Kollar lite bloggstatistik och får reda på att två stycken som har sökt på "vadkallasfittan.se" har hamnat här. ÖH. Vad vill man ha för svar på en sån fråga?
I övrigt tror jag att om jag hade fått en krona för varje gång jag hade sett rubriken SÅ GICK DET SEDAN FÖR ASTRID-BARNEN på Aftonbladets hemsida så hade jag snudd på kunnat säga upp mig och leva på räntan. Det måste vara årets mest efterhängsna reportage, och ärligt, finns det någon som är så intresserad av vad Tjorven, Madicken och Pippi Långstrump gör idag att det skulle vara det som gjorde att man tog steget över till att bli PLUS-kund hos Aftonbladet?
HERREGUD. Är allt jag har att säga just nu.
fredag 7 september 2012
torsdag 6 september 2012
They turn to their leaders for help and guidance and then the system wins again
Vill börja med att tala om att den rätta lösningen på veckans STEG FÖR STEG-tävling i Vaken i P3/P4 är Kaliningrad. Kom ihåg var ni hörde det först.
I övrigt är jag rätt så förundrad över att jättemånga människor säger saker i stil med "Jag vet inte vad jag ska ta på mig, jag har ingen riktigt bra höstjacka" (eller: sommarkläder, vårskor, vinterstövlar, whatever som är aktuellt). Som om årstiderna är någon nyhet som aldrig förr har inträffat. Vad hade man på sig för ett år sedan? Eller är det bara jag som är så djävulskt snål att jag sparar och använder mina kläder år ut och år in? Konsumtionssamhället står och faller uppenbarligen inte med mig.
Och så tycker jag att det är svindumt att Erikshjälpen här i Ankeborg bara har öppet två dagar i veckan. För det är alltid så att jag tänker "imorgon är det onsdag, DÅ ska jag svänga inom Erikshjälpen på vägen hem". Och nästa gång den tanken poppar upp är det typ torsdag. Och Erikshjälpen på en lördag, nja, det är väl ungefär lika upphetsande som mellandagsrean. Massor av folk och 99 % av dom är idioter. Tack, men nej tack. Sorry, välgörenheten. Eller ja, det är ju kanske mest jag som lider av detta i och för sig.
I övrigt är jag rätt så förundrad över att jättemånga människor säger saker i stil med "Jag vet inte vad jag ska ta på mig, jag har ingen riktigt bra höstjacka" (eller: sommarkläder, vårskor, vinterstövlar, whatever som är aktuellt). Som om årstiderna är någon nyhet som aldrig förr har inträffat. Vad hade man på sig för ett år sedan? Eller är det bara jag som är så djävulskt snål att jag sparar och använder mina kläder år ut och år in? Konsumtionssamhället står och faller uppenbarligen inte med mig.
Och så tycker jag att det är svindumt att Erikshjälpen här i Ankeborg bara har öppet två dagar i veckan. För det är alltid så att jag tänker "imorgon är det onsdag, DÅ ska jag svänga inom Erikshjälpen på vägen hem". Och nästa gång den tanken poppar upp är det typ torsdag. Och Erikshjälpen på en lördag, nja, det är väl ungefär lika upphetsande som mellandagsrean. Massor av folk och 99 % av dom är idioter. Tack, men nej tack. Sorry, välgörenheten. Eller ja, det är ju kanske mest jag som lider av detta i och för sig.
måndag 3 september 2012
Det måste vara radion
Varje vardagsmorgon sätter jag mig i bilen omkring klockan 05.00 och susar iväg till mitt arbete. Då kan det ju vara lämpligt att lyssna lite på radio, tänker jag käckt. Till exempel höra nyheterna, så att man vet om världen har gått under medan man sov eller ej. Nyheter är okej. Men sedan! Sedan kommer programmet "Vaken" i P3 och P4. Vet inte om det är lika uselt hela tiden eller om det bara är just mellan fem och halv sex som det är extra dåligt, men just då är det riktigt illa. Tycker jag. Eller så är det mitt morgonhumör som gör att jag har lust att drämma in en knuten näve i bilstereon på grund av all idioti som spottas ur den så dags på dagen.
