bokbörsen för herregud vad de packar, det är som om de skulle sälja Silverbibeln allra minst. Det är omslagspapper och bubbelplast och extra omslag och en skyddande plastpåse om för en pocketbok man köpt för 35 kronor. Visst kan en bok också bli skadad om paketet kastas omkring,  men...ja. LITE överdrivet kändes det nog när jag sedan satt med en hög papper värdig en hel släkts julklappsutdelning. 

Ville inget hellre än att gå ALL IN med mina nya Peter Pohl-böcker, men behärskade mig för jag har fortfarande låneböcker kvar att beta av. Började på en, men den kändes ointressant så den lade jag ifrån mig efter ett tag och började istället laga middag och sen blev det Love is Blind och tidigt i säng (som om jag någonsin var uppe sent, hahaha). 

Söndagen bjöd också på strålande väder, gick min vanliga söndagsmil i bara t-shirt! Kom hem, tränade, stekte pannkakor till lunch, rensade lite ogräs i trädgården till hönsens stora förtjusning. Sen var det dags att susa iväg till stallet för styrelsemöte. Svängde inom ICA Maxi på vägen dit för i fredags när jag kom hem och skulle baxa in matkassar från Willys, kassar från CHOP CHOP ASIAN EXPRESS samt kasse med min tomma matlåda så råkade jag tappa den sistnämnda i golvet och den (matlådan) gick sönder och när jag för ett tag sedan bestämde mig för att byta matlåda från plast till glas så köpte jag bara fem stycken i tanken att de väl skulle hålla i evigheters evighet. Med tanke på att jag gör alla veckans matlådor på helgen och därför måste ha fem stycken (tio om man räknar med min man, men han vill inte ha matlådor i glas och plastmatlådor har vi massor av), så en i reserv hade kanske inte varit så dumt? Nu köpte jag ytterligare tre för att ha lite marginaler, så nu kommer väl ingen någonsin mer att gå sönder tänker jag. Sedan åkte jag till stallet för möte, sen hem och laga middag och ja, sen var det väl i princip läggdags. 

Nu väntar en TUNG arbetsvecka med tillsynsbesök, jobbiga möten plus anställningsintervjuer. Längtar redan till nästa helg, fast då är det konfirmation på lördagen och TRAIL-lopp på söndagen så det lär ju inte bli så värst mycket vila där heller. Aja, det är bara att köra på. 

Work and pray, live on hay

Igår la min ena skärm på jobbet av, bara sådär. Ja, det finns ju givetvis en bortre parentes för allt i allmänhet och för teknik i synnerhet, men nu är det andra gången i år som en skärm bara dör för mig utan någon som helst förvarning. Den förra var visserligen svingammal, men den som nu kastade in handduken var max tre år. Ska man inte kunna begära LITE mer än så? Är ju inte som att jag har dängt omkring med den hej vilt utan den har suttit snällt på sitt stativ och fungerat. Den fungerade i morse, sedan lämnade jag mitt kontor för ett möte och återkom ett par timmar senare, då var den stendöd. Nu råkade jag ha en reservskärm liggande p g a när den svingamla började visa ålderstecken och jag felanmälde det så skickade de två nya. Det räckte tydligen för att den svingamla skulle skärpa till sig och leva ett tag till, men sedan dog den alltså, jag bytte den svingamla mot en av de två nya och nu var det alltså dags för Ungskärmen att gå samma öde till mötes. 

Innan jag började använda två skärmar så tycke jag det var ytterst onödigt och begrep inte varför man skulle ha det så. Sedan började jag av någon anledning ändå använda två skärmar och nu är jag så svårt beroende av det att jag inte förstår hur jag har klarat mig tidigare. Så det var bara att kavla upp ärmarna och börja felsöka, för man vill ju liksom först inte tro att den skärm som på morgonen fungerade utmärkt helt plötsligt bligar svart och stendöd mot en bara för att man varit borta från den ett par timmar, men det var så det var. Provade först att byta sladdar, flytta till andra eluttag etc, men nä, det var inte förrän jag kom fjäskandes med Nyaste Skärmen som allting behagade att börja fungera igen. Och då ska den monteras på hållare och man ska ställa in vad som ska vara primär bildskärm och så vidare. Saker som en IT-avdelning kanske gör på andra företag, men vi har ju vår i Danmark och där gör den ingen som helst djävla nytta när det kommer till hands on-uppgifter så här får själv vara bäste dräng. Eller piga. 

Har dagarna fyllda av anställningsintervjuer känns det som, det var kanske att ta i men det är en eller två varje dag nu och ett tag framöver. Det tar extremt mycket energi, inte så mycket att dra företagspresentation och fråga standardfrågor utan att liksom känna in vad det är för personlighet och värdera ifall det kanske skulle kunna vara något för oss. Hittills har magkänslan sagt NEJ till de kandidater som jag träffat och magkänslan skojar man inte bort, men samtidigt får den mig att känna mig som att jag är extremt kräsen och hatar alla. 

