Till stallet istället ,v 9 2023, pt 2

Det kan ju hända att jag var lite mallig över min nyorganiserade garderob där alla underkläder som funkar för ridning numera ligger i en egen liten korg så att man numera slipper stå och rafsa för att hitta ett par som inte ska generera skav och elände i samband med kvällens ridlektion. Igår tog jag på mig ett par rätt så nyinköpta (det där med att hitta Den Ultimata Ridtrosan™ är lite av en grej för mig, det finns visserligen särskilda ridtrosor men dom kostar fan i mig skjortan och lite till så jag jagar på andra marker kan man väl säga) som jag nog bara provat när jag ridit Lille P. Och det är ju lite skillnad på att skritta i tjugo minuter jämfört med att rida en timmas dressyrpass med en motvillig Köttbulle, blev jag plågsamt medveten om igår. De här trosorna var som prästens lilla kråka och slank både hit och dit så att man skulle kunna tro att jag hade ett levande väsen innanför ridbyxorna som dessutom var på väg att krypa ut ur öronen på mig. HELVETE vad jobbigt det var. Försökte att lite diskret rätta till dom när det var skrittpauser, men vad hjälpte det när de gled utom räckhåll vid första travsteget. Enda "positiva" med stora citationstecken var väl att de inte stannade så länge på något ställe så att det hann bli jättemycket skav, men fan vilken otroligt obehaglig upplevelse. Dom trosorna har definitivt förverkat sin fortsatta rätt att ligga i den korgen i garderoben. 

Kunde inte fokusera riktigt på ridningen p g a ovanstående, men det gick ändå rätt så bra. Vi red en övning med bommar och volter och jag tycker nog att Köttbullen jobbade på och blev riktigt fin i formen. Nästa vecka ska vi fokusera på sidvärtsrörelser, det blir nog inte lika enkelt, hehe. 

Det var en som ramlade av pga att en häst sparkade bakut mot sargen när vi galopperade, och då blev en annan häst (Ettan by the way) lite rädd, alternativt såg sin chans att spralla till det lite, så hon skuttade iväg och hon som satt på var inte beredd på det utan föll av (men slog sig inte). Plötsligt hade jag liksom ingen häst under mig längre, sa hon efteråt och det var lite så jag också kände det när jag ramlade av (även om det inte gick till på samma sätt). Nu är vi två som har ramlat av i den här gruppen, och än har inte ens halva terminen gått! 

Hoping to find some old forgotten words or ancient melodies

Igår hade vi en röjardag på jobbet, vilket var välbehövligt. Vi tror att vi har anammat 5S-principerna, men ska man vara ärlig så är det snarare hamstermentalitet som råder. Eller så beror allt på ren lättja pga att det  är enklare att bara låta saker bli stående i något hörn än att att ta beslut om ifall de ska sparas (och i så fall vad de ska användas till). Nu var det många hyllvärmare som fick stryka på foten och plötsligt blev det förråd som man tidigare upplevt som både överfullt och jättestökigt både luftigt och välordnat. Tricket (som jag förgäves har försökt få min man att inse när det gäller vår källare) är att allting måste UT. Man kan inte stå på plats och försöka sortera lite halvdant medan man vadar omkring mellan olika diffusa högar (som han utan framgång försökt göra i hela sitt liv) utan allt ska väck från rummet, och sedan ställer man bara tillbaks det man verkligen ska spara i BRA förvaringshyllor, och det där "kan vara bra att ha" får verkligen ha ett konkret svar på frågan "när och till vad?". Det var lätt att få till på jobbet för där är det ju ändå jag som är chef och bestämmer, hehe. Är dock inte så sugen på att ha den typen av relation i mitt privatliv även om det ibland hade känts som ett djävligt praktiskt alternativ att bara kunna peka med hela handen och liksom befalla. Aja, den där röjningen i vår källare ska bli av ändå på något sätt, droppen urholkar stenen, ej med sin tyngd utan att genom ständigt falla, osv.  

Åkte från jobbet till Willys för att handla. Lyckades för en gångs skull med självscanningen! Får ibland för mig att jag ska använda självscanningskassorna på Willys "för att spara tid" men så hakar det alltid upp sig på någon detalj och så får jag ändå kalla på hjälp och vänta i 800 år. Sist var någon gång innan jul när jag hade köpt en påse minimarshmallows som vägde så lite att det inte blev registrerat när jag placerade den på förvaringsytan (som självscanningssystemet på Willys alltid hetsar en att göra), men nu tänkte jag att det kanske ändå var dags för ett nytt försök. Scannar ju för helvete nästan jämt på Konsum hemma i byn och det går bra, och alla människor som handlar på Willys är väl inte medlemmar i Mensa (det är förvisso inte jag heller) och de klarar ju av det. Alltså: PÅ'T BARA! 

