Skulle aldrig göra något dumt eller vara elak

Då och då läser jag hästannonser. Ska absolut inte ha häst, kan eventuellt tänka mig att bli medryttare igen om det är ett okej upplägg, men känns också som att jag har flyttat gränsen för vad som är ett okej upplägg. När jag blev medryttare på Lille P var jag noga med att betona att det var viktigt för mig att ägaren kände förtroende för mig och min ridning. När jag började rida honom förra hösten så hade han blivit inriden under våren och sedan gått på bete hela sommaren och var nu i princip inte mer igång än att han hade blivit longerad några gånger med sadel och träns så det var ju verkligen i stort sett som att börja om från ruta ett. Och efter ett par månader fick jag ett sms från ägaren där hon skrev att hon testat att rida honom och oj vilken skillnad (till det bättre dårå) och tyckte det var superbra. Och jag tycker jag var transparent och informerade om både ups and downs som det ju såklart alltid är, men särskilt med en unghäst under igångsättning och utbildning, men jag tyckte ju också att det gick framåt. 

Bortsett från en gång när jag var sjuk och en annan gång när det hade kommit 30 centimeter snö över natten så kom jag som avtalat alla dagar (meddelade såklart också att jag inte kunde komma de gångerna). Inga stallsysslor ingick egentligen i upplägget, men jag mockade ridbanan och sopade stallgången minutiöst efter varje gång, putsade sadel och träns minst en gång i veckan och lade tillbaka allting exakt där jag hade tagit det. Har läst i diverse hästrelaterade Facebookgrupper om medryttare som aldrig kommer som avtalat, som slarvar och hafsar och inte alls gör vad som kommit överens om, fast jag antar att majoriteten ändå sköter sig exemplariskt men det är väl inte dom man skriver om. Skulle nog ändå säga att jag hör till den senare gruppen. Men från att "du får rida hur mycket du vill" och prata om att vi skulle ta dit tränare och att jag kunde ta med honom till ridskolan och rida honom på lektion (allt enligt ägarens förslag) till att plötsligt "nu vill jag rida mer själv" till "nu behöver jag ingen hjälp mer" snudd på från en vecka till en annan, och även om jag på ett plan kan förstå det, det är ju hennes häst, så kom det ju ändå lite plötsligt, men okej, det är som det är. 

Men sen fanns det ju plötsligt en ny medryttare trots ägarens ord om att "jag hör av mig om jag behöver hjälp igen", och då tänkte jag att jaja, det var väl nåt personligt dårå, inte så kul kanske, men inte heller något jag kan göra så mycket åt, det är väl bara att gå vidare i livet helt enkelt. Men sen såg jag i någon Facebookgrupp att hon sökte "någon som kunde aktivera från marken" och SEN blev jag ju tillfrågad om jag kunde tänka mig att rida ut honom ett par gånger i veckan och NJAE, nu räcker det väl, kände jag då. Dels för att jag inte är jätteintresserad av att bara rida ut, men främst för att jag inte klarar av när folk är så himla röriga och håller på att ändra sig hela tiden. Folk behöver verkligen inte gilla mig eller tycka att jag rider bra, men då får det väl gälla hela tiden då? 

Sen känner jag också att det ändå är ganska gött att inte vara så himla uppbunden, utan jag har mina två kvällar i veckan på ridskolan och behöver inte, som förra hösten/vintern, hetsa hem från jobbet för att hinna rida innan det blev mörkt. Så "ett okej upplägg" som medryttare hade kanske varit...en gång i veckan? Eller max två. Drömmen hade varit någon i närheten som bara ville ha hjälp med dressyr/markarbete och som hade tillgång till en vettig ridbana eller helst ett ridhus (ja, nu var det ju drömma jag fick göra). Någon som älskade att hoppa och/eller rida i skogen men som hatade att rida på banan och som gärna överlät det till någon annan. Sen kan jag absolut mocka och bära vatten och packa höpåsar och putsa och whatever stallsysslor som behöver göras, det tycker jag bara är mysigt. Men ja, sannolikheten för att det ska finnas någon som matchar detta är väl inte sådär jättestor känner jag. Såg i och för sig för ett tag sen någon lite utanför byn som sökte någon som ville "rida ut eller trimma på banan någon gång i veckan", lät ju bra men de ville också att man skulle skicka film på när man rider  för det här var tävlingsponnyer, och då kände jag att de nog förväntar sig att man ska vara mer än bara hobbyryttare så det var ju bara att scrolla vidare som det heter. 