Efter nyheterna kommer en rapport om trafikstörningar. Det är ju bra, so far so good så att säga. Fast det är ju mindre lyckat att det alltid är nationella sändningar. Morgon efter morgon sitter jag och gäspar åt att det är älg på fel sida viltstängslet på E4:an utanför Umeå eller att det står en lastbil med motorstopp "lite dumt till" på riksväg nånting utanför Södertälje och liknande som inte har ett dugg med min trafiksituation att göra. Vad ska jag med den informationen till, kan man inte filtrera bort sånt som inte har med ens egen region att göra?
Jaha, och sedan spelas det musik. I morse spelades det Thorn in my side med Eurythmics. Sedan kom någon slapp och flummig radioröst in och bara "Jaha, 1986 släpptes den här plattan Revenge med Eurythmics...Alltså Annie Lennox och Dave Stewart...Revenge hette alltså skivan, den kom 1986...Och denna låt, Thorn in my side...den var alltså låt nummer två på den här plattan...Revenge...låt nummer två alltså, efter den stora hitlåten Missionary Man...det var ju vinyl, fem låtar på varje sida och det här var alltså låt nummer två...och man bara MEN HÅLL KÄFTEN PÅ DIG NÅGON GÅNG!
Värst av allt är dock tävlingen STEG FÖR STEG. Man får en ledtråd på måndagen, en på tisdagen och en på onsdagen. På torsdagen dras alla tre ledtrådarna och på fredagen så är det "final", dvs då ringer någon på radion upp den person vars rätta lösning man har dragit och så får den säga det rätta svaret i radio och utöver det småprata lite om sig själv och vinna ett meningslöst pris i stil med en sovmask som det står "Vaken" på. Ja okej, det är väl inget fel på det. Folk gillar ju tävlingar. Men jag är så in i Norden trött på alla dessa påannonseringar av denna tävling. Det börjar direkt, två minuter över fem: Ja, först ska vi höra senaste nytt från trafikredaktionen och sedan är det dags för vår spännande tävling STEG FÖR STEG. Och så får man trafiknytt, och sedan är det dags igen: Ja, nu är klockan sex minuter över fem denna morgon, och där hörde vi trafikredaktionen med XXX...Snart är det alltså dags för vår tävling STEG FÖR STEG, men först ska vi höra lite musik. Och sedan: Ja, det där var alltså låten "Lilla Fågel Blå" med Staffan Hellstrand, och nu börjar det dra ihop sig till STEG FÖR STEG...Och sådär håller dom på HELA TIDEN. Och slutligen kommer då ledtråden, och sedan ska det rabblas samma omständliga Det rätta svaret kan du sms:a till blablaha, skriv blablaha i ett ord och så det rätta svaret och ditt namn och telefonnummer...Det går också bra att maila på vaken snabela sr punkt se. Du kan också skicka in ditt svar på vykort på adressen blablaha, men tänk då på att posta det senaste onsdag...GÄÄÄÄÄÄÄÄSP. Jag blir så uttråkad att jag är nära att köra i diket i ren tristess. Lyckligtvis brukar detta sammanfalla med att jag är framme vid jobbet, så det händer aldrig, men det är bra nära. Ska det vara så här, ska det vara så här?
Efter nyheterna kommer en rapport om trafikstörningar. Det är ju bra, so far so good så att säga. Fast det är ju mindre lyckat att det alltid är nationella sändningar. Morgon efter morgon sitter jag och gäspar åt att det är älg på fel sida viltstängslet på E4:an utanför Umeå eller att det står en lastbil med motorstopp "lite dumt till" på riksväg nånting utanför Södertälje och liknande som inte har ett dugg med min trafiksituation att göra. Vad ska jag med den informationen till, kan man inte filtrera bort sånt som inte har med ens egen region att göra?
Jaha, och sedan spelas det musik. I morse spelades det Thorn in my side med Eurythmics. Sedan kom någon slapp och flummig radioröst in och bara "Jaha, 1986 släpptes den här plattan Revenge med Eurythmics...Alltså Annie Lennox och Dave Stewart...Revenge hette alltså skivan, den kom 1986...Och denna låt, Thorn in my side...den var alltså låt nummer två på den här plattan...Revenge...låt nummer två alltså, efter den stora hitlåten Missionary Man...det var ju vinyl, fem låtar på varje sida och det här var alltså låt nummer två...och man bara MEN HÅLL KÄFTEN PÅ DIG NÅGON GÅNG!