Hade vägt frukt och grönsaker och satt på etiketter, men så kom jag på att jag ju hade unnat mig en gurka också, och på dom var det styckpris. Gurka är ju nuförtiden, liksom nästan alla grönsaker, så löjligt dyrt (den här kostade 20 kronor och då består väl en gurka till 95 % av vatten). Precis bredvid självscanningskassorna finns det en våg där man kan väga sånt man glömt, men inte fan lyckades jag få ut någon etikett från den, MEN då kom Åse förbi så jag kunde häva ur mig hela mitt "jag lyckas aldrig med självscanningen på Willys"-trauma utan att skämmas. Har känt Åse sen hon var barn och hängde i samma ponnygäng som min dotter på ridskolan. Nu är hon snart 40 (men HUR gick det till?), har tre barn och jobbar på Willys, så hon berättade hur jag skulle göra med gurkan i kassan och sen gick allt som en dans. Kände mig som ett GENI (dock tveksamt om någon i Mensa skulle hålla med). Vilket årtionde som helst kommer jag kanske att gå omkring med sån där handscanner och scanna direkt ner i kassen, men där är jag inte än (beror mest på att man väl måste registrera sig nånstans och det verkar så ...jobbigt, haha). 

Åkte hem, gick ut med hundarna, kom hem och körde ett pass tabata, sedan städade jag toaletten och bytte lakan i sängen. Sedan åt jag kvällsmat. I veckorna äter jag ungefär alltid samma sak till kvällsmat, nämligen som följer: 2-3 knäckebröd (med pålägg), 1-2 kokta ägg (beroende på hur hungrig jag är), morötter och någon frukt. Igår fick jag tag på en morot som var enorm. Säkert 20 cm lång och grov som en arm (på ett spädbarn). Det tog åtskilliga minuter att mumsa i sig den och efteråt kände jag mig nästan som att jag hade ätit ett helt julbord. Berättade det för min man när han kom hem (vi har så intressanta samtalsämnen) och han påstod då att han hört på radio att det där med att människan började använda eld var revolutionerande på mer än ett sätt, det var liksom inte bara för att kunna hålla värmen utan också för det (enligt det här radioprogrammet dårå) gick åt så mycket energi att tugga och smälta rå mat att det nästan smakade mer än det kostade så att säga. Kände dock att näringsbrist kanske var ett problem som var mer aktuellt för stenåldersmänniskorna än för vit medelklass, men ändå fascinerande att man kan bli så mätt av en morot. Mättnaden varade dock inte så länge, så det låg kanske något i den där eldteorin ändå. 

Ringde och pratade med min syrra, försöker planera in att vi ska träffas vilket vi inte gjort sedan innan pandemin. Hon är dock LB, vilket är drygskånska för "lide bissi" (på rikssvenska alltså "lite busy") och ibland känns det som att det är lättare att få audiens hos påven än att bjuda in sig själv på en helg med mat och prat och vin. Sen ska jag ju förvisso snart börja med viltspårsträningen, så vissa av mina helger var också rökta. Vecka 15 hittade vi en teoretisk möjlighet, vi får väl se om det blir praktiskt möjligt att genomföra. 

 

Mars! Hörde jag rätt? Var det Mars?

Igår plockade jag bort adventsljusstakarna på jobbet. De har stått där sedan i slutet av november och är en sån där typisk "allas ansvar blir ingens ansvar"-grej. Häromveckan sa jag lite skämtsamt att vi kunde ju ha som intern målsättning att de skulle plockas bort innan mars och då svarade en kollega på riktigt att hen inte uppfattade dom som adventsljusstakar utan mer som att det var fönsterbelysning. 

Det är typ såna här, fast med sju armar, och jag vet inte riktigt hur ni tänker men jag tycker det skriker advent om dom, även om de inte är röda och med tomtar och flugsvampar och vad man nu mer brukar ha som pynt. Men saliga är tydligen dom som är fattiga i anden (som Matteus skulle ha uttryckt saken). 