Hur som helst. Kollar på hästannonser som sagt, men det är 99,99 % rena fantasier. Men det är kul att läsa ändå. En grej som jag har reagerat på är något som snudd på har blivit en standardformulering i alla annonser på senare år, nämligen fraser i stil med "skulle aldrig göra något dumt" eller "skulle aldrig vara elak" eller "menar inget illa". Ett typiskt exempel är: Snäll [ålder, kön, härstamning etc], okomplicerad i all hantering så som lasta, duscha, sko, klippa etc. Snäll att rida, trafiksäker, går att rida ut på ensam och i grupp. Ingen nybörjarhäst då hen har mycket energi, men skulle aldrig göra något dumt som att bocka eller sticka. Alternativen är kan bocka lite i galoppen men skulle aldrig vara elak eller är snäll för det mesta, kan ha lite attityd ibland men menar inget illa med det. Det är ju alldeles HEMSKT vad folk är insatta i vad deras hästar tänker och känner och framför allt vad dom (hästarna alltså) har för uppsåt i sina beteenden. Okej, jag vet att väldigt få, om ens några hästar är elaka utan anledning, är de det så  är det oftast ett uttryck för att de har ont någonstans, eller att de vantrivs, så det är klart man kan skriva så och ändå så att säga ha täckning på kontot för det. Men "skulle aldrig göra något dumt" eller liknande, hur kan man ens lova något sånt? Hästar är ju ändå flyktdjur. Jag skulle väl kunna säga om Köttbullen, som jag ändå ridit ganska mycket, att det är rätt sällan hon "gör något dumt" i den meningen att hon (peppar, peppar, osv) så gott som aldrig sticker eller bockar (i alla fall var det längesen nu), men visst har det hänt att även hon har studsat till lite när det i hennes värld har stått en skottkärra på fel ställe eller när det har prasslat mystiskt i någon buske vi har passerat. Men det betyder ju inte att det aldrig kommer att hända. Och att som ägare lägga mänskliga värderingar som elakt och illasinnat i för hästen helt naturliga beteenden känns ju...ja, jag vet inte, men lite korkat? 

Vet inte riktigt vart jag vill komma med detta inlägg, men jag behövde väl ventilera detta och tja, nu är det skrivet och färdigt att kastas ut i cyberspace där det kommer att studsa runt till ingen nytta forever and ever and ever. 

The one with the prettiest of views

Igår läste jag klagomål på snöröjning, eller kanske snarare utebliven snöröjning, i någon lokal Facebookgrupp och tänkte att fan vad folk gnäller, nu har det ju inte snöat på flera dagar. Men igår började det istället blåsa och när jag körde till jobbet i morse så var det plötsligt decimeterdjup snö på vägen på sina ställen pga snödrev. Det var man ju inte riktigt med på, och jag kan föreställa mig att det är hundra gånger värre nere på det riktiga Österlen, så klaget var kanske befogat ändå. 

Idag är jag t-r-ö-t-t. Två nätter i rad med för lite sömn, igår pga handboll. Var svintrött och höll på att nicka till i försnacket inför matchen, men efter matchen var jag däremot adrenalinstinn och uppe i varv. Somnade väl ändå hyfsat snabbt men det har blivit för få timmar, det har det.