Värst av allt är dock tävlingen STEG FÖR STEG. Man får en ledtråd på måndagen, en på tisdagen och en på onsdagen. På torsdagen dras alla tre ledtrådarna och på fredagen så är det "final", dvs då ringer någon på radion upp den person vars rätta lösning man har dragit och så får den säga det rätta svaret i radio och utöver det småprata lite om sig själv och vinna ett meningslöst pris i stil med en sovmask som det står "Vaken" på. Ja okej, det är väl inget fel på det. Folk gillar ju tävlingar. Men jag är så in i Norden trött på alla dessa påannonseringar av denna tävling. Det börjar direkt, två minuter över fem: Ja, först ska vi höra senaste nytt från trafikredaktionen och sedan är det dags för vår spännande tävling STEG FÖR STEG. Och så får man trafiknytt, och sedan är det dags igen: Ja, nu är klockan sex minuter över fem denna morgon, och där hörde vi trafikredaktionen med XXX...Snart är det alltså dags för vår tävling STEG FÖR STEG, men först ska vi höra lite musik. Och sedan: Ja, det där var alltså låten "Lilla Fågel Blå" med Staffan Hellstrand, och nu börjar det dra ihop sig till STEG FÖR STEG...Och sådär håller dom på HELA TIDEN. Och slutligen kommer då ledtråden, och sedan ska det rabblas samma omständliga Det rätta svaret kan du sms:a till blablaha, skriv blablaha i ett ord och så det rätta svaret och ditt namn och telefonnummer...Det går också bra att maila på vaken snabela sr punkt se. Du kan också skicka in ditt svar på vykort på adressen blablaha, men tänk då på att posta det senaste onsdag...GÄÄÄÄÄÄÄÄSP. Jag blir så uttråkad att jag är nära att köra i diket i ren tristess. Lyckligtvis brukar detta sammanfalla med att jag är framme vid jobbet, så det händer aldrig, men det är bra nära. Ska det vara så här, ska det vara så här?
söndag 2 september 2012
Shabby chic-leda
Jag tillbringade kvällen med att surfa runt och försöka hitta lite nya bloggar, men FAN vad trött jag blev. Alla fyller sina bloggar med bilder på sina varsamt renoverade 1700-talshus och det är enkelt, stilrent och avskalat och estetiskt och milt i färgerna. Alla måltider och fikastunder avnjuts med färgsprakande retroporslin, hembakt surdegsbröd och vackra snittblommor i någon udda gammal vas. Allt ska vara så rustikt och shabby chic hela tiden. Blir skittrött på sådant och får lust att trotsfotografera vårt rosa tantmönstrade vardagsporslin med nån djävla nymikrad Billys Pan Pizza, på ren trots.
Vårt soffbord just nu påminner mer om Finn fem fel: En tom popcornskål i blå plast (skulle ha varit en patinerad keramikskål), en urdrucken kaffekopp (vit, anonym, skulle ha varit BERSÅ av Stig Lindberg eller nåt sånt), tre fjärrkontroller och en mobiltelefon (felfelfel överhuvudtaget, all modern teknik är BANNLYST), broschyren "Välkommen valp" från Svenska Kennelklubben som vi fick av uppfödarna när vi var och hämtade Hilding (skulle väl ha varit någon slags prettolitteratur istället, ett signerat ex av Tomas Tranströmers Sorgegondolen eller nåt i den stilen. På bordet alltså, inte att vi skulle få det vid valpköpet), en billig stiftpenna i grön plast (ska väl vara någon djävla reservoarpenna eller varför inte en gåsfjäder och ett bläckhorn?). Det enda som MÖJLIGEN skulle kunna göra sig i inredningssammanhang är ett askfat i grå och svart mosaik från 60-talet som sattes fram när det kom rökande gäster till mitt barndomshem, för självklart skulle gästerna röka inomhus när de kom hem till en barnfamilj. Mellan besöken förvarades askfatet i en icke fungerande kakelugn och när alla mina föräldrars vänner antingen slutat röka eller börjat gå utomhus istället, så fick jag askfatet. Nu står det på soffbordet och innehåller fem värmeljus från IKEA (och här ska det väl egentligen vara en ärvd malmljusstake med hemstöpta ljus).