Tog i alla fall tag i det och plockade undan, för även om jag verkligen inte är en sån som sliter ner allt julpynt (inte för att jag har något förutom adventsljusstakarna) i samma sekund som tjugondedag Knut står för dörren så var det inte SÅ längesen jag tog ner dom hemma, för är det någon gång i livet det behövs extra ljus och mys så är det väl under oxveckorna. Men nu är det mars! Vår! Hurra!

Februari lämnade i stor stil med sol och plusgrader. Tog en promenad med hundarna efter jobbet och hade varken mössa eller halsduk (och frös inte heller) och allting var så himla härligt. Nu får vi hoppas att mars levererar på liknande sätt så att det inte kommer bakslag i form av snö och kyla. 

Vände upp marsbilden i min ponnyalmanacka som jag stödköpte från ridskolan i höstas, och då var det ett bild på ett russ. Man kan ju inte bli annat än glad av att se ett russ, eller jo förresten, det kan man väl visst. Russ kan frambringa otroligt många känslor och alla är verkligen inte positiva, mvh fd russägare, men allt sånt har jag egentligen förträngt och nu tycker jag bara att alla russ är jättejättejättegulliga. Om jag har ridit Köttbullen på måndagarna så brukar jag få kvällsfodra i det stall där hon står. I samma stall står också  inte mindre än fem (5) russ som jag då självklart passar på att gölla lite extra med. På torsdagarna, när jag alltid rider Köttbullen, så är min lektion inte den sista för dagen men då brukar jag ändå ge mig själv i uppgift att gå runt och kolla så att ingen till exempel har glömt att ta av benskydd (tror i och för sig inte att någon av russen ens har benskydd egentligen, men det kan ju vara bra att kolla ändå, hehe). 

Kom hem, tränade pilates, satte mig i soffan med en lånebok. Min man kom hem och svor över att det var dags att betala räkningar. Han är 53 år så det borde ju inte komma som någon direkt överraskning för honom, men ändå är det samma visa varje månad. Själv betalar jag i princip alltid den 25:e för då har man ju den saken ur världen sen, men han är mer en sån som skjuter upp det tills det är oundvikligt. Vi fick i alla fall drygt 7000 i elstöd, det var inte så pjåkigt och kom lägligt för det var dags att safta in årspremien för hundarnas försäkring (vilket gick på närmare ARTONTUSEN spänn, visserligen för fyra hundar men ändå. Så djävla mycket pengar). 

Igår började jag äta mina järntabletter, som jag efter lite google-research beställt på nån sån där vitaminhälsokosttillskottsåterförsäljare på nätet. Valde en sort som enligt någon förmodligen inte särskilt oberoende undersökning var bäst i test (i och för sig rätt oklart hur detta testas) och mest prisvärd (det är ju i alla fall betydligt enklare att begripa sig på) och på hemsidan så haglade lovorden från såna där människor som tränar extremt mycket kring hur pigga de blivit och hur mycket mer de orkade efter att ha börjat äta dessa tillskott, så nu förväntar jag mig nästan att det ska vara som att äta dunderhonung. Tror jag eventuellt kommer att bli lite, lite besviken?

Min man började ju rida för ett par år sen och sen dess har han ridit i en grupp på onsdagar. Jag trodde kanske att jag skulle vara lite mer engagerad i hans ridning än vad jag är, typ hänga med och kolla och sådär, men eftersom han började rida under pandemin så blev det rätt snabbt så att det inte var tillåtet med publik och sen har jag liksom aldrig riktigt kommit in i det. Nu var det rätt många i hans onsdagsgrupp som hade slutat så nu ska den slås ihop med en annan grupp och vara på fredagar istället. Det var han inte jätteglad för. Jag tyckte det var jättemysigt att rida på fredagar, liksom ett perfekt sätt att avrunda veckan på och sen kunde man bara hem och slänga sig i soffan, men uppenbarligen tyckte han annorlunda. Vi får väl se hur han tycker efter premiären på fredag. 

Nu: jobbajobbajobba. 

Made to make you blue

I helgen kom det snö, inte mycket och det mesta har försvunnit nu och jag försökte vara förutseende och sopa av min bil på söndagen så att man skulle slippa inleda veckan med att stå där på morgonen och skrapa och mödas och ha sig. Det fick jag göra ändå, både in- och utvändigt, samt krypa in genom  dörren på passagerarsidan eftersom låset på förarsidan hade frusit. Men igår eftermiddag hade det ordnat till sig och var plusgrader och torr barmark. Gick en rask runda i skogen med hundarna och kände mig utomordentligt tillfreds. Hundarna var i synk och allt flöt på. Vill gärna ha dom lite som ett fyrspann, två framför mig och två bakom mig. Om Remus går framför mig så får jag anlägga ett tempo som får Skalman att verka snabbfotad om jag inte ska riskera att snubbla på honom (Remus alltså, inte Skalman, han ska såklart gå PRECIS framför fötterna på mig också istället för vid sidan), men går han bakom så har jag inte det problemet. Hilding kan också få för sig att en decimeter framför mattes fötter är det bästa stället i hela världen att vara på, så honom vill jag också gärna ha bakom mig, medan Tage och Laban gärna ligger i tät för att vara först på vad som komma skall. 

Kom hem och var på ett utomordentligt humör. Matade hönsen och körde sedan igång min tabata-träning  samtidigt som jag funderade på ett nytt upplägg. Nu kör jag 3x10 repetitioner à 60 sekunder med 10 sekunder mellan varje repetition och en minuts vila mellan varje tabata, men funderar på att ändra till 4x8 för att få lite variation. Men så ska man ju komma på övningar som passar till det också. Får väl testa lite olika och se vad som funkar. 

Åt kvällsmat med bok i soffan och sen kom min man hem och hade skurit sig i fingret och behövde plåstras om, så det gjorde jag. Sen var det dags att byta om och åka till bibblan för att lämna och hämta bok, sedan stallet och sen kom jag hem och kunde såklart inte somna. Låg först och löste korsord och sedan läste jag och jag var trött, men det var löv på spåret för sömntåget eller något, det var kraftigt försenat så när klockan ringde i morse så var det som att kliva upp ur en grav, vet förvisso inte hur det  känns men föreställer mig att det är rätt jobbigt. Aja, det är bara att bita ihop och knoga på. Idag ska det bli både sol och plusgrader och imorgon är det mars. 

Till stallet istället, v 9 2023, pt 1

Åkte till stallet och undrade om jag skulle fortsätta harva omkring med Ettan, men det behövde jag inte för det stod Trotjänarens namn bredvid mitt på tavlan. Blev först mest glad, idag är jag smärtsamt medveten om att Trotjänaren är en Stor Häst med stora rörelser. Eller ja, det märkte jag såklart igår också, men idag känns det i kroppen att jag mer är van vid ponnysteg om man säger så. 

Trotjänaren är ökänd för att smita ut ur boxen närhelst han får möjlighet, och det trots att han står uppbunden (ja, alltså inte hela tiden utan när man fixar med honom). Han har lärt sig att trycka huvudet mot boxdörren så att spännet på säkerhetsgrimskaftet löser ut, sen tar han tag med tänderna i boxgallret, öppnar skjutdörren till boxen hur enkelt som helst och promenerar ut. Detta visste jag, så jag hade koll. Trodde jag, alltså. Det hade jag såklart INTE, utan när jag kratsade ena bakhoven så kändes det som att Trotjänaren försökte dra benet åt sig, men det var istället hela Trotjänaren som vandrade iväg. Han går aldrig någon annanstans än till någon höpåse, och om inga höpåsar är packade, bort till där höet förvaras, för att förse sig själv med ett litet mellanmål. 

Förra veckan var ju teori, så då hade hästarna mestadels vila, så Trotjänaren kändes pigg. Han är annars känd för att vara rätt seg och lat (dvs den typ av häst som passar mig), men nu ångade han på. Vi hade markarbete och det fungerade rätt bra, men alltså Gud vad det är mycket häst att rida ihop. Lång som ett ösregn kändes han, men han är ju trevlig att sitta på och kan sina saker. Plus att han har en jätteskön dressyrsadel, det gör verkligen sån himla skillnad för sits och säte och hela middevippen. 

Nästa vecka är det hoppning och då ska vi ha ridlärare L. GULP. Ja, alltså inte för L:s skull utan för hoppningens. Med Trotjänaren. GULP, GULP, GULP. 

Allt för Bodil

Har läst Allt för Bodil av David Ärlemalm och det kan du också göra, efter att ha läst Lite död runt ögonen och Som natten. 

Detta är handlingen: 

”Allt för Bodil” fortsätter utmed samma gator som hyllade debuten ”Lite död runt ögonen” och uppföljaren ”Som natten”. Vi slår följe med den före detta missbrukaren och biltjuven Arto och 11-åriga dottern Bodil. I väntan på att baren han driver tillsammans med en vän ska gå ihop arbetar Arto extra som flyttgubbe åt ex-gangstern Rune. Men kan han lita på att Rune lämnat tjuvlivet eller riskerar Arto att åter dras mot avgrunden? Samtidigt ger sig Bodil ensam ut på gatorna under sommarlovets första veckor. En natt blir hon vittne till ett hemskt brott, en händelse som för henne i en livsfarlig riktning.

Jamen Gud vad jag gillade den här boken. Precis som de första två i detta som tydligen ska vara den avslutande boken i en svit som har namnet "Nattvak". Men jag vill ju ha MER! Vill veta hur det GÅR! För alla! Vill veta mer om de där karaktärerna som liksom svävar omkring lite i periferin, Ditte till exempel. Och kommer det att ordna sig för Arto och Bodil? Asynja, det verkar ju ha gått bra för henne, men visst vill man ha mer information. 

Blev alltså väldigt berörd av den här boken (precis som de två första). Bodil är ingen tillgiven liten gullunge, Arto är långt ifrån en perfekt pappa, men de kämpar på. Det går inte på räls, verkligen inte. Sen kommer det lite nya karaktärer in i bilden som man ju blir nyfiken på. David Ärlemalm, du gör bäst i att förlänga den här sviten och det EJ ESS EJ PI. Den här boken får fem Stockholmsnätter av fem möjliga. Schas iväg till bibblan med er. 

Coming up: MARS

I fredags lyckades jag smita från jobbet lite tidigare (vet inte varför jag envisas med att säga "smita" när det handlar om att kompensera för att jag jobbat längre andra dagar, men det är väl Luther som korrekturläser min hjärna på något sätt). Svepte in på ÖoB och köpte några förvaringskorgar för jag hade  fått en idé för min garderob som jag kommer till senare och vidare till Willys för där hade de rea på lax. Fick ett infall och köpte en påse lösgodis, vilket kanske händer...5 gånger per år? Åt en Nötcreme i bilen och ett barndomsminne ploppade upp. 
När jag var liten bodde jag ju alldeles otroligt långt ifrån ära och redlighet och när jag gick i skolan så var jag så himla avundsjuk på dom som bodde i byn och som kunde vara hemma några minuter efter att skolan var slut istället för att sitta och skaka i skolbussen med sura Kurt som chaufför, samt träffas utan att det behövde bli ett svenskt mästerskap i logistik och telefoni som det alltid var när jag och min kompis Gunilla skulle leka med varandra efter skolan. Det handlade om att utverka tillstånd för att sova över (alternativet att någon förälder skulle åka flera mil för att hämta på kvällen var sällan på tapeten, det skulle vara om vi visste att någon ändå skulle hit eller dit), var det hos Gunilla, som bodde i byn, så var det i regel inga problem om det inte blev för ofta, var det hos mig så var det ett jättekrångel. För även om föräldrarna till slut sa ja (ibland kunde man ju få ja från ena sidan och nej från den andra) så var man ändå tvungen att fråga sura Kurt om Gunilla fick åka med i skolbussen, för det bestämde han efter eget godtycke. Fick man ett ja på den andlösa frågan FårGunillaåkamedmighemidag? så kunde man mycket väl få ett nej på den ångestladdade uppföljaren Kanhonåkamedimorgonbittiockså? och då föll ju hela planen. Ett "ja" på båda var nästa som att vinna på lotteri (höll på att skriva Lotto men det fanns inte på den tiden). 

I alla fall. Om vi var hos Gunilla och om vi hade varsin krona (vilket inte alltid var fallet) så brukade vi gå till affären och köpa godis (bara en sån grej tyckte jag var fantastiskt spännande, jag måste ha varit oerhört lättroad som barn). För en krona fick man nämligen exakt en Nötcreme, en klubba och ett Bugg. Vi brukade sedan gå till skolgården (det fanns ingen lekplats i byn) och gunga medan vi nogsamt sög ut varenda molekyl ur Nötcremepåsarna, åt upp våra klubbor och tuggade våra Bugg med päronsmak och kände att detta var livet. Ska väl inte säga att den Nötcreme jag köpte på Willys och klämde i mig i bilen på vägen hem var min motsvarighet till Prousts Madeleinekaka, men lite nostalgisk blev jag ändå. 

Kom hem, tog ut hundarna på promenad och sedan hem och titta på Grand Prix dressyr från GHS. Sen kom min man hem och svor över att han glömt en stege i Kivik, men det var ju så dags att gräma sig över det nu. Sedan åt vi hämtmat och kollade på tidshoppningen från GHS (fast min man tröttnade efter ett tag och gick och gjorde något annat) och sen var det väl läggdags antar jag. 

På lördagen gick jag en långpromenad (12,5 km), kom hem och drog igång ett långkok, sedan tittade jag ikapp på Biggest Loser och Sveriges Mästerkock medan jag väntade på dressyren från GHS. Kollade på den och sedan fixade jag middag som vi åt medan vi tittade på Klovn The Movie (och skrattade så vi nästan grät). Började sedan kolla på Gothenburg Trophy från GHS, men hur tänker man när en klass BÖRJAR klockan 21.00? Den skulle inte avslutas förrän efter 23 någonting och det var ju alldeles för sent för lilla mig, så den skippade jag efter att ha sett de första kanske 15 ekipagen.  

Igår var dagen då jag organiserade mina underkläder (efter att ha gått min långpromenad såklart). I min garderob finns en (1) trådback och där ligger strumpor och underkläder i en halvdan röra som har irriterat mig ett bra tag. Men för ett tag sedan fick jag en snilleblixt som bestod i att man kunde ställa förvaringskorgar i trådbacken och på så sätt ha var sak på sin plats (lär ju inte få Nobelpriset för detta, men men). Det är inte alla mina trosor som funkar ihop med ridning, så inför varje ny morgon måste jag tänka om jag ska till stallet eller ej om jag inte vill att min dag ska sluta med ridsår. Det är inte heller helt lätt att hitta trosor som funkar ihop med ridning (annars hade det ju varit en enkel lösning att helt enkelt bara ha såna i sin garderob) och ska man då stå och rafsa i en hög efter de rätta så blir ju ordningen så småningom därefter. 

På ÖoB hittade jag praktiska korgar i plast i två olika storlekar som efter mina djävulska beräkningar skulle kunna passa i en trådback som sitter i en garderob som jag tror är 60x60 cm (för det är väl ändå någon slags standardmått för garderober) om man ställde en mindre på kortsidan av den större och stuvade dom andra två lite omlott som ett sånt där kinesiskt pussel. Det var vad jag höftade till med i teorin när jag stod på ÖoB och plockade bland olika korgar och byttor, och det visade sig bli en fullträff. Ägnade sedan en god stund åt att sortera enligt kategorin "trosor till ridning", "övriga trosor", "strumpor" och "bh:ar". Slängde ett tiotal udda strumpor samt varenda bh som jag vet att jag aldrig kommer att använda igen, vilket i princip var alla utom sport-bh:ar eftersom jag i princip aldrig har bh annat än när jag rider. Har några såna där bh-toppar som jag använder ibland, men också det blir alltmer sällan. Men nu ligger de i en liten korg istället för hopknölade i ett hörn i trådbacken. 

Kom att tänka på det franska ordet för bh, le soutien-gorge som ordagrant, enligt min fransklärare på Komvux, betyder den som håller ihop ravinen. Han sa detta relativt ofta, och såg samtidigt lite skräckslagen ut, ungefär som att han var rädd för att ramla ner i ravinen. Men håll med om att le soutien-gorge är ett ord med POWER, man tänker på Xena krigarprinsessan medan beeehåååå snarare  för tankarna till en mjäkig modell i Elloskatalogen. 

Blev i alla fall oerhört nöjd med resultatet i garderoben. Sen var det dags att ta sig an världscupen i hoppning från GHS. Det var en svår bana, bara fyra felfria, och det är inte så kul tycker jag för då är ju alla som går vidare till omhoppning redan placerade, sen finns det såklart många vinnarskallar som ändå rider som hästtjuvar och satsar allt för att komma etta, men det blir ändå lite mesigt när det bara är fyra stycken. Det är såklart inte heller kul om banan är så lätt att i princip alla går till omhoppning.

Ja, sen var väl helgen i princip slut och en ny arbetsvecka tornar upp sig. Stallet ikväll, jag var bergsäker på att det var hoppning men när jag tittade på schemat så såg jag att det var först nästa vecka, så då ska det säkert vara någon form av markarbete ikväll. Och på onsdag är det fan i mig MARS. Våren (enligt definitionen "mars, april ha knopp i håret") har börjat och de förhatliga oxveckorna (enligt min definition) är förbi, halleluja.