Igår kom jag hem, tog med mig hundarna och drog till skogs. Fast det blev inte den rundan jag hade tänkt mig för på vägen upp till skogen såg jag en gubbe med en (tror jag) yorkshireterrier som jag har stött ihop med någon gång tidigare sega sig upp för första backen, och han är en sån som är fullständigt oförmögen att förstå att inte alla vill att ens hundar ska hälsa på varandra om så alla inblandade står och vrålskäller mot varandra och inte verkar ett dugg sugna på annat än ett rejält slagsmål. Slog av på takten för att låta honom försvinna, men gubben är också en sån som stannar varje gång hunden stannar och kan stå där och låta hunden nosa i flera minuter varje gång innan de långsamt sätter sig i rörelse igen. Och just där stigen går upp i skogen finns det inte plats för två personer att mötas och jag kände bara att näe, jag orkar inte. Så jag vek av och gick en runda i byn istället, vilket jag tycker är sådär, men tröstade mig med att det i alla fall var plogat och grusat så jag slapp pulsa i snön. Alltid något. 

Kom hem, konstaterade att jag inte skulle hinna med mitt pilatespass innan det var dags att åka igen så jag hängde lite med min man. Åkte sedan förbi bibblan och lämnade en bok och till affären för att hämta ett paket (gamla ramar som jag köpt på Tradera) och sedan vidare till veterinären. Tage fick sin spruta och var väl måttligt imponerad av veterinären i övrigt. Åkte sedan hem, tränade och sedan var klockan halv sju. Var som sagt trött efter att ha sovit för lite natten till igår, men eftersom det vankades handboll så var det ju bara att försöka hålla ångan uppe. 

Idag ska jag till Laserkvinnan på behandling och ikväll har ju jag och min man filmkväll. Hoppas jag kan hålla mig vaken, hehe.  

Hurra, Sverige-Kroatien 22-17

Men alltså PUUUH VILKEN HIMLA MATCH! Började med en extremt målsnål period där första målet inte kom förrän efter 5 minuter och 15 sekunder och då på straff. Jag som var lite orolig för Evelina Eriksson som gjorde en mycket blek insats mot Kina, men nu tog hon plötsligt allt (och då är ju Kroatien en betydligt vassare motståndare än Kina)! Tyvärr gjorde Kroatiens målvakt detsamma och första halvlek var jämn och spännande. Rolig handboll att titta på dock med högt tempo. Sen började Sverige sakta dra ifrån och hamna i överläge men man kunde ju inte slappna av och jag väntade hela tiden på att något skulle börja fallera: försvaret, målvakten, anfallsspelet? för så brukar det vara. Men Sverige spelade ett fantastiskt försvarsspel, det var en period när det blev lite missar i anfallet och Kroatien började närma sig, men sen hux flux stämde allt och två snabba raka mål så ordnade det upp sig och det var nog snarare för Kroatien det fallerade. Bör ju också betyda att Sverige spelar drn sena matchen på torsdag och att jag hinner hem till den. Tack, Sverige! Nu ska jag unna mig i lite eftersnack innan det är (långt efter) läggdags. 

PS: Idag briljerade många, men extra värda att nämna (förutom Evelina Eriksson som slutade på en räddningsprocent på 50) var Jenny Carlsson och Linn Blohm. Undrar om det kommer att komma några pigga rubriker om Dunder-Carlsson och Blohm nu? Kom isåfall ihåg var ni hörde det först.

With sword and pistol by my side

Är lite sleten idag, som alla tisdagar när jag kommit hem sent från stallet. Har tagit till mig det förnämliga tipset om en värmedyna, nu har jag förvisso ingen som värmer upp hela sängen utan bara en i storleksordningen A4-papper, men den hjälpte ändå. Att hålla värmen i alla fall, sen att den inte hjälpte mig att somna är väl en annan sak, men jag slapp i alla fall att frysa. Att inte kunna somna när man tycker man behöver det är trist, att inte kunna somna när man tycker man behöver det plus att  samtidigt frysa är rätt så mycket tristare om ni frågar mig. Trodde det fanns ett samband, men uppenbarligen inte. Satte på någon låtlista på Spotify som hette SLEEP, som enligt beskrivningen skulle vara Gentle ambient piano to help you fall asleep men det var så djävla mycket borduntoner eller vad det nu heter, såna där dova toner som liksom bara pågår forever and ever, och det orkar jag inte med i längden. Valde låtlistan HEALING istället, den brukar jag använda ibland när jag tränar pilates och då är det peaceful sounds that melt away distractions and evoke feelings of centered calm och det funkade väl hyfsat men sen vaknade jag av att hörlurarna tryckte mot örat så det gjorde ont (är uppenbarligen en väldigt klen typ) och så var det med det centrerade lugnet. 