Ja, men vad som gör mig mest trött är att allt är så renplockat på alla bilder. Så medvetet och så skitnödigt. Inte en onödig pryl, inte ens en djävla SLADD och allting är vitt vitt vitt, med enstaka detaljer i starka färger. Jag efterlyser bilder av fikabord med urkramade tepåsar, 1½-liters mjölkpaket och Ballerinakexsmulor istället för nötta kaffekvarnar, antika kannor och dekorativa blå keramikskålar med hembakta småkakor på ett gammalt slagbord som stått i någon sjöbod sedan 1800-talet men som nu tagits in och såpskurats varsamt och sedan prytts med en udda vas med ängsblommor (eller visa åtminstone att varje normal ängsblommebukett även innehåller cirka 100 rapsbaggar som krälar ner på bordet och blandar sig med Ballerinakexsmulorna med tiden). Lite vardagssunk sådär, inte så djävla medvetet och sökt präktigt hela tiden. Eller kan folk verkligen LEVA i såna där bilder?
Eller veden! Vi har en assnygg gjutjärnskamin från Svendborg, men inte fan har vi någon snyggt staplad björkvedstrave ståendes lite dekorativt vid sidan om. Istället har vi (oftast) söndersågade trasiga lastpallar, tomma mjöl- och sockerpåsar, kartonger och annat bös. Nej, det blir aldrig något heminredningsreportage eller inredningsblogg på den här adressen, det känner jag.
PS. Möjligen är jag också duktigt avundsjuk på dom som slipper att fästa sin blick på: Playstationspel, Guitar Hero-gitarr i plast, Star Wars- och Alien-dvd-boxar och en plastdunk med slånbärslikör som ska silas och sockras och stå till sig. Slånbärslikören är mitt ansvar, allt annat är baksidan av att leva med en annan människa, att det inte är helt okej att säga "nä men dom där sakerna får du inte ha framme för dom är så FULA". Jaja. Så länge fördelarna uppväger så går det ju att stå ut. Men snyggt är det inte.
Vårt soffbord just nu påminner mer om Finn fem fel: En tom popcornskål i blå plast (skulle ha varit en patinerad keramikskål), en urdrucken kaffekopp (vit, anonym, skulle ha varit BERSÅ av Stig Lindberg eller nåt sånt), tre fjärrkontroller och en mobiltelefon (felfelfel överhuvudtaget, all modern teknik är BANNLYST), broschyren "Välkommen valp" från Svenska Kennelklubben som vi fick av uppfödarna när vi var och hämtade Hilding (skulle väl ha varit någon slags prettolitteratur istället, ett signerat ex av Tomas Tranströmers Sorgegondolen eller nåt i den stilen. På bordet alltså, inte att vi skulle få det vid valpköpet), en billig stiftpenna i grön plast (ska väl vara någon djävla reservoarpenna eller varför inte en gåsfjäder och ett bläckhorn?). Det enda som MÖJLIGEN skulle kunna göra sig i inredningssammanhang är ett askfat i grå och svart mosaik från 60-talet som sattes fram när det kom rökande gäster till mitt barndomshem, för självklart skulle gästerna röka inomhus när de kom hem till en barnfamilj. Mellan besöken förvarades askfatet i en icke fungerande kakelugn och när alla mina föräldrars vänner antingen slutat röka eller börjat gå utomhus istället, så fick jag askfatet. Nu står det på soffbordet och innehåller fem värmeljus från IKEA (och här ska det väl egentligen vara en ärvd malmljusstake med hemstöpta ljus).
Ja, men vad som gör mig mest trött är att allt är så renplockat på alla bilder. Så medvetet och så skitnödigt. Inte en onödig pryl, inte ens en djävla SLADD och allting är vitt vitt vitt, med enstaka detaljer i starka färger. Jag efterlyser bilder av fikabord med urkramade tepåsar, 1½-liters mjölkpaket och Ballerinakexsmulor istället för nötta kaffekvarnar, antika kannor och dekorativa blå keramikskålar med hembakta småkakor på ett gammalt slagbord som stått i någon sjöbod sedan 1800-talet men som nu tagits in och såpskurats varsamt och sedan prytts med en udda vas med ängsblommor (eller visa åtminstone att varje normal ängsblommebukett även innehåller cirka 100 rapsbaggar som krälar ner på bordet och blandar sig med Ballerinakexsmulorna med tiden). Lite vardagssunk sådär, inte så djävla medvetet och sökt präktigt hela tiden. Eller kan folk verkligen LEVA i såna där bilder?