Under dagen kom det mail att lördagens viltspårträning var inställd p g a dubbelbokning av spårskogen.  Det blev lite dubbla känslor, för även om jag älskar viltspårträningen så älskar jag också känslan av att ha en helt ledig helg så helt ledsen var jag ändå inte. Däremot hade jag kanske velat träna någon gång till eftersom jag tänker anmäla till en tävling som är om några veckor, men nu är det som det är och ett träningstillfälle gör kanske varken till eller från ändå. 

Mina planer om att åka tidigt från jobbet och ta ett sent eftermiddagsmöte med kollegor i USA hemifrån gick om intet, hittade liksom inte tid att hinna hem mellan allt som ska fixas på plats, så det var bara att sitta kvar och inse att man sedan var sist kvar av alla, vilket är lite deppigt när man också är den som varit först på plats. Men men, det var bara att gilla läget. Åkte hem och städade i rask takt eftersom vi planerat filmkväll istället för den som gick om intet p g a hästhoppning. Gick sedan och hämtade paket på både Post Nords och Schenkers utlämningsställen, som ligger på olika ställen i byn. Det var dimmigt och grått och fuktigt, som att gå inuti en blöt Lovikkavante ungefär. Mötte inte en enda människa på hela rundan som ändå tog en timme. Obs, det tar inte en timme att gå runt byn, men jag gick lite omvägar för att rensa huvudet på jobbtankar och för att gneta ihop mina tiotusen steg innan jag belönade mig själv med att hämta mina paket.  För ett tag sedan läste jag ju-om några böcker av Peter Pohl. Kände då en stark existentiell fråga som löd Men gud, varför har jag inte fler böcker av Peter Pohl? vilket triggade mig att gå in på Bokbörsen och klicka hem både det ena och det andra, vilket har medfört att det de senaste dagarna har rasslat in sms om att jag har paket att hämta både här och där. Nu ska jag bara para ihop alla bekräftat-köp-mail med leveranser samt betala. Älskar Bokbörsen eftersom man där kan få tag på böcker som inte längre går att få tag på via vanliga bokhandlar och man slipper leta planlöst på loppisar och antikvariat, vilket jag inte riktigt har tålamod till alla gånger. Ibland är det  också riktigt billigt på Bokbörsen, fast när man lägger på frakten så blir det väl inte riktigt det ändå när allt kommer till kritan. Man vadfaan, jag kan väl också få okynnesshoppa och bränna lite slantar någon gång. Och det fast jag precis köpt inte bara en utan TVÅ exemplar av Svenska Gods och Gårdar Del XXV och ingen av dom var direkt billiga, fast jag tänker att jag ska lägga ut den ena på Tradera igen om ett tag. 

Segade mig hem med mina paket och så var det filmtajm. Vi såg en japansk film som hette Once upon a crime som faktiskt var riktigt dålig. Den handlade om Rödluvan och Askungen där Rödluvan var ute på vandring för att hitta sig själv, men följde med Askungen på balen där man upptäckte att den kungliga frisören hade mördats, varpå Rödluvan iklädde sig rollen som detektiv och anklagelser riktades mot både den ena och den andra men det visade sig vara Askungen som var mördaren i alla fall och så fick prinsen en annan på slutet. Väldigt lite hade med den riktiga Rödluvan och Askungen att göra, det behöver det väl strängt taget inte ha men då ska det väl vara till det bättre och det tycker jag inte att det var. Hade lite svårt att hålla mig vaken men som tur var hittade jag lite överblivet påskgodis att trycka in i systemet. 

Idag är det fredag och som sagt, en ledig helg stundar, bortsett från ett möte i stallet på söndag eftermiddag. Ska bli skönt, med den nästan-lediga helgen alltså. Hade hoppats på att kunna sluta tidigt idag, men det kommer inte att funka så det är bara att gneta på och invänta bättre tider. Efter jobbet ska jag storhandla,  tycker varje gång det är min tur att handla så står det alltid stora tunga grejer som mjöl och juice på listan, men frågar man min man så tycker han förmodligen att det förhåller sig tvärtom. Sen ska jag göra soppa och steka pannkakor för nu har hönsen börjat värpa som bara den, så det gäller att passa på att slösa. Soppa är dessutom den perfekta fredagsrätten för det blir alltid över och så har man lunch både lördag och söndag utan att behöva lyfta ett finger annat än för att starta mikron. Kräver dock en viss arbetsinsats på fredagskvällen och det är inte alltid att energinivån matchar. Vi får väl se hur det går.