Idag ska det i alla fall bli plusgrader! I alla fall enligt SMHI:s app och den bevakar jag tjugo gånger om dagen som en himla bonde, i hopp om att prognosen för det väder som för tillfället missgynnar mig (för kallt och/eller regnigt vintertid, för varmt och/eller torrt och/eller kallt och/eller blött sommartid) ska ha ändrats. Hoppas idag att komma från jobbet i tid samt hinna med promenad och pilatesträning innan det är dags att bege sig till veterinären för vaccination av Tage. Ska i och för sig inom Willys och handla också på hemvägen, så kanske det blir tight. Men har å andra sidan inget speciellt för mig efter det, så det är ju inte som att det är ett stort och jobbigt LIVSPUSSEL som ska fås ihop här. Har en enda hållpunkt efter veterinärbesöket och det är kvällens handbollsmatch mot Krotatien men den är inte förrän 20.30. Sverige är ju vidare till huvudrundan i och med segern mot Senegal, men om Sverige förlorar mot Kroatien ikväll kommer de tvåa i gruppen och spelar då första matchen i huvudrundan klockan 18.00 på torsdag och då är jag i stallet. Min handbollskärlek är förvisso stor, men min hästkärlek är större. Vinner Sverige över Kroatien ikväll så vinner de också gruppen och spelar match 20.30 istället (om jag har tolkat matchschemat rätt) och då kanske jag har hunnit hem från stallet. Hoppas kan man alltså av flera olika skäl, som även inkluderar ett rätt så grundmurat ogillande mot "de rutiga" eftersom de har en historia av att ha en så fruktansvärt osportslig publik, i alla fall på herrsidan. Har sett ett rätt stort antal matcher där Kroatiens såkallade fans buar ut motståndarlagets nationalsånger, visslar och vrålar och brölar i varje anfall (från motståndarna dårå), kastar ner grejer på planen och på det hela taget beter sig som svin. Plus att en hel del av spelarna, åtminstone på herrsidan, är rätt så dryga. Eller "verkar vara" ska jag väl säga, är ju inte som att jag känner dom personligen. En gång, det måste ha varit i samband med VM 2011, så var jag på en utbildning som hölls på samma hotell där det kroatiska herrhandbollslandslaget bodde och i pausen (från utbildningen) så bevittnade jag hela gänget med storstjärnan Ivano Balic i spetsen när de släntrade ut genom foajén för att ta sig en välförtjänt rökpaus. Inte precis värdigt elitidrottsmän om ni frågar mig. Där stod de och huttrade i den svenska januarikylan och såg mest ut att vilja vara någon annanstans än i ett kallt och vindpinat Malmö. Hamnade sedan i samma hiss som två av dom och det var som att vara inklämd mellan ett par mytologiska jättar, fast det hade väl varit samma sak oavsett vilken nation de representerade tänker jag. Det är väl det närmaste jag har kommit ett handbollslandslag om man inte räknar någon träningslandskamp när jag och en kompis fick jättebra platser precis bakom bänken där Bengan Johansson (RIP) stod och gormade på sin oefterhärmliga halländska. Det var tider det. 

Igår kollade jag på ett avsnitt av "Peters baby" på Öppet Arkiv. Kommer mycket vagt ihåg den från när jag var liten (jag var cirka 10 år när den gick på tv och har diffusa minnesbilder av tuffa ungdomar i tajta jeans som drack mellanöl och åkte moped), men jag har såklart läst boken/böckerna massor av gånger. Älskar Gun Jacobssons tonårsböcker och äger de flesta, dock inte Peters baby. Har uppföljarna (Tjejer, Peter och Peter och Lena) men första delen i denna socialrealistiska trilogi och tidsmarkör verkar vara som uppslukad av jorden på jordens alla loppisar och motsvarande guldgruvor för att återskapa sin litterära barndomsupplevelser, i alla fall till ett någorlunda rimligt pris. Hela trilogin finns på Bokbörsen men där lär den få stanna för säljaren begär NIOHUNDRAFYRTIOFEM kronor plus frakt och det är den faktiskt inte värd. I pocket dessutom, inte någon extravagant förstautgåva med guldbokstäver i helfranska band (hade i och för sig varit jätteroligt om den hade funnits i en sån utgåva). På Tradera finns Peters Baby som "Köp nu" för trehundrafemtio spänn och det är den inte heller värd, så jag får väl fortsätta att kika runt. 

TV-serien var inte heller så bra om jag ska vara helt ärlig. Otroligt lågt tempo och tafflig dialog. Ungdomarna Peter och Marianne har en tillfällig historia som återberättas i minst sagt bristfälliga flashbacks (om man inte som jag har läst boken dårå och har lite mer kött på benen), hon blir gravid och föder barnet, Peter erkänner faderskapet men ingen är intresserad av att ha någon kontakt med den andra. Sen hux flux ska Marianne och hennes föräldrar flytta till Stockholm, vilket Peter får veta när han av en slump träffar Mariannes lillebror på en av sina otaliga cigg- och mellanölspauser från jobbet som varubud i det lokala snabbköpet (också helt rimligt att Peter stoppar på sig en mellanöl snudd på varje gång han passerar lagret samt bälgar i sig denna på arbetstid och ingen verkar reagera över att en  minderårig anställd, inte ens hans egen mor som jobbar i kassan, luktar alkohol dagligen och stundligen, men det ska kanske fungera som någon slags markör för hur tuff och cool Peter är?), han ringer och säger nåt i stil med "det kunde va kul å få se'na innan du åker" och de gör upp om att träffas och gör så och Marianne bara helt plötsligt yppar att "jag kan inte ta me'na" och dumpar ungen hos den 16-åriga mopedåkande mellanölskonsumerande fadern med handfasta tips om att han ska höra av sig till soc för att få barnbidraget. Vad tyckte till exempel hennes föräldrar om detta tilltag? För att inte tala om soc? Man kanske inte kan begära att Marianne, 16 år, ska ha någon större ansvarskänsla för hon är ju i princip bara ett barn, men de vuxna? Får nog ta och titta på fortsättningen i alla fall för att se hur de reder upp det, fastän jag redan vet hur det slutar eftersom jag ju har läst böckerna, men om inte annat kan man ju se en ung Thorsten Flinck spela tuff kille (Palle) och bara det kan ju vara värt den sega handlingen och stolpiga dialogen. Det ska väl böjas i tid, osv.  

Till stallet istället, v 49 2023, pt 1

Igår stod det markarbete på schemat. Vi red en övning som först var: trava över en bomserie i lätt sits över ena kvartslinjen, övergång till skritt, skritta 2-3 steg, igång i trav igen, sitt ner över en markbom, övergång till skritt, skritta 2-3 steg, igång i trav igen och så över nästa bomserie i lätt sits, sedan rida som en serpentin över bommar som låg i sicksack på andra långsidan. Det var en övning utan transportsträckor, bara full fokus hela tiden. Sen flyttade ridlärare A ihop de två bomserierna så att de låg ihop så att det blev som tre galoppbommar på kvartslinjen och sen skulle vi galoppera rakt över bommarna i sicksack. Det var en nyttig övning för Köttbullen som ju alltid behöver jobba med galoppen och liksom bara rulla på i framåtläge. Hon var faktiskt jätteduktig och kom nästan aldrig fel på galoppbommarna, så jag var jättenöjd med henne. Annars brukar galoppbommar vara knepiga för avstånden stämmer aldrig riktigt för henne, och det är liksom inte så att hon har ett jättestort register att jobba med där hon kortar och länger sig efter behov, utan det är mer att om hon känner att det inte stämmer så PANG BOM blir det slängtrav istället. Men det hände bara ett par gånger igår, annars gick det finfint. 

Sen var det en annan häst (Tvåan) som blev lite väl yster, det var ju såkallat knäpphästväder igår, så ett tu tre så var alla fyra hovarna i luften åt olika håll samtidigt som hon vände och sköt fart. Inte ens Rebecka kunde sitta kvar under såna omständigheter, hon är annars väldigt bra på det, men det var en hyfsat kontrollerad avtrillning ändå. Alla vi andra gjorde halt från galopp och det tog nog inte två sekunder förrän alla stod stilla utom Tvåan då som röjde runt. Men hon tröttnade snart på det och lät sig fångas in och så var det inte mer med det. Älskar min grupp och att vi är så synkade att ingen ens behöver säga nåt, alla vet ändå vad som ska göras när något händer. Nu är det en som har sagt upp sin plats till nästa termin, eller ska ha en paus, och vi andra bara nää, tänk om det kommer någon störig typ som inte passar in? Inte för att risken kanske är jättestor, men man vet ju aldrig. 

Nu är det bara nästa vecka kvar på terminen, men jag hörde ett rykte om att vårterminen startar redan vecka 1 så det blir inte så lång paus. Undrar vem vi ska ha då, vi har ju "egentligen" ridlärare L, men så fick vi ridlärare A eftersom L varit föräldraledig delar av den här terminen och det är lite oklart (för oss oinvigda dårå) hur länge hon ska vara det. Jag gillar verkligen ridlärare L, men måste säga att A har vuxit som instruktör och vi har haft väldigt roliga lektioner så egentligen spelar det nog inte så jättestor roll vem vi får, det blir nog bra vilket som. 

Lite rehab ska väl en karl tåla, som vi golfare brukar säga

Förra veckan påbörjade jag mitt rehab-program för min djävla armbåge, som ju alltså har gjort ont sedan i början av augusti. På programmet stod det att det var för "medial epikondylit" som fysioterapeuten viftade bort med ett Ja, det är ju inte det du har, men det är samma övning du ska göra. Nyfiken som man är så var jag ju tvungen att googla vad "medial epikondylit" var för något för det lät ju spännande, och då visade det sig vara detsamma som golfarmbåge. Jamenvadfan, GOLFARMBÅGE? Jag har väl aldrig satt min fot på en golfbana förutom när jag genar över den*. Tycker golf kanske är den töntigaste sport man skulle kunna ägna sig åt, möjligen slagen på målsnöret av padel. Googlade vidare och då kallades samma sak även för "padelarmbåge". Det här blir värre och värre. Nu var det ju förvisso "inte det jag hade", men vad spelar det för roll när man ändå ska bli behandlad som någon himla Annika Sörenstam-wannabe? Eller ännu värre, en som fördriver tiden med att spela padel (gör någon ens det längre förresten?). Vad ska folk tro, jag har ju ändå ett rykte att tänka på (inbillar jag mig).  

Googlade "vedarmbåge", för det bör ju vara min korrekta diagnos, men Menade du vad armbåge? undrade ett oförstående Google. Kände det lite som att alla är emot mig. Med "alla" avses här uppenbarligen min fysiska lekamen samt Google. 

Men nu ska jag rehabilitera mig tillbaks till normaltillstånd igen! Är inne på vecka 2 av att göra en övning som går ut på att jag ska  sitta med underarmen vilande på ett bord och lyfta en vikt med hjälp av handleden enligt ett visst antal repetitioner. Frågade fysioterapeuten vad för slags vikt det skulle vara och han bara Ta en hink med vatten, om du känner att det blir för lätt så är det enkelt att bara slå i någon liter till, svarade han helt obekymrat och visade hur själva rörelsen skulle göras, fast utan nämnda vattenhink. Vet inte om detta var någon form av practical joke eller om jag bara är osedvanligt trög, för jag har haft skitsvårt att få till att sitta med handen utanför en bordskant och samtidigt lyfta en stor djävla hink med vatten utan att den antingen slog i bordsbenen eller att jag var tvungen att halvligga utsträckt över bordet i en ställning som varken var bekväm eller värdig. Nu tror jag att jag har hittat en teknik, men då har jag rationaliserat bort bordet och använder istället skrivbordsstolens armstöd. Nästa vecka ska jag börja med maxvikt. Maxvikt enligt fysioterapeuten är att "om man gör 15 repetitioner så ska det vara så tungt att man inte kan göra en sextonde. Det där tycker jag är en mycket svår avvägning, men jag får väl helt enkelt prova mig fram. Har en 10-litershink så jag hoppas att jag inte orkar mer än så. Har i alla fall kommit på det enligt mig mycket smarta LIFE HACKET att lägga flaskor med vatten i hinken istället för att hälla i från kranen. Tänker att det är lättare att hålla koll på hur tungt det blir utan att man behöver stå och mäta upp varenda gång, samt och framför allt att det inte blir en massa spill och slabb.  

Detta ska följas upp om ett par veckor, men fysioterapeuten säger att man, jag alltså, kan räkna med "minst 12 veckor innan man ser någon förändring". Och allt detta AV ATT BÄRA LITE VED? Eller ja, det var ju förvisso rätt mycket ved, men ändå. Man är helt uppenbart rätt så klen. Har ju haft liknande krämpa en gång tidigare, då bar jag några böcker till biblioteket och sedan ett paket hem från affären så att säga i ett och samma svep. Den gången gick det dock över av sig självt, men man är ju helt uppenbart inte bara klen utan ett djävla RAS. Orkar inte googla "bokarmbåge", men skulle inte tro att det är en vanlig diagnos heller va?

* Obs, jag VET att man kan få tennisarmbåde utan att ha varit i närheten av ett tennisracket, och att motsvarande gäller för krämpor som har sina namn kopplade till andra sporter, det här är ett såkallat raljerande. 

Förinta världen ikväll

Har läst Förinta världen ikväll av Stina Jackson. Tidigare har jag läst Silvervägen, som jag tyckte var lite seg inledningsvis men som tog sig på slutet, och  Ödesmark, som jag gillade mycket, så förväntningarna var rätt höga. Detta är handlingen: 

I Skellefteå vaknar Ewa och öppnar rastlöst apparna. På andra sidan jorden i västra USA vandrar hennes hjärta, dottern Matilda, dit fötterna tar henne. Dagarna kommer och går, kickarna och relationerna avlöser varandra. Äventyret väntar i nästa möte, i nästa flaska vin, och bakom sig har hon lämnat det trygga livet hemma i Västerbotten. Lämnat Ewa. När Matilda slutar svara i telefon driver den nya ensamheten Ewa ut i sommarnatten, där hon blir en annan, någon som vågar.

I skuggan av Klippiga bergen börjar Tyler ännu ett skift på det nedgångna motell som blivit hans värld. Varje kväll är densamma, tills han möter henne - Matilda. Tillsammans ger de sig ut på vägarna, mot Los Angeles, drömmarnas stad. Det blir en resa som ekar hela vägen över Atlanten och till den bleka svenska sommaren där Ewa befinner sig.

Jag tycker Stina Jackson skriver väldigt väl, det är ett otroligt vackert och målande språk och det var gripande och sorgset, som ett ständigt pågående mollackord. Men sen vet jag inte, det var som att berättelsen liksom fastnade i sig själv, det där mollackordet hakade upp sig och det kändes mest som att allting upprepade sig. Tyckte också att karaktärerna kändes märkligt opersonliga, det gick liksom inte att få något grepp om vilka de var och varför de var som de var, för de var ju rätt så konstiga allihop på ett eller annat sätt och ingen kändes heller det minsta sympatisk. Såatteh, NJA? Den här boken får två flaskor vin av fem möjliga. 

PS: Sen tyckte jag också det var konstigt att Ewa, som var så himla rädd för allting och aldrig skulle våga göra något eller resa någonstans ändå hade ett pass? Samt att Matilda och Tyler som drev omkring vind för våg hur som helst och levde ur hand i mun utan någon ordning och reda med någonting ändå alltid hade fulladdade mobiltelefoner?