Igår var det teori i stallet på temat tömkörning. Vi har gjort det någon gång innan och för en miljon år sedan tömkörde jag mitt russ rätt mycket, fast det var för att han skulle köras in, inte för att "jobba från marken" som ju är det nya svarta i hästvärlden. S och jag fick stallets absolut STÖRSTA häst på vår lott, han är nästan 180 cm i mankhöjd och att gå bakom honom kändes som att man hade huvudet, sitt eget alltså, ungefär i jämnhöjd med hasorna. Det var oväntat svårt att styra en så stor häst när man själv bara är tre äpplen hög, eller det beror förstås också på att jag inte är särskilt van att vare sig tömköra eller longera. När jag var medryttare på Lille P så brukade jag i och för sig longera honom en stund innan jag red, men det gjordes nog inte med någon större finess. Synd, för det hade varit kul att kunna.
Her tok det en stund før jeg forsto, for min norske hjerne leste tomkjøring, som den oversatte til en form for tomgangskjøring, som ikke helt gir mening for hest. Står den bare å pruster mens du står ved siden av og prater med noen andre i hundre år? Tømmekjøring derimot, aha. Det får tilogmed jeg og i instafeeden min, og jeg er ikke over gjennomsnittet hesteinteressert.
SvaraRadera