Eller veden! Vi har en assnygg gjutjärnskamin från Svendborg, men inte fan har vi någon snyggt staplad björkvedstrave ståendes lite dekorativt vid sidan om. Istället har vi (oftast) söndersågade trasiga lastpallar, tomma mjöl- och sockerpåsar, kartonger och annat bös. Nej, det blir aldrig något heminredningsreportage eller inredningsblogg på den här adressen, det känner jag.
PS. Möjligen är jag också duktigt avundsjuk på dom som slipper att fästa sin blick på: Playstationspel, Guitar Hero-gitarr i plast, Star Wars- och Alien-dvd-boxar och en plastdunk med slånbärslikör som ska silas och sockras och stå till sig. Slånbärslikören är mitt ansvar, allt annat är baksidan av att leva med en annan människa, att det inte är helt okej att säga "nä men dom där sakerna får du inte ha framme för dom är så FULA". Jaja. Så länge fördelarna uppväger så går det ju att stå ut. Men snyggt är det inte.
TV-kväll
Kände för att avrunda dagen och helgen i tv-soffan, jamen då var det väl inget speciellt på tv bara för det. Vi började titta på en "amerikansk romantisk komedi" och då förstår ni hur illa det var ställt. HATAR romcom i allmänhet och amerikansk romcom i synnerhet. Det är alltid en sjukt snygg tjej, men hon är så ensam så ensam och vill gärna träffa någon. Och så är det alltid en sjukt snygg kille, och han är så ensam så ensam, och någon av de här eller båda två har alltid fått sitt hjärta krossat och "inte redo för ett förhållande". Men deras vänner försöker hela tiden tussa ihop dom med än den ena, än den andra, men det blir ju bara så fel. Och så träffas den här snygga ensamma singeltjejen och den här snygga ensamma singelkillen och så uppstår en massa missförstånd så att man ska tro att de inte ska få varandra, men det får de i alla fall till slut och alla blir SÅ DJÄVLA LYCKLIGA att man mest av allt har lust att spy. Och så är det alltid någon djävla farsa eller bästa killkompis eller nåt som ställer sig och börjar läsa poesi. Jamen sådär går det väl för helvete inte till.
Jag var tvungen att slå över och se Per Morberg bjuda Tommy Körberg på lax och sparris. Ingen av dom står och citerar Yeats under tiden. Befriande.
Jag var tvungen att slå över och se Per Morberg bjuda Tommy Körberg på lax och sparris. Ingen av dom står och citerar Yeats under tiden. Befriande.
Vi måste prata om Robinson
Självfallet följer vi Robinson helt slaviskt, såväl den här säsongen som alla andra. Jag var först lite skeptisk till den här varianten med bara föredettingar. Har det inte redan gjorts en gång, och var det egentligen så himla kul? Och hur många gånger ska den där pajasen Robinson-Robban vara med egentligen? Tänkte jag lite trött när jag såg reklamen.
Men jag måste säga att den här säsongen artar sig. Leif är ju Leif, Robinson-Robban är ju Robinson-Robban och Paolo Roberto är ju Paolo Roberto, det kan ju inte bli annat än bra. Ett stabilt koncept liksom. Att ha att göra med folk som Leif, Robinson-Robban och Paolo Roberto i sin vardag är nog förfärligt påfrestande, men som tv-underhållning är det ju rent förträffligt. Och sen finns det ju folk att reta sig på, men de blir utröstade i tur och ordning. Hej då Hjalmtyr, Christian och Micha. Nu väntar vi bara på att Johnny ska ryka i nästa öråd. Maken till dryg, bitter och missunnsam besserwisser får man faktiskt leta efter. Man tycker ju att han skulle vara en go gubbe som tog livet med en klackspark, men han är ju gnälligare än ett dagisbarn. Men det är ju som sagt bra tv.
Och bara en sån grej att dra in Martin Melin och Mats Vad-han-nu-hette-mer-som-vann-förra-säsongen och ha dom som lagledare hux flux. Och nu verkar ju Zübeyde också vara på ingång. Jag är faktiskt ganska imponerad av påhittigheten hos programledningen i största allmänhet. Här kan man inte ta någonting för givet. Tävlingarna känns nya, förutsättningarna ändras stup i kvarten, ingen är riktigt säker. Det enda jag tycker är synd är att allting känns så hopklippt. Man får ju nästan aldrig se några spontana samtal och/eller diskussioner/gräl, utan det mesta återberättas av de olika deltagarna vid enskilda intervjuer som klipps in. Ospontant och trist. Och så känns det lite tjatigt att ALLA måste ge sin version av "jag kände på mig att vi skulle vinna det här", "det här var precis rätt tävling för mig", "jag tänkte att det andra laget inte skulle ha en chans", "vi valde XXX för han/hon är starkast/mest utvilad/har tävlat minst/är smidigast/osv osv" inför precis VARENDA tävling. Vill se mer intriger och höra mer spontant skitsnack och missunnsamt gnäll i stil med "han tog en större portion palmhjärta men eftersom jag uträttar mycket mer i lägret så tycker jag att jag skulle haft det" istället.
Så lite skärpning här TV4, i övrigt är jag nöjd. Man bara måste älska Robinson, faktiskt.
Men jag måste säga att den här säsongen artar sig. Leif är ju Leif, Robinson-Robban är ju Robinson-Robban och Paolo Roberto är ju Paolo Roberto, det kan ju inte bli annat än bra. Ett stabilt koncept liksom. Att ha att göra med folk som Leif, Robinson-Robban och Paolo Roberto i sin vardag är nog förfärligt påfrestande, men som tv-underhållning är det ju rent förträffligt. Och sen finns det ju folk att reta sig på, men de blir utröstade i tur och ordning. Hej då Hjalmtyr, Christian och Micha. Nu väntar vi bara på att Johnny ska ryka i nästa öråd. Maken till dryg, bitter och missunnsam besserwisser får man faktiskt leta efter. Man tycker ju att han skulle vara en go gubbe som tog livet med en klackspark, men han är ju gnälligare än ett dagisbarn. Men det är ju som sagt bra tv.
Och bara en sån grej att dra in Martin Melin och Mats Vad-han-nu-hette-mer-som-vann-förra-säsongen och ha dom som lagledare hux flux. Och nu verkar ju Zübeyde också vara på ingång. Jag är faktiskt ganska imponerad av påhittigheten hos programledningen i största allmänhet. Här kan man inte ta någonting för givet. Tävlingarna känns nya, förutsättningarna ändras stup i kvarten, ingen är riktigt säker. Det enda jag tycker är synd är att allting känns så hopklippt. Man får ju nästan aldrig se några spontana samtal och/eller diskussioner/gräl, utan det mesta återberättas av de olika deltagarna vid enskilda intervjuer som klipps in. Ospontant och trist. Och så känns det lite tjatigt att ALLA måste ge sin version av "jag kände på mig att vi skulle vinna det här", "det här var precis rätt tävling för mig", "jag tänkte att det andra laget inte skulle ha en chans", "vi valde XXX för han/hon är starkast/mest utvilad/har tävlat minst/är smidigast/osv osv" inför precis VARENDA tävling. Vill se mer intriger och höra mer spontant skitsnack och missunnsamt gnäll i stil med "han tog en större portion palmhjärta men eftersom jag uträttar mycket mer i lägret så tycker jag att jag skulle haft det" istället.
Så lite skärpning här TV4, i övrigt är jag nöjd. Man bara måste älska Robinson, faktiskt.
Avundsjuk
Igår var det Tjejmilen. Jag var inte där. Är ganska bitter över det. Jag vill också åka till Stockholm, bo på hotell, promenera till Östermalms IP och hämta nummerlapp och få gratis reklamsaker, trängas i startgruppen, plåga sig genom tio kilometer Djurgårdsasfalt, spurta i mål, få medalj, äta ostkaka. Jag gillar inte ens ostkaka, men efter Tjejmilen smakar det förträffligt.
Men jag är ju fortfarande i en uppstartsfas efter fotskadan från helvetet, och det tar evigheter. Nästa år kanske jag är rehabiliterad och får göra allt det där ovan. Inte i år. Gårdagen tillbringades i Vedemaskogen med viltspår, blod och klövar. Inte så tokigt det heller förvisso. Men ändå. Tjejmilen 2013, here I come?
Men jag är ju fortfarande i en uppstartsfas efter fotskadan från helvetet, och det tar evigheter. Nästa år kanske jag är rehabiliterad och får göra allt det där ovan. Inte i år. Gårdagen tillbringades i Vedemaskogen med viltspår, blod och klövar. Inte så tokigt det heller förvisso. Men ändå. Tjejmilen 2013, here I come?